Nu är det sen måndag kväll och jag är hemma. Hustrun är på konferens med jobbet, men jag har ändå två kvinnor hemma, dels svärmor på besök, dels en av döttrarna.
Det har varit en intensiv dag, och min och Pekka Mellergårds bloggdebatt har skapat ett enormt intresse. Telefonen har gått varm, mailen har strömmat in hela dagen, och det är ingen EFK-are som har hört av sig som tycker att jag ska avgå, utan har bara mött uppmuntran under hela dagen.
Men jag tror också att det är viktigt att som kristen ledare också visa sin svaghet och sårbarhet. Jag tycker att vi möter detta i Bibeln på ett antal olika sätt. Varför står det om Pauli våndor och frustrationer med olika människor. Varför kan vi läsa om kung Davids brottningskamp med både fiender och sitt eget liv? Det är lika bra att säga som det är. I natt satt jag och grinade nästan halva natten.
Kristet engagemang är som ett hett och kanske stormigt äktenskap. Skillnaden är hårfin mellan glädje och extas, bitterhet och smärta – Kärlek, smärta, passion, inlevelse, lojalitet lever om vart annat. Jag har satsat så enormt mycket av mina bästa år på Evangeliska Frikyrkan, och jag har verkligen trott på det vi har gjort. Och några av kommentarerna här på bloggen blev bara för mycket för mig i går kväll, det gällde framförallt två saker, dels att jag tydligen diskuteras i en rad olika sammanhang inom EFK och att dessa diskussioner sker bakom min rygg, dels att min Bibeltro och nit för evangelikal kristendom ska liknas vid att utlösa läktarvåld (i fotbollstermer). Resten av debatten hade jag inga större problem med, men just de två detaljerna blev mer än jag klarade av. Men man är bräcklig och klarar inte särskilt mycket.
Kommer att möta Evangeliska frikyrkans presidium i morgon kväll, (som är missionsdirektor och biträdande missionsdirektor, ordförande och vice ordförande) för att diskutera situationen.
Jag tror på öppenhet och raka debatter. Att argumenten vrids och vänds, jag tycker att det är fascinerande med bloggande. Men när det går över till ren personkritik kan det börja bli känsligt, och ska det börja granskas på en blogg hur man sköter sitt uppdrag då börjar det gå överstyr. Och jag tycker absolut inte att personer med ansvarsuppdrag inom en organisation på en blogg ska börja granska hur kolleger och ens chefer sköter sina uppdrag. Jag tycker absolut att det ska kunna granskas och kritiseras hur jag sköter mitt uppdrag som ordförande i Evangeliska Frikyrkan, men jag tycker att man ska använda våra interna kanaler för sådana personfrågor, inte offentliga bloggar som vem som helst kan läsa.
Eftersom jag lever mitt liv i stor utsträckning utanför den kristna sfären, så jämför jag ofta med hur andra delar av samhället fungerar. Och jag kan faktiskt inte komma på någon sektor där det är accepterat att chefstjänstemän offentligt går ut och kritiserar VD, direktor, styrelseordförande eller vad man nu har för titel. Det är bara organisationer i fritt fall, och i totalt upplösningstillstånd där sådant förekommer. I Sverige går det att ge enstaka exempel på att sådant har förekommit, t.ex. inom politiska partier i krissituationer efter förlorade val där det kan bli en mycket öppen kritik mot partiordförande, det finns också enstaka exempel från organisationsvärlden under senare år, inom Aktiespararna vid något tillfälle, inom Företagarnas riksförbund vid något tillfälle, inom LRF. Den styrelseordförande i Sverige som har varit mest i blåsväder senaste året är LO-chefen Wanja Lundby-Wedin, men så vitt jag minns vara det ingen chef inom LO:s fackförbund som gick ut och offentligt kritiserade henne.
Så det finns vissa spelregler och etik inom organisationer, som jag tycker borde vara självklara även inom kristna organisationer.
Men jag vill inte älta i detta, jag är varken bitter eller sur på någon, men rejält känslomässigt tilltufsad just nu, men det går nog över.
Och Hammarby förlorade ikväll också, blir det en till kväll då man gråter sig till sömns?
Nej, Kristus är uppstånden, han är sannerligen uppstånden.
Godnatt.