Pekka Mellergård har bett om att få komma med ett svar på mitt svar på hans bloggkommentar. Jag lägger in det som ett gästblogginlägg.
hälsningar
Stefan Swärd
Här följer Pekkas text:
Att Stefan släpper in mig som gästbloggare är väl ett bra tecken på att vi två delar ambitionen att föra ett samtal, inte ge varandra ”dolkstick i ryggen” eller liknande. Stefan och jag har bl.a. det gemensamt att vi har svårt för att sopa saker under mattan, att vi ogillar när samtal undertrycks, och beslut tas internt bakom stängda dörrar. Personligen skulle jag föredra ett något mindre offentligt forum, men tyvärr har EFK inte någon bra plattform för att föra den här typen av samtal. Inte ens på (alltför dåligt besökta) årsmöten finns den tid som skulle behövas.
Även med de begränsningar som finns, så känner jag mig betydligt mer bekväm med detta forum, än korta och polariserande reportage i Dagen eller andra tidningar. (Hur mycket enklare skulle inte livet vara om vi var duktigare på att förstå och kritiskt förhålla oss till medialogiken, inklusive urval från samtal, rubriksättningar och ingresser, bildval etc…).
Ett observandum: Jag skriver detta och det föregående endast i egenskap av privatpersonen Pekka Mellergård. Ingenting av detta är förankrat någon annanstans än mitt eget huvud (eller kanske det är hjärtat?!). Men det är min känsla av ansvar utifrån en relativt framträdande roll i EFK:s verksamhet som driver mig att ägna tid åt detta.
Så låt mig lite mer utförligt försöka förklara vad jag menar (Ledsen att det blir lite långt, men det är kanske enda chansen jag får):
1. Mitt blogginlägg på torsdag eftermiddag ville fokusera på frågan om relationen mellan privatpersonen Stefan Swärd och hans roll som EFK:s ordförande. Problemet uppstår när det han säger uppfattas som ”EFK:s linje”, i stort eller smått. Detta är inte unikt för Stefan. Under Lennart Hambres tid (EFK:s förre Missionsdirektor) uppstod exempelvis en diskussion i (och utanför) EFK:s styrelse om huruvuda en insändare till Dagens Nyheter om könsneutrala äktenskap som Hambre skrivit under verkligen var förankrad i församlingsrörelsen/samfundet (där undertecknad inte var engagerad!).
Eftersom Stefan är en väldigt aktiv debattör så aktualiseras dock frågan numera allt oftare, och med den här framgångsrika bloggen finns det fog att fråga sig om vi inte behöver bli överens om ett tydligare förhållningssätt. Jag är långt ifrån den förste som uppmärksammar detta (se t.ex. Håkan Arenius gästblogg här 090114). Jag har hört problemet behandlas på ett liknande sätt som i mitt inlägg bland EFK-pastorer, bland Frizon-profiler, studenter på Örebro Missionsskola, cheferna för EFK:s olika skolor och i EFK:s s.k chefsforum. Och bland ”vanliga församlingsmedlemmar”. Det finns alltså en signifikant grupp (signifikanta) engagerade EFKare som delar mitt bekymmer.
2. Men varför är då detta ett problem?! Ja, en aspekt har naturligtvis att göra med att EFK är en sammanslutning av fria församlingar, utan något officiellt ”biskopsämbete” eller dylikt. Om någon uppfattar sin egen roll som ”riktkarl” för samfundet, eller av andra uppfattas ha ett sådant mandat, så har vi utan att märka eller uttala det gemensamt, glidit över i en helt annan struktur och ordning. Det tycker jag är problematiskt, både ur teologisk och demokratisk synpunkt. Jag skulle tro att ganska många inom EFK tycker att det är OK att Missionsdirektorn i vissa lägen tar på sig denna roll, jag tror man kan tolka hans mandat så. Men jag uppfattar inte att styrelsens ordförande har ett sådant mandat, i sin roll som styrelseordförande.
3. Problemet förstärks om ”riktkarlens” uttalanden får effekten att delar av samfundets medlemmar främmandegörs och/eller exkluderas. Alltså uppfattar att det finns en EFK-linje, som ställer en inför två val: acceptera eller lämna.
Jag vill styrka under att en sådan inställning har inte Stefan gjort sig till tydlig företrädare för.
Men jag uppfattar att det finns lite för mycket av uppdelning i mer och mindre rätt-trogna, oftast uttryckt i den i mina ögon allt mer oanvändbara dualismen konservativ-liberal. Stefans blogg bidrar oftare till polarisering än till dialog och försök att på allvar förstå ”den andre”. (Obs! Det finns lysande undantag, kanske allra tydligast exemplifierat i mötet med Jonas Gardell).
4. Det finns också ett problem i hur utomstående människor uppfattar EFK och de församlingar som samarbetar med EFK. Och här förstärks problematiken ytterligare av att Stefan också är en av tillskyndarna av och även ordförande för Clapham-institutet. Där finns ett antal utmärkta och duktiga personer samlade, med hedervärda ambitioner.
Men för de flesta utomstående betraktare så ser Claphaminstitutet mer ut som en förlängning av KD:s mer konservativa arm, än som en bredare kristen tankesmedja. De flesta jag träffar har ingen aning om vad Claphaminstitutet är, men de flesta (utanför den engagerade kretsen) som känner till institutet uppfattar det som ett s.k. ”högerkristet” projekt. Jag hör till dem som inte tycker att detta begrepp är särskilt relevant i den svenska kontexten, och störs av den fördomsfullhet som ofta kommer till uttryck i användandet av termen.
Men inte desto mindre: EFK bör se till att skicka sådana signaler till omvärlden att vi inte kan misstas för en stödtrupp till en viss (parti-)politisk schattering.
5. Försöker jag nu egentligen säga att jag tycker att Stefan är olämplig som ordförande i EFK?
Svaret är NEJ! Stefan åtnjuter stort förtroende, är omtyckt, och sköter det jag uppfattar ska ingå i ordförandeskapet på ett förtroendeingivande sätt. Han bidrar dessutom till att göra EFK:s styrelsemöten till mer muntra tillställningar än de annars skulle vara!
Men rollen, rollen…
6. I sitt utförliga svar på mitt ganska korta blogginlägg så svarar Stefan på en del av mina invändningar (090822, särskilt punkterna 2-4), och konklusionen kan väl sägas vara: ”Jag (Stefan) har svårt att uppträda i olika roller; jag har sedan 2002 haft styrelsen förtroende att vara aktiv debattör men bör använda EFK-ordförande-titeln lite mer försiktigt; hur olika media presenterar mig kan jag dock sällan styra över; det är självklart att jag på olika sätt lyfter fram och försvarar EFK:s ideologi”.
Kanske då frågan kokar ner till följande:
a) Bör de ansvariga fundera ett varv till över hur man ska formulera en ordförandes mandat?
b) Vad är egentligen ”EFK:s ideologi”? Och är det isåfall den som Stefan i alla lägen försvarar? Det finns faktiskt alldeles utmärkta, teologiskt väl reflekterade självförståelsedokument som alltför sällan öppnas och samtalas om. Ska vi ta och ägna lite mer och ny tid åt att samlas kring dessa?!
7. Och så något om det som min kommentar inte primärt handlade om, utan bara använde som exempel, nämligen Brian MacLaren och Ramadanfirandet. Låt oss försöka ta det kort: Diskussionen om hur långt ”kontextualisering” är lämplig i ambitionen att nå muslimska vänner med det sanna evangeliet har många decennier på nacken, och positionerna varierar mycket bland kristna med stor erfarenhet av arbete i den muslimska världen. Det gäller även inställningen till Ramadan.
Även bland EFK:s tidigare och nuvarande missionärer tycks det finnas en spännvidd. Få eller ingen fastar hela Ramadan, men många/de flesta tycks ha erfarenhet av att fasta en eller några dagar, ofta i samband med att man inbjudits till att senare på kvällen bryta fastan tillsammans med muslimska vänner.
Gemensamt för de kloka tycks vara att man lägger ett missiologisk perspektiv på valet av förhållningssätt. Man är ofta beredd att sträcka sig lite längre ur den teologiska bekvämlighetzonen om det verkar kunna tjäna det goda syftet att göra Jesus tydligare.
Jag uppfattar att det är just detta Brian MacLaren vill göra, i ett USA där fördomar och fientlighet mot muslimer efter ”9/11” fortfarande är stark. Denna uppfattning grundar jag dock endast på den MacLarens egna bloggkommentar om detta, som också Stefan hänvisade till i sitt ställningstagande. Kanske Stefan vet mer än detta.
Men min poäng var alltså: Texten på MacLaren-bloggen uppfattar jag skulle kunna vara uttalad (sedan flera decennier tillbaka) av många evangelikala missionärer som valt en lite högre grad av kontextualisering – inklusive flera av EFK:s medarbetare.
Att utifrån detta försöka få även mig till att förespråka ”religionssynkretism” är för mig väldigt svårt att förstå.
8. Jag blir milt sagt förvånad över de starka reaktioner som mitt inlägg väckt på olika bloggar. Faktiskt också lite skrämd och illa berörd. Utan att ha läst ordentligt, och utan att veta någonting om mig och mitt liv så ifrågasätts mina motiv å det grövsta, och alarmistiska uttalanden om EFK:s och Örebro Missionsskolas utveckling staplas på varandra. Jämfört med detta är Högskoleverkets kritik (som för övrigt gällde att vi hade en alldeles för tydlig kristen profil) en mild västanfläkt!
Man skriver saker som följande:
”vad Bibeln säger tycks honom helt främmande”;
-”vågar teologerna på hans skola uttrycka en annan mening”;
-”Pekka borde återgå till läkarjobbet där gör han förmodligen mer nytta”;
-”han har en helt sanslös hållning”;
-”varför skall han vara EFK:are om han tycker som han gör”;
– ”man funderar på om det är värt att studera teologi när man läser såna inlägg”;
-”det är pinsamt”;
-”vill Pekka inte försvara den kristna tron?”;
-”man kan med fog undra vad en sådan som Pekka Mellergård vill med sitt liv”;
-”är han över huvudtaget frälst”,
-”han borde läsa Bibeln oftare än bara vid första advent”;
-”om Stefan Swärd vinner debatten – vilket han förmodligen gör – så har han samtidigt fått bekräftat att det är ett gäng #%&?=&% som han skall leda i fortsättningen”;
-“visar att djävulen har större inflytande i dessa samfund än vad Gud har”;
-“varför är man rektor på en skola som vill vara no 1 i Sverige för bibeln om man inte vill läsa eller förstå bibeln?”;
-“det måste bero på avundsjuka”;
-”anledningen till att människor som Pekka Mellergård stannar kvar i ett samfund som EFK kan inte vara någon annan än att de har en position där”;
-“rektorn på Örebros teologiska högskola förstår inte ens vilken religion han borde utbilda”…
Och mer liknande. Jag förstår att även Stefan är bekymrad över att ha en sån fan-club. Kanske att det ändå borde vara en anledning att fundera över vilka sorts vänner hans blogg föder fram?! Och kanske vara lite tydligare i att uprrätthålla rågångar?
9. Stefan undrar också över varför jag “hyllar” vissa saker (typ Gardell-lunchen, som jag tycker var ett bra initiativ) och är “djupt bekymrad” över annat (typ Brian MacLaren-kritiken; men där har Stefan missuppfattat min utgångspunkt, se ovan).
Det finns väl två svar på detta:
a) i vissa frågor delar jag fullt ut Stefans synpunkter (men nota bene, det betyder inte att alla EFK:are gör det, så grundproblemet kvarstår),
b) jag föredrar alltid ett öppet framför ett exkluderande förhållningssätt – framför allt är det viktigt för mig att “den andre” presenteras på ett schysst sätt.
10. Och så, för kännedom:
I sommar har all personal på Örebro Missionsskola läst Magnus Malms senaste bok “Ett hjärta större än världen”, en gåva från rektor Mellergård för att understryka att den fråga vi vill leva med är: “Hur följer vi Jesus i en tid som vår?”
Magnus Malm själv var med på våra inledande kollegiedagar i veckan som gick, för att hjälpa oss bedja och fundera över den frågan.
Jag tror att intresset för den frågan också förenar mig och Stefan Swärd!
�
Pingback: Ord har makt - bloggande kan få oanade konsekvenser. - Bengts Blogg()
Pingback: Ramadan « « Mormonlady & FriendsMormonlady & Friends()
Pingback: Ramadan | Mormonlady & Friends()