Under måndagen och tisdagen är jag på retreat med Elimkyrkan i Stockholms 10-personers pastorsteam. En härlig gemenskap. Noterar att debatten fortsätter efter min sammanfattande kommentar om McLarens bok. Och noterar också att Carl-Henric Jaktlund har skrivit om debatten på sin blogg. Jag återkommer så snabbt jag hinner.

Det har kommit cirka 140 kommentarer på mina inlägg om Brian McLarens bok ”Kristen på ett nytt sätt”. Dessutom har frågan diskuterats på flera andra bloggar. Jag begränsar mig nu endast till dem som har varit kritiska till mina synpunkter. Kritiken kan delas in i fyra kategorier. OBS – jag diskuterar bara denna enda bok, inte McLarens övriga böcker, eller emerging-church-rörelsen i stort.

1. Dels de som tycker att Brian McLarens böcker har tillfört mycket positivt, men kanske inte läst just denna bok. Och de som har läst denna bok, men inte alls tolkat den så negativt som jag har gjort. Och som inte framför sakliga invändningar mot mitt resonemang.

Min kommentar: Även om man rakt av köper McLarens samhällsanalys och kritik av kristna kyrkan, har jag svårt att förstå att man inte har invändningar mot hans resonemang om teologisk omvärdering, att liberalisera och mjuka upp inställningen till Jesu exklusivitet och sanningsanspråk, kristna tron i förhållande till andra religioner, synen på eviga straffen, betydelsen av individens omvändelse och frälsning, och mer problematisera vår förståelse av Bibeln. För en kristen som rör sig inom den evangelikala-pentekostala sfären borde ha i varje fall tveksamheter till McLarens teologiska positionsförskjutningar.

2. Några kommentatorer försöker att sakligt kritisera mina påståenden, framförallt min kritik av postmodernismen. Tycker att man inte för fram några invändningar av tyngd. Josef Bengtsson gör ett försök, men jag diskuterar inte trender inom vetenskapsteorin, jag diskuterar trender inom det verkliga samhället.

Min kommentar: Detta är ganska anmärkningsvärt att jag inte har fått mer saklig kritik, med tanke på att McLaren och denna bok uppenbarligen är uppskattad i breda kretsar. Tycker att den sakliga kritiken skjuter över målet, eller vid sidan av målet. Behöver betydligt bättre motargument för att ändra uppfattning.

3. Några av mina kritiker kommer endast med känslomässiga argument, jag är tröttsam, jag vet inte hur verkligheten ser ut, jag talar maktspråk, jag motarbetar förnyelse – har skrivits i kommentarer både på min blogg och andra bloggar.

Min kommentar: Den EFK-are som tycker att jag inte vet hur verkligheten ser ut borde arbeta för att få mig avsatt, jag kan ge en lista med namn på personer som jag hjälpa till i den ansträngningen. Att jag är tröttsam – håller med, skulle inte orka lyssna på särskilt många av mina egna predikningar. Jag talar maktspråk – hur då? Jag har bara skrivit en bokrescension – vad har det med maktspråk att göra. Att jag motarbetar förnyelse – jag har ägnat senaste 35 åren av mitt liv åt församlingsgrundande, pionjärarbete och att hitta nya vägar för lokal evangelisation. Om jag motarbetar förnyelse – vad gör då alla andra?

4. En fjärde iakttagelse är att McLarens teologi och tänkande har fått stor spridning i Sverige och inom Evangeliska Frikyrkan. Det skriver förläggaren i ett inlägg. Robert på Frizon skriver att hela Frizon-ledningen står bakom McLarens tänkande. Robert L skriver i ett inlägg att minst fem EFK-församlingar har anammat McLarens teologi och tänkande, nämligen Saron i Göteborg, Matteuskyrkan i Majorna, Livets Glädje i Landskrona, Korskyrkan i Borlänge och Johanneskyrkan i Linköping.

Min kommentar: Om nu detta stämmer så tycker jag att de berörda ändå borde läsa mina invändningar. Jag kan inte se annat än att McLarens idéer bara är gammal skåpmat, och allt var genomfört i liberala SMU i Stockholm redan i början av sjuttiotalet. Och att vi lätt kan utvärdera resultatet av alla de många tusen kyrkor i västvärlden som teologiskt har rört sig i en liberal riktning. Det finns andra vägar att gå om vi brottas med trosfrågor, tycker att vi har kört fast i vårt kristna arbete m.m. Att bli uppfylld av Anden och beklädas av Andens kraft är en annan väg – det skriver McLaren ingenting om.

Slutsats: Med tanke på den stora spridning McLarens bok och tänkande har, tycker jag att det är anmärkningsvärt att jag har fått en så tunn kritik för det jag har skrivit, och nästan ingen kritik alls som vederlägger något av alla mina påståenden. Det känns som en enda stor tystnad. Jag får nog försöka skriva ihop en artikel och skicka in till Dagen så får vi se om alla McLaren-supportrar vaknar till.

Och till sist, en segerns kväll, Hammarby-Djurgården 1-0, upp ur fördärvets grop är vi på väg.

Halleluja.

TAck för all respons på mitt inlägg om McLarens bok om kristen på ett nytt sätt. Att det blev ett så pass omfattande inlägg uppdelat i tre delar berodde helt enkelt på att jag var tveksam till så pass mycket i boken. Och den tredje delen om McLarens teologiska omorientering skrev jag mycket kortfattat – där kan man utveckla resonemangen mycket mer.

Tänkte återkomma med någon sorts sammanfattande kommentar av debatten. Jag vill dock peka på  några iakttagelser.

1. Jag märker att det ibland finns en tendens att man som bloggare buntas ihop med dem som skriver kommentarer på ens blogg. Nu är det ju i regel en ganska yvig och spretig debatt på min blogg där åsikterna går isär. Men jag vill att det jag skriver ska värderas och granskas på sina egna meriter, inte sammankopplat med en massa kommentarer. Jag tillåter ju en ganska generös debattnivå, jag går bara in och plockar bort inlägg när folk är osakligt oförskämda mot andra kristna ledare, framförallt i Sverige. Har plockat bort inlägg där man gått över gränsen i kritik mot Ulf Ekman och Emanuel Karlsten, bl.a.. Men man får gärna skälla på mig hur mycket som helst, och det har gjorts en hel del på denna blogg.

2. De som helt har anammat McLarens tänkande och ser sig själva som nya postmoderna kristna borde ju se på det jag skriver som ganska intressant. Som postmodern vet man ju att ens teologiska tänkande är bara en sorts glasögon som ska dekonstrueras, och kritik mot egna föreställningarna blir då en viktig del av processen. Och man är också medveten om att ens egna teologiska föreställningsramar knappast är bättre än mina, och borde då med intresse ta del av en persons åsikter som tänker annorlunda än vad man gör själv. När jag har tittat både på min blogg och andra bloggar möter jag dock inte alltid de reaktionerna från kommentatorer – utan snarare ett ängsligt och gnälligt försvarande, ungefär i stilen med ”rör inte vår ikon”. Jag är också förvånad över att en amerikansk kristen författare tydligen får ett sådant inflytande över många svenskar, även känslomässigt. Men jag återkommer till detta.

3. För det tredje tycker jag att det är mitt mandat och förpliktelse som EFK-ordförande att granska och kommentera olika trender både i samhället och i kyrkan, och bedöma det utifrån den teologiska hållningen vi står för i Evangeliska Frikyrkan. Vi är ju inget samfund som bara har högt i tak, utan vi har fattat gemensamma beslut om att vi bland annat står för en evangelikal och karismatisk kristendom. Och då tycker jag att det är mitt uppdrag att kritiskt granska strömningar som leder EFK:are i annan riktning. Ett samfund kan välja olika inriktning, vi har valt den inriktning som vi har gjort. Och en teologisk debatt behöver ständigt pågå, och den debatten försöker jag ge mitt bidrag till.

Jag återkommer.

�

Nu är det mitt på fredagen och jag sitter och hänger på ett av caféerna vid kajen på Strandvägen i Stockholm med en Latte i handen, medan skärgårdsbåtarna tuffar på i riktning mot Skeppsholmen, och fritidsbåtarna puttrar på utanför kajen, grönskan från Djurgården finns i bakgrunden, och de härliga caféerna ner mot vattnet ramar in idyllen. Har tre veckors Financial Times på bordet som plöjs igenom. Förutom att vara pastor och kristen ledare är jag ju också omvärldsanalytiker som är specialiserad på global miljö-, klimat- och energipolitik, och det kräver att jag dagligen håller mig uppdaterad om vad som händer i världen, bland annat läser jag Financial Times varje dag, som ger ett globalt perspektiv på den ekonomiska och politiska utvecklingen i världen. Svenska media är ju på mycket lägre nivå när det gäller analys av världens politiska, ekonomiska och kulturella utveckling, jag läser också Economist varje vecka, och har i min dator varje morgon cirka 200 pressklipp från hela världen om de frågor jag jobbar med.

Hittar i Financial Times en hyllningsartikel till Stockholm. Staden är en juvel i världen hävdas det och skribenten hyllar arkitekturen, miljön, kulturlivet, historiska pregnansen, och den magnifika omgivningsmiljön med bland annat skärgården.

På söndag kommer jag att predika klockan 11.00 i Söderhöjdskyrkan. Ikväll räknar jag med Ungdomskyrkan Konnekt och kristen närvaro i Tantolunden.

Återkommer i McLaren-debatten och diskussionen om vägvalen för svensk frikyrka. Jag har dock varit nyfiken på vad det skulle bli för respons på mina inlägg, och vad det skulle bli för kritik. Avvaktar dock lite till. Räknar nog att veva på lite till i denna fråga. Har kikat in lite på den amerikanska debatten och konstaterar att jag har varit mycket snäll och nyanserad i min kritik i jämförelse med evangelikala amerikanska teologer. Jag noterar också att amerikansk ”emerging church”-rörelse tycks röra sig i olika riktningar, dels de som fokuserar på församlingsgrundande och att hitta nya vägar för evangelisationen, och de som ägnar sig åt teologiska och filosofiska debatter och som orienterar sig bort från evangelikal kristen tro. Det förstnämnda känner jag stor sympati och delaktighet i, det sistnämnda vill jag gärna ägna mig åt att kritiskt granska.

Jag har lusläst McLarens bok ”Kristen på ett nytt sätt”, och mina invändningar och synpunkter är så pass omfattande så att jag är tvungen att dela in texten i flera blogginlägg. Första inlägget var en kritik mot uppdelningen i modernitet/postmodernitet – framförallt med tanke på McLarens långtgående slutsatser av detta. Andra inlägget var en polemik mot hans sätt att på ett generaliserande sätt kritisera den kristna kyrkan.

Min kritik mot McLaren handlar inte alls om kritik mot nytänkande hur vi uttrycker vår tro och är kyrka i vår tids samhälle. Och hur vi kreativt tar oss an uppdraget att förmedla budskapet om Jesus till vår tids människor. Min kritik mot McLaren handlar om hans sätt att tolka samhällsförändringarna, hans syn på kristna kyrkans tillstånd, och i detta tredje inlägg handlar det om kritik mot den teologiska omorientering han förespråkar.

Och jag har full förståelse för frustration, och behovet av att ompröva våra kristna liv – det behöver vi göra ofta. Men det handlar om att ompröva sig på rätt sätt, och röra sig i rätt riktning efter omprövningen. Här är jag inte övertygad om att McLaren leder oss åt rätt håll.

Hur blir man då kristen på ett nytt sätt? Hur ska man fungera som postmodern kyrka enligt McLaren?

1. En punkt som McLaren tar upp handlar om kritiken mot systematisk teologi. (s. 58,59). Där har jag svårt att förstå poängen. Vanliga kristna sysslar inte med systematisk teologi. Och att man använder Bibeln som ett uppslagsverk, jag måste nog ärligen säga att jag känner ingen kristen som läser Bibeln på det sättet. Och att försöka skaffa sig en systematisk förståelse av Bibelns helhetsbudskap i en vissa fråga är väl en bra hjälp för att för att få grepp om Bibelns innehåll. Frågan känns mest som en intern angelägenhet för fackteologer.

2. På sid 62 talas om olika versioner av kristendomen. Vilken är den enda tänkbara rätta versionen är den fråga som ställs. Här har jag svårt att hänga med i förenklingarna. Han talar om medeltida kristendom, och den moderna kristendom vi har haft i 500 år. Jag kan inte ställa upp på dessa svepande drag, det har varit många varianter av kristendom under senaste 500 åren, och många av dessa varianter skulle jag inte vilja befatta mig med. Trots all spretighet kan man ändå bli överens om kärnan i kristna tron, och vara överens om bedömningskriterierna om vad som är genuin kristen tro.

En undran är hur McLaren kan vara så tvärsäker när han sågar evangelikala kristendomen. Hans bedömningar måste väl också bygga på hans egna begränsade ”glasögon” och hans ytterst privata tolkningar när han läser Bibeln. Hur vet han att han har rätt, och att evangelikalerna har fel?

3. Kapitel 7 handlar om världsbild, och kristen världsbild. McLaren skriver att vi förringar andra synsätt utifrån vår moderna åskådning. Och återigen är min invändning – de senaste 500 årens kristenhet har varit extremt spretig, att relativisera sin egen ståndpunkt och kyrka, har väl gjorts ideligen under senaste 500 åren, det är väl en anledning till varför USA har 3000 samfund. Och varför vi har en frikyrkorörelse i Sverige med ett stort antal samfund. Dessa processer av ifrågasättande, reformationer, prövande inför skrifterna – har väl pågått ständigt. När pingströrelsen bröt fram för 100 år sedan var det en kritik och ifrågasättande av baptistsamfundet t.ex. När jag var 20 år gammal, 1975, trodde jag att man måste bo i storfamilj för att vara en riktig kristen, och jag förringade och såg ner på andra kristna som inte levde på det sättet. Vad är nytt? Vad är postmodernt? Den avgörande frågan är väl utifrån vilka kriterier vi kritiskt granskar och ifrågasätter?

4. En viktig distinktion i boken är skillnaden mellan evangelikala och liberala kristna. McLaren menar att sådana distinktioner inte kommer att betyda något framöver. Då har man rejält suddat ut skillnaden mellan att vara en liberal respektive evangelikal kristen. Enligt min mening är det stora skillnader, och McLarens lösning tycks vara att evangelikalerna ska bli mer liberala eller i varje fall röra sig i den riktningen. Det går inte att förenkla bort denna motsättning, det handlar i grunden om olika sätt att se på Bibeln, evangeliet och Jesus.

5. Sidan 81 förklarar McLaren de stora väckelserna i den tredje världen och den karismatiska kristendomen att det händer i miljöer där förmodernitetens människor håller på att tillägna sig moderniteten. Märkligt resonemang, de är alltså på en så låg utvecklingsnivå i tredje världen att de blir karismatiker och evangelikaler.

6. Bibelsyn och bibeltolkning är centrala frågor för McLaren när det gäller att förändras. En mycket märklig tolkning av evangelikal bibelsyn, att det bara är ett anständighetsfilter som gör att vi inte tolkar 3 Mosebok bokstavligt. Jag kan inte se annat än att man i pingstkarismatiska och evangelikala kretsar ständigt brottas med Bibelordet, och för att få en genuin förståelse av vad Bibeln vill säga, de förenklade karikatyrer McLaren använder mot evangelikala kristna och dess sätt att tolka Bibeln, ligger närmast på Humanisternas nivå. Att man i sin bibeltolkning både arbetar med bibeltexten, kristna traditionen, förnuftet och den andliga erfarenheten – det är väl i högsta grad naturligt. Inte minst inom den pingst-karismatiska traditionen av kristna kyrkan.

Och återigen jag störs av McLarens ständiga och raljerande kritik mot evangelikaler, t.ex. på s. 99 ”Moderniteten gör oss nämligen begränsade i fråga om mottaglighet för Bibeln. Det blir bara ett objektivt analyserande, ett evigt dissekerande, liksom rättstekniska undersökningar som för att bevisa nåt. Hela tiden att man liksom vill bemäktiga sig texten med våld. Man krymper den till nåt förklarligt utifrån ens egna förutfattade meningar. Då blir den en massa moralkakor eller allmänna principer eller slutsatser eller bevis eller vad vet jag”. Min fråga är kort och gott – vilka församlingar i Sverige behandlar Bibeln på det sättet? Eller vilka är det McLaren kritiserar?

7. Inställningen till andra religioner vill McLaren mjuka upp hos evangelikalerna. Bland evangelikaler har det ständigt pågått en diskussion om inställningen till andra religioner, och visst tycker jag att man utifrån Bibelns referensramar kan hävda att Gud möter människor där de befinner sig. I kapitel 8 tar McLaren upp denna fråga. Som vanligt är McLaren glidande och otydlig, men det finns formuleringar i kapitlet där han är inne på spåret att andra religioner har sina problem och kristendomen har sina. För en evangelikal kristen är det en grund i tron att Kristus är världens frälsare, han är vägen, sanningen och livet, och att det tydligt behöver sägas att andra religioner leder på fel väg.

Evangeliska Frikyrkan har som en av sina grundbultar att vi bekänner oss till en evangelikal kristen tro, vilket bl.a. innebär att vi tror att Bibeln är Guds ord och rättesnöret för lära och liv, vi tror på Jesus som världens ende frälsare och vi tror på mission, evangelisation och församlingsgrundande för att sprida budskapet om Jesus. Genom vår fokus på Lausannedeklarationen vill vi också visa att förkunnelsen av evangeliet också innefattar socialt ansvar och socialt engagemang. Bara några citat som visar McLarens tänk om oss evangelikaler: ”om hundra år kanske de evangelikala är som morgondagens Amish, fast i stället för att leva kvar i 1850-talets tyska kultur för de vidare 1950-talets amerikanska livsstil. De kommer att leva och frodas, eller åtminstone överleva, fast som i ett ghettosamhälle.”

Att bli museiföremål, det är tydligen McLarens vision för oss evangelikaler. Tack Brian, det var lyftande.

8. Naturligtvis tar Brian McLaren upp om de eviga straffen, kanske en av de stora stötestenarna med kristen tro. Och även här är han vag och resonerande, men hur som helst försöker han att relativisera den kristna helvetesförkunnelsen. Även en evangelikal kristen brottas med frågan om eviga straffen, och vrider och vänder på Bibeltexterna för att få det att gå ihop. Och trots att man lyfter fram alla Bibeltexter man kan som kan nyansera bilden, så talar Bibeln om eviga straff, att gå evigt förlorad, om den breda vägen som leder till fördärvet. Och så vitt jag vet har den kristna kyrkan predikat det i 2000 år, universalismen har varit ett begränsat sidospår i kristna kyrkans historia. Och hur kan 2010-talets kyrka vara trovärdig om man menar att vi har haft fel i 2000 år, men nu begriper bättre. Har kristna kyrkans förkunnelse om eviga straff varit fel i 2000 års tid, vem vill då tro på något kristna kyrkan säger i andra frågor?

9. Begreppet synd vill McLaren naturligtvis omtolka. Vi har en synduppfattning genom vårt moderna kristna arv som är direkt farlig. Vi lägger ned för mycket energi på att fördöma sexuella synder, jämfört med att försöka undvika den där domarattityden som fariseerna hade. Enda sortens synder vi inriktar oss på som moderna kristna är isolerade, personliga synder som ljuga, göra abort, vältra sig i porr, knarka, använda fräcka ord. Vi saknar en heltäckande Biblisk helhetsuppfattning. Man är farisee om man kritiserar aborter, homosexualitet och utomäktenskaplig sex. Det låter väldigt välbekant. Men man är inte farisée om man kritiserar miljöförstöring, miljösynder, krig, trafficking, förtryck av mänskliga rättigheter etc. Finns det någon biblisk grund för att dela in synder på det sättet? McLaren ger ingen teologisk förklaring. Att synder är personliga eller mer allmänna är ju en mycket glidande skala.

10. En punkt jag tycker är mycket tveksam handlar om McLarens relativisering av frälsningsbegreppet och människans personliga frälsning. Han raljerar över evangelikalernas evangelisation. Vi fattar inte evangeliets innebörd. (menar McLaren alltså att Billy Graham inte fattar evangeliets innebörd, han är väl en av de mest namnkunniga evangelikalerna) Vi skrämmer bara bort folk om vi försöker omvända dem menar McLaren. Och han menar att sysslandet med att bli frälst är själviskt.

En postmodern kristen enligt McLaren är en kristen som tonar ned frågan om helvetet och eviga straff, som tonar ned frågan om personlig synd, som inte betonar kristna trons betydelse för vår frälsning och ligger lågt med att kritisera andra religioner, som inte lyfter fram betoningen av individens frälsning och omvändelse, som relativiserar Bibelsynen och betonar att hur vi uppfattar Bibeln beror mycket på våra ”glasögon”. Tydliga och raka svar från McLarens sida, inget postmodernt relativiserande här inte – tydliga besked om att vara otydlig.

Men mitt problem, allt detta är ju gammal skåpmat, som har ältats om och om igen inom liberala kyrkor senaste 100 åren. När jag var verksam inom liberala SMU i Stockholm i mitten av sjuttiotalet, hade man redan då genomfört allt som ligger inom McLarens vision om kristen på ett nytt sätt. Och har inte allt detta varit mainstream inom Svenska kyrkan sedan i varje fall 60-talet. Och nu vill McLaren att pingstvänner, och EFK och andra evangelikaler ska gå samma väg.

Nu finns det ju en bred erfarenhet av liberala kyrkor i hela västvärlden. Med nästan inga undantag har man visat på 50 års tillbakagång med krympande medlemsantal, färre aktiva församlingsmedlemmar, växande medelålder, och krympande antal engagerade kristna. Det kan finnas enstaka församlingar som visar på en annan bild, men överlag är bilden denna. Det tycks vara så att folk vill inte ge sina liv för halvsanningar, eller trosövertygelser som relativiseras och nyanseras alltför mycket.

McLaren hävdar att det är evangelikalerna som kommer att bli museiföremål, men de liberala kyrkorna i västvärlden som mycket konsekvent följer alla McLarens principer, håller redan på att bli museiföremål.

I väckelserörelserna idag i Kina, i Sydamerika, i Afrika, och i växande kristna rörelser i västvärlden, där satsar man på den karismatiska och evangelikala kristendomen. Och där växer kyrkan.

Och jag har väl motsatt uppfattning än McLaren på nästan alla punkter. Jag tycker att vi i svensk frikyrka tonar ned synden, tonar ned allvaret med de eviga straffen, tonar ned betydelsen av Jesu unika frälsning, tonar ned betydelsen av individens omvändelse och frälsning, och för mycket relativiserar Bibeln istället för att barnsligt tro på vad Gud säger i sitt ord.

Vilken väg vill vi gå inom den svenska frikyrkan?

Det finns mycket mer att säga om denna bok, men detta var några enkla reflektioner.

 

�

Jag fortsätter nu min granskning av Brian McLarens bok, ”Kristen på ett nytt sätt”. I mitt förra inlägg ställde jag mig skeptisk till hans indelning av modernitet och postmodernitet.

McLaren gör också en ganska kraftig uppgörelse i boken med evangelikal kristendom. Jag tycker att det även här finns skäl att kritiskt granska hans teser.

1. Det nämns att en styrka med boken är att den är skriven i samtalsform. Det tycker jag också är ett bra pedagogiskt grepp. Men det är ju enbart en skenbart samtal. Pastor Dan ställer frågorna och Neo svarar, men Dan har ju ingen förmåga att ställa granskande och kritiska frågor till Neo, så det är ju Neos resonemang som hela tiden dominerar. Hade avsikten varit att presentera en verklig och genuin diskussion hade naturligtvis invändningarna förts fram mycket tydligare. Jag ifrågasätter i ett kort blogginlägg indelningen i modernitet-postmodernitet, och inget av den kritiken framkommer i boken, mina invändningar är ju självklara för en person med elementär kunskap i samhällskunskap. Så samtalsgreppet i boken blir enligt min mening vilseledande, det är bara ett pegagogiskt grepp för att förtydliga bokens budskap.

2. McLaren definierar hela kristenhetens utveckling inklusive Katolska kyrkan som en del av moderniteten. Vi är så präglade av det moderna att vi inte är medvetna om det. Hela kristendomen är präglat av moderniteten och det har förvrängt kristendomen. Och här reagerar jag på McLarens totalt dömande attityd mot den etablerade kyrkan som helhet, han sågar den i princip. Även om huvudkritiken är riktad mot evangelikal kristendom så menar han att även katolska kyrkan är helt formad av moderniteten, och kommer också att dö om man inte ändrar sig. Och även liberala kyrkor är formade av moderniteten. Det är inte små ord eller små anspråk som McLaren tar i sin mun. Han sprider en konsekvent negativ bild av den kristna kyrkan, och de allra grövsta fördomarna mot den, lyfter han fram, och gör till sin egen kritik. Och här menar jag att McLaren gör mer skada än nytta. Det finns alltid mängder av frustrerade kristna som är mycket kritiska mot alla former av etablerade kyrkor. De får vatten på alla sina kvarnar av McLaren. Och eftersom hans kritik är så sågande, och de lösningar har förespråkar, är så vaga och delvis motsägelsefulla, så ger boken inte mycket till vägledning, för den som längtar efter förnyelse och förändring.

Jag vill bara ge några citat från boken som visar på detta: ”den moderna kristendom som ni har lärt av era föräldrar och söndagsskollärare och till och med under den teologiska utbildningen, den är predestinerad att gå samma väg som medeltidens katedraler. Det är på väg att ta slut, alltsammans.” (s.75) På ett annat ställe i boken används ordet dinosaurier för att visa att den moderna kyrkan kommer att dö ut.

”De flesta i er generation lever i en helt annan värld. De har redan passerat gränsen till den postmoderna världen. Men inte ni, inte särskilt många i alla fall. Varför det? Jo, för att ni vill visa trohet mot den kristna uppfostran ni har fått, den som är insnärjd i moderniteten.” (s. 75)

”Om Neo har rätt, villkoras allt det vi menar med att vara kristen av att vi är moderna. All teologi är i grunden modern, eftersom den har utformats i den moderna världen.” (s. 55)

Så McLaren vet, kyrkan är modern, världen håller på att bli postmodern, och om kyrkan inte blir postmodern kommer den att dö ut. Det är ord och inga visor. Reagerar både på McLarens besser-wisser attityd, denne ”Neo” vet tydligen allt och självsäkert, och dömer över hela kyrkan i några penndrag. Och McLaren agerar själv på ett sätt som man menar att man inte ska göra, att döma andra.

Det McLarens bok fostrar fram är besserwissrar, som helt dömer ut andra kristna, och etablerade kyrkor. Det är ingen konstruktiv attityd.

 3. Vad som är det verkliga alternativet till den moderna kyrkan är höljt i dunkel i boken. ”Hur ska människor kunna släppa sina moderna föreställningar om den kristna tron, när inget bättre alternativ har dykt upp än?” (s. 205) ”vad postmodern filosofi än är ligger den i sin linda. Det är för tidigt att fastställa och förklara vad den innebär.” (s. 51)

Och på andra ställen i boken verkar det som att det postmoderna är självklart och har slagit igenom: ”Samtidigt behöver man bara gå några steg utanför det kyrkliga för att se det postmoderna inflytandet över kulturen” (s. 59) Jaha, nu låter allt solklart, men han ger inga bra belägg för tesen – det tog jag upp i förra blogginlägget.

4. Och vad är den moderna kyrkan som McLaren skriver så självsäkert och dömande om. Jag tycker att det är en kraftig överförenkling att klassa kyrkan som ”modern”, den variant som har varit från Luther och framåt. McLaren ser kyrkan som ett enhetligt fenomen som man kan göra en samlad analys av. Jag menar att det är omöjligt. Och så ger han slängar till höger och vänster, men de slängar han ger handlar i stor utsträckning om avarter i amerikansk kristendom, t.ex. amerikanska TV-predikanter – som i ett globalt perspektiv, är en ganska högljudd men ändock mycket marginellt uttryck för den kristna kyrkan.

Min invändning är följande, när kritik mot kristna kyrkan blir så generell och svepande, som i McLarens fall, blir den fullständigt ointressant. Det vore bättre om McLaren tog upp några enskilda frågor, där han kritiskt granskar kyrkan, och visar att vi handlar fel, och argumenterar för en bättre teologi och praxis. Då skulle man kunna ta honom på allvar. Eller om han kritiskt granskade någon begränsad del av kristna kyrkan, t.ex. amerikansk pingströrelse, amerikanska TV-predikanter, underjordiska kyrkan i Kina – eller något annat. Då skulle man kunna greppa kritiken. Men nu blir den så svepande att den blir meningslös. Att bara hävda att Katolska kyrkan är en del av moderniteten och att den kommer att dö om den inte omformas efter postmoderniteten, och sedan inte ens tydligt definiera vad modernitet och postmodernitet är, det är inte seriöst. 

Jag tycker också att man kommer helt fel i analysen om man samlar hela kristna kyrkan under ett enda begrepp, kallar det för präglad av moderniteten, och kritiserar den från denna utgångspunkt. Det blir en så bred analys så att den blir meningslös. Eller menar McLaren att brasilianska katoliker, kenyanska pingstvänner, husförsamlingskristna i Kina, ”Jesus Only”-pingstvänner i USA, amerikanska episkopaler, tamil-pingstvänner i Paris, polska katoliker, serbiska ortodoxa, svenska baptister, medlemmar i Elim i Stockholm, medlemmar i Norrmalmskyrkan i Stockholm, laestadianer i Haparanda, Livets ordare i Göteborg – ja listan kan göras hur lång som helst, man kan räkna in cirka 3000 samfund i USA, och man kan räkna in ett stort antal sekter i kristna kyrkans utkanter, som t.ex. Jehovas Vittnen och Mormonerna – och att allt detta kan analyseras och kritiskt granskas utifrån begreppsparet modernitet-postmodernitet. Menar han allvar?

Den kristna kyrkan har i den moderna tiden varit extremt spretig både teologiskt, och beteendemässigt, och ska man kritiskt granska den kristna kyrkan måste man tydligare definiera vad man kritiserar och granskar. Hade McLaren begränsat sig till och sagt att det han kritiskt granskar är några evangelikala samfund -hade frågeställningen varit rimlig, men han hade då behövt bygga under sina teser med viss empirisk forskning av dessa samfund, för att hans teser och analys skulle uppfattas som trovärdiga.

5. Vad kännetecknar då den moderna kyrkan och vad innebär övergången till postmoderniteten. Som vanligt gör författaren stora anspråk och gör mängder av självsäkra påståenden, och är ofta rörig och ologisk, men tycker mig kunna urskilja följande frågor som de viktiga; en förändrad och uppmjukad bibelsyn, en förändrad och uppmjukad inställning till andra religioner, en förändrad inställning till frälsningsbegreppet, en förändrad inställning till evangelisationen, en uppmjukning i synen på eviga straff, och sedan nämns i  boken om att medeltida kristendom kommer mer tillbaka, med liturgi m.m. Sedan finns det andra detaljer i boken, t.ex. hans tankar om kristen utbildning, -där tycker jag att han är helt rätt – livslångt lärande, närmare koppling teori och praktik, avprofessionalisera pastorsbegreppet m.m.

Jaha, efter dessa stora ord om förändringar, så är det vissa teologiska justeringar som behöver göras. Men vari består det nya? Alla de tankar som förs fram i boken har väl i många år varit allmängods i liberala eller liberalt präglade kyrkor. Under något år i mitten av sjuttiotalet jobbade jag inom SMU i Stockholm, en vid den tiden mycket liberalt präglad kristen organisation. Jag kan inte se någon tanke som McLaren tar upp om postmoderna kyrkan som inte var allmängods i SMU i Stockholm 1975. Jag tycker att McLarens tankar om den postmoderna kyrkan – det handlar egentligen om en enda sak, att evangelikala kyrkor ska bli mer liberala. Och liberala kyrkor har vi gott om i hela västvärlden. Den teologiska riktning som McLaren förespråkar har väl majoriteten av Svenska Kyrkan valt för länge sedan. Och präglar en del av de äldre samfunden i USA.

Här blir dock McLarens argumentation försåtlig. Han inte bara kritiserar evangelikal och teologiskt-konservativ kristendom, han menar att sådan kristendom kommer att dö ut om man inte anpassar sig till det postmoderna samhället. Och att anpassa sig till det postmoderna samhället handlar i praktiken om att liberalisera teologin. Så samhällsförändringen ska alltså styra över teologin – hur kan man argumentera för en sådan tes?

För att detta blogginlägg inte ska bli för långt, kommer jag i nästa inlägg kritiskt granska McLarens kritik mot evangelikal bibelsyn, evangelikalt frälsningsbegrepp, evangelikal syn på de eviga straffen, evangelikal syn på andra religioner, evangelikal moralsyn och evangelikal missions- och evangelisationssyn. Jag släpper den frågan nu.

6. McLarens inställning till evolutionen är också märklig. Han kraftigt kritisiserar evangelikalers kritik mot evolutionsläran. Men hela hans tes går ju ut på att att visa på nödvändigheten av att gå över från moderniteten till postmoderniteten. Och en del av moderniteten är ju en strikt vetenskapstro. Hur kan man hävda att utvecklingsläran inte är en del av moderniteten? Och varför ska man i just den frågan inte ifrågasätta moderniteten och vetenskapstron? Logiken här ligger en bit över min fattningsförmåga.

7. Innan jag i nästa blogginlägg närmare granskar McLarens förslag på teologiska förändringar, vill jag ge några sammanfattande reflektioner. Jag saknar i hans bok en fördjupad bibelorientering. Kan han påvisa att vi har fjärmat oss från Bibelns kristendom och urkyrkans kristendom, då skulle jag utan problem köpa argumenten. Nu granskas den moderna kyrkan bara utifrån en mycket vag definition av kraven från ett postmodernt samhälle. Det blir för tunt för att övertyga mig.

Och jag förstår inte heller McLarens evolutionistiska utvecklingstänkande när det gäller kyrkans historia. Och han är inte konsekvent på denna punkt. ”Eftersom postmodern betyder postprotestantisk, tror jag att andligheten och den andliga fostran till sin form mer kommer att likna fornkyrkan och den medeltida kyrkan än den moderna. Vi kommer nog snart att välkomna traditionen, liturgin, helgonen och helgondagarna igen.” Så nu välkomnar McLaren helt plötsligt att lyfta fram det medeltida, premoderna. Och vad är det för nytt med detta, de historiska kyrkorna har väl alltid praktiserat detta? Jag tycker att det är klart intressant att de moderna frikyrkorna fångar upp praxis, teologier och erfarenheter från fornkyrkan. Men vad har detta med modernitet/postmodernitet att göra?

Personligen tycker jag att det är fel att strikt dela in kyrkans historia i strikta faser som modern, postmodern, eller medeltida. Det är också ett mycket västerländskt och amerikanskt sätt att se på kyrkan. Vi behöver gräva ur hela den skatt som den kristna kyrkan historia är, men tappar vi den bibliska grunden har vi inga kriterier för att bedöma vad som är bra eller mindre bra i kyrkans historia. Var finns den underjordiska kinesiska kyrkan i McLarens tänkande. Den är ju strikt evangelikal teologiskt, kommer den också att dö ut snart – enligt McLarens teser – den är väl rimligtvis modern.

�

Nu är det sen söndag kväll och jag har återvänt till stugan i Boviken norr om Skellefteå. Har predikat i EFK-församlingen Korskyrkan i Byske ikväll. Det var inspirerande att möta nya kristna och gudstjänsten uppskattades av alla närvarande. Skellefteå är ju en stad med en rik väckelsetradition och Svenska Kyrkan och EFS har under århundraden dominerat kristna scenen. Jag ställer dock frågan om vad kyrkorna sysslar med i denna stad, min frustrerade släkting säger att han alltid är yngst när han besöker Svenska kyrkan eller EFS, och han har passerat 50 för några år sedan. Man har tydligen tappat bort två generationer. Varför då?

Min slutsats är att det behövs nya församlingsgrundar- och missionsinitiativ i en stad som Skellefteå, vem är beredd att anta den utmaningen.

Idag joggade jag 13,5 km som en förberedelse för Stockholm halvmarathon i mitten av september. Passerade då förbi anslagstavlan i Bovikens by och noterade inbjudan till ”Älgträff”. Och Älgträffen blir lördag den 15 augusti klockan 10.00 och i samband med detta blir det också älgmöte. Tänkt vad fantastiskt att älgarna inbjuder till sina möten på anslagstavlan i Boviken. Och förmodligen är vi människor välkomna med, det är väl knappast så många älgar som läser denna anslagstavla. Men med all sannolikhet måste man vara obeväpnad när man kommer till ”Älgträffen”. Inbjudan är dock en verkligt försonande gest med tanke på människans benägenhet att konstant döda dessa skogens konungar.

När vi körde de knappt 40 milen från Tärnabyfjällen noterade vi en hel del ”Ren-träffar”  mitt på vägen. Man behöver bra bromsar när man kör bil i Norrlands inland.

Noterar med undran och förvåning att notisen på Dagens hemsida om min upplevda fasansfulla omskärelse är den mest lästa artikeln på Dagens hemsida senaste veckan, länk här till artikeln. Jag har också gått in och kikat på omdömena om artikeln. 7 procent är glada, är det mina ärkefiender? Eller är de glada för att jag visar lite av judisk/muslimsk orientering? Lite medlidande får jag dock av 10 procent som trycker på knappen ”ledsen”. Tackar. 28 procent är arga, är de arga på svensk sjukvård, eller på att jag har genomfört medicinsk omskärelse? 36 procent är förvånade och 15 procent är upplysta. Upplysta av vad?

Jag har nu läst igenom Brian McLarens bok ”Kristen på nytt sätt”. McLaren är en inflytelserik kristen ledare i USA men har en stor påverkan även i Sverige, framförallt genom sitt författarskap. Boken är en rejäl uppgörelse med den moderna evangelikalismen. Mina bedömningar i denna bloggpost bygger endast på innehållet i denna bok.

Jag delar McLarens övertygelse om att vi kristna behöver ägna oss åt samtidsanalys. Jag delar också hans övertygelse om att kristna kyrkan ständigt behöver reformeras. Jag håller dock inte alls med honom om hans samtidsanalys. Och jag håller framförallt inte med honom om hans kritik mot evangelikal kristendom. Måste utveckla mina synpunkter i minst två blogginlägg, för att det inte ska bli för omfattande. Jag börjar med samtidsanalysen.

McLaren lever med en svart-vit och mycket förenklad världsbild och historieuppfattning som bygger på att världen sedan 1500-talet har levt i en modern tidsålder, kallad för moderniteten, och att vi nu går över i en ny fas som kallas för postmodernismen.

Jag har stora intellektuella problem med hur McLaren använder begreppen modernitet och postmodernitet. McLaren beskriver människor och kyrkor som om de är moderna eller postmoderna. Och tycks tydligen mena att det är självklart vad detta är för något. Samtidigt säger han att vi inte riktigt vet vad postmodernitet är, samtidigt som han självsäkert i boken gör bedömningar om människor som är moderna respektive postmoderna.

Han menar också att moderniteten kraftigt har påverkat den kristna kyrkan, moderniteten har blivit en del av vår tro och teologi. Nu håller världen på att förändras och bli postmodern och kyrkan fortsätter att vara modern. Den är McLarens enkla analys för varför många evangelikala kyrkor är i kris och tappar kontakten med omvärlden.

Och ett stort problem är att McLaren svänger sig med begreppen modernitet/postmodernitet utan att närmare jobba med definitionerna, närmare granska världens politiska, sociala och ekonomiska utveckling – och påvisa på vilket sätt världsutvecklingen kan beskrivas och förklaras med dessa begrepp. Och det fullständigt ologiska är att hans samhällsanalys är helt enligt modernitetens riktlinjer, enligt hans egna definitioner. Historien tycks enligt McLaren följa ödesbedömda cykler som enkelt kan förutses och tolkas. Enligt McLaren är det ett mycket modernt sätt att se på historien och samhället.

När man sticker ut hakan så kraftigt som McLaren gör, och hävdar att världen håller på att förändras dramatiskt, och att det får stora konsekvenser för kristna kyrkan, och inte kommer med en intellektuellt hållbar analys om dessa förändringar – så kan jag inte göra annat än placera boken i kristna ”kvacksalvarskrået” – där man självklart påstår saken om världen och samhället, men man saknar egentligen kunskaper för att kunna göra sådana bedömningar, och allt bygger endast på några enstaka böcker man har läst – förmodligen. Det är inte intellektuellt trovärdigt.

Boken bygger egentligen på ett mycket smalt amerikanskt medelklassperspektiv, och hans kyrkoanalys bygger på ett minst lika snävt amerikanskt medelklassperspektiv.

Som konsult arbetar jag med globala framtidsfrågor, med fokus på internationell politik, framförallt global energi- och klimatpolitik. Jag deltar ett antal gånger per år i olika internationella framtidskongresser av olika slag, och läser mängder av litteratur, rapporter och analyser av världens utveckling. Nyligen var jag på en stor internationell konferens i Bryssel som handlade om hur världen kommer att se ut år 2030.

Man bör vara medveten om att hela debatten om postmodernitet inte existerar i den internationella politiken, utan jag uppfattar det som en ganska smal akademisk debatt inom några smala ämnesområden, bl.a. teologi och filosofi.

Jag anser att världen idag är så komplex och de förändringar som inträffar är så komplexa så det kan inte alls fångas upp och förklaras med så simpla begrepp som modernitet eller postmodernitet.

Den ledande kraften i världen är den globala ekonomin, och det globala näringslivet. Och där sker de mesta av förändringarna som påverkar framtiden och människors vardag och verklighet. De stora förändringarna där är kommunismens sammanbrott, utvecklingen av en global ekonomi med globala strukturer, och den snabba ekonomiska utvecklingen i Asien. EU:s utveckling är också av mycket central betydelse. Den globala finansiella krisen är den stora frågan just nu. McLaren nämner inte ett ord om globala ekonomins utveckling, och hur man kan påvisa att förändringstendenserna kan fångas upp i ett begrepp som postmodernitet. Men världens ekonomi är mycket komplex och fungerar enligt mycket olika förutsättningar beroende på vilken del av världen vi talar. Begrepp som globalisering, frihandel och marknadsekonomi är nyckelord för att förstå ekonomin, men jag har aldrig hört talas om att man använder begreppet postmodernitet när man analyserar världens ekonomiska utveckling, finns det kompetenta ekonomer och samhällsvetare som har använt begreppet analytiskt, är jag intresserad av att höra om det, men jag har aldrig hört talas om det. Inom världsekonomin innebär dagens utveckling, ”more of the same”, de trender som har funnits i världen senaste 150 åren med teknisk utveckling, industrialisering, frihandel och marknadsekonomi utvecklas vidare, jag begriper inte vad man kan se för trendbrott i denna utveckling som kan beskrivas som postmodernitet.

Världens politiska utveckling är också komplex. Och där har jag heller aldrig hört talats om begreppet postmodernitet som förklaring på politiska förändringar i världen. Under de senaste 100 åren har den viktigaste trenden varit demokratiseringen, vilken har spridits kraftigt genom kommunismens sönderfall. Kommunismens sönderfall har varit en annan viktig händelse. På globala nivån är den avgörande faktorn att länder som Kina och Indien, och Asien överhuvud taget stärker sitt inflytande både ekonomiskt och politiskt. Trots demokratiseringen är de flesta av världens länder fortfarande totalitära diktaturer. Spänningen mellan världens fattiga och rika länder är en avgörande politisk faktor, liksom islamiseringen i stora delar av världen. Den ideologiska politiska trenden i USA/EU är också viktigt, men det visar ett stort mått av stabilitet, med små förskjutningar i vänster – höger, över tiden. Högerpopulistiska partier inom EU är den mest markanta politiska förändringen på EU-nivån.

Min fråga till McLaren är kort och gott; om världen håller på att förändras och övergår från moderniteten till postmoderniteten – hur visar sig detta i den globala ekonomin och den globala politiken, och vilka vetenskapliga underlag har han för påståendena. I hans bok ges ingen antydan till svar på detta.

Jag tror jag såg en mening i boken där McLaren kommenterar ekonomins utveckling, det stod något i stil med  att företag är viktiga i det postmoderna samhället. En sådan kommentar är inte ens sandlådenivå. Menar McLaren att företag var oviktiga för 100 år sedan? Har inte politiken snarare stärkt sin roll senaste 10 åren på marknadens bekostnad?

Ett tredje avgörande område i världen handlar om globala och internationella organisationer, som FN, OECD, Världsbanken, globala NGOs, globala biståndspolitiken m.m. Hur menar McLaren att detta förändras i postmodern riktning? Jag har inte sett något annat än att dessa organisationer konsekvent fungerar enligt McLarens modernitets-kriterier med analys, hierarkier, strikt målfokuserad inriktning etc.

Ett fjärde område handlar om kulturen inklusive religionen. Och där tycker jag bilden också är mycket komplex och utvecklingen ser olika ut i olika delar av världen. Globaliseringen och tekniska utvecklingen är även här avgörande faktorer som påverkar utvecklingen. En påtaglig trend är islamiseringen och att minst 20 av världens länder har blivit strikt muslimska, det har inträffat senaste 40 åren, men jag tycker inte man kan använda begreppet postmodernitet för att förklara det. Islam är dessutom den i särklass mest växande religionen i Västeuropa. En annan trend är att historiska kyrkor som ortodoxa kyrkor och världsvida Katolska kyrkan stärker ställningen, det finns idag 1 miljard 131 miljoner katoliker i världen. En tredje trend är tillväxten inom pingströrelsen och karismatiska kyrkor. Hur förklarar man detta med begreppsparet modernitet/postmodernitet? Globaliseringen och den ökade rörligheten leder naturligtvis till ett mer konkurrerande och omfattande religionsutbud, men absoluta religiösa sanningar har väl varit attackerade under flera hundra år, är inte det ett typisk upplysningsfenomen, och därmed enligt McLarens kategorier en del av moderniteten. Kan man inte klassificera Strindberg som typiskt postmodern enligt McLarens definitioner, som levde under sent 1800-tal. Jag har även problem med begreppet post-kristet samhälle. Det utgår ifrån att vi tidigare hade ett kristet samhälle. Kan någon förklara för mig när Stockholm var kristet? Jag tycker att kulturen i Gustav III:s Stockholm på sent 1700-tal var mycket sekulariserad. Och Strindbergs enorma popularitet under sent 1800-tal, tidigt 1900-tal, kan väl knappast var uttryck för ett kristet samhälle.

 McLaren ger en mycket summarisk översikt i boken på vad som kännetecknar moderniteten respektive postmoderniteten (det mesta är enkel skåpmat på högstadienivå), men han ger ingen bra defintion på vilka förändringar i världen som utgör övergången till postmoderniteten.

Ett femte samhällsområde av avgörande betydelse är vetenskapen. Och här tycker jag att de vetenskapliga huvudströmningarna inom teknik, naturvetenskap och ekonomi ganska väl håller sig inom gängse paradigm, jag har svårt att se att det existerar några postmoderna förändringar. Jag läser mycket forskning, forskningssammanfattningar, lyssnar ibland på forskare av världsklass, och jag kan inte se de förändringar som McLaren pekar på. Det är nog mest inom ganska marginella och udda vetenskapliga discipliner där man tar ut svängarna lite mer, men dessa verksamheter har mycket begränsad påverkan på globala samhällsutvecklingen.

Jag tror att McLarens förenklade och svart-vita analyser gör mer skada än nytta i kristen evangelisation. Det jag tycker kännetecknar dagens Stockholm t.ex. är mångfalden, en rad olika livsstilar och värderingar, som lever sida vid sida, och att det varierar mycket i olika delar av staden. Doktrinära muslimer, doktrinära ateister, knarkare, Stureplansfestprissar, bonusfixerade karriärmänniskor, sexmissbrukare, New Agare, skinnhuvuden, världsförbättrare, entreprenörer, pingstvänner från Etiopien, fotbollshuliganer – allt lever sida vid sida. McLaren delar in folk i två huvudgrupper moderna och post-moderna, så enkel är inte världen. En kraftig trend hos unga Stockholmare idag, är längtan efter vanligt Svensson-liv, med radhus, barn, man eller fru, etc. Är det postmodernt?

Det är en mycket kortfattad kritisk reflektion. Det allvarliga med McLarens bok handlar om kritiken mot evangelikalismen, men det återkommer jag till i ett annat blogginlägg.

�

Manlig omskärelse är på agendan. DN:s begåvade ledarskribent Peter Wolodarski skriver om det i onsdagens DN, och jag ser att det kommer upp i tidningen Dagen under torsdagen.

Nu avslöjar jag en hemlighet. Jag har upplevt manlig omskärelse, jag är omskuren. Det beror inte på att jag har judisk bakgrund, eller i hemlighet konverterat till judendomen. (att jag skulle vara hemlig muslim är det nog ingen som tror)

Jag blev omskuren när jag var 19 år, och det var en renodlad medicinsk omskärelse, och det var militärläkaren som undersökte mig vid mönstringen som bestämde detta.

Ingreppet gjordes på Karolinska sjukhuset och det var en fasansfull upplevelse. Det var endast lokalbedövning som gjordes genom 15 sprutstick rakt i underlivet. Operationen består av att man skär bort en del av förhuden på snoppen (eller vilket ord passar att använda på denna blogg?) Man blev hemskickad direkt efter operationen, och bedövningen började släppa efter ett par timmar, och det gjorde outhärdligt ont i flera dygn. Och man fick inget smärtstillande eller instruktioner av något slag, 19-åringen blev bara hemskickad. Det var den värsta sjukvårdsupplevelsen i mitt liv.

Men omskuren blev jag, och omskuren är jag.