TAck för all respons på mitt inlägg om McLarens bok om kristen på ett nytt sätt. Att det blev ett så pass omfattande inlägg uppdelat i tre delar berodde helt enkelt på att jag var tveksam till så pass mycket i boken. Och den tredje delen om McLarens teologiska omorientering skrev jag mycket kortfattat – där kan man utveckla resonemangen mycket mer.
Tänkte återkomma med någon sorts sammanfattande kommentar av debatten. Jag vill dock peka på några iakttagelser.
1. Jag märker att det ibland finns en tendens att man som bloggare buntas ihop med dem som skriver kommentarer på ens blogg. Nu är det ju i regel en ganska yvig och spretig debatt på min blogg där åsikterna går isär. Men jag vill att det jag skriver ska värderas och granskas på sina egna meriter, inte sammankopplat med en massa kommentarer. Jag tillåter ju en ganska generös debattnivå, jag går bara in och plockar bort inlägg när folk är osakligt oförskämda mot andra kristna ledare, framförallt i Sverige. Har plockat bort inlägg där man gått över gränsen i kritik mot Ulf Ekman och Emanuel Karlsten, bl.a.. Men man får gärna skälla på mig hur mycket som helst, och det har gjorts en hel del på denna blogg.
2. De som helt har anammat McLarens tänkande och ser sig själva som nya postmoderna kristna borde ju se på det jag skriver som ganska intressant. Som postmodern vet man ju att ens teologiska tänkande är bara en sorts glasögon som ska dekonstrueras, och kritik mot egna föreställningarna blir då en viktig del av processen. Och man är också medveten om att ens egna teologiska föreställningsramar knappast är bättre än mina, och borde då med intresse ta del av en persons åsikter som tänker annorlunda än vad man gör själv. När jag har tittat både på min blogg och andra bloggar möter jag dock inte alltid de reaktionerna från kommentatorer – utan snarare ett ängsligt och gnälligt försvarande, ungefär i stilen med ”rör inte vår ikon”. Jag är också förvånad över att en amerikansk kristen författare tydligen får ett sådant inflytande över många svenskar, även känslomässigt. Men jag återkommer till detta.
3. För det tredje tycker jag att det är mitt mandat och förpliktelse som EFK-ordförande att granska och kommentera olika trender både i samhället och i kyrkan, och bedöma det utifrån den teologiska hållningen vi står för i Evangeliska Frikyrkan. Vi är ju inget samfund som bara har högt i tak, utan vi har fattat gemensamma beslut om att vi bland annat står för en evangelikal och karismatisk kristendom. Och då tycker jag att det är mitt uppdrag att kritiskt granska strömningar som leder EFK:are i annan riktning. Ett samfund kan välja olika inriktning, vi har valt den inriktning som vi har gjort. Och en teologisk debatt behöver ständigt pågå, och den debatten försöker jag ge mitt bidrag till.
Jag återkommer.
�
Pingback: Aletheia — Blogg & Tankesmedja » Bloggarkiv » Hellre fira Ramadan än sabbat …()