Jag fortsätter nu min granskning av Brian McLarens bok, ”Kristen på ett nytt sätt”. I mitt förra inlägg ställde jag mig skeptisk till hans indelning av modernitet och postmodernitet.
McLaren gör också en ganska kraftig uppgörelse i boken med evangelikal kristendom. Jag tycker att det även här finns skäl att kritiskt granska hans teser.
1. Det nämns att en styrka med boken är att den är skriven i samtalsform. Det tycker jag också är ett bra pedagogiskt grepp. Men det är ju enbart en skenbart samtal. Pastor Dan ställer frågorna och Neo svarar, men Dan har ju ingen förmåga att ställa granskande och kritiska frågor till Neo, så det är ju Neos resonemang som hela tiden dominerar. Hade avsikten varit att presentera en verklig och genuin diskussion hade naturligtvis invändningarna förts fram mycket tydligare. Jag ifrågasätter i ett kort blogginlägg indelningen i modernitet-postmodernitet, och inget av den kritiken framkommer i boken, mina invändningar är ju självklara för en person med elementär kunskap i samhällskunskap. Så samtalsgreppet i boken blir enligt min mening vilseledande, det är bara ett pegagogiskt grepp för att förtydliga bokens budskap.
2. McLaren definierar hela kristenhetens utveckling inklusive Katolska kyrkan som en del av moderniteten. Vi är så präglade av det moderna att vi inte är medvetna om det. Hela kristendomen är präglat av moderniteten och det har förvrängt kristendomen. Och här reagerar jag på McLarens totalt dömande attityd mot den etablerade kyrkan som helhet, han sågar den i princip. Även om huvudkritiken är riktad mot evangelikal kristendom så menar han att även katolska kyrkan är helt formad av moderniteten, och kommer också att dö om man inte ändrar sig. Och även liberala kyrkor är formade av moderniteten. Det är inte små ord eller små anspråk som McLaren tar i sin mun. Han sprider en konsekvent negativ bild av den kristna kyrkan, och de allra grövsta fördomarna mot den, lyfter han fram, och gör till sin egen kritik. Och här menar jag att McLaren gör mer skada än nytta. Det finns alltid mängder av frustrerade kristna som är mycket kritiska mot alla former av etablerade kyrkor. De får vatten på alla sina kvarnar av McLaren. Och eftersom hans kritik är så sågande, och de lösningar har förespråkar, är så vaga och delvis motsägelsefulla, så ger boken inte mycket till vägledning, för den som längtar efter förnyelse och förändring.
Jag vill bara ge några citat från boken som visar på detta: ”den moderna kristendom som ni har lärt av era föräldrar och söndagsskollärare och till och med under den teologiska utbildningen, den är predestinerad att gå samma väg som medeltidens katedraler. Det är på väg att ta slut, alltsammans.” (s.75) På ett annat ställe i boken används ordet dinosaurier för att visa att den moderna kyrkan kommer att dö ut.
”De flesta i er generation lever i en helt annan värld. De har redan passerat gränsen till den postmoderna världen. Men inte ni, inte särskilt många i alla fall. Varför det? Jo, för att ni vill visa trohet mot den kristna uppfostran ni har fått, den som är insnärjd i moderniteten.” (s. 75)
”Om Neo har rätt, villkoras allt det vi menar med att vara kristen av att vi är moderna. All teologi är i grunden modern, eftersom den har utformats i den moderna världen.” (s. 55)
Så McLaren vet, kyrkan är modern, världen håller på att bli postmodern, och om kyrkan inte blir postmodern kommer den att dö ut. Det är ord och inga visor. Reagerar både på McLarens besser-wisser attityd, denne ”Neo” vet tydligen allt och självsäkert, och dömer över hela kyrkan i några penndrag. Och McLaren agerar själv på ett sätt som man menar att man inte ska göra, att döma andra.
Det McLarens bok fostrar fram är besserwissrar, som helt dömer ut andra kristna, och etablerade kyrkor. Det är ingen konstruktiv attityd.
3. Vad som är det verkliga alternativet till den moderna kyrkan är höljt i dunkel i boken. ”Hur ska människor kunna släppa sina moderna föreställningar om den kristna tron, när inget bättre alternativ har dykt upp än?” (s. 205) ”vad postmodern filosofi än är ligger den i sin linda. Det är för tidigt att fastställa och förklara vad den innebär.” (s. 51)
Och på andra ställen i boken verkar det som att det postmoderna är självklart och har slagit igenom: ”Samtidigt behöver man bara gå några steg utanför det kyrkliga för att se det postmoderna inflytandet över kulturen” (s. 59) Jaha, nu låter allt solklart, men han ger inga bra belägg för tesen – det tog jag upp i förra blogginlägget.
4. Och vad är den moderna kyrkan som McLaren skriver så självsäkert och dömande om. Jag tycker att det är en kraftig överförenkling att klassa kyrkan som ”modern”, den variant som har varit från Luther och framåt. McLaren ser kyrkan som ett enhetligt fenomen som man kan göra en samlad analys av. Jag menar att det är omöjligt. Och så ger han slängar till höger och vänster, men de slängar han ger handlar i stor utsträckning om avarter i amerikansk kristendom, t.ex. amerikanska TV-predikanter – som i ett globalt perspektiv, är en ganska högljudd men ändock mycket marginellt uttryck för den kristna kyrkan.
Min invändning är följande, när kritik mot kristna kyrkan blir så generell och svepande, som i McLarens fall, blir den fullständigt ointressant. Det vore bättre om McLaren tog upp några enskilda frågor, där han kritiskt granskar kyrkan, och visar att vi handlar fel, och argumenterar för en bättre teologi och praxis. Då skulle man kunna ta honom på allvar. Eller om han kritiskt granskade någon begränsad del av kristna kyrkan, t.ex. amerikansk pingströrelse, amerikanska TV-predikanter, underjordiska kyrkan i Kina – eller något annat. Då skulle man kunna greppa kritiken. Men nu blir den så svepande att den blir meningslös. Att bara hävda att Katolska kyrkan är en del av moderniteten och att den kommer att dö om den inte omformas efter postmoderniteten, och sedan inte ens tydligt definiera vad modernitet och postmodernitet är, det är inte seriöst.
Jag tycker också att man kommer helt fel i analysen om man samlar hela kristna kyrkan under ett enda begrepp, kallar det för präglad av moderniteten, och kritiserar den från denna utgångspunkt. Det blir en så bred analys så att den blir meningslös. Eller menar McLaren att brasilianska katoliker, kenyanska pingstvänner, husförsamlingskristna i Kina, ”Jesus Only”-pingstvänner i USA, amerikanska episkopaler, tamil-pingstvänner i Paris, polska katoliker, serbiska ortodoxa, svenska baptister, medlemmar i Elim i Stockholm, medlemmar i Norrmalmskyrkan i Stockholm, laestadianer i Haparanda, Livets ordare i Göteborg – ja listan kan göras hur lång som helst, man kan räkna in cirka 3000 samfund i USA, och man kan räkna in ett stort antal sekter i kristna kyrkans utkanter, som t.ex. Jehovas Vittnen och Mormonerna – och att allt detta kan analyseras och kritiskt granskas utifrån begreppsparet modernitet-postmodernitet. Menar han allvar?
Den kristna kyrkan har i den moderna tiden varit extremt spretig både teologiskt, och beteendemässigt, och ska man kritiskt granska den kristna kyrkan måste man tydligare definiera vad man kritiserar och granskar. Hade McLaren begränsat sig till och sagt att det han kritiskt granskar är några evangelikala samfund -hade frågeställningen varit rimlig, men han hade då behövt bygga under sina teser med viss empirisk forskning av dessa samfund, för att hans teser och analys skulle uppfattas som trovärdiga.
5. Vad kännetecknar då den moderna kyrkan och vad innebär övergången till postmoderniteten. Som vanligt gör författaren stora anspråk och gör mängder av självsäkra påståenden, och är ofta rörig och ologisk, men tycker mig kunna urskilja följande frågor som de viktiga; en förändrad och uppmjukad bibelsyn, en förändrad och uppmjukad inställning till andra religioner, en förändrad inställning till frälsningsbegreppet, en förändrad inställning till evangelisationen, en uppmjukning i synen på eviga straff, och sedan nämns i boken om att medeltida kristendom kommer mer tillbaka, med liturgi m.m. Sedan finns det andra detaljer i boken, t.ex. hans tankar om kristen utbildning, -där tycker jag att han är helt rätt – livslångt lärande, närmare koppling teori och praktik, avprofessionalisera pastorsbegreppet m.m.
Jaha, efter dessa stora ord om förändringar, så är det vissa teologiska justeringar som behöver göras. Men vari består det nya? Alla de tankar som förs fram i boken har väl i många år varit allmängods i liberala eller liberalt präglade kyrkor. Under något år i mitten av sjuttiotalet jobbade jag inom SMU i Stockholm, en vid den tiden mycket liberalt präglad kristen organisation. Jag kan inte se någon tanke som McLaren tar upp om postmoderna kyrkan som inte var allmängods i SMU i Stockholm 1975. Jag tycker att McLarens tankar om den postmoderna kyrkan – det handlar egentligen om en enda sak, att evangelikala kyrkor ska bli mer liberala. Och liberala kyrkor har vi gott om i hela västvärlden. Den teologiska riktning som McLaren förespråkar har väl majoriteten av Svenska Kyrkan valt för länge sedan. Och präglar en del av de äldre samfunden i USA.
Här blir dock McLarens argumentation försåtlig. Han inte bara kritiserar evangelikal och teologiskt-konservativ kristendom, han menar att sådan kristendom kommer att dö ut om man inte anpassar sig till det postmoderna samhället. Och att anpassa sig till det postmoderna samhället handlar i praktiken om att liberalisera teologin. Så samhällsförändringen ska alltså styra över teologin – hur kan man argumentera för en sådan tes?
För att detta blogginlägg inte ska bli för långt, kommer jag i nästa inlägg kritiskt granska McLarens kritik mot evangelikal bibelsyn, evangelikalt frälsningsbegrepp, evangelikal syn på de eviga straffen, evangelikal syn på andra religioner, evangelikal moralsyn och evangelikal missions- och evangelisationssyn. Jag släpper den frågan nu.
6. McLarens inställning till evolutionen är också märklig. Han kraftigt kritisiserar evangelikalers kritik mot evolutionsläran. Men hela hans tes går ju ut på att att visa på nödvändigheten av att gå över från moderniteten till postmoderniteten. Och en del av moderniteten är ju en strikt vetenskapstro. Hur kan man hävda att utvecklingsläran inte är en del av moderniteten? Och varför ska man i just den frågan inte ifrågasätta moderniteten och vetenskapstron? Logiken här ligger en bit över min fattningsförmåga.
7. Innan jag i nästa blogginlägg närmare granskar McLarens förslag på teologiska förändringar, vill jag ge några sammanfattande reflektioner. Jag saknar i hans bok en fördjupad bibelorientering. Kan han påvisa att vi har fjärmat oss från Bibelns kristendom och urkyrkans kristendom, då skulle jag utan problem köpa argumenten. Nu granskas den moderna kyrkan bara utifrån en mycket vag definition av kraven från ett postmodernt samhälle. Det blir för tunt för att övertyga mig.
Och jag förstår inte heller McLarens evolutionistiska utvecklingstänkande när det gäller kyrkans historia. Och han är inte konsekvent på denna punkt. ”Eftersom postmodern betyder postprotestantisk, tror jag att andligheten och den andliga fostran till sin form mer kommer att likna fornkyrkan och den medeltida kyrkan än den moderna. Vi kommer nog snart att välkomna traditionen, liturgin, helgonen och helgondagarna igen.” Så nu välkomnar McLaren helt plötsligt att lyfta fram det medeltida, premoderna. Och vad är det för nytt med detta, de historiska kyrkorna har väl alltid praktiserat detta? Jag tycker att det är klart intressant att de moderna frikyrkorna fångar upp praxis, teologier och erfarenheter från fornkyrkan. Men vad har detta med modernitet/postmodernitet att göra?
Personligen tycker jag att det är fel att strikt dela in kyrkans historia i strikta faser som modern, postmodern, eller medeltida. Det är också ett mycket västerländskt och amerikanskt sätt att se på kyrkan. Vi behöver gräva ur hela den skatt som den kristna kyrkan historia är, men tappar vi den bibliska grunden har vi inga kriterier för att bedöma vad som är bra eller mindre bra i kyrkans historia. Var finns den underjordiska kinesiska kyrkan i McLarens tänkande. Den är ju strikt evangelikal teologiskt, kommer den också att dö ut snart – enligt McLarens teser – den är väl rimligtvis modern.
�
Pingback: McClaren granskad « Mikael Karlendal()
Pingback: Aletheia — Blogg & Tankesmedja » Bloggarkiv » Hellre fira Ramadan än sabbat …()