Jag har lusläst McLarens bok ”Kristen på ett nytt sätt”, och mina invändningar och synpunkter är så pass omfattande så att jag är tvungen att dela in texten i flera blogginlägg. Första inlägget var en kritik mot uppdelningen i modernitet/postmodernitet – framförallt med tanke på McLarens långtgående slutsatser av detta. Andra inlägget var en polemik mot hans sätt att på ett generaliserande sätt kritisera den kristna kyrkan.
Min kritik mot McLaren handlar inte alls om kritik mot nytänkande hur vi uttrycker vår tro och är kyrka i vår tids samhälle. Och hur vi kreativt tar oss an uppdraget att förmedla budskapet om Jesus till vår tids människor. Min kritik mot McLaren handlar om hans sätt att tolka samhällsförändringarna, hans syn på kristna kyrkans tillstånd, och i detta tredje inlägg handlar det om kritik mot den teologiska omorientering han förespråkar.
Och jag har full förståelse för frustration, och behovet av att ompröva våra kristna liv – det behöver vi göra ofta. Men det handlar om att ompröva sig på rätt sätt, och röra sig i rätt riktning efter omprövningen. Här är jag inte övertygad om att McLaren leder oss åt rätt håll.
Hur blir man då kristen på ett nytt sätt? Hur ska man fungera som postmodern kyrka enligt McLaren?
1. En punkt som McLaren tar upp handlar om kritiken mot systematisk teologi. (s. 58,59). Där har jag svårt att förstå poängen. Vanliga kristna sysslar inte med systematisk teologi. Och att man använder Bibeln som ett uppslagsverk, jag måste nog ärligen säga att jag känner ingen kristen som läser Bibeln på det sättet. Och att försöka skaffa sig en systematisk förståelse av Bibelns helhetsbudskap i en vissa fråga är väl en bra hjälp för att för att få grepp om Bibelns innehåll. Frågan känns mest som en intern angelägenhet för fackteologer.
2. På sid 62 talas om olika versioner av kristendomen. Vilken är den enda tänkbara rätta versionen är den fråga som ställs. Här har jag svårt att hänga med i förenklingarna. Han talar om medeltida kristendom, och den moderna kristendom vi har haft i 500 år. Jag kan inte ställa upp på dessa svepande drag, det har varit många varianter av kristendom under senaste 500 åren, och många av dessa varianter skulle jag inte vilja befatta mig med. Trots all spretighet kan man ändå bli överens om kärnan i kristna tron, och vara överens om bedömningskriterierna om vad som är genuin kristen tro.
En undran är hur McLaren kan vara så tvärsäker när han sågar evangelikala kristendomen. Hans bedömningar måste väl också bygga på hans egna begränsade ”glasögon” och hans ytterst privata tolkningar när han läser Bibeln. Hur vet han att han har rätt, och att evangelikalerna har fel?
3. Kapitel 7 handlar om världsbild, och kristen världsbild. McLaren skriver att vi förringar andra synsätt utifrån vår moderna åskådning. Och återigen är min invändning – de senaste 500 årens kristenhet har varit extremt spretig, att relativisera sin egen ståndpunkt och kyrka, har väl gjorts ideligen under senaste 500 åren, det är väl en anledning till varför USA har 3000 samfund. Och varför vi har en frikyrkorörelse i Sverige med ett stort antal samfund. Dessa processer av ifrågasättande, reformationer, prövande inför skrifterna – har väl pågått ständigt. När pingströrelsen bröt fram för 100 år sedan var det en kritik och ifrågasättande av baptistsamfundet t.ex. När jag var 20 år gammal, 1975, trodde jag att man måste bo i storfamilj för att vara en riktig kristen, och jag förringade och såg ner på andra kristna som inte levde på det sättet. Vad är nytt? Vad är postmodernt? Den avgörande frågan är väl utifrån vilka kriterier vi kritiskt granskar och ifrågasätter?
4. En viktig distinktion i boken är skillnaden mellan evangelikala och liberala kristna. McLaren menar att sådana distinktioner inte kommer att betyda något framöver. Då har man rejält suddat ut skillnaden mellan att vara en liberal respektive evangelikal kristen. Enligt min mening är det stora skillnader, och McLarens lösning tycks vara att evangelikalerna ska bli mer liberala eller i varje fall röra sig i den riktningen. Det går inte att förenkla bort denna motsättning, det handlar i grunden om olika sätt att se på Bibeln, evangeliet och Jesus.
5. Sidan 81 förklarar McLaren de stora väckelserna i den tredje världen och den karismatiska kristendomen att det händer i miljöer där förmodernitetens människor håller på att tillägna sig moderniteten. Märkligt resonemang, de är alltså på en så låg utvecklingsnivå i tredje världen att de blir karismatiker och evangelikaler.
6. Bibelsyn och bibeltolkning är centrala frågor för McLaren när det gäller att förändras. En mycket märklig tolkning av evangelikal bibelsyn, att det bara är ett anständighetsfilter som gör att vi inte tolkar 3 Mosebok bokstavligt. Jag kan inte se annat än att man i pingstkarismatiska och evangelikala kretsar ständigt brottas med Bibelordet, och för att få en genuin förståelse av vad Bibeln vill säga, de förenklade karikatyrer McLaren använder mot evangelikala kristna och dess sätt att tolka Bibeln, ligger närmast på Humanisternas nivå. Att man i sin bibeltolkning både arbetar med bibeltexten, kristna traditionen, förnuftet och den andliga erfarenheten – det är väl i högsta grad naturligt. Inte minst inom den pingst-karismatiska traditionen av kristna kyrkan.
Och återigen jag störs av McLarens ständiga och raljerande kritik mot evangelikaler, t.ex. på s. 99 ”Moderniteten gör oss nämligen begränsade i fråga om mottaglighet för Bibeln. Det blir bara ett objektivt analyserande, ett evigt dissekerande, liksom rättstekniska undersökningar som för att bevisa nåt. Hela tiden att man liksom vill bemäktiga sig texten med våld. Man krymper den till nåt förklarligt utifrån ens egna förutfattade meningar. Då blir den en massa moralkakor eller allmänna principer eller slutsatser eller bevis eller vad vet jag”. Min fråga är kort och gott – vilka församlingar i Sverige behandlar Bibeln på det sättet? Eller vilka är det McLaren kritiserar?
7. Inställningen till andra religioner vill McLaren mjuka upp hos evangelikalerna. Bland evangelikaler har det ständigt pågått en diskussion om inställningen till andra religioner, och visst tycker jag att man utifrån Bibelns referensramar kan hävda att Gud möter människor där de befinner sig. I kapitel 8 tar McLaren upp denna fråga. Som vanligt är McLaren glidande och otydlig, men det finns formuleringar i kapitlet där han är inne på spåret att andra religioner har sina problem och kristendomen har sina. För en evangelikal kristen är det en grund i tron att Kristus är världens frälsare, han är vägen, sanningen och livet, och att det tydligt behöver sägas att andra religioner leder på fel väg.
Evangeliska Frikyrkan har som en av sina grundbultar att vi bekänner oss till en evangelikal kristen tro, vilket bl.a. innebär att vi tror att Bibeln är Guds ord och rättesnöret för lära och liv, vi tror på Jesus som världens ende frälsare och vi tror på mission, evangelisation och församlingsgrundande för att sprida budskapet om Jesus. Genom vår fokus på Lausannedeklarationen vill vi också visa att förkunnelsen av evangeliet också innefattar socialt ansvar och socialt engagemang. Bara några citat som visar McLarens tänk om oss evangelikaler: ”om hundra år kanske de evangelikala är som morgondagens Amish, fast i stället för att leva kvar i 1850-talets tyska kultur för de vidare 1950-talets amerikanska livsstil. De kommer att leva och frodas, eller åtminstone överleva, fast som i ett ghettosamhälle.”
Att bli museiföremål, det är tydligen McLarens vision för oss evangelikaler. Tack Brian, det var lyftande.
8. Naturligtvis tar Brian McLaren upp om de eviga straffen, kanske en av de stora stötestenarna med kristen tro. Och även här är han vag och resonerande, men hur som helst försöker han att relativisera den kristna helvetesförkunnelsen. Även en evangelikal kristen brottas med frågan om eviga straffen, och vrider och vänder på Bibeltexterna för att få det att gå ihop. Och trots att man lyfter fram alla Bibeltexter man kan som kan nyansera bilden, så talar Bibeln om eviga straff, att gå evigt förlorad, om den breda vägen som leder till fördärvet. Och så vitt jag vet har den kristna kyrkan predikat det i 2000 år, universalismen har varit ett begränsat sidospår i kristna kyrkans historia. Och hur kan 2010-talets kyrka vara trovärdig om man menar att vi har haft fel i 2000 år, men nu begriper bättre. Har kristna kyrkans förkunnelse om eviga straff varit fel i 2000 års tid, vem vill då tro på något kristna kyrkan säger i andra frågor?
9. Begreppet synd vill McLaren naturligtvis omtolka. Vi har en synduppfattning genom vårt moderna kristna arv som är direkt farlig. Vi lägger ned för mycket energi på att fördöma sexuella synder, jämfört med att försöka undvika den där domarattityden som fariseerna hade. Enda sortens synder vi inriktar oss på som moderna kristna är isolerade, personliga synder som ljuga, göra abort, vältra sig i porr, knarka, använda fräcka ord. Vi saknar en heltäckande Biblisk helhetsuppfattning. Man är farisee om man kritiserar aborter, homosexualitet och utomäktenskaplig sex. Det låter väldigt välbekant. Men man är inte farisée om man kritiserar miljöförstöring, miljösynder, krig, trafficking, förtryck av mänskliga rättigheter etc. Finns det någon biblisk grund för att dela in synder på det sättet? McLaren ger ingen teologisk förklaring. Att synder är personliga eller mer allmänna är ju en mycket glidande skala.
10. En punkt jag tycker är mycket tveksam handlar om McLarens relativisering av frälsningsbegreppet och människans personliga frälsning. Han raljerar över evangelikalernas evangelisation. Vi fattar inte evangeliets innebörd. (menar McLaren alltså att Billy Graham inte fattar evangeliets innebörd, han är väl en av de mest namnkunniga evangelikalerna) Vi skrämmer bara bort folk om vi försöker omvända dem menar McLaren. Och han menar att sysslandet med att bli frälst är själviskt.
En postmodern kristen enligt McLaren är en kristen som tonar ned frågan om helvetet och eviga straff, som tonar ned frågan om personlig synd, som inte betonar kristna trons betydelse för vår frälsning och ligger lågt med att kritisera andra religioner, som inte lyfter fram betoningen av individens frälsning och omvändelse, som relativiserar Bibelsynen och betonar att hur vi uppfattar Bibeln beror mycket på våra ”glasögon”. Tydliga och raka svar från McLarens sida, inget postmodernt relativiserande här inte – tydliga besked om att vara otydlig.
Men mitt problem, allt detta är ju gammal skåpmat, som har ältats om och om igen inom liberala kyrkor senaste 100 åren. När jag var verksam inom liberala SMU i Stockholm i mitten av sjuttiotalet, hade man redan då genomfört allt som ligger inom McLarens vision om kristen på ett nytt sätt. Och har inte allt detta varit mainstream inom Svenska kyrkan sedan i varje fall 60-talet. Och nu vill McLaren att pingstvänner, och EFK och andra evangelikaler ska gå samma väg.
Nu finns det ju en bred erfarenhet av liberala kyrkor i hela västvärlden. Med nästan inga undantag har man visat på 50 års tillbakagång med krympande medlemsantal, färre aktiva församlingsmedlemmar, växande medelålder, och krympande antal engagerade kristna. Det kan finnas enstaka församlingar som visar på en annan bild, men överlag är bilden denna. Det tycks vara så att folk vill inte ge sina liv för halvsanningar, eller trosövertygelser som relativiseras och nyanseras alltför mycket.
McLaren hävdar att det är evangelikalerna som kommer att bli museiföremål, men de liberala kyrkorna i västvärlden som mycket konsekvent följer alla McLarens principer, håller redan på att bli museiföremål.
I väckelserörelserna idag i Kina, i Sydamerika, i Afrika, och i växande kristna rörelser i västvärlden, där satsar man på den karismatiska och evangelikala kristendomen. Och där växer kyrkan.
Och jag har väl motsatt uppfattning än McLaren på nästan alla punkter. Jag tycker att vi i svensk frikyrka tonar ned synden, tonar ned allvaret med de eviga straffen, tonar ned betydelsen av Jesu unika frälsning, tonar ned betydelsen av individens omvändelse och frälsning, och för mycket relativiserar Bibeln istället för att barnsligt tro på vad Gud säger i sitt ord.
Vilken väg vill vi gå inom den svenska frikyrkan?
Det finns mycket mer att säga om denna bok, men detta var några enkla reflektioner.
�
Pingback: Swärds fortsatta granskning av McClaren « Mikael Karlendal()
Pingback: Aletheia — Blogg & Tankesmedja » Bloggarkiv » Hellre fira Ramadan än sabbat …()
Pingback: Dale Van Dyke analys av Rob Bells bok ”Elvis som hötorgskonst ” Del 1 « Michaels Blogg()