Han skriver lysande i Dagen idag, Birger Schlaug. Kyrkan ska följa Bibeln och inte opinionstrender, tycker han. En Gud som bara anpassas efter det rådande trenderna, är inte mycket att ha, tycker Schlaug, som inte är troende. Han anknyter till senaste kyrkovalet, och säger att socialdemokratiska partikongresser eller centerstämmor kan ju inte avgöra vad kyrkan ska tro eller tycka, har man inte en helig urkund, som heter Bibeln, det måste väl vara rättesnöret – undrar Schlaug. Något liknande skrev statsvetaren Douglas Brommesson i Dagen för ett par veckor sedan, med anledning av att ärkebiskopen ställde sig bakom samkönade äktenskap, Brommesson tyckte att det bara var en politisk anpassning, som visar att kyrkan bara vill vara politiskt korrekt.

Man kan koka ihop frågorna på följande sätt:

1. Har Gud en uppfattning om samlevnad och äktenskap? Och en uppfattning om hur vi som kristna ska leva? Ja, är väl ett rimligt svar på den frågan.

2. Guds vilja uttrycks i Bibeln, och kyrkliga traditionen kan hjälpa oss att tolka Bibeln om det finns oklarheter. Det är väl en rimlig hållning?

3. Om vi nu efter 2000 år av kyrkans historia, ska bli pionjärer för en nyordning när det gäller äktenskapet – beror det på att vi har läst Bibeln fel, och tolkat den fel under 2000 år, som t.ex. teologen Svartvik påstår, om jag har tolkat honom rätt. Då har vi alltså varit fel i 2000 år, och har mycket att be om ursäkt för. Finns det många andra frågor där kyrkan har tolkat Bibeln helt fel under 2000 år? Och vi talar nu inte om tråkiga urspårningar som det finns gott om i kyrkans historia, det handlar ju om en konsekvent linje i 2000 års kristen historia.

4. Och om den nya tolkningen av äktenskapsbegreppet är rätt, varför har inte kyrkan infört det långt tidigare. Är det inte bara uttryck för att man är väldigt konservativ om man väntar så länge, så att riksdagen beslutar om en förändring, för att sedan förändra sig? En kyrka som gör som alla andra, fast på ett konservativt sätt ett tag efter alla andra, hur trovärdig är den? Men det Schlaug säger är att kyrkan ska inte vara som alla andra, vad är det som säger att Gud ska inordnas i det samhällssystem som vi har just nu?

5. Eller är äktenskapsfrågan så trivial och något vi människor själva utformar som vi vill, oavsett om vi är kristna eller inte, och Bibeln ger inga klara svar. Är det så man ska se på saken? Är det så ärkebiskopen menar?

6. Birger Schlaug ger klara svar på dessa frågor. Det är bra när stenarna ropar.

En sorgens dag. Tårarnas dag. En dag när solen inte går upp, utan vemodet sveper sin tunga hand över oss. En dag då smärtan känns i själens innersta djup.

Malmö – Hammarby 3-1.

Och var finns medlidandet, var finns medömkan, var finns de som gråter med dem som gråter, sörjer med dem som sörjer. EFK-pastorn i Malmö, Daniel Norburg, skickade ett glatt SMS till mig från läktaren från matchen i Malmö, skånepastorn Tomas Ander skriver yes om denna match, vad då yes, det är ett enda stort no.

Och eländet började när Hammarby sålde sin tungomålstalande brasilianske stjärnforward, Paulinho, till Sydkorea, han var dessutom medlem i Söderhöjdskyrkan. Förbönsstödet sjönk dramatiskt vid detta tillfälle.

Men varför ska man läsa allsvenska fotbollstabellen uppifrån och ner? Varför kan man inte vända på tidningen och läsa nerifrån och upp, och vips ligger Hammarby i toppen. Att byta perspektiv, att se på det hela på ett nytt sätt – är inte det lösningen. Varför ska det gamla synsättet, att läsa tabellen uppifrån och ner ha tolkningsföreträdet och monopol på sanningen. Ett mer postmodernt synsätt och vi löser problemen.

Trots allt, Kristus är uppstånden, Halleluja.

Det är nu sen lördag kväll och jag är hemma efter två dagars intensivt styrelsemöte med Evangeliska Frikyrkans styrelse. EFK är ju ett kristet trossamfund och det är 309 församlingar över hela Sverige som samverkar i denna rörelse.

Man har återigen blivit påmind om allt som händer runt om i världen genom EFK:s arbete. Vi finns närvarande i många länder runt om i världen genom våra missionärer, och det är mycket spännande som händer på många platser, både när det gäller evangelisation och församlingsgrundande, ledarutbildning och kristet socialt engagemang. Vi räknar med att vi är verksamma i ett 40-tal länder runt om i världen.

Vi har också varit tillsammans med EFK ungs styrelse, d.v.s.  Evangeliska Frikyrkans ungdomsförbund. Bland annat jobbar vi med framtidsstrategi och framtidsvisioner tillsammans, och det kändes mycket inspirerande att dela tankar och visioner om framtiden med EFK Ung. Jag är glad över den Jesuscentrering och betoning på Jesus-efterföljelse som jag tycker präglar yngre EFK:are.

Det är också roligt att många EFK-församlingar runt om i Sverige växer, och är expansiva, och har en god ekonomi, och dessutom har en låg medelålder – det är ganska unikt i frikyrko-Sverige, tyvärr.

Jag vill informera om en positiv sak, en ny EFK-församling har grundats i Helsingborg.

Men det är ett omfattande arbete som kostar många, många miljoner varje år att dra runt, och vi behöver många, många gåvogivare, och många församlingar som backar upp vårt arbete.

För er som har följt debatter här på denna blogg, kanske undrar vad styrelsen har tyckt om de bloggdebatter jag har varit inblandad i. Jag är glad över att jag återigen fick ett enhälligt stöd och uppbackning från EFK:s styrelse, som jag har haft hittils sedan jag blev vald som ordförande år 2002. Det är strongt gjort av styrelsen, eftersom jag ofta är både i blåsväder och i hetluften. Och styrelsen har inget emot att jag bloggar.

Har styrelsemöte med Evangeliska Frikyrkans styrelse under hela fredagen och lördagen så jag hinner knappt skriva något på bloggen eller läsa kommentarer. Lördag morgon har vi möte tillsammans med styrelsen för EFK Ung. Vi håller till på den klassiska frikyrkoplatsen Götabro, som ligger alldeles i närheten av Torpladan, mitt ute på Närkeslätten, ett par mil från Örebro.

Syndakatalogen blir bara längre och längre, glömde att skriva i senaste inlägget att jag även har blivit belagd med bakelseförbud, kakförbud, bullförbud och tårtförbud fram till julafton. Fariseismen slår igenom i full kraft genom friskvård och gym-anläggningar.

På söndag blir min sista predikan i Söderhöjdskyrkan klockan 11.00, innan jag börjar som teampastor i Elimkyrkan nästa vecka.

Just nu känner jag mig lite trött på teologiska diskussioner, det har ju varit ganska mycket sådant här på bloggen senaste månaden. Men inom 1-2 dar har nog den tröttheten gått över. Men just nu grubblar jag inte så mycket över om jag är postfundamentalist, högerevangelikal, vänsterevangelikal eller något annat – men något klokare har jag blivit av diskussionen. Jag har kommit fram till att jag absolut inte är fundamentalist, men det kanske inte är alla som håller med om det. Det finns ju de som tycker jag är ganska liberal också.

Men jag har fortfarande inte blivit klok på vad post-evangelikal är för något.

Jag står ju för en ganska enkel och okomplicerad kristendom som bygger på att förkunna evangeliet, grunda församlingar, föra människor till tro, göra dem till lärjungar, läsa Bibeln och be till Gud. Men teologiska reflektioner behöver man också göra, och jag tycker att det är riktigt intressant – även om jag är ganska novis. Tar dock emot boktipset från Josef Bengtson om att läsa Ola Sigurdsons senaste bok.

Om man nu lämnar teologin något och övergår till hälsofrågor, så jobbar jag ju intensivt med motion, både för att hålla vikten och för att allmänt förbättra hälsotillståndet efter min lilla stroke i mars månad. Och jag tränar bland annat på gym flera gånger i veckan, går power walk, och joggar. Har dessutom en personlig tränare på gymmet som ser över hela processen. Det blev dock räfst och rättating (man säger väl så) i senaste mötet med personlige tränaren. Jag går inte ner i vikt trots all träning, så nu har jag fått glassförbud, chokladförbud, efterrättsförbud, lösgodisförbud, läskförbud, godispåseförbud – fram till jul. Det är verkligen fariseismen som har tagit över på friskvårdsanläggningarna, snacka om detaljregler om hur man ska leva – syndakatalogen är tillbaka, men nu är det gymmen som driver det, inte Filadelfia. Jag arma människa, jag arma syndare. Jag kan inte göra annat än att kasta mig på nåden och nådens kraft till ett heligt liv.

Har under sommaren läst en bok av Tomas & Herti Dixon med titeln ”Rör inte Guds homo”, utgiven på Gospel Medias förlag. Tomas och Herti blev kristna i slutet av sjuttiotalet, och kom från en helt icke-kristen bakgrund. Tomas har varit verksam som journalist och redaktör i många år. Förordet är skrivet av Bengt Pleijel, välkänd författare och präst med karismatisk framtoning.

Bokens grundläggande budskap är att vi är Guds människor, men vi har fängslats, blivit inlåsta bakom murar, och kommit bort ifrån det som skaparen hade tänkts sig från början. Vi har blivit rotlösa. Framförallt tappat våra rötter i Gud, men också våra rötter i familjen, i vår hembygd och att Gud har skapat oss till män och kvinnor. Det handlar om att återvända till det som Gud hade tänkt sig från början.

Det räcker inte att bara känna till målet, man måste känna till utgångspunkten också för att hitta till målet. Det handlar om människans rötter. Dixons visar på betydelsen av adoptivbarnens sökande efter sina rötter. Allt fler människor har avslitna rötter, det handlar om splittrade familjer, människor som lever som flyktingar, och den fria marknadens rörlighet skapar också rotlöshet. ”Du måste veta vem du är, varifrån du kommer och vart du är på väg, för att kunna på dig själv och framtiden”, skriver Dixons.

Dixons lyfter fram betydelsen av det biologiska föräldraskapet, och betydelsen för människor att känna sitt biologiska ursprung. Rotlösheten förstärks av att familjerna är så instabila. Och Dixons kritiserar den svenska familjepolitiken som har bidragit till att destabilisera familjerna.

En del av boken lyfter fram och avslöjar hur olika folkgrupper har förtryckts, och där barn slitits från sina rötter och föräldrar. På våra breddgrader har både samer och romer fått känna av ett förtryck där människor ryckts upp från sin kultur. I andra delar av världen har indianer och aborigener i Australien, fått utstå liknande brutala behandling. Det handlar om människans rotsystem som förstörs – är Dixons träffsäkra analys.

Och vi har också en Gudsrot, vi är skapade för att vara djupt rotade i Gud.

Ett kapitel skriver Dixons om äktenskapet och visar på hur det manliga och kvinnliga tillsammans som ger oss en bild av Gud. Och man visar hur äktenskapet är kopplat till Gud, och att moderna icke-äktenskapliga samlevnadsformer visar att denna Guds tanke blir perverterad.

Intressanta och skeptiska reflektioner över evolutionsläran i några kapitel. Men i ett bra tonfall, och framförallt utifrån en Biblisk-teologisk utgångspunkt, om förhållandet mellan vår Gudsbild och synen på världens tillkomst.

Boken innehåller fördjupade och originella Bibelreflektioner, till exempel om att Gud är far, där ordet far heter ”ab” på hebreiska, och en utläggning av vad ordet ”ab” betyder.

Ett kapitel har rubriken ”Livet från Gud är manligt och kvinnligt” och Dixons skriver bland annat att ”Om det inte hade behövts såväl manlighet som kvinnlighet hade Gud kunnat nöja sig med ett av könen”. Herti Dixon skriver: ”Könsidentiteten är så sammanvävd med själva vårt väsen att man, om man plockar bort den, raderar ut vår personlighet”.

Dixons går vidare i boken och förklarar hur synden förstör våra rotsystem. ”Synd är allt som gnager på och kanske gnager av våra rötter, så att vi inte kan växa in i vår egentliga identitet”. Det handlar om att omvända sig. Jesus dog på korset för att vi skulle få en chans att bli dem vi verkligen är. Dixons skriver att vi alla bär på en destruktiv kraft som kan omvandla vem som helst av oss till ett monster.

I boken visas också hur tio Guds bud handlar om våra rötter, bud 1-3 handlar om vår Gudsrot, bud 4 och 6 om våra biologiska rötter, och bud  5 och 7-10 om våra socio-kulturella rötter. Och alltsammans hänger ihop, och mamma-pappa-barn-relationen blir en puls både i individens liv och i vår Gudsrelation.

Boken är värd att läsas, ger många tankeväckare och aha-upplevelser, och tar tag i svåra och kontroversiella ämnen, och argumenterar utifrån en biblisk helhetssyn. Man måste inte hålla med om allt, men även om man inte gör det, utmanas tänkandet och förståelsen.

En stark avslutning av boken med citat från spirituals, de svarta slavarnas sånger. Dessa som så förbehållslöst nekades rätten til sin mänskliga identitet och degraderades till arbetsrobotar. Men de kunde ändå sjunga ”We all got a right to the tree of life”. Människor med avskurna rötter, förslavade, förlorat människovärdet – men de såg befrielsen – in i framtiden. Hoppet, upprättelsen, den nya tiden. ”Rör inte Guds homo” – är ett budskap in i vår tid, och en utmaning mot allt som vill förslava människan.

�

Nu börjar vi bloggare slå igenom som predikanter. Stjärnbloggaren Alex Schulman höll sin debutpredikan i Hedvig Eleonora, och det var fullsatt. Söndag den 4 oktober klockan 11.00 håller bloggaren Swärd sin debutpredikan som teampastor i Elimkyrkan, närmaste grannförsamlingen till Hedvig Eleonora. Och jag tror att det blir fullsatt i Elimkyrkan också. Räknar med att göra en riktig rivstart.

Och jag kommer då att försöka lyfta mitt bloggande litegrann. Dels börja använda bilder. Dels börja göra videoklipp från mina predikningar i Elimkyrkan. Sedan kan man gå in på Elimkyrkans hemsida och tanka hem hela predikan om man vill. Bra va. Mitt bloggande är ju ganska stenåldersmässigt för närvarande med bara massa texter rätt upp och ner. Men det ska bli bättre.

�

Det har varit en intressant debatt och samtal om höger- och vänsterevangelikaler. Och nu skriver jag några sammanfattande kommentarer och reflektioner.

Det är problematiskt att dela in kristna i de tre grupperna liberala-evangelikala-fundamentalistiska. Ett skäl är att stora grupper av kristna inte identifierar sig med någon av grupperna, varken katoliker, ortodoxa, eller pingstvänner använder dessa ord att beskriva sig själva.

Och sedan beror det på att ordet fundamentalistisk inte används av någon kyrklig gruppering idag vad jag känner till, utan används endast som ett skällsord över det man inte gillar. Flera av skribenterna har lyft fram John Stotts definitioner av fundamentalism som skillnad mot evangelikalism, och Clas Newman har också försökt att utveckla detta. Det finns dock en punkt som Stott tar upp som jag inte helt kan identifiera mig med, det handlar om eskatologin där jag menar att Bibeln inte är så entydig att det inte skapar utrymme för olika Bibeltolkningar (men jag delar Clas oro att det ska bli knäppa tolkningar, viss amerikansk influens kan utan tvivel klassas så), och Israelsynen (och även där finns extremvarianter, t.o.m. religionssynkretistiska). Jag tror också att på denna punkt är det ganska stor skillnad på amerikansk och brittisk evangelikalism. Men är beredd att fortsätta diskutera frågorna.

Jag tycker att jag i tidigare sammanhang tydligt har markerat mitt skarpa ogillande mot att kristen tro kopplas sammanhang med högerpolitiska värderingar. Att kristen tro starkt kopplas samman med tron på starkt militärt försvar, skepsis mot miljöengagemang, och ett starkt försvar för traditionella institutioner som kungahuset t.ex då har man passerat för vad som handlar om Bibeltro och ägnar sig åt renodlad politik. Och jag tycker att det är mycket olycklig att kristen tro politiseras på detta sätt. Däremot kan jag inte se det som högerpolitik att vara emot abort eller försvara äktenskapet mellan man och kvinna. Jag menar att det är en 2000-årig kristen tradition, man kan försvara utifrån skriften, och helt bejakas av de katolska och ortodoxa kyrkorna, och har inte hittats på av vare sig fundamentalister eller evangelikaler – det är bara sekulära medias nidbild att göra dessa frågor till högerpolitik och koppla det till fundamentalism.

Men Clas ställer frågan vad ska man då kalla sig. Jag tycker dock att ordet evangelikal inte är särskilt slitet i ett svenskt kontext, går man ut på gatorna i Stockholm och frågar folk vad de tycker om evangelikaler så vet de nog ingenting. Och det är främst EFK som har lyft fram begreppet i svensk kontext, men notera att EFK inte bara kalllar sig evangelikaler utan vi kopplar också ihop begreppet med baptism, karismatik, och missionsfokus. Man behöver också komma ihåg EFK:s historia och hur begreppet evangelikal utmejslades genom teologiska arbetet på missionsskolan under 70-80-talet.

Men även jag har problematiserat begreppen evangelikal-liberal-fundamentalist. Vad ska man då kalla sig? Låt mig få tänka högt, detta är inte EFK:s ståndpunkt, EFK:s teologiska hållning utmejslas inte på bloggdebatter. Varför inte kalla sig för Jesusefterföljare. Då kommer man bort ifrån den intellektuella och lärofokus som finns med de andra beteckningarna. Det kristna livet handlar om lära men så mycket mer, det handlar också om lärjungaskap, lydnad, efterföljelse. Och ordet visar att kristet liv är inte något statiskt, en fast punkt, utan det är en vandring, en resa. En pågående förändring. Och ordet Jesusefterföljare inrymmer både en stringent bibelsyn, bibelfokus, det handlar ju om att göra det Jesus har sagt – och det finns nedtecknat i NT, det inrymmer karismatiken – mycket av Jesu verksamhet handlade om det, det inrymmer missionsperspektivet, och det lyfter fram det baptistiska arvet – Jesus sade åt sina lärjungar att gå ut och göra alla folk till lärjungar och döpa dem, och forma en församlingsgemenskap av dessa lärjungar.

�

Nu är det sen söndag kväll. Nästa söndag ska jag ha min sista predikan i Söderhöjdskyrkan innan jag börjar som teampastor i Elimkyrkan. Det blir en speciell dag. Fredag och lördag denna vecka har vi styrelsemöte i Evangeliska frikyrkan.

Noterar den livliga debatten här på bloggen efter att jag tog upp frågan om jag är höger- eller vänsterevangelikal. Beklagar att jag inte hinner delta i debatten hela tiden. Tänkte dock skriva ett summerande inlägg och återigen kommentera det Clas Newman har skrivit. Det beror inte på att jag inte bryr mig om alla andra kommentarer, men det är bara uttryck för att jag är så begränsad.

Tack för engagerad debatt. Jag beklagar att jag inte har möjlighet att aktivt delta hela tiden. Det har nu blivit en bra bit över 100 kommentarer om mina skrivningar om höger- och vänsterevangelikaler. Jag väljer att bara kommentera en kommentar, den som Claes Newman har skrivit. Det beror på att Claes ställer direkta frågor till mig och i sådana lägen vill jag gärna försöka svara om jag kan. Det är kommentar nr 10 i mitt inlägg den 17 september.

Claes frågar om hur jag ser på evangelikal i förhållande till liberalism kontra fundamentalism. Om evangelikalism är en medelväg.

För det första tror jag att indelningen i liberal-evangelikal-fundamentalist är ett sätt att kategorisera kristna som inte fungerar. En förutsättning för att sådana etiketter ska fungera är ju att de som får etiketten klistrad på sig, anser att klassificeringen är riktig. Det finns mycket mer nyanser bland kristna än vad dessa tre ord står för.

Hur ska man definiera fundamentalism bland kristna i Sverige idag? Ordet används ju bara som ett skällsord med negativa associationer så jag vet ingen kristen gruppering som kallar sig fundamentalister. Där skulle det vara intressant att höra Claes bedömning av vilka han definierar som fundamentalistiska kristna i Sverige idag, och vilka kriterier han då utgår ifrån. Eftersom jag inte riktigt vet hur jag ska uppfatta fundamentalism så har jag svårt att göra avgränsningar och dra gränser gentemot evangelikalismen.

Begreppet evangelikalism är ju inte heller så enkelt. Många kristna grupper som man rimligtvis kan definiera som evangelikaler vill ju inte själva beskriva sig på det sättet. Svenska pingstvänner t.ex. beskriver sig i regel inte som evangelikaler, men de är ju absolut inte liberala, och de vill inte beskriva sig som fundamentalister, så detta visar att denna begreppsindelning inte riktigt funkar. För mig är inte ordet evangelikalism det centrala, det exakta ordet finns ju inte ens i Bibeln, utan den viktiga frågan för mig är de trosövertygelser som man brukar sammankoppla med evangelikalism. Claes N pekar på att ordet evangelikalism har hamnat i dåligt rykte, och därför kallar han sig hellre bibeltroende. Nu tror jag att ordet evangelikal inte har använts särskilt flitigt i Sverige, så jag har svårt att se att ordet har en negativ klang i ett svenskt kontext. I den svenska kontexten är det väl framförallt Evangeliska Frikyrkan som har använt ordet evangelikal som identitetsmarkör. Tycker också att Claes förslag på att kalla sig bibeltroende är problematiskt. Jag tycker att det är självklart att man är bibeltroende när man är kristen. Vilka kristna är då inte bibeltroende enligt denna indelning, och vari består skillnaden mellan bibeltroende och icke-bibeltroende kristna – det tål också att fundera över.

Skulle också vilka lyfta fram följande reflektioner kring begreppen liberal-evangelikal-fundamentalist.

1. Att vara en karismatisk kristen som tror på Andens gåvor i funktion, och Guds övernaturliga ingripande här och nu, det förutsätter väl en ganska bokstavstroende Bibeltolkning? Det bygger ju på att man läser evangelierna och Apostlagärningarna ganska bokstavligt, men också tror på att detta kan fungera även idag.

2. Ett kristet liv med fokus på efterföljelse och överlåtelse till Jesus och med Jesus i centrum förutsätter inte det också en ganska bokstavstroende bibeltolkning. Jesus säger i Joh. 14:21 att den som har mina bud och lyder dem, han är den som älskar mig. Det förutsätter en kunskap om vad Jesus har givit för bud, och att göra detta. Och källan till den kunskapen är endast Bibeln, naturligtvis under Andens upplysning. Och det förutsätter väl att vi ganska strikt följer Bibeln, för efterföljelsen blir ju inte verklig om vi kan sitta och välja och vraka bland vilka av Jesu bud vi ska följa. Och efterföljelsen av Jesus innebär väl också en respekt för Jesu Bibelsyn, han gjorde ju en rad ganska strikta tolkningar av besvärliga GT-texter, och hävdade i bergspredikan att inte en bokstav, en prick, av lagen ska förgås förrän allt har fullbordats.

3. Det jag försöker säga är att både en karismatisk kristendom och en kristendom med stark fokusering på lärjungaskap och efterföljelse, behöver utgå ifrån en ganska bokstavlig läsning av Bibeln.

4. En annan distinktion där skillnaden blir mest påtaglig mellan katoliker, ortodoxa och protestanter av alla dess sorter, handlar om kristna traditionens betydelse, där de äldre historiska kyrkorna mer lyfter fram traditionen tillsammans med Bibeln, mer än vad moderna pingstvänner och evangelikaler gör. Men den skillnaden fångas inte alls upp av distinktionen liberal-evangelikal-fundamentalist.

5. En annan viktig distinktion är betoningen av att kristet liv handlar om kärlek till Kristus, hängivenhet, upplevelsen av Anden. Man kan vara hur rätt som helst i teologi, lärosatser, övertygelser, bekännelser – men missar ändå alltsammans om man saknar kärlekten och passionen till Kristus. Ett annat sätt att dela in oss kristna skulle kunna vara ljumma – icke-ljumma, men vem vill göra den indelningen?

6. Min slutsats är att frågan är inte enkel, och behöver analyseras. Och jag tycker mig också se att det finns förskjutningar som tar sig en rad olika uttryck i värderingar, och jag tror att en del värderingsförskjutningar bland svenska kristna idag helt enkelt beror på begränsad kunskap i Bibeln, och att man därför för mycket styrs av den sekulära agendan. Att ha rätt bibelsyn har ju ändå ingen betydelse, om man inte har djupare kunskaper i Bibelns innehåll.

Det finns mycket mer att säga om detta stora ämne, men detta var några korta reflektioner från min sida.

 

�