Just nu känner jag mig lite trött på teologiska diskussioner, det har ju varit ganska mycket sådant här på bloggen senaste månaden. Men inom 1-2 dar har nog den tröttheten gått över. Men just nu grubblar jag inte så mycket över om jag är postfundamentalist, högerevangelikal, vänsterevangelikal eller något annat – men något klokare har jag blivit av diskussionen. Jag har kommit fram till att jag absolut inte är fundamentalist, men det kanske inte är alla som håller med om det. Det finns ju de som tycker jag är ganska liberal också.
Men jag har fortfarande inte blivit klok på vad post-evangelikal är för något.
Jag står ju för en ganska enkel och okomplicerad kristendom som bygger på att förkunna evangeliet, grunda församlingar, föra människor till tro, göra dem till lärjungar, läsa Bibeln och be till Gud. Men teologiska reflektioner behöver man också göra, och jag tycker att det är riktigt intressant – även om jag är ganska novis. Tar dock emot boktipset från Josef Bengtson om att läsa Ola Sigurdsons senaste bok.
Om man nu lämnar teologin något och övergår till hälsofrågor, så jobbar jag ju intensivt med motion, både för att hålla vikten och för att allmänt förbättra hälsotillståndet efter min lilla stroke i mars månad. Och jag tränar bland annat på gym flera gånger i veckan, går power walk, och joggar. Har dessutom en personlig tränare på gymmet som ser över hela processen. Det blev dock räfst och rättating (man säger väl så) i senaste mötet med personlige tränaren. Jag går inte ner i vikt trots all träning, så nu har jag fått glassförbud, chokladförbud, efterrättsförbud, lösgodisförbud, läskförbud, godispåseförbud – fram till jul. Det är verkligen fariseismen som har tagit över på friskvårdsanläggningarna, snacka om detaljregler om hur man ska leva – syndakatalogen är tillbaka, men nu är det gymmen som driver det, inte Filadelfia. Jag arma människa, jag arma syndare. Jag kan inte göra annat än att kasta mig på nåden och nådens kraft till ett heligt liv.