Jesus sade till sina lärjungar innan han lämnade dem: ”Men när det helige Ande kommer över er, skall ni få kraft och bli mina vittnen i Jerusalem och i hela Judeen och Samarien och ända till jordens yttersta gräns”. Apg. 1:8. Det reflekterar jag över under tisdagens morgonbön.  Orden gäller oss alla. Jerusalem handlar väl om där vi befinner oss, vårt närområde, våra närmaste. Men Jesus talade också om nästa steg, att sträcka sig lite längre, till Judeen och Samarien, områdena bortom närområdet. Och sedan handlar det om jordens yttersta gräns.

Här kan vi se skillnader på församlingskulturer. Vill vi vara en församling för Jerusalem, att röra oss inom vår bekvämlighetszon, där vi känner oss hemma. Det vi kan. Eller vill vi sträcka oss längre, till Judeen och Samarien. Och när vi har gjort det, att gå till jordens yttersta gräns.

Det är farligt att stanna i Jerusalem för länge. Då stagnerar vi. Vi blir bara upptagna av det vi kan, det vi behärskar, vår bekvämlighetszon. Jesus vill att lärjungarna ska vara i rörelse. Vara expansiva.

Både som församling, som enskilda kristna, eller kanske som ungdomsgrupp, cellgrupp eller bönegrupp behöver regelbundet fråga oss om vi har fastnat i Jerusalem. Vad är vårt Judeen och Samarien. Hur ska vi gå vidare, hur ska vi nå nya människor, hur ska vi börja göra saker på ett nytt sätt, hur ska vi bli bättre på det vi gör. Att inte stå still, att inte slå sig till ro. Det är utmaningen.

Och samma princip gäller på det mänskliga planet. En del företag stannar i en källarlokal. Andra når till Jordens yttersta gräns, jag tänker t.ex. på svenska företag som IKEA, Ericsson, ABB (var svenskt tidigare), Volvo, Scania, HM och många fler som bokstavligen har gått till jordens yttersta gräns, expanderat i hela världen.

En församling kan stagnera. Vi kan stagnera som enskilda kristna. Eller som ungdomsgrupp, cellgrupp eller bönegrupp. Vi fastnar i våra cirklar, våra inarbetade vanor, i vår bekvämlighetszon. Och i vårt jobb kan vi stagnera. Och vårt företag kan stagnera.

Jesus kallar oss till att gå till Judeen och Samarien. Och har vi redan gjort det handlar det om jordens yttersta gräns. Vad betyder det för dig? För mig?

Nu ska jag gå och träffa Elimkyrkans pastorsteam.

Det är nu måndag morgon och jag har morgonbön, läser Bibeln och ber till Gud för kommande vecka.

Det händer flera speciella saker för mig den här veckan som jag vill nämna om. På söndag eftermiddag 18 okt. klockan 14.00 medverar jag i en debatt och panelsamtal som anordnas av S:ta Katharinastiftelsen i Stockholm. Temat blir ”Vem formar kyrkornas moral?” och de som medverkar blir professor Anders Jeffner Svenska Kyrkan, Gert Gelotte redaktör vid Göteborgs-Posten och medlem av Katolska kyrkan och min roll blir att vara en företrädare för frikyrkligheten. Tillställningen ordnas på Sturegatan 54, Östermalm i Stockholm, och vem som helst är välkommen, jag tror man har någon form av begränsad inträdesavgift. Jag räknar med en mycket intressant debatt, och mina meddebattanter är mycket begåvade och bildade personer, så det blir spännande.

Fredagen flyger jag iväg någonstans och en hel dag går till en TV-inspelning. jag kan inte just nu avslöja vilket program, det dröjer ett tag innan programmet kommer att sändas. Men kan det vara Let´s dance? Eller Robinson? Eller ”här är ditt liv”? Eller en ny version av Big Brother? Eller något mer seriöst? Jag säger inget just nu men ni kan väl gissa.

Mitt liv genomgår stora förändringar just nu då jag håller på och börjar som pastor i Elimkyrkan, har gjort min första vecka. Entusiasmen ligger på högsta nivå för min del, tror på en jättepotential för Elimkyrkan. Jag är jätteimponerad av församlingens stora och vassa pastorsteam och engagerad styrelse (församlingsråd kallar man det för). Och jag ser min roll som ledare – och det är också vad församlingen förväntar sig. En som visar vägen och formulerar visionen. Och som lägger ribban så pass högt att vi inser att utan Gud klarar vi inte detta.

Life is fun.

Det blir alltför ofta förenklade och okunniga känslor och attityder till amerikanska presidenter. President Bush demoniserades alltför ofta i svensk debatt, och även från kristet håll ibland. Jag hör inte till Bush-anhängarna men tyckte att kritiken var både okunnig och osaklig. Man behöver inte minst vara medveten om att en amerikansk president har en ganska begränsad makt.

På liknande sätt som Bush demoniserades har Obama höjts till skyarna. Han har nu varit president i tio månader, men jag har svårt att begripa vilka positiva underverk han har ställt till med. Och det fredspris han nu får, har jag svårt att begripa. Bush blev ju kraftigt kritiserad för Irakkriget men få tänker på att förre presidenten Clinton helt stödde Irakinvasionen. Och Obama fortsätter med amerikanska närvaron i Irak. Han har ökat militära engagemanget i Afghanistan. Han har inte lyckats hitta några fredslösningar i mellanöstern och han har inte gjort något för kärnvapennedrustningar, han får fredspriset och blir hyllad från alla håll.

Hur amerikanska presidenter bedöms, ligger nog ibland en bit över min fattningsförmåga.

Varför är det viktigt att församlingar växer? Jag mötte lite blandade reaktioner när jag tog upp ämnet i början på veckan. Ett avgörande skäl är att Gud vill det, han vill att alla människor ska bli frälsta och komma till kunskap om sanningen som Paulus skriver. Det är också den kristendom som möter oss i Apostlagärningarna, en kyrka som är ifrågasatt och förföljd, men expansiv och som ständigt utbreder sig och vinner nya människor.

Jag tror också att det är viktigt att en församling jobbar med trosmål och målsättningar för att få en fokus och inriktning i ett arbete. Självklart visar inte numerär tillväxt i en församling allt, men ofta hör det ihop – att församlingsgemenskapen fungerar bra och att medlemmarna växer till som lärjungar – och att församlingen drar till sig nya medlemmar.

Sedan kan det naturligtvis finnas speciella förutsättningar som hindrar tillväxt, t.ex. när man är verksam i en avfolkningsbygd, eller att det är ett mycket hårt andligt klimat, något som man idag framförallt känner av i många muslimländer. Men i svenska större städer idag tror jag att det är ett tillräckligt öppet andligt klimat för att församlingar ska växa.

Jag tror också att detta är en överlevnadsfråga för den svenska frikyrkan. Det är nödvändigt att vi för människor till tro, och att församlingarna växer. Annars existerar inte svensk frikyrka om 50 år. Detta borde vara den högst prioriterade frågan, långt före både samfundssammanslagningar och formandet av ekumeniska församlingar. Och alla satsningar på församlingsgrundande och församlingsplanteringar blir ett slag i luften om vi inte för människor till tro.

Jag är också övertygad om att det är möjligt att föra många människor till tro på Jesus. Och i min nya roll som pastor i Elimkyrkan i Stockholm handlar det om att få klarhet i och pröva sig fram i hur detta ska ske. Jag tror på en mix av bön, upplevelsen av Andens kraft, hitta nya kreativa sätt för evangelisation, träna, utrusta och motivera hela församlingen att delta, kreativ och proffsig marknadsföring, och att skapa mötesplatser där evangeliet om Jesus kan presenteras klart och tydligt och med kraft.

Och jag är totalt emot alla teologiska influenser som leder till att församlingsväxten blir nedprioriterad, och att betydelsen av evangelisationen och att föra människor till tro och omvändelse, och in i lärjungaskap och efterföljelse, – tonas ner och nyanseras. Och att inomvärldsliga frågor blir det som tar vår tid och uppmärksamhet – mer än att föra människor till tro och omvändelse.

Idag kommer ett nytt nummer av tidskriften NOD och där har jag skrivit en artikel om att ”kom ut ur garderoben”. Vad jag förstår är inte artikeln tillgänglig på internet, så jag rekommenderar er att köpa detta nummer, maila till Örebro missionsskola och beställ missionsskolan@efk.se. Många intressanta artiklar, har inte hunnit läsa det övriga än.

Ger dock lite smakprov från min egen artikel. Tycker den blev riktigt bra. Inte minst med tanke på att den eminente skribenten Göran Sahlberg putsat på språket. Både min gymnasielärare i svenska och min professor i Statskunskap Olof Ruin, tyckte att jag var en synnerligen medioker skribent, men när Göran Sahlberg hjälper till kan den största medelmåtta bli en stjärna.

”Det har varit ett axiom i Sverige att tron är en privatsak. Det moderna samhället delar in tillvaron i olika sfärer. Allt som har med religiösa övertygelser att göra har klassats som privat. Kyrkan smyger man ivägtill med förhoppningen attt så få som möjligt ska upptäcka vart man går. Företagsledare, politiker, statstjänstemän, forskare, artister, journalister, korvhandlare med flera, har varit och är kristna, men grundregeln har varit att man tiger om sin tro. Man är rökt om det märks att man är kristen i hur man sköter sitt jobb. På åttiotalet hamnade en psykiatriker i blåsväder för att man bad till Gud för en patient.” Så börjar artikeln.

Den avslutas med följande: ”Att gå ut och kalla sig kristen i Sverige år 2009 kan föranleda väldigt olika reaktioner. En del möter en med ointresserad tystnad. Andra med nyfikenhet som om det gällde någonting exotiskt. En del har präglats av upplysningstänkandets ateism och fnyser föraktfullt när de får höra att man är kristen, kanske utan att ens veta vad den kristna tron står för. Men vad vi än sysslar med behöver vi spjärna emot det sekulariserade samhällets dogmer, komma ut ur garderoben och trotsigt bekänna vår tro på Jesus. Tron är inte en privatsak som vi håller tyst om. Och ju fler som revolterar, desto snabbare rör vi oss i riktning mot ett post-sekulärt samhälle. Paulus skrev till församlingen i Rom att han inte blygdes för evangeliet ( Rom 1:16). Vi som är efterföljare till Jesus i Sverige år 2009 behöver övervinna vår blygsel oavsett om vi är företagare, forskare, förskollärare, sjuksköterskor, advokater, präster eller korvhandlare.”

Vill man läsa resten så är det bara att beställa och läsa NOD.

För övrigt tycker jag inte att jag svarade bra på Martin Wärnelids frågor i Youtube-intervjun. Låter som en tråkig statssekreterare i en rapport-intervju ungefär, pratar om att sätta igång processer. Vadå? Vem går igång på det. Ska skärpa mig till nästa gång.

�

Jag försökte komma med en riktig rivstart när jag höll min första predikan som teampastor i Elimkyrkan i går. Det är en församling som har vuxit från 80 till 350 aktiva medlemmar under de senaste 11 åren. Tillväxten började när Kjell-Axel Johansson kom dit som pastor. Mitt budskap var att fortsätta och växa eller stagnera. Och jag föreslog ett konkret mål, 1000 medlemmar år 2020, och att grunda sju nya församlingar som kan ingå i Elimkyrkans församlingsnätverk. Det något osvenska utspelet möttes med applåder från församlingen. (man kan lyssna på predikan genom att gå in på www.elimkyrkan.org och klicka på höger sida nedladdningar och 2009-10-04 predikan)

Jag tror att vi har ett unikt budskap, evangelium om Jesus Kristus – de goda nyheterna. Jag tror att den lokala församlingen är en unik form av mänsklig gemenskap. Varför ska vi då acceptera att den svenska frikyrkan fortsätter att minska, vilket den har gjort sedan femtiotalet.

Jag tror inte på minskning, jag vill revoltera mot det. Jag tror på församlingar som ständigt för människor till tro på Jesus, och drar till sig nya medlemmar. Och som har en attraktionskraft för vanligt folk. Det är möjligt.

Men vi behöver mer av Andens kraft, och vi behöver bli mycket bättre på  kommunikation, vi har ju något riktigt bra att kommunicera.

Så nu börjar äventyret för min del. Och jag tror också på trosmål, och att sätta upp konkreta mål. Jesus sa åt sina lärjungar att gå ut och göra alla folk till lärjungar, det var ett mäktigt uppdrag. Och i Apostlagärningarna kapitel 6 läser vi om att lärjungarnas antal ökade kraftigt. Det händer i många länder runt om i vår värld, det kan hända i Sverige också.

Idag höll jag min installationspredikan i Elimkyrkan. Den handlade om att gå ut och om betydelsen av att växa som församling. Man hittar hela predikan genom att gå in på www.elimkyrkan.org och till höger på sidan kan man hitta en ljudversion av hela predikan (tryck på nedladdningar och sedan på 2009-10-04 predikan). Vill man se ett videoklipp som ger en kort sammanfattning kan man klicka nedan, en intervju inspelad direkt efter gudstjänsten, på Storgatan utanför Elimkyrkan.

�

Jesus sade åt sina lärjungar att gå ut. I kyrkorna har vi i för stor utsträckning ägnat oss åt att gå in. Att stänga dörrarna och vara för oss själva i en ganska intern verksamhet. Att bjuda in till oss, istället för att gå ut dit där folk är.

Ett sätt att tillämpa detta är att gå ut på stan på fredagskvällarna. I går var teamet från Ungdomskyrkan Konnekt ute igen. Nu har ungdomarna slutat att vara i Tantolunden så vi kommer att börja hålla till vid Mariatorget och Slussen. Det rör sig enormt mycket folk i Stockholm på fredagskvällarna i ett stråk från Slussen, Götgatan, Medborgarplatsen, Södra Station och Mariatorget. Och många av dem är tonåringar som vi vill nå. Teamet hade flera jättebra samtal om Jesus i går, och vi börjar också bli frimodigare när det gäller att be för folk ute på stan.

Ringde polisen akut i går kväll om en drogpåverkad 15-åring som var hotfull, började slåss, och var allmänt utåtagerande och agressiv – han kunde ställa till med vadsomhelst. Försökte hjälpa polisen med att få fast honom, för han behövde sitta i en fyllcell en natt för att nyktra till, men han lyckades smita. Vi har också börjat hitta små gömställen på söder där det inte finns vuxna och där gäng med 14- och 15-åringar sitter och super. Ett sådant gäng lyckades vi få tag i tillsammans med nattvandrande föräldrar, och lyckades skingra gänget.

Vi kristna behövs på stan på fredagkvällarna.

Nu håller jag på att börja i Elimkyrkan. På söndag kommer jag att hålla min installationspredikan. Det känns grymt bra att bli operativ pastor igen, jag har ju inte varit det sedan 2002. Idag förbereder jag första predikan, och jag har lovat att det ska bli en rivstart. Det kommer att handla om församlingens potential inför framtiden och vad vi har möjlighet att göra tillsammans för att utbreda Guds rike. Och hur alla behövs och kan bidra, och de konkreta målen. Redan från och med söndag ska jag försöka göra minisammanfattningar av mina predikningar i ett Youtube-videoklipp som läggs ut på internet samma kväll. Det blir en av Elimkyrkans pastorer, Martin Wärnelid som kommer att intervjua mig, och vi gör en kort sammanfattning av predikan. Sedan kan man klicka in på församlingens hemsida om man vill höra hela predikan, via audio.

Elimkyrkan är ursprungligen en gammal baptistkyrka som startade 1885 då även kyrkbyggnaden var färdigbyggd. Församlingens blomstrings- och storhetstid var i eran 1910-1935 då man som mest hade 1100 medlemmar. Kyrkan ligger mitt på Östermalm i Stockholm i korsningen Styrmansgatan/Storgatan. I början av nittiotalet förde församlingen en tynande tillvaro, och då genomfördes en sammanslagning, då Birkakyrkan slogs ihop med Elim och flyttade dit. Birkakyrkan var en sammanslagning av den gamla HF-församlingen Sion i Stockholm, och fribaptistförsamlingen. Församlingen hade ungefär 80 aktiva medlemmar år 1997 och 150 i medlemsmatrikeln vid den tidpunkten. 1998  kom Kjell Axel Johansson dit som föreståndare, och en påtaglig tillväxt och expansion började, och många nya människor strömmade till församlingen. Idag räknar vi med cirka 350 aktiva medlemmar och ungefär lika många formella medlemmar. Arbetet har under senare åren expanderat genom nya församlingsplanteringar i församlingens regi, i Skärholmen/Vårberg där församlingen nu har söndagsgudstjänster, genom studentkyrkan Trinity som möts i Elimkyrkan, genom en etiopisk/eritreansk församling som möts i Elimkyrkan och även Helenelunds baptistförsamling som nu har gått upp i Elimkyrkan.

Jag känner en stark profetisk inspiration inför söndagen, men jag ska inte skvallra och berätta närmare om vad jag kommer att säga, det ska de få höra först som kommer till kyrkan.

Igår hade jag den stora förmånen att få träffa Clarence Olsson från Los
Angeles. Vi drack kaffe tillsammans hos konditori Vetekatten på Kungsgatan i
centrala Stockholm. Clarence flyttade med sin familj till USA 1981. Så
småningom blev han pingstpastor inom ett av de amerikanska pingstsamfunden
som heter ”Foursquare Gospel Church” med flera miljoner medlemmar. Jag och
Clarence känner varandra sedan sextiotalet då vi var med i samma församling,
jag var då 12 år och Clarence var 18.

En av dess kyrkor är det berömda Dream Center i Los Angeles, kyrkan som
aldrig sover. Ett imponerande arbete har byggts upp i centrala Los Angeles,
i ett område där det bor många fattiga och många missbrukare. Socialt
engagemang och presentationen av evangeliet har gått hand i hand.
Församlingen har nått många tusen fattiga, uteliggare, missbrukare och
kriminella och har många vittnesbörd om hur Jesus har förvandlat liv för
människor som har haft det svårt. Clarence hör till pastorsteamet hos Dream
Center och han är dessutom svärfar till församlingsföreståndaren, eller
senior pastorn som man säger i USA, Matthew Barnett.

Idag berättade Clarence för mig om det senaste i Dream Centers utveckling
och arbete. En dotterförsamling har grundats på Manhattan i New York och
samma sorts arbete har startat där. Den avknoppas nu och blir en egen
församling och ska jobba på ett liknande sätt som man har gjort i Los
Angeles. Ett nytt arbete som har satt igång hos Dream Center i Los Angeles
handlar om att hjälpa vanliga familjer som har blivit utblottade, och fått
gå från hus och hem, genom senaste årets ekonomiska kris. En särskilt våning
i den stora Dream Center-byggnaden i Los Angeles ska särskilt användas för
att hjälpa sådana familjer, och låta dem bo där en period. Ett annat arbete
är fokuserat på att hjälpa ungdomar i de stenrika områdena kring Beverly
Hills och Hollywood. Många barn och tonåringar till rika föräldrar mår
väldigt dåligt och man är trött på livet, bla. Beroende på att man har
föräldrar som är alltför frånvarande. Församlingen har nu startat upp ett
arbete för att särskilt hjälpa dessa ungdomar, som har överflöd på pengar,
men som saknar kärlek och mening med livet.

Clarence Olsson kommer nu att vara i Sverige en vecka och medverka vid flera
möten, på söndag hos New Life i Stockholm, och hos Hillsong-församlingen på
eftermiddagen, och spansktalande Iglesia Icthus, han reser tillsammans med
en amerikansk predikant som heter Doug Mobley.