Nu är det lördagskväll och jag sitter och förbereder predikan i Elimkyrkan i morgon klockan 11.00. Den kommer att handla om församlingens vision och framtid – del 2. Predikan kommer att läggas ut i audio-form på Elimkyrkans hemsida i morgon eftermiddag, www.elimkyrkan.org, och ska också försöka lägga ut ett treminuters youtube-klipp som summerar predikan, i morgon eftermiddag eller kväll.

Har nu ögnat igenom alla kommentarer med anledning av mina två inlägg om Norrmalmskyrkan. Jag har bara möjlighet att försöka besvara och kommentera några av kommentarerna.

Först vill jag stryka under att syftet med dessa två inlägg var inte att igen diskutera ämnet homosexualitet. Utan det jag försökte peka på var att kyrkor som går i liberal riktning i de flesta fall är kyrkor som minskar i medlemsantal och har en stigande medelålder. Och jag tycker att Norrmalmskyrkan belyser detta med all tydlighet. Att gå i liberal riktning innefattar ju mycket, och framförallt tänker jag på grundläggande lärofrågor, som om Jesus är enda vägen till Gud, tron på jungfrufödelsen och Jesu fysiska uppståndelse, är Bibeln Guds ord, tron på att gå evigt förlorad utan Jesus – mer öppenhet för universalismen, och uppmjukning efter tidsandan i vissa moralfrågor – inte minst när det gäller äktenskapssynen (och då tänker jag i första hand på de heterosexuellas situation). Homosexualiteten är i detta sammanhang en marginell fråga men har fått ett stort medialt genomslag och blivit en symbolfråga.

Min bedömning är att väckelserörelser och kyrkor som är starkt progressiva och växande, och som drar till sig många ungdomar, inte gör de vägval som Norrmalmskyrkan gör. Det var egentligen bara detta jag försökte säga. Och jag kan inte se någon kommentar som argumenterar emot den ståndpunkten.

Jag går inte in i frågan om homosexualiteten, hur man ska tolka bibeltexterna, utan ansluter mig till den undervisning som inte minst Per-Axel Sverker har gett via Örebro missionsskola och den diskussion om bibeltexterna i Romarbrevet 1 som Lundaprofessorn Chris Caragounis förmedlar i en bok som kom ut för cirka 10 år sedan.

Några frågor tas upp av Jonas Lundström som jag vill kommentera (några inlägg som präglat debatten): Jonas skriver i inlägg 35 under senaste bloggposten att: ”Bibeln verkar för dig, Stefan, och din hejaklack, vara ett tidlöst dokument som tolkar sig själv. Hur Bibeln ska förstås och tillämpas är självklart, därför framstår också andras tolkningar inte som tolkningar, utan som illvilliga försök att förvrida sanningen. Allt oftare undrar jag hur mycket denna falangen egentligen har läst Bibeln när man har ett sådant synsätt.”

Min kommentar: Att Bibeln skulle tolka sig självt har jag nog aldrig påstått. Jag har under alla år som pastor varit en ganska noggrann bibelutläggare och jag försöker alltid utgå från historisk kontext och ett språkligt studium av texterna. Jag har läst minst 5-6 exegetiska arbeten om homosexualitet (även liberalt orienterade texter), bl.a. hänvisar jag ovan till Sverker och Caragounis, och jag tycker nog att dessa författare rejält brottas med bibeltexterna och gör grundliga både historiska och språkliga analyser. Hur kan du hävda att de som tolkar Romarbrevet kapitel på ett traditionellt sätt, att de menar att Bibeln tolkar sig självt. Vad har du för belägg för det? Skulle dessa bibeluttolkare vara mindre seriösa än mer liberalt orienterade bibeluttolkare? I vilka avseenden då? Hur vet du det? Den globala katolska kyrkan, alla ortodoxa kyrkor, den globala pingströrelsen och karismatiska rörelsen delar min syn på hur dessa texter ska tolkas. Är det oseriösa bibeltolkare i dessa sammanhang? Är du själv en mer seriös och förutsättningslös bibeltolkare? Sedan finns det många frågor i Bibeln som är svåra att förstå och där Bibelläsare med samma bibelsyn kan komma fram till olika slutsatser. Bibeln är inte alltid helt entydig, och är inget uppslagsverk. Det finns en spännvidd i många frågor, jag har dock svårt att hitta spännvidden just i denna fråga.

Jonas Lundström skriver också i inlägg nummer 36: ”hur ser ni på vår kompromiss med rikedomen? Fördömer inte Jesus rikedom mycket tydligare och mer konsekvent än alla bibelord sammantaget om homosexualitet? Och i så fall har vi väl alla i Sverige avfallit för länge sen? Detta är en ärlig fråga från min sida, jag fattar faktiskt inte hur ni får ihop det.”

Min kommentar: håller i stor utsträckning med Jonas i denna fråga. Självklar och helt uppenbart är att Bibeln mycket mer handlar om hantering av pengar och rikedom än om homosexualitet. Så vitt jag vet har jag aldrig påstått något annat. Jag har hållit ett oändligt antal predikningar under 35 års tid om pengar och rikedom, och jag har hållit åtskilliga predikningar om sex och samlevnad, men jag har aldrig hållit en predikan om homosexualitet, dock snuddat vid ämnet vid några tillfällen. ”Pengar, sex och makt” är ett vanligt förekommande ämne i kristna kyrkor, och var huvudtema för Frizon häromåret. Och jag delar Jonas bekymmer över bristen på Jesu efterföljelse när det gäller ekonomi. Jag tycker dock att man ska vara försiktig med att generalisera. Det finns många kristna i Sverige som jag känner som är djupt engagerade i att hjälpa de fattiga på många olika sätt, och som ger bort ansenliga delar av sin inkomst för att på olika sätt hjälpa människor i nöd. Men helt rätt – borgerlig medelklasskristendom är ett stort problem och vi som predikar och undervisar och leder församlingar och samfund har ett ansvar för att ständigt ta upp dessa frågor. Sedan har jag kanske lite annan syn än Jonas på hur vi kan hjälpa de fattiga, att bara ge bort pengar rakt av är inte alltid det som hjälper bäst på sikt. Jesus talade också om att förvalta och investera sina pengar, och då kan man få mer kapacitet, att ge ännu mer på längre sikt. Ger man bort allt på en gång, har man sedan inget kapital kvar, och har ingenting att ge. Percy Barneviks arbete med mikrolån och att hjälpa fattiga kvinnor i Indien att komma igång med egna små företag, är en mycket bättre metod för att hjälpa de fattiga än att bara ge bort klumpsummor rakt av. Men detta är en annan diskussion.

Men jag förstår inte Jonas argument, du menar att på grund av att kristna kyrkan är ganska avfällig på ett område, så är det alltså legitimt att vara avfällig på ett annat område. Jag vill då ta upp en annan moralisk fråga som kommer att bli den stora utmaningen i Sverige under 2010, nämligen rasismen. Ser det som en av kyrkans stora utmaningar att bekämpa rasismen, speciellt när det aktivt söker sig in i svenska riksdagen. Jag kommer att väsnas en hel del om detta kommande 10 månader. Menar Jonas att jag och övriga kyrkan måste vara tysta i den frågan, för att vi har kompromissat för mycket med Mammon? Jag förstår inte riktigt logiken.

Tyvärr har torsdagen varit för körig så jag har inte hunnit ägna mig åt bloggen. Dessutom föddes jag den 22 oktober 1954 (i en avlägsen forntid under förra årtusendet, dock efter Gustav Vasas död) och det kräver att jag är lite fokuserad på annat under senare delen av kvällen. Ska försöka återkomma under morgondagen. Har lovat att skriva både om kvinnliga församlingsföreståndare och kommentera den intensiva debatten på min blogg om Norrmalmskyrkans ställningstagande. Återkommer. God natt.

Nu har det kommit 127 kommentarer om mina inlägg om Norrmalmskyrkan. Och jag har inte ens hunnit läsa igenom dem. Ska försöka samla ihop mig någon gång under torsdagen och skriva ett inlägg med försök till svar på frågor som har ställts till mig. Nu handlar ju inte mitt inlägg om homovigslar utan om vad som kännetecknar krympande respektive växande församlingar, jag kommenterar denna händelse utifrån detta perspektiv. Tycker egentligen att fallet Norrmalmskyrkan är intressantare att diskutera än vad vår halvstatliga och halvoffentliga kyrka hittar på, den har ju gått i statens och husses ledband sedan Gustav Vasas dagar på 1520-talet, och de mönstren är nog svåra att ändra på. Jag och Christer Sturmark har ungefär samma uppfattning om detta fenomen.

Under torsdagen ägnar jag mig bland annat åt att undervisa SALT-studenter (teologistuderande) om att nå ut i media och om bloggande, och dessutom kommer jag att ha överläggningar med en ledande vänsterpartist. Men hoppas på att kunna blogga något. Torsdagskvällen ägnas åt Elimkyrkans styrelse.

Nu är det sen tisdag kväll och jag sitter och kopplar av med fru Swärd. Eftersom denna sköna dam (hon blir bara snyggare för varje år som går) just har börjat läsa en bok så kan jag börja blogga utan att störa äktenskapliga samvaron. Måndagen har jag ägnat åt Evangeliska Frikyrkan med en ytterligare tågresa till den exotiska och pittoreska småstaden Örebro (är det någon som vet om de har ett fotbollslag?). Tisdagen har jag ägnat åt Elimkyrkans vassa pastorsteam, där jag dock till min förfäran har upptäckt att de har en inbyggd kultur sedan Kjell Axel Johanssons dagar, att konstant driva med den så kallade teampastorn, eller församlingsföreståndaren, enligt Pingst-språkbruk. Men jag har en viss talang att ge igen, när folk driver med mig.

Återigen till Norrmalmskyrkan, Stockholms första baptistförsamling. Den 7 november kommer chefen för Europeiska baptistfederationen till Stockholm, han är britt och heter Tony Peck (Evangeliska Frikyrkan är också medlemmar i Europeiska Baptistfederationen). Jag har då möjlighet att vara med honom så mycket jag hinner den helgen. En fråga jag kommer att ta upp med honom är var gränserna går för att kalla sig baptistförsamling. Jag anser att Norrmalmskyrkan har gått över gränsen. Ett kännetecken för en baptist och en baptistförsamling är att Bibeln är rättesnöret för lära och liv och ställd ovanför församlingsmöten, kongresser, samfundsledare och andra auktoriteter. Hur man utifrån Bibeln radikalt kan ändra i äktenskapssynen är utöver min förmåga att begripa. Jag har en stark känsla av att Tony Peck kommer att dela mina betänktligheter. Det blir ett intressant samtal.

Och är inte allt detta uttryck för att den traditionella frikyrkan fullständigt håller på att kollapsa. En församling som en gång i tiden har haft 3000 medlemmar, idag har 266 medlemmar, och en majoritet på 28 medlemmar kan klubba igenom ett beslut, som aldrig tidigare har fattats av en kristen kyrka i Sverige, och aldrig någonstans i världen av något baptistsamfund. Och knappast av någon enskild baptistförsamling i hela världen, även om jag på den punkten inte kan vara helt säker, det finns ju förmodligen miljoner baptistförsamlingar i världen.

Och kan man inte konstatera att det endast är utdöende och kraftigt tillbakagående kyrkor som går i denna riktning? Eller kan man ge något exempel på någon dynamisk väckelserörelse i världen som går i denna riktning? Svenska Kyrkan som står näst i tur, har halverat sina gudstjänstdeltagare under senaste 20 åren, trots oändligt mycket mer ekonomiska resurser än vad vi har i frikyrkorna.

I Stockholm har vi idag ett antal dynamiska, växande, ungdomliga och kreativa församlingar med stor förmåga att nå fram till ungdomar och vår tidsmänniskor, och föra dem till tro på Kristus, och ingen av dem går i den riktning som Norrmalmskyrkan gör. Jag tänker på församlingar som Hillsong, där man har bytt lokal flera gånger för att det är överfullt och med mycket låg medelålder, Södermalmskyrkan, där det är överfullt med folk, församlingen New Life där man har gått över till dubbla söndagsgudstjänster på grund av att en kyrka med bortåt 600 sittplatser är proppfull, Elimkyrkan där jag själv just har blivit pastor – och där antalet aktiva medlemmar har mer än 4-dubblats senaste 11 åren, och för att inte tala om Söderhöjdskyrkan där medelåldern är rekordlåg. Det går att ge ett antal fler exempel, inte minst från de vitala och expansiva invandrarkyrkorna, och ett gemensamt drag hos dessa kyrkor är att man håller fast vid en konventionell kristen syn på äktenskapet – och man visar på en totalt annorlunda utvecklingstrend än vad Norrmalmskyrkan gör.

Och jag tycker också att fallet Norrmalmskyrkan visar på föreningskyrkans kollaps. Om en liten grupp medlemmar tydligen kan rösta igenom vad som helst, då måste man ju ställa sig frågan vad som konstituerar en kristen församling.

Ska man spana efter morgondagens kyrka, bör man leta på rätt ställe.

Från den 1 oktober är jag också baptistpastor. Elimkyrkan tillhör ju både Evangeliska Frikyrkan och Baptistsamfundet. Det man kan konstatera är dock att Elimkyrkan var ganska utdöd i början av 90-talet när den  enbart var baptistförsamling. Sedan församlingen också kom med i EFK har det aktiva medlemsantalet mer än 4-dubblats (därmed inte sagt att tillväxten beror på detta). Det är bara ett strikt faktakonstaterande från min sida när jag analyserat församlingens utveckling senaste 20 åren.

Vår närmsta granne som baptistförsamling är Norrmalms baptistförsamling, det har varit Sveriges ledande baptistförsamling från 1850-talet och framåt. Som första frikyrka i Sverige har man nu beslutat att införa homovigslar. Beslutet är logiskt, jag är dock överraskad över att det har kommit så pass snabbt. De liberala frikyrkorna i olika samfund, som har orienterat sig bort från Bibelns undervisning och kyrkans 2000-åriga praxis på samlevnadens område, och därmed fullt ut accepterat utomäktenskaplig samlevnad och könsneutral samlevnad, det vore ologiskt att inte viga samkönade par. Norrmalmskyrkan är konsekventa och står för sin linje, och det är bra. Sedan har jag för min del en helt annan hållning i frågan om Bibelsyn och samlevnad.

Förespråkarna för kyrkans anpassning till tidsandan brukar ju ofta framföra evangelisationsargument, kyrkan måste hänga med sin tid, vi måste undvika att ta ställning i frågor som stöter bort folk m.m. Om detta stämde borde Norrmalmskyrkan vara en trendkyrka, som drar många nya människor till församlingen, jag noterar dock att det var 49 medlemmar närvarande på församlingsmötet som fattade beslutet, enligt tidningen Dagens uppgifter. Församlingen har idag under 300 medlemmar, eftersom bara 49 var med på ett avgörande församlingsmöte, så är förmodligen medelåldern ganska hög bland medlemmarna. Det var inte så länge sedan församlingen hade 700 medlemmar.

Det som kanske inte så många vet om idag är att Norrmalmskyrkan en gång i tiden hade mer än 3000 medlemmar. Förr hette nämligen församlingarna Betel, som var Stockholms första baptistförsamling, Tabernaklet och Saron. Dessa tre församlingar slogs samman cirka år 1960 då nuvarande Norrmalmskyrkan byggdes. Det var församlingar som en gång i tiden präglades av stark väckelse, hundratals personer kom till tro och döptes per år när väckelsen var som starkast. Jag vet nämligen lite om detta för att jag har läst dessa församlingars årsberättelser, och dessutom var min morfar medlem, han var med både i Betel där han blev döpt, och blev senare medlem i Saron. Det sammanlagda medlemsantalet hos dessa församlingar för cirka 100 år sedan var 3000 personer, och man bör då tänka på att Stockholms invånarantal var mycket mindre än idag. Idag sitter i samma församling 49 personer och beslutar om homovigslar. Vad har hänt under tiden? Vart har alla människor tagit vägen? Man kan också ställa frågan vad som krävs för att Gud ska välsigna en församlings arbete, och hur det yttrar sig. Och för mig som har baptismen i rötterna och blodet bara undrar vad det egentligen är som händer.

Jag finner bara ett ord som beskriver situationen. Tragik.

Jag var strängt upptagen under fredagen, efter en heldag i Umeå, så följde jag med Ungdomskyrkan Konnekt ut i går kväll, under några timmar, och mötte bland annat polisen, socialarbetare och föräldranattvandrare för en avstämning av ungdomssituationen i centrala Stockholm i går kväll. Så jag hann inte skriva något utlovat blogginlägg.

Noterar att min förhandsannonsering att skriva något om Anna Anka och kvinnliga församlingsföreståndare har redan orsakat debatt här på bloggen.

Jag börjar med Anna Anka, Hollywoodlyxhustrun som tycker att det är bra med hemmafruar och att män ska hålla sig borta från både kök, städning och blöjbyten.

Tycker inte att man behöver ta Anna Anka på särskilt stort allvar, är man gift med en person med mångmiljoninkomster, så har man råd att köpa all basservice man behöver, så inte ens Anna Anka är en vanlig hemmafru, hennes uppassande av mannen måste rimligtvis klassificeras som vanligt arbete. Hon verkar dessutom vara både driftig och medial. Och hon lever fjärran från den verklighet som vanliga familjer lever i, där frågan oftast blir ganska teoretisk vem som gör vad, utan att man måste hjälpas åt, av både praktiska och ekonomiska skäl. Tycker dock att svenskt tyckande blir så ensidigt, det är bara en åsikt åt gången som gäller, och min grundinställning är att dessa frågor måste man lösa som man vill inom varje familj. Och det är ingen biblisk-teologisk uppfattning, utan en politisk-allmän uppfattning. Tycker att svenska politiker lägger sig i familjelivet för mycket.

Hur arbetsfördelningen görs i hemmet är i stor utsträckning kulturellt och historiskt betingat. Man kan notera att hemmafruidealet är av ganska modernt påfund. I äldre jordbruks- och hantverkssamhällen var familjen en produktions- och arbetsenhet där alla hjälptes åt med att jobba ihop brödfödan. I jordbrukarhemmet fanns det en arbetsfördelning mellan mannen och kvinnan, men båda var delaktiga i arbetet för brödfödan. Man bör också komma ihåg att en stor andel av männen på 1600- och 1700-talet var soldater och borta hemifrån under långa perioder, och vem skötte både försörjningen, hushållet och barnen, naturligtvis kvinnan.

Bland de fattiga i Stockholm på 1850-talet, båda måste arbeta så mycket man orkade i princip tills man dog, för att kunna överleva. Hemmafrudebatter var en icke-fråga i den miljön. De rika kunde dock ha en striktare arbetsfördelning där mannen arbetade utanför hemmet, men där hustrun då istället basade över anställda som skötte marktjänsten, så hon hade en tydligt arbetsledande roll.

I Bibeln lyfts kvinnan i Ordspråksboken 31 fram som ett ideal. En kreativ och driftig affärskvinna, med tydliga chefsegenskaper. Hennes man var stolt över henne, men det är något diffust vad hennes gubbe sysslade med.

Tycker att man ska fullt ut dela på föräldraansvaret. Det är dock ett 20-årsprojekt att sätta ett barn till världen och sedan uppfostra och ta hand om det. Hur föräldrarna delar upp ansvaret under denna 20-årsperiod är deras egen sak. Tycker att svenska debatten är för fokuserad på första åren av barnets levnad som bara är en liten del i föräldraansvaret, närvarande tonårsföräldrar är inte minst så viktigt. 

Tyvärr finns det väldigt mycket frånvarande pappor. Det är det stora problemet. Även i ett globalt perspektiv. Det är ett jätteproblem i många länder i tredje världen att kvinnorna får dra det stora lasset med både att ta hand om barn och försörjning, därför att papporna är frånvarande. Tragiskt nog är detta ganska vanligt även i Sverige. Männens brist på ansvar och engagemang tycker jag är huvudproblemet.

Bibeln säger t.ex. i 1 Tim 3:12 om församlingstjänare att de ska väl ta hand om sin familj och sina barn, och det är främst män som åsyftas i den versen. Här ser vi en bild av engagerade och ansvarstagande män. De frånvarande och oengagerade papporna – det är ett samhällsproblem vi kan kritisera utifrån bibliska-teologiska grunder. Sedan kan man naturligtvis inte utifrån ett sådant bibelord utläsa några detaljer om hur den praktiska arbetsfördelningen gjordes.

Återkommer om kvinnliga församlingsföreståndare.

Nu sitter jag på Bromma flygplats och ska åka iväg på en TV-inspelning. Gårdagen ägnades bland annat åt Claphaminstitutets styrelse.

Sitter också och filar på ett inlägg med anledning av Ulf Ekmans utspel om kvinnliga föreståndare. Jag har ju också lite i bakhuvudet det hemmafrudebatt som Anna Anka har dragit igång. Ska försöka hinna med att lägga ut någon text under dagen, vid någon lämplig rast i filmandet.

Idag åt jag lunch på restaurang Gondolen med tidningen Dagens webbredaktör Emanuel Karlsten. Vi hade en intressant diskussion om kyrkan i cyberspace, ett område där jag tycker att både församlingar och samfund är för dåligt profilerade. Tycker att Emanuel är både kunnig och kreativ kring dessa frågor. Fick många bra tips, och en insikt var att bloggen är ett mycket unikt forum som vi bör satsa ännu mer på. Emanuels insats som fotograf vid lunchen blev dock mindre lyckad, vilket framgår av länken ovan, bilden var nog mer till för att driva med mig. Men jag får nog chansen att hämnas vid något annat tillfälle. Ser man ut så där är det väl inte en människa som vill bli medlem i Elimkyrkan.

Träffade också min gamle kompis Olle Carlsson vid restaurang Gondolen. Han åt lunch vid bordet bredvid. Olle och jag var kompisar som tonåringar för närmare 100 år sedan, han är ju nu jättekänd kyrkoherde i Katarina kyrka och författare. Jag tycker att Olle är både en sympatisk person och jättekreativ, men teologiskt har vi nog utvecklats i väldigt olika riktningar.

Jag är teknisk novis, och ett barn av förra årtusendet, då inte en människa visste vad internet var.

Jag har ett problem. Jag har glömt bort hur man gör när man klistrar in en bild i blogginlägget, jag jobbar ju med wordpress-programvaran. Det var så länge sedan jag gjorde det, får inte till det. Kan någon bloggläsare hjälpa mig?