Från den 1 oktober är jag också baptistpastor. Elimkyrkan tillhör ju både Evangeliska Frikyrkan och Baptistsamfundet. Det man kan konstatera är dock att Elimkyrkan var ganska utdöd i början av 90-talet när den enbart var baptistförsamling. Sedan församlingen också kom med i EFK har det aktiva medlemsantalet mer än 4-dubblats (därmed inte sagt att tillväxten beror på detta). Det är bara ett strikt faktakonstaterande från min sida när jag analyserat församlingens utveckling senaste 20 åren.
Vår närmsta granne som baptistförsamling är Norrmalms baptistförsamling, det har varit Sveriges ledande baptistförsamling från 1850-talet och framåt. Som första frikyrka i Sverige har man nu beslutat att införa homovigslar. Beslutet är logiskt, jag är dock överraskad över att det har kommit så pass snabbt. De liberala frikyrkorna i olika samfund, som har orienterat sig bort från Bibelns undervisning och kyrkans 2000-åriga praxis på samlevnadens område, och därmed fullt ut accepterat utomäktenskaplig samlevnad och könsneutral samlevnad, det vore ologiskt att inte viga samkönade par. Norrmalmskyrkan är konsekventa och står för sin linje, och det är bra. Sedan har jag för min del en helt annan hållning i frågan om Bibelsyn och samlevnad.
Förespråkarna för kyrkans anpassning till tidsandan brukar ju ofta framföra evangelisationsargument, kyrkan måste hänga med sin tid, vi måste undvika att ta ställning i frågor som stöter bort folk m.m. Om detta stämde borde Norrmalmskyrkan vara en trendkyrka, som drar många nya människor till församlingen, jag noterar dock att det var 49 medlemmar närvarande på församlingsmötet som fattade beslutet, enligt tidningen Dagens uppgifter. Församlingen har idag under 300 medlemmar, eftersom bara 49 var med på ett avgörande församlingsmöte, så är förmodligen medelåldern ganska hög bland medlemmarna. Det var inte så länge sedan församlingen hade 700 medlemmar.
Det som kanske inte så många vet om idag är att Norrmalmskyrkan en gång i tiden hade mer än 3000 medlemmar. Förr hette nämligen församlingarna Betel, som var Stockholms första baptistförsamling, Tabernaklet och Saron. Dessa tre församlingar slogs samman cirka år 1960 då nuvarande Norrmalmskyrkan byggdes. Det var församlingar som en gång i tiden präglades av stark väckelse, hundratals personer kom till tro och döptes per år när väckelsen var som starkast. Jag vet nämligen lite om detta för att jag har läst dessa församlingars årsberättelser, och dessutom var min morfar medlem, han var med både i Betel där han blev döpt, och blev senare medlem i Saron. Det sammanlagda medlemsantalet hos dessa församlingar för cirka 100 år sedan var 3000 personer, och man bör då tänka på att Stockholms invånarantal var mycket mindre än idag. Idag sitter i samma församling 49 personer och beslutar om homovigslar. Vad har hänt under tiden? Vart har alla människor tagit vägen? Man kan också ställa frågan vad som krävs för att Gud ska välsigna en församlings arbete, och hur det yttrar sig. Och för mig som har baptismen i rötterna och blodet bara undrar vad det egentligen är som händer.
Jag finner bara ett ord som beskriver situationen. Tragik.
Pingback: Et incarnatus est... Om katolsk tro och genusvetenskap. - Bengts Blogg()