Nu är det sen tisdag kväll och jag sitter och kopplar av med fru Swärd. Eftersom denna sköna dam (hon blir bara snyggare för varje år som går) just har börjat läsa en bok så kan jag börja blogga utan att störa äktenskapliga samvaron. Måndagen har jag ägnat åt Evangeliska Frikyrkan med en ytterligare tågresa till den exotiska och pittoreska småstaden Örebro (är det någon som vet om de har ett fotbollslag?). Tisdagen har jag ägnat åt Elimkyrkans vassa pastorsteam, där jag dock till min förfäran har upptäckt att de har en inbyggd kultur sedan Kjell Axel Johanssons dagar, att konstant driva med den så kallade teampastorn, eller församlingsföreståndaren, enligt Pingst-språkbruk. Men jag har en viss talang att ge igen, när folk driver med mig.

Återigen till Norrmalmskyrkan, Stockholms första baptistförsamling. Den 7 november kommer chefen för Europeiska baptistfederationen till Stockholm, han är britt och heter Tony Peck (Evangeliska Frikyrkan är också medlemmar i Europeiska Baptistfederationen). Jag har då möjlighet att vara med honom så mycket jag hinner den helgen. En fråga jag kommer att ta upp med honom är var gränserna går för att kalla sig baptistförsamling. Jag anser att Norrmalmskyrkan har gått över gränsen. Ett kännetecken för en baptist och en baptistförsamling är att Bibeln är rättesnöret för lära och liv och ställd ovanför församlingsmöten, kongresser, samfundsledare och andra auktoriteter. Hur man utifrån Bibeln radikalt kan ändra i äktenskapssynen är utöver min förmåga att begripa. Jag har en stark känsla av att Tony Peck kommer att dela mina betänktligheter. Det blir ett intressant samtal.

Och är inte allt detta uttryck för att den traditionella frikyrkan fullständigt håller på att kollapsa. En församling som en gång i tiden har haft 3000 medlemmar, idag har 266 medlemmar, och en majoritet på 28 medlemmar kan klubba igenom ett beslut, som aldrig tidigare har fattats av en kristen kyrka i Sverige, och aldrig någonstans i världen av något baptistsamfund. Och knappast av någon enskild baptistförsamling i hela världen, även om jag på den punkten inte kan vara helt säker, det finns ju förmodligen miljoner baptistförsamlingar i världen.

Och kan man inte konstatera att det endast är utdöende och kraftigt tillbakagående kyrkor som går i denna riktning? Eller kan man ge något exempel på någon dynamisk väckelserörelse i världen som går i denna riktning? Svenska Kyrkan som står näst i tur, har halverat sina gudstjänstdeltagare under senaste 20 åren, trots oändligt mycket mer ekonomiska resurser än vad vi har i frikyrkorna.

I Stockholm har vi idag ett antal dynamiska, växande, ungdomliga och kreativa församlingar med stor förmåga att nå fram till ungdomar och vår tidsmänniskor, och föra dem till tro på Kristus, och ingen av dem går i den riktning som Norrmalmskyrkan gör. Jag tänker på församlingar som Hillsong, där man har bytt lokal flera gånger för att det är överfullt och med mycket låg medelålder, Södermalmskyrkan, där det är överfullt med folk, församlingen New Life där man har gått över till dubbla söndagsgudstjänster på grund av att en kyrka med bortåt 600 sittplatser är proppfull, Elimkyrkan där jag själv just har blivit pastor – och där antalet aktiva medlemmar har mer än 4-dubblats senaste 11 åren, och för att inte tala om Söderhöjdskyrkan där medelåldern är rekordlåg. Det går att ge ett antal fler exempel, inte minst från de vitala och expansiva invandrarkyrkorna, och ett gemensamt drag hos dessa kyrkor är att man håller fast vid en konventionell kristen syn på äktenskapet – och man visar på en totalt annorlunda utvecklingstrend än vad Norrmalmskyrkan gör.

Och jag tycker också att fallet Norrmalmskyrkan visar på föreningskyrkans kollaps. Om en liten grupp medlemmar tydligen kan rösta igenom vad som helst, då måste man ju ställa sig frågan vad som konstituerar en kristen församling.

Ska man spana efter morgondagens kyrka, bör man leta på rätt ställe.