Jag var strängt upptagen under fredagen, efter en heldag i Umeå, så följde jag med Ungdomskyrkan Konnekt ut i går kväll, under några timmar, och mötte bland annat polisen, socialarbetare och föräldranattvandrare för en avstämning av ungdomssituationen i centrala Stockholm i går kväll. Så jag hann inte skriva något utlovat blogginlägg.
Noterar att min förhandsannonsering att skriva något om Anna Anka och kvinnliga församlingsföreståndare har redan orsakat debatt här på bloggen.
Jag börjar med Anna Anka, Hollywoodlyxhustrun som tycker att det är bra med hemmafruar och att män ska hålla sig borta från både kök, städning och blöjbyten.
Tycker inte att man behöver ta Anna Anka på särskilt stort allvar, är man gift med en person med mångmiljoninkomster, så har man råd att köpa all basservice man behöver, så inte ens Anna Anka är en vanlig hemmafru, hennes uppassande av mannen måste rimligtvis klassificeras som vanligt arbete. Hon verkar dessutom vara både driftig och medial. Och hon lever fjärran från den verklighet som vanliga familjer lever i, där frågan oftast blir ganska teoretisk vem som gör vad, utan att man måste hjälpas åt, av både praktiska och ekonomiska skäl. Tycker dock att svenskt tyckande blir så ensidigt, det är bara en åsikt åt gången som gäller, och min grundinställning är att dessa frågor måste man lösa som man vill inom varje familj. Och det är ingen biblisk-teologisk uppfattning, utan en politisk-allmän uppfattning. Tycker att svenska politiker lägger sig i familjelivet för mycket.
Hur arbetsfördelningen görs i hemmet är i stor utsträckning kulturellt och historiskt betingat. Man kan notera att hemmafruidealet är av ganska modernt påfund. I äldre jordbruks- och hantverkssamhällen var familjen en produktions- och arbetsenhet där alla hjälptes åt med att jobba ihop brödfödan. I jordbrukarhemmet fanns det en arbetsfördelning mellan mannen och kvinnan, men båda var delaktiga i arbetet för brödfödan. Man bör också komma ihåg att en stor andel av männen på 1600- och 1700-talet var soldater och borta hemifrån under långa perioder, och vem skötte både försörjningen, hushållet och barnen, naturligtvis kvinnan.
Bland de fattiga i Stockholm på 1850-talet, båda måste arbeta så mycket man orkade i princip tills man dog, för att kunna överleva. Hemmafrudebatter var en icke-fråga i den miljön. De rika kunde dock ha en striktare arbetsfördelning där mannen arbetade utanför hemmet, men där hustrun då istället basade över anställda som skötte marktjänsten, så hon hade en tydligt arbetsledande roll.
I Bibeln lyfts kvinnan i Ordspråksboken 31 fram som ett ideal. En kreativ och driftig affärskvinna, med tydliga chefsegenskaper. Hennes man var stolt över henne, men det är något diffust vad hennes gubbe sysslade med.
Tycker att man ska fullt ut dela på föräldraansvaret. Det är dock ett 20-årsprojekt att sätta ett barn till världen och sedan uppfostra och ta hand om det. Hur föräldrarna delar upp ansvaret under denna 20-årsperiod är deras egen sak. Tycker att svenska debatten är för fokuserad på första åren av barnets levnad som bara är en liten del i föräldraansvaret, närvarande tonårsföräldrar är inte minst så viktigt.
Tyvärr finns det väldigt mycket frånvarande pappor. Det är det stora problemet. Även i ett globalt perspektiv. Det är ett jätteproblem i många länder i tredje världen att kvinnorna får dra det stora lasset med både att ta hand om barn och försörjning, därför att papporna är frånvarande. Tragiskt nog är detta ganska vanligt även i Sverige. Männens brist på ansvar och engagemang tycker jag är huvudproblemet.
Bibeln säger t.ex. i 1 Tim 3:12 om församlingstjänare att de ska väl ta hand om sin familj och sina barn, och det är främst män som åsyftas i den versen. Här ser vi en bild av engagerade och ansvarstagande män. De frånvarande och oengagerade papporna – det är ett samhällsproblem vi kan kritisera utifrån bibliska-teologiska grunder. Sedan kan man naturligtvis inte utifrån ett sådant bibelord utläsa några detaljer om hur den praktiska arbetsfördelningen gjordes.
Återkommer om kvinnliga församlingsföreståndare.