”Yttersta ansvaret är mitt”, ”Det är också jag som tar de smällar som på olika sätt möter min familj”. Är du på riktigt? Går du omkring och tror att de som exempelvis råkar ha dig som far, eller är gift med dig, slipper smällar, slipper undan ansvar? Är det så du tror att kvinnors verklighet ser ut? Att vi slipper smällar? Att vi inte har ansvar eller behöver ta ansvar över andra människor (inte minst män)? Att det är männen som går omkring och är stora och starka och rättvisa i den här världen, och beskyddar kvinnorna? Att det ens finns en norm hos män som säger att det bör vara så?

Jag vet inte, var börjar man nysta upp en sådan här narcissism? Skickar statistik? Argumenterar? Ironiserar? Skiter i det och hoppas att en dusch ska få en att glömma att man någonsin behövde läsa det?

Hej igen ”C”
Efter jag släckt ner datorn rullade tankarna vidare på ämnet – Gud och ”välbehag” (hittar inget bättre ord).
Jag är ofta förvånad över ”kristna” debatter och forum där man talar för och emot olika kända teologers synpunkter, framlägger Bibelverser som ska styrka en avvikande åsikt. Det är inte så ofta som personliga erfarenheter av Guds konkreta ingripande framhålls som stöd för sin egen tro eller uppfattning.
Min trygga hållning i frågan om familjens överhuvuds vara eller inte vara grundar sig i första hand på alla de tillfällen då jag konkret har upplevt hur Gud förvarnat mej om kommande problem, oroligheter eller t.o.m. fara för familjen. Det som börjar som en ofrid eller olustig ”magkänsla” växer sig starkare och får mej ofta att i bön söka ett konkret ord för vad som ”är på G”. Hittills har det visat sig stämma.
I början kändes detta lite udda både för mej själv och min fru, men efterhand som vi båda har sett Guds omsorg om oss, både som individer och som familj, har vi lärt oss ta det som en del av det ansvar som det innebär att vara just ”överhuvud”.
Detta innebär inte att min fru inte hör från Gud eller skulle vara i en ”lägre rang” på något sätt.
Kan inte heller säga att det alltid är så ”häftigt” att behöva bära på andras bördor när mina egna ofta känns mej nog. Men jag är ytterst tacksam till min himmelske Far att Han bryr sig, visar att Han är den Han säger sig vara och inte minst är lika delaktig i våra liv nu så som Han var för 2000 år sedan (eller mer).
Det som alla debatterar för och emot går ju faktiskt att pröva och leva i och av fortfarande. Vad då de ”visa” tycker och tänker om texter kan ju kvitta vilket när författaren själv lever.
Låter vi Honom visa vad Han menar – så blir det kanske mer vittnesbörd och mindre ”politik”.

TB:
Jag måste säga att jag reagerar likadant som Maja inför det du skriver. Jag hoppas att du är en humoristisk person som har bestämt dig för att driva lite med oss bloggläsare här – för det är svårt att ta det som du skriver på allvar. Annars måste du vara en person som lever helt på tvärs med tillvaron här på 2000-talet, visserligen vet jag inte hur gammal du är, men inte ens min mormor född 1898 eller min farmor född 1921 skulle ha accepterat att låta mannen vara ”familjens överhuvud” och hon själv underdånig enkom för att hon råkar vara född till kvinna… Och morfar och farfar skulle inte vilja ha ett sådant ojämlikt äktenskap. Ditt synsätt måste isåfall ha inneburit en massa konflikter i arbetslivet, ja, överallt!

Du skrev: ” En fråga till: Varför kan man inte uppskatta de kvinnor som vill vara med sina barn, vårda familjen, skapa trivsel i hemmet, älska sin man (och bara honom) o.s.v?” Vem är det som ska uppskatta dessa kvinnor du beskriver? Det låter mer som en beskrivning på ett hembiträde, och som att dessa kvinnors främsta uppgift är att behaga och passa upp sin make och sina barn, förutom att vara underdånig sin make då… Det går helt enkelt inte att ta det på allvar, så jag väljer att tolka det som ett skämt från din sida!

Men du O.K, om den ena i ett äktenskap ska vara överhuvud betyder ju det att det inte blir ett jämlikt förhållande. Ett förhållande där båda får ta lika mycket plats och där båda bestämmer lika mycket och att man fattar beslut tillsammans. Att både mannen och kvinnan faktiskt är vuxna individer och behandlas som sådana. Kvinnor vill inte betraktas som barn som mannen bestämmer över och som om de vore mindre kompetenta att sköta ekonomi osv. Och det där som TB skrev om ansvar, att han i egenskap av man och make har det yttersta ansvaret, låter bara heltokigt. Alla människor måste ta personligt ansvar för både rent praktiska saker och för sitt beteende, även barn. Till och med en sjuåring förväntas ta ansvar för vissa saker. Och är det något som barn måste lära sig under uppväxten så är det att ta ansvar, för hur ska de annars klara av vuxenlivet? Det gäller förstås båda könen. Och kvinnor kan knappast gå genom livet utan att ta ansvar heller. Det finns naturligtvis ingen naturlag som säger att män är mer kompetenta eller klokare än kvinnor och därför ska bestämma över kvinnor (en självklarhet)! Det känns dumt att ens behöva påpeka sådana självklara saker. Alla oavsett kön måste lära sig att sköta sin hygien, laga mat, sköta ett hem, sköta ekonomi osv annars är man inte vuxen. Det kommer att bli problem om man strikt delar upp sysslorna efter kön, för vad händer om maken/makan avlider eller det blir skilsmässa. Ska den som blir kvar stå där helt handfallen då med helt vardagliga saker som man måste kunna som vuxen?