Tack för engagerad debatt. Jag beklagar att jag inte har möjlighet att aktivt delta hela tiden. Det har nu blivit en bra bit över 100 kommentarer om mina skrivningar om höger- och vänsterevangelikaler. Jag väljer att bara kommentera en kommentar, den som Claes Newman har skrivit. Det beror på att Claes ställer direkta frågor till mig och i sådana lägen vill jag gärna försöka svara om jag kan. Det är kommentar nr 10 i mitt inlägg den 17 september.

Claes frågar om hur jag ser på evangelikal i förhållande till liberalism kontra fundamentalism. Om evangelikalism är en medelväg.

För det första tror jag att indelningen i liberal-evangelikal-fundamentalist är ett sätt att kategorisera kristna som inte fungerar. En förutsättning för att sådana etiketter ska fungera är ju att de som får etiketten klistrad på sig, anser att klassificeringen är riktig. Det finns mycket mer nyanser bland kristna än vad dessa tre ord står för.

Hur ska man definiera fundamentalism bland kristna i Sverige idag? Ordet används ju bara som ett skällsord med negativa associationer så jag vet ingen kristen gruppering som kallar sig fundamentalister. Där skulle det vara intressant att höra Claes bedömning av vilka han definierar som fundamentalistiska kristna i Sverige idag, och vilka kriterier han då utgår ifrån. Eftersom jag inte riktigt vet hur jag ska uppfatta fundamentalism så har jag svårt att göra avgränsningar och dra gränser gentemot evangelikalismen.

Begreppet evangelikalism är ju inte heller så enkelt. Många kristna grupper som man rimligtvis kan definiera som evangelikaler vill ju inte själva beskriva sig på det sättet. Svenska pingstvänner t.ex. beskriver sig i regel inte som evangelikaler, men de är ju absolut inte liberala, och de vill inte beskriva sig som fundamentalister, så detta visar att denna begreppsindelning inte riktigt funkar. För mig är inte ordet evangelikalism det centrala, det exakta ordet finns ju inte ens i Bibeln, utan den viktiga frågan för mig är de trosövertygelser som man brukar sammankoppla med evangelikalism. Claes N pekar på att ordet evangelikalism har hamnat i dåligt rykte, och därför kallar han sig hellre bibeltroende. Nu tror jag att ordet evangelikal inte har använts särskilt flitigt i Sverige, så jag har svårt att se att ordet har en negativ klang i ett svenskt kontext. I den svenska kontexten är det väl framförallt Evangeliska Frikyrkan som har använt ordet evangelikal som identitetsmarkör. Tycker också att Claes förslag på att kalla sig bibeltroende är problematiskt. Jag tycker att det är självklart att man är bibeltroende när man är kristen. Vilka kristna är då inte bibeltroende enligt denna indelning, och vari består skillnaden mellan bibeltroende och icke-bibeltroende kristna – det tål också att fundera över.

Skulle också vilka lyfta fram följande reflektioner kring begreppen liberal-evangelikal-fundamentalist.

1. Att vara en karismatisk kristen som tror på Andens gåvor i funktion, och Guds övernaturliga ingripande här och nu, det förutsätter väl en ganska bokstavstroende Bibeltolkning? Det bygger ju på att man läser evangelierna och Apostlagärningarna ganska bokstavligt, men också tror på att detta kan fungera även idag.

2. Ett kristet liv med fokus på efterföljelse och överlåtelse till Jesus och med Jesus i centrum förutsätter inte det också en ganska bokstavstroende bibeltolkning. Jesus säger i Joh. 14:21 att den som har mina bud och lyder dem, han är den som älskar mig. Det förutsätter en kunskap om vad Jesus har givit för bud, och att göra detta. Och källan till den kunskapen är endast Bibeln, naturligtvis under Andens upplysning. Och det förutsätter väl att vi ganska strikt följer Bibeln, för efterföljelsen blir ju inte verklig om vi kan sitta och välja och vraka bland vilka av Jesu bud vi ska följa. Och efterföljelsen av Jesus innebär väl också en respekt för Jesu Bibelsyn, han gjorde ju en rad ganska strikta tolkningar av besvärliga GT-texter, och hävdade i bergspredikan att inte en bokstav, en prick, av lagen ska förgås förrän allt har fullbordats.

3. Det jag försöker säga är att både en karismatisk kristendom och en kristendom med stark fokusering på lärjungaskap och efterföljelse, behöver utgå ifrån en ganska bokstavlig läsning av Bibeln.

4. En annan distinktion där skillnaden blir mest påtaglig mellan katoliker, ortodoxa och protestanter av alla dess sorter, handlar om kristna traditionens betydelse, där de äldre historiska kyrkorna mer lyfter fram traditionen tillsammans med Bibeln, mer än vad moderna pingstvänner och evangelikaler gör. Men den skillnaden fångas inte alls upp av distinktionen liberal-evangelikal-fundamentalist.

5. En annan viktig distinktion är betoningen av att kristet liv handlar om kärlek till Kristus, hängivenhet, upplevelsen av Anden. Man kan vara hur rätt som helst i teologi, lärosatser, övertygelser, bekännelser – men missar ändå alltsammans om man saknar kärlekten och passionen till Kristus. Ett annat sätt att dela in oss kristna skulle kunna vara ljumma – icke-ljumma, men vem vill göra den indelningen?

6. Min slutsats är att frågan är inte enkel, och behöver analyseras. Och jag tycker mig också se att det finns förskjutningar som tar sig en rad olika uttryck i värderingar, och jag tror att en del värderingsförskjutningar bland svenska kristna idag helt enkelt beror på begränsad kunskap i Bibeln, och att man därför för mycket styrs av den sekulära agendan. Att ha rätt bibelsyn har ju ändå ingen betydelse, om man inte har djupare kunskaper i Bibelns innehåll.

Det finns mycket mer att säga om detta stora ämne, men detta var några korta reflektioner från min sida.

�