Stefan Swärd

Allt mellan himmel och jord

Tack för engagerad debatt. Jag beklagar att jag inte har möjlighet att aktivt delta hela tiden. Det har nu blivit en bra bit över 100 kommentarer om mina skrivningar om höger- och vänsterevangelikaler. Jag väljer att bara kommentera en kommentar, den som Claes Newman har skrivit. Det beror på att Claes ställer direkta frågor till mig och i sådana lägen vill jag gärna försöka svara om jag kan. Det är kommentar nr 10 i mitt inlägg den 17 september.

Claes frågar om hur jag ser på evangelikal i förhållande till liberalism kontra fundamentalism. Om evangelikalism är en medelväg.

För det första tror jag att indelningen i liberal-evangelikal-fundamentalist är ett sätt att kategorisera kristna som inte fungerar. En förutsättning för att sådana etiketter ska fungera är ju att de som får etiketten klistrad på sig, anser att klassificeringen är riktig. Det finns mycket mer nyanser bland kristna än vad dessa tre ord står för.

Hur ska man definiera fundamentalism bland kristna i Sverige idag? Ordet används ju bara som ett skällsord med negativa associationer så jag vet ingen kristen gruppering som kallar sig fundamentalister. Där skulle det vara intressant att höra Claes bedömning av vilka han definierar som fundamentalistiska kristna i Sverige idag, och vilka kriterier han då utgår ifrån. Eftersom jag inte riktigt vet hur jag ska uppfatta fundamentalism så har jag svårt att göra avgränsningar och dra gränser gentemot evangelikalismen.

Begreppet evangelikalism är ju inte heller så enkelt. Många kristna grupper som man rimligtvis kan definiera som evangelikaler vill ju inte själva beskriva sig på det sättet. Svenska pingstvänner t.ex. beskriver sig i regel inte som evangelikaler, men de är ju absolut inte liberala, och de vill inte beskriva sig som fundamentalister, så detta visar att denna begreppsindelning inte riktigt funkar. För mig är inte ordet evangelikalism det centrala, det exakta ordet finns ju inte ens i Bibeln, utan den viktiga frågan för mig är de trosövertygelser som man brukar sammankoppla med evangelikalism. Claes N pekar på att ordet evangelikalism har hamnat i dåligt rykte, och därför kallar han sig hellre bibeltroende. Nu tror jag att ordet evangelikal inte har använts särskilt flitigt i Sverige, så jag har svårt att se att ordet har en negativ klang i ett svenskt kontext. I den svenska kontexten är det väl framförallt Evangeliska Frikyrkan som har använt ordet evangelikal som identitetsmarkör. Tycker också att Claes förslag på att kalla sig bibeltroende är problematiskt. Jag tycker att det är självklart att man är bibeltroende när man är kristen. Vilka kristna är då inte bibeltroende enligt denna indelning, och vari består skillnaden mellan bibeltroende och icke-bibeltroende kristna – det tål också att fundera över.

Skulle också vilka lyfta fram följande reflektioner kring begreppen liberal-evangelikal-fundamentalist.

1. Att vara en karismatisk kristen som tror på Andens gåvor i funktion, och Guds övernaturliga ingripande här och nu, det förutsätter väl en ganska bokstavstroende Bibeltolkning? Det bygger ju på att man läser evangelierna och Apostlagärningarna ganska bokstavligt, men också tror på att detta kan fungera även idag.

2. Ett kristet liv med fokus på efterföljelse och överlåtelse till Jesus och med Jesus i centrum förutsätter inte det också en ganska bokstavstroende bibeltolkning. Jesus säger i Joh. 14:21 att den som har mina bud och lyder dem, han är den som älskar mig. Det förutsätter en kunskap om vad Jesus har givit för bud, och att göra detta. Och källan till den kunskapen är endast Bibeln, naturligtvis under Andens upplysning. Och det förutsätter väl att vi ganska strikt följer Bibeln, för efterföljelsen blir ju inte verklig om vi kan sitta och välja och vraka bland vilka av Jesu bud vi ska följa. Och efterföljelsen av Jesus innebär väl också en respekt för Jesu Bibelsyn, han gjorde ju en rad ganska strikta tolkningar av besvärliga GT-texter, och hävdade i bergspredikan att inte en bokstav, en prick, av lagen ska förgås förrän allt har fullbordats.

3. Det jag försöker säga är att både en karismatisk kristendom och en kristendom med stark fokusering på lärjungaskap och efterföljelse, behöver utgå ifrån en ganska bokstavlig läsning av Bibeln.

4. En annan distinktion där skillnaden blir mest påtaglig mellan katoliker, ortodoxa och protestanter av alla dess sorter, handlar om kristna traditionens betydelse, där de äldre historiska kyrkorna mer lyfter fram traditionen tillsammans med Bibeln, mer än vad moderna pingstvänner och evangelikaler gör. Men den skillnaden fångas inte alls upp av distinktionen liberal-evangelikal-fundamentalist.

5. En annan viktig distinktion är betoningen av att kristet liv handlar om kärlek till Kristus, hängivenhet, upplevelsen av Anden. Man kan vara hur rätt som helst i teologi, lärosatser, övertygelser, bekännelser – men missar ändå alltsammans om man saknar kärlekten och passionen till Kristus. Ett annat sätt att dela in oss kristna skulle kunna vara ljumma – icke-ljumma, men vem vill göra den indelningen?

6. Min slutsats är att frågan är inte enkel, och behöver analyseras. Och jag tycker mig också se att det finns förskjutningar som tar sig en rad olika uttryck i värderingar, och jag tror att en del värderingsförskjutningar bland svenska kristna idag helt enkelt beror på begränsad kunskap i Bibeln, och att man därför för mycket styrs av den sekulära agendan. Att ha rätt bibelsyn har ju ändå ingen betydelse, om man inte har djupare kunskaper i Bibelns innehåll.

Det finns mycket mer att säga om detta stora ämne, men detta var några korta reflektioner från min sida.

 

  • Olov

    Stefan: Jag hör vad du säger, men man kan ju inte välja själv vad som ska ingå i ”fundamentalist-paketet”, de nämna sakerna: högerkonservativ agenda, darbyism, israel-romantik osv, är ju sådant som Stott och andra prominenta evangelikaler har velat placera i detta fack, bland annat för att definiera evangelikalismen i förhållande till fundamentalismen. Om man prickar in en eller flera av dessa saker så ligger man ju nära den strömninge, det borde väl inte vara något problem att erkänna det? Återigen, det handlar inte om att vi själva helt kan bestämma vilken kategori vi tillhör, även om det såklart skulle kännas trevligt för en själv. Om man gillar höga skatter, definierar ”rättvisa” i ekonomiska termer som handlar om ”utjämning”, osv så hör man hemma i något slags socialistisk riktning. Om man däremot vill ha en fri marknad, låga skatter, individuella privata försäkringar istället för generell välfärd osv, så hör man ju hemma inom högerfalangen, eller nyliberalismen. Samma sak med teologiska övertygelser. Nu verkar det som att eftersom du själv till exempel har en liknande israelsyn som den som gäller inom fundamentalismen, då vill du ”nyansera” det hela…

    Sedan vore det intressant med en riktig diskussion om detta med Israel, för på den punkten kommer du ju att få mycket svårt att föra fram bibliska synpunkter som vilar på historisk-grammatisk exeges. Men kör gärna igång!

  • martin kihlström

    Grattis ni som orkar engagera er i div. definitioner. Själv gav jag mig in i (som jag uppfattade) ”hetluften” för några år sedan. Satt på långa seminarium på religionsvetenskapliga och diskuterade. Jag läste mycket och var engagerad i de teologiska frågorna. Sen stopp. Upptäckte att jag inte kom någonstans. Det ”teologiska tomrummet” drabbade mig. Idag i skrivande stund orkar jag inte samtala om detta. Jag pratar hellre fotboll eller naturen. Och går promenader i Guds natur. Nu fick jag dock ett återfall och läste alla 50 inlägg. Blir till att erkänna på nästa möte av AT (anonyma teologer).

  • S-E Sköld

    C, det är altid en motsättning mellan ”köttet” och Anden: därför att köttet, enligt Guds Ord, ALLTID står Anden emot och ”inte kan vara Anden underdånigt”. Det är skillnaden mellan Guds tankar och människors, och Guds vägar och människors.

    Din frustration kan ju bero på, att Du hellre vill syssla med människotankar -och analyser i stället för att t.ex. bli en Guds profet, som hör vad Anden säger och säger/skriver vad Anden säger. ”Far efter att få de andliga nådegåvorna, varav profetians gåva är den största..”

    Men debattera på Du, om de olika partiernas vägar, i stället för att fundera över vilken väg JESUS tog..

    Mvh
    SE

  • Olov

    S-E Sköld: Jag tror att de flesta här har förstått att du ser dig som en sanningssägare, att du för Jesu talan osv. Fast det blir lite jobbigt när du hela tiden vill antyda att vi andra ysslar med meningslösa saker, istället för Jesus. Om du inte vill bidra till det som diskuteras kanske du ska fundera på att börja skriva någon annanstans?

  • Clas Newman

    Stefan, visst ligger vi varandra nära i synsätt! Och jag är fortfarande öppen för att detta synsätt skulle kunna kallas evangelikalism.

    Men det tycks också finnas skillnader oss emellan. Min osäkerhet kring var du står visade sig vara befogad när du i ditt senaste inlägg slängde in en brasklapp till försvar för samtliga punkter som John Stott pekat på som fundamentalistiska hot mot evagelikalismen.

    Naturligtvis förstår jag att du inte vill kalla dig fundamentalist. Det ordets betydelse har ju förskjutits så lång att det idag förknippas med terrorister! Men när vi är inne på försjutningar: Det som oroar mig är ju att betydelsen för ordet evangelikal ska förskjutas så mycket att det blir det nya namnet på det som tidigare kallades fundamentalism. Klassisk evangelikalism (Stott får väl ändå ses som klassisk evangelikal) markerade ju mot fundamentalistiska idéer.

    Jag hoppas att detta samtal gjort dig medveten om denna problematik. Även om du själv är mer konservativ (och jag postkonservativ – tillbaka i postfacket! 😉 ) är det viktigt att du som offentlig företrädare för evangelikalismen försvarar begreppets hela bredd. Kyrkan hotas av sekularisering men hotet mot begreppet evangelikalism kommer från det konservativa hållet (ingen riskerar väl uppfatta det som ”lite liberalt”?). Jag tror att EFK som rörelse skulle förlora på om begreppet blev så smalt att allt fler (och jag då bland dem) skulle känna sig så obekväma med det att de inte kan skriva under på det.

  • S-E Sköld

    Olov, JESUS säger om Sig själv, att Han är ”vägen, sanningen och livet”. Personligen tycker jag, att det är en intressant centrumväg att hålla sig till: Han säger också, att Han är livets bröd och livets vatten och frågan, hur vi skall kunna ge vår tids människor av det brödet och det vattnet, är enligt min mening också viktig, ja livsviktig för många!

    S-E

  • johnny lithell

    Visst är samtalet meningsfullt så länge det handlar om ett uppriktigt sökande efter självförståelse. Men något som oroar mig lite är att det ofta handlar om (enligt min upplevelse) att snarare söka acceptans i populärkulturen. Om att inte behöva utsättas för nidbilder och karikatyrer av sig själv.

    Ursäkta om jag tar till lite ödesmättad dramatik, men jag tror att om du tar din kristna tro på allvar, om du läser Bibeln som en frälsningshistoria där du är innesluten, om du tror att försoningen mellan Gud och människa (dig) är verklighet – då kommer du oundvikligen att missförstås och förlöjligas.

    Jag erinrar mig om en liten anmärkning jag läste från populärkulturen om de tidiga kristna. De skulle enligt denna utsaga ha ägnat sig åt incestuiösa orgier. De stängde in sig ett stort antal troende i ett rum och band fast en hund vid rummets lampa. När hunden hade förstört lampan kunde orgien börja. Troligen kan denna missuppfattning härledas till de kristnas språkbruk, där de benämner varandra ”bröder” och ”systrar”.

    Än värre, de kristna lär också ha ägnat sig åt att äta barn! De åt barnens kött och drack deras blod i en rituell måltid. En föreställning som verkar ha varit utbredd; att bekänna sin kristna tro offentligt innebar att delvis bekänna sig till en sådan föreställning inom populärkulturen.



Subscribe to Stefan Swärd