Jag medverkade i Existensprogrammet under torsdagskvällen om synd och syndakatalog. Länken till programmet hittar man här. Intervjun med mig kommer i slutet av programmet. Det blev ungefär en arbetsdag för att få fram denna begränsade intervju, resa till och från Umeå, en längre inspelning, och så klipper man ut några enstaka meningar från en lång inspelning. Tycker dock att man klippte ut citaten från mig på ett bra sätt, det gav ingen skev bild av vad jag faktiskt sade eller vad jag står för. Journalister har en passionerad förkärlek till ämnet homosexualitet och visst kom det in i intervjun med företrädarna från Umeå pingstkyrka. Man försökte klämma in det i intervjun med mig också, men jag är nu så pass garvad att jag svarade medvetet så resonerande, undanglidande och krångligt så att det var omöjligt att ta med mitt svar i TV-sändningen. Inte så att jag är rädd för ämnet men tycker att det blir fel fokus när media konstant ska ta upp ämnet homosexualitet kopplat till kyrkan.

Existens gör intressanta program och det är ett verkligt problem som de tog upp i detta program. Det känns dock som att det ligger en del år tillbaka i tiden. Bland annat Stanley Sjöberg har drivit ett förtjänstfullt och medvetet arbete under många år för att knyta kontakt med många av dem som drabbades av märkliga uteslutningar ur församlingar under 50- och 60-talet. Det är dock väldigt lätt att frågan tas upp på ett för ensidigt sätt. När Bibeln och nya testamentet talar om synd handlar det ju om att befria oss från de onda krafterna som sliter i oss, och ge oss nåd, förlåtelse men också kraft till att leva ett nytt liv. Synden skadar oss, det är därför som Gud vill befria oss. Men det fördes inte fram i Existens-programmet. Men det är inte lätt att få med alla aspekter i 30 minuters TV-program.

Vad tycker mina bloggläsare om Existensprogrammet?

Jag är nu på FN:s klimatkonferens tillsammans med 15000 andra personer, just nu är alla delegationer på plats som företrädare alla nationella regeringar, förhandlingarna pågår nu i ett oändligt antal mindre grupper. Det är tusentals journalister på plats, hela världspressen, och alla större TV-kanaler runt om i världen, plus alla företrädare för Non-governmental organisations som FN har godkänt – en av alla dess NGOs är Kyrkornas Världsråd, alla FN-tjänstemän och andra företrädare internationella myndigheter är också på plats. Det politiska toppskiktet, med president Obama i spetsen anländer först nästa vecka. Vår egen Reinfeldt anländer även då, han är ju en ganska viktig figur i år, på grund av det svenska EU-ordförandeskapet.

Noterar att debatten surrar vidare här på bloggen har dock inte hunnit läsa inläggen än, ska försöka få tillfälle att skriva en slutkommentar kring kyrkans äktenskapssyn.

�

Tisdagen blev en ganska dramatisk dag. Förmiddagen ägnade jag åt möte med Elimkyrkans vassa pastorsteam, eftermiddagen var jag på möte på huvudkontoret hos Evangeliska Frikyrkan i Örebro. När jag kom hem på kvällen hängde Sveriges Television på dörren (jag var förvarnad) och mitt arbetsrum hemma blev hux flux en TV-studio och jag intervjuades under 1,5 timme. Det handlar om program som ska sändas om flera månader, men man är inne i produktionsfasen just nu. Jag kan i dagsläget inte berätta om vad det handlar om – det kommer nog att märkas vad det lider.

Kommer att medverka i Existensprogrammet torsdag kväll på SVT2 (är det väl). Det handlar om de strikta regler för uteslutningar som var förr i frikyrkan och med diskussioner om hur det ska vara idag. Inslaget med mig bygger också på en ganska lång intervju där man klipper ut korta citat, så jag hoppas att man på ett rättvist sätt speglar vad jag tycker. Jag vill absolut inte tillbaka till femtiotalets frikyrkopraxis, men jag tror på församlingar som formar medvetna lärjungar som följer Jesus, och den efterföljelsen påverkar alla aspekter av livet.

Nu är jag på väg till FN-konferensen i Köpenhamn. Jag har lite olika uppdrag på konferensen, och kommer både att skriva och fungera som rådgivare m.m. Cirka 100 regerings- och statschefer dyker upp nästa vecka så jag får se om jag får chansen att skaka hand med USA:s president, chansen är liten, men jag ska nog göra ett försök.

Jag har ingående läst Emil Mattssons inlägg (inlägg nummer 18 till min bloggpost om äktenskapet häromdagen) i debatten om äktenskapet. Eftersom jag antar att det är samma Emil Mattsson som är en av församlingsledarna i EFK-församlingen Saron i Göteborg så tycker jag att det är angeläget att i grunden reda ut de frågor han tar upp. I ett avseende håller jag helt med honom, och i ett annat avseende håller jag inte alls med honom, och jag tycker där att han kommer med en försåtlig och ständigt upprepad kritik mot alla kristna som vill behålla nuvarande grundsyn på äktenskapet.

Emil skriver om alla de stora världsproblemen som vi brottas med som mänsklighet. Och att vi behöver engagera oss i de stora frågorna. Det tycker jag är självklart. Jag vet inte hur många gånger jag har sagt att frågan om homosexualiteten är en mycket marginell fråga i det stora sammanhanget, däremot är det en mycket viktig fråga för många enskilda människor. När det gäller sexualetiska diskussioner tycker jag att de stora sociala problemen i världen kretsar kring den heterosexuella sexualiteten, Europeiska baptisternas kamp mot trafficking tycker jag är ett exempel på en utmärkt insats för att försöka sanera i dessa träsk.

Underförstått i Emils inlägg är tydligen att den breda majoritet av världens kristna som klart och tydligt vill bevara nuvarande former för äktenskap ignorerar de stora världsproblemen. Jag tycker att det är klart missvisande och osakligt. Katolska kyrkan, som är fullständigt kompromisslöst i sitt försvar för äktenskapet, har en mycket bred socialetisk agenda som man jobbar utifrån, men media har ju en ständig förkärlek att uppmärksamma när påven säger något om sexualetiska frågor. Kan man hävda att den förföljda kyrkan och kyrkan i tredje världen ignorerar världsproblemen bara för att man vill bevara äktenskapet?

Man kan säkert hitta enstaka kristna och någon enstaka bloggkommentator eller insändarskribent som tycker att frågan om att bekämpa homosexualiteten är en helt avgörande fråga, men jag har svårt att inse att någon kristen ledare med något större mått av ansvar skulle uttrycka sig på det sättet. Jag tycker att det helt enkelt är en mediemyt att homosexfrågan har fått så stora proportioner. Granskar man vanliga svenska församlingar där en mycket bred majoritet vill bevara äktenskapet, så tror jag inte att man ägnar särskilt mycket energi åt denna fråga. Jag har hållit mer än 4000 predikningar i mitt liv, men aldrig hållit en enda predikan om homosexualitet. Däremot har jag sysslat mycket med frågan på själavårdsplanet. Att jag själv vid enstaka tillfällen har varit engagerad i den offentliga debatten om denna fråga, beror helt och hållit på medias initiativ att lyfta fram frågan.

Underförstått i Emil Mattssons inlägg är också att det är de kyrkor som vill bevara äktenskapet som sätter agendan och som gör homosexfrågan till den avgörande, och det som skiljer sekulariserade och liberala kristna från mer evangelikala och konservativa kristna. Jag kan inte hålla med om och förstå den analysen. Jag uppfattar det nog som att det är det sekulariserade samhället med gayrörelsen som spjutspets som driver frågorna, och mer sekulariserade och liberalteologiskt orienterade kyrkor hakar på. Och vill ändra äktenskapspraxis. Det alla vi andra gör är att säga att detta är vi skeptiska till. Det som har hänt nu är att Svenska kyrkan, Svenska Missionskyrkan och Svenska Baptistsamfundet har ändrat i äktenskapsordningen. Vad ska vi då alla andra göra som inte gillar denna utveckling?

Om vi protesterar så tycks Emil Mattsson mena att vi är homofober och bara tänker på homosexfrågan och vill göra den till en kabinettsfråga. Så kan man tolka det han skriver. Våra valmöjligheter är enligt Mattsson att vara helt tysta (för annars blir vi anklagade för att vara homofober) eller också ska vi supporta förändringarna i äktenskapssynen. Det skulle vara intressant att få höra Mattssons rekommendation om vad vi ska göra. Här på bloggen har jag senaste tiden uttryckt synpunkter på Norrmalmskyrkans agerande i denna fråga, och på förändringarna inom de två nämnda frikyrkosamfunden. Men jag skriver om många andra frågor. Det är ju dessa kyrkor och samfund som har lyft fram frågan, som sätter frågan på agendan, och utmanar alla oss andra att vara tysta eller protestera.

Jag tycker att ansvaret för att provocera inomkyrkligt i denna fråga är de kyrkor som i denna fråga helt vill anpassa sig till samhällsutvecklingen. det är dessa kyrkor som sätter frågan på agendan och tvingar oss andra till att säga ifrån.

 För oss som vill bevara äktenskapet mellan man och kvinna är ju homosexfrågan ganska marginell i sammanhanget. Att bevara äktenskapet innefattar ju många olika frågor. Ett engagemang för att motverka skilsmässor är en annan jätteviktig fråga som är ett självklar angelägenhet för alla som vill bevara äktenskapet. När frågan om polygami kommer upp alltmer framöver, så kommer det att bli samma visa i den frågan. Men då kommer vi inte bli anklagade för att vara homofober utan då blir det väl något annat skällsord som kommer att uppfinnas för att sättas som epitet på alla bakåtsträvare.

Sedan har jag svårt med Emil Mattssons tendens till etisk relativisering. Visst är det många stora och globala frågor som är avgörande, men för en enskild kristen och för en enskild kristen församling är ju den avgörande frågan att man lever ett heligt liv, ett liv i efterföljelse, som innefattar alla livets områden – att leva ett liv som är välbehagligt för Gud. Och det är ju svårt att i livet i efterföljelse lyfta fram vissa frågor som inte särskilt viktiga, tycker att frågor om sexualitet, familjeliv och äktenskap är ganska centrala frågor i den enskilde troendes liv som Jesu lärjunge. Utifrån min egen erfarenhet av en strävan att leva i daglig efterföljelse till Jesus, så är det ju ofta ganska ”små” frågor som är viktiga, att tala sant, att tala rent, att älska min fru, att älska och hedra mina barn, att hedra mina föräldrar, att ge gåvor och vara generös med mina ägodelar, att inte bli bitter mot någon granne eller trossyskon, att behandla min kropp väl etc. etc. Jag kan ju inte här resonera så att dessa personliga helgelsefrågor inte är särskilt viktiga, därför att världsproblemen är så stora.

Mina kommentarer i detta inlägg utgår ifrån svenska förhållanden. Det är möjligt att bilden ser lite annorlunda ut i USA. Inom Anglikanska kyrkan har det varit tuffa diskussioner i denna fråga där kyrkorna i tredje världen hotar att lämna kyrkan på grund av liberaliseringen, inte minst i äktenskapsfrågan. Men min känsla är att även i dessa situationer blir det en mediemyt att homosexfrågan blir den helt avgörande. Det handlar väl framförallt om bibelsynen, som blir den verkligt skiljande frågan. Däremot kan det uppstå situationer där en droppe får bägaren att rinna över. Och då kan en ganska marginell fråga få en stor betydelse.

Onsdag morgon reser jag till Köpenhamn och ägnar mig åt globala miljöfrågor i tio dagar. Det kommer nog att märkas här på  bloggen. Men det går utmärkt att göra det och samtidigt hävda att äktenskapet är värt att bevaras och kämpas för.

Det blev många inlägg i äktenskapsdebatten här på bloggen. Återkommer i frågan under tisdagen.

Mitt huvudengagemang som kristen och kristen ledare handlar om att föra människor till tro på Kristus. göra dem till lärjungar och se Guds rike bryta igenom på olika områden. Blev väldigt glad igår kväll när jag fick ett SMS från Andreas Nielsen i Hillsong-församlingen i Stockholm, om hur många man har fått be för som har velat ta emot Jesus, under senaste året. Och den segerrapport jag fick idag när jag träffade pastor Hernan Clavijo i latinamerikanska församlingen Iglesia Icthus om hur ett antal personer tagit emot Jesus och kommit med i församlingen senaste tiden. Och nu mobiliserar vi i Elimförsamlingen på Östermalm för att börja rycka framåt. Skåda framåt se det dagas, nya tider börjar gry, sjöng vi i min barndoms pingstkyrka.

Den värsta lögn som finns är att en församling i Sverige idag bör innebära stagnation, inga som kommer till tro, hög medelålder, att det är så trögt och hårt i Sverige – sanningen är den att intresset för Jesus är stort, den andliga längtan är stor – men det saknas folk som vill berätta om Jesus och presentera evangeliet på ett trovärdigt sätt och i Andens kraft.

Jag har nu läst igenom alla kommentarer på mitt inlägg om den förändrade äktenskapssynen inom kyrkorna, inlägget den 26 november. Jag vill diskutera några av kommentarsinläggen.

1. För det första konstaterar jag att ingen riktigt svarar på mina invändningar om att en central kristen fråga som äktenskapet, att vi behöver i våra ställningstaganden ta hänsyn till hur man upplever denna sak inom den världsvida kyrkan, och att man behöver ta hänsyn till den kristna traditionen. För den kristna kyrkan är den avgörande frågan alltid att leva i Guds vilja, Bibeln är det grundläggande rättesnöret i hur vi finner Guds vilja. I frågor där Bibeln är otydlig eller oklar kan kristen tradition och den världsvida kyrkans förståelse av detta vara till hjälp i tolkningen av Bibeln.

2. Att äktenskapsfrågan är viktig i kristen tro tycker jag att det är svårt att polemisera emot, det finns med både i skapelseberättelsen, på ett mycket tydligt sätt i Jesu undervisning och i Pauli brev. Och jag tycker också att det är svårt att polemisera mot påståendet att Bibeln sammankopplar sex med heterosexuellt äktenskap, och att man i kyrkohistorien också gör det.

3. Jag undrar över argumentet att vi kristna ”alltid har olika åsikter”. Jag tycker inte att det stämmer. Och sedan har jag svårt att se att den kristna kyrkan historiskt har accepterat en massa samlevnadsformer utanför heterosexuella äktenskap. I vilka avseenden har vi inte varit överens om äktenskapssynen? Det går att hitta extrema exempel på sekter som tillämpat både polygami och lösaktig sexualitet, t.ex. var sekten Guds barn inne på det spåret under 60- och 70-talet, och det fanns någon anabaptistisk strömning inne på liknande spår på 1500-talet, men detta handlar om mycket marginella avarter inom den kristna kyrkans historia. Jag har svårt att se att kyrkan har alltid haft olika uppfattningar, och att man utifrån det argumentet skulle kunna motivera förändringar i äktenskapssyn. De som hävdar detta argument, måste mycket bättre klargöra vad man menar. Det finns nyansskillnader mellan luthersk och katolsk äktenskapssyn men grundinställningen är ju densamma, äktenskapet är instiftat av Gud och är en förbundsgemenskap mellan en man och en kvinna.

4. I kommentar nummer 5 till mitt inlägg om förändrad äktenskapssyn skriver David Berjlund och hävdar att jag har fel när jag påstår att det är en storstadsfalang inom Svenska Missionskyrkan som driver på dessa förändringar. När jag läser senaste numret av Sändaren tycker jag nog att deras omfattande enkät visar att jag har rätt på denna punkt. Mest ”liberala” i denna fråga är storstadsförsamlingarna i Stockholm, Göteborg och Malmö – skriver Sändaren. Enkäten visar också att det är en minoritet av församlingarna inom SMK som stöder förändrad äktenskapspraxis – också det en stöd till min tes.

5. Jan skriver i inlägg nummer 18 att vi som vill bevara äktenskapet är bakåtsträvande träbockar. Och jämför med att man inte fick släcka ljuset i Filadelfia 1971 när Choralerna hade konsert. Att jämföra äktenskapsfrågan med triviala praktiska livsstilsfrågor där praxis ständigt förändras, och som inte har någon Bibel-teologisk innebörd, att man så relativiserar äktenskapssynen och därmed Jesu ord och även skapelseberättelsen, och Paulus undervisning – finns det då något i kristen tro man tycker är oföränderligt och absolut sant? Diskuterar man på den nivån kan man ifrågasätta om man har samma religion som utgångspunkt i diskussionen.

6. Emil Mattsson i inlägg 22, tycker att det är utslag av homofobi som ligger bakom diskussionerna om äktenskapet. Min fråga till Emil Mattsson är om han tycker att Katolska kyrkan och de ortodoxa kyrkorna är homofoba? Tycker han att den världsvida pingströrelsen är homofob? Tycker han att kyrkan i tredje världen är homofob? Är Evangeliska Frikyrkan en homofob rörelse? Eller är den majoritet av församlingarna inom Svenska Missionskyrkan som inte vill förändra äktenskapspraxis, är de homofoba? Eller de sex biskopar i Svenska kyrkan som inte vill ändra äktenskapspraxis? Och vi som vill bevara äktenskapet – jag är övertygad om att vi skulle inte säga ett pip om homosexfrågan om inte den sekulariserade och liberala kyrkan inte gick in och förändrade äktenskapspraxisen som man gör. Ändå är det ständigt vi som får kritiken för att vi bara vill prata om homosexualitet – ett helt befängt påstående. Eller ska vi bara vara tysta när delar av kristna kyrkan ändrar äktenskapspraxis? Och när vi inte är tysta – då anklagas vi konstant för att bara lyfta fram homosexfrågan?

 

Idag tog jag med mig min 83-årige far till frisören. När jag skulle betala för oss båda frågade frisören om min far var pensionär, ja sade jag, och pensionärer har en viss rabatt hos frisören. Sedan frågade frisören om jag också var pensionär. Det var första gången i min korta stund på jorden, som började i oktober 1954, som jag har fått den frågan. En historisk dag. En dag då tanken svindlar. Nu närmar man sig 100-årsdagen med hast.

Nu är det klart att jag får komma med på FN:s gigantiska klimatkonferens i Köpenhamn, och jag flyger ner till Köpenhamn på onsdag morgon nästa vecka och är med till konferensens slut den 18 december. Jag kommer att ha flera specifika uppdrag knutna till konferensen, och jag kommer att jobba med analys av den politiska processen när världens länder ska försöka komma överens. Kommer att få tillfälle att både se och lyssna till åtskilliga av de ledande personerna i världen, och i vissa fall få språka med dem. Det kommer ju att vara både presidenter, regeringschefer, i stort sett alla världens miljöministrar, många storföretagsledare, och företrädare för många internationella organisationer bland annat FN, – kommer alla att vara på plats.

Jag tycker också att det är viktigt att vi kristna engagerar oss i de stora globala politiska frågorna. Jag hör till dem som tycker att hela klimatfrågan handlar om en rovdrift på naturen, att vi människor missköter Guds skapelse och att den rika världen överutnyttjar planetens naturresurser, och det blir de fattiga länderna och framtida generationer som får betala notan, klimathotet och klimatfrågan är ett gigantisk moralisk katastrof.

Och om det skulle visa sig om 25 år att klimatforskningen hade fel, så är det ändå helt rätt sak att ställa om från kol- och oljeberoendet i världen.

 

Det blev en omfattande debatt om klimatfrågan på min blogg 25 november, som jag inte har hunnit kommentera. Debatten utlöstes av en mening i mitt blogginlägg som handlade om något helt annat.

Att betrakta klimathotet och klimatforskningen som en konspirationsteori tycker jag är osakligt och ganska långsökt. Samtliga ledande vetenskapsakademier i världen ger klimatforskningen sitt fulla stöd, även om det bland enskilda forskare finns avvikande röster. Men det är ganska ovanligt att en forskningsinriktning når en sådan bred acceptans så att FN bildar en klimatkonvention kring frågan. Och samtliga världens länder har accepterat och skrivit under FN:s klimatkonvention. Man bör komma ihåg att åtskilliga av dessa länder är stora förlorare när utsläppen av växthusgaser ska minska, det handlar framförallt om stora kol- och oljeproducenter.

Jag kan inte heller begripa vari konspirationen består. Att minska utsläppen av växthusgaser är kostsamt och väldigt svårt för länderna, de har ju hittills inte alls klarat av att minska utsläppen. Att det skulle finnas något egenintresse att driva hela klimathots-projektet – hur skulle det vara möjligt?

Sedan är det aldrig fel att kritiskt granska forskning, och det är inte fel att kritiskt granska forskning som det råder så pass bred samsyn om som i detta fall. Man behöver inte vara konservativ för det, ett exempel på detta är ju förre Sandvik-chefen Per-Olof Eriksson som hör till de ledande klimatskeptikerna i Sverige.

Jag tycker att det finns en övertygande bevisning bakom klimatforskningen, och att vår enorma användning av fossila bränslen påverkar atmosfären och på sikt medeltemperaturen på vår planet. Sedan är klimatsystemet extremt komplicerat, och många variabler påverkar, så det är svårt att i modeller göra prognoser över klimatutvecklingen.

Att vi måste ta klimathotet på allvar är jag helt övertygad om. Det räcker med att det bara finns en viss sannolikhet för att klimatforskningen är riktig, för att man ska ta den på allvar. Det är tillräckligt stor risk för att vi behöver göra något åt detta.

Klimatpolitiken handlar ytterst om att vi behöver minska vårt beroende av fossila bränslen. Vår gigantiska oljeanvändning gör oss beroende av ett fåtal diktaturer. Och kolanvändningen är ett stort miljöproblem, bland annat på grund av svavelutsläppen, det är bara att resa till Kinas kolregioner så kan man se kolets miljöproblem med blotta ögat och genom att andas in luften. Jag tycker också att det är moraliskt felaktigt att vi helt utnyttjar planetens olje- och koltillgångar under några få generationer. Det är ju ändliga tillgångar som kommer att ta slut framöver, och oljan kan ta slut redan inom 40-50 år. Det är nödvändigt oavsett klimatforskningen att få fram alternativ till kol och olja.

Man behöver inte alls vara varken klimat- eller miljöalarmist för att fullt ut stödja klimatpolitiken.

Som kristen ledare får man ibland vänja sig vid att ibland bli höjd till skyarna och ibland sågad med fotknölarna. Och man lär sig att hålla distans till att både bli sågad och höjd till skyarna. Som kristen ska man ju också alltid vara ödmjuk, och veta att jag är liten och Gud är stor. Vi ska också vara mycket generösa i att uppmuntra varandra.

Se filmen nedan som Evangeliska Frikyrkans kommunikativa stab har producerat, handlar det om att uppmuntra en stackars samfundsordförande eller höja någon till skyarna på ett sätt som går över alla gränser? Sant och balanserat eller fanatisk idoldyrkan under religiös täckmantel? Se och bedöm själv.

 http://www.tackfilm.se/?id=1259655800812RA38