Tidningen Dagen intervjuar idag ett ungdomligt gäng aktivister om vad man tycker om utgången av klimatmötet i Köpenhamn. Man kan där notera att jag har samma uppfattning som ärkebiskopen.

Det har varit några intensiva veckor för mig kring engagemanget med FN-konferensen i Köpenhamn. Och en hel del av jobbet återstår för mig, genom att flera rapporter ska skrivas i efterhand med analys av resultatet.

Men jag tycker att konferensen blev ett gigantiskt misslyckande. Det slutdokument på cirka tre sidor som världens politiska ledare lyckades enas om, efter två års intensivt förberedelsearbete är minst sagt tunt. Utsläppen av växthusgaser och klimatfrågan är dessutom en form av miljöproblem som behöver lösas genom världsvida och gemensamma FN-beslut. Att enskilda länder gör saker på egen hand blir alldeles för begränsat.

Och det stora problem i Köpenhamn var att världens två största utsläppare, Kina och USA, har så svårt att gå med på bindande uppgörelser med strikta tidsplaner om att begränsa sina utsläpp. Det var detta som knäckte hela Köpenhamnsmötet.

Det var underbart att få vara på gudstjänst i Elimkyrkan idag. Präglad av Guds närvaro, en utmärkt predikan av Lars-Göran Sundberg, en lyftande lovsång och innerlig bön. Och massor av intressanta samtal före och efter gudstjänsten.

Jag läste bibelordet om den första kristna församlingen. Man möttes dagligen för bön, prisa Gud, undervisning och gemenskap. Det behöver vi mycket mer återerövra. Inte bara vara söndagskristna, även om jag uppskattar söndagens gudstjänst som en särskild höjdpunkt. Utan att hela vårt liv genomsyras av vår kristna tro, och att församlingsgemenskapen inte blir en perifer fritidshobby, utan vår familj och vår bas i livet.

Nästa söndag den 27 december klockan 11.00 kommer jag att hålla predikan i Elimkyrkan på Storgatan i Stockholm. Jag känner att det blir ett viktigt möte, och med profetiska signaler inför år 2010.

Bella Center utanför Köpenhamn är en kokande gryta just nu, alla betydande politiska ledare i världen är på plats, några tusen journalister som representerar hela världspressen, och så en massa staber som följer med ministrarna och presidenterna, och så finns här lite annat löst folk, som Elimkyrkan på Östermalms pastor till exempel. Företrädare för folkrörelser och andra internationella organisationer får dock inte plats längre, så antalet från dem har skurits ner betydligt senaste dagarna.

Obama är nu på plats, och han sitter just nu i ett rum, sägs det, och pratar med Rysslands president Medvedev om kärnvapennedrustning. Man bara hoppas att de kommer fram till något konstruktivt. Alla gubbarna är för övrigt på plats, Sarkozy från Frankrike, Gordon Brown från England, Kinas preminärminister Wen Jiabao, FN-chefen Ban Ki Moon, Brasiliens president Lula, Venezuelas Hugo Chavez m.fl. och den enda gumman i sammanhanget är ju Tysklands Angela Merkel. Svenskarna Fredrik Reinfeldt och Andreas Carlgren är ganska oansenliga småpojkar i det här gänget. Har lyssnat lite extra på Irans president Ahmadinejad. Det jag kan konstatera är att han knappast skulle platsa som talare på Torpkonferensen om han konverterade.  Han pratar entonigt, rör inte en min, och visar ingen tillstymmelse till att le. Det är uppenbarligen ganska tungt att vara Irans president, det syns lång väg. En festlig prick är Bolivias president Morales, han ser ut som och uppträder som en riktig indianhövding, det blir ett exotiskt inslag bland alla gubbarna i kostymer.

Jag har hoppats på att få chansen att inbjuda Obama till Alpha i Elimkyrkan, men jag har inte sett till honom än, men han är här på denna anläggning just nu. Problemet med de stora tungviktarna är att de är omgivna av så många livvakter, pressekreterare och rådgivare, så det är inte så lätt att skaka hand.

Förhandlingarna om en klimatuppgörelse pågår intensivt och alla hoppas på att nationernas ledare ska kunna komma överens om en långtgående uppgörelse, som både förmedlar betydande resurser till u-länderna när det gäller ren teknologi och ren energi, och som medför att de rika länderna höjer ambitionsnivån när det gäller att minska utsläppen av växthusgaser.

Nä nu börjar jag längta hem, ser fram emot att få träffa fru Swärd ikväll – kyssen blir nog extra het, och tydligen har jag även min svärmor hemma ikväll när jag kommer hem, och ser fram emot att få träffa Elimkyrkans pastorsteam och församlingsråd i morgon för julfest, och på söndag vara med i gudstjänsten i Elimkyrkan. Det blir härligt.

Förresten, just nu lyssnar jag på Venezuelas Hugo Chavez, en riktig tuffing, med röd slips idag. Han kommer säkert att gnälla på USA i sitt tal.

Nu är vi inne i slutspurten i klimatförhandlingarna i Köpenhamn. Vid frukosten idag skrev jag ner ett slutinlägg i äktenskapsdebatten och ett svar på Emil Mattsons inlägg, det följer här:

Tack Emil för ett bra klargörande. Jag är ju en relativt debattglad person och jag tyckte det fanns inslag i ditt inlägg som vara värda att lyfta fram och just ta en debatt med. Sedan ligger det ju i bloggandets charm att vi gärna kan uttrycka oss tillspetsat och kanske överdrivet, men har sedan alla chanser i världen att förtydliga oss genom replikskiften.

Om det jag skriver här på bloggen uppfattas som att jag ser synen på homosexualitet som den stora vattendelaren mellan kristna , då har jag formulerat mig dåligt och otydligt. Jag tycker att jag ständigt försöker säga att det inte är så.  Däremot tycker jag att frågan symboliserar en grundläggande vattendelare, nämligen bibelsynen. Sedan tycker jag att frågan om äktenskapet har en högsta dignitet. Det är ju många krafter som hotar äktenskapet, och i det sammanhanget är homosexfrågan ganska marginell. Jesu ord om äktenskapet: ”har ni inte läst att Skaparen från begynnelsen gjorde dem till man och kvinna, och sade ”därför skall en man lämna sin far och mor och hålla sig till sin hustru, och de två skall vara ett kött”. Så är de inte längre två utan ett kött. Vad Gud har fogat samman skall människan inte skilja åt”, och liknande bibeltexter med liknande innebörd, är normerande för mig i min syn på både skilsmässa, sambo, otrohet (inkl. syn på internetporr t.ex.), äktenskapet som ett förbund där Gud finns med, det är också avgörande för min inställning till ”gay marriage”. Eftersom jag har varit pastor i Stockholm i många år vet jag att människors erfarenheter och livskamp inte lever upp till denna standard många gånger. Därför behöver vi i församlingarna genom tydlig undervisning, själavård och vägledning i Jesu efterföljelse, hjälpa människor att leva i enlighet med Jesu ord.

Och jag tror att det är på denna punkt frågan blir känslig för många evangelikala och ”konservativt” sinnade kristna, äktenskapet hör faktiskt till de mer grundläggande delarna av kristen tro och Jesu undervisning – enligt vår mening (där ordet ”vår” refererar till den breda traditionen i kristna kyrkans historia och mainstream i den globala kyrkan).

Sedan tar jag åt mig din kritik att du tycker att jag inte tillräckligt tydligt markerar i andra frågor som är viktiga. Det är kul att det är någon som tycker att jag är för lågmäld och otydlig, jag ska skärpa mig.

Du refererar till att det kan komma att finnas personer i min närhet som kommer att uttrycka tvivel i homosexfrågan. Ditt sätt att formulera dig visar nog att vi inte känner varandra. Efter många år som kristen ledare i Stockholm tror jag knappast att det finns något som kommer att göra mig förvånad, varken när det gäller människors reflektioner eller brottningskamp. Därför tror jag att församlingar som lever i starkt sekulariserade och pluralistiska miljöer behöver vara tydliga i vissa värdefrågor. Inte för att tysta ned, eller lägga locket på, men just för att ge vägledning. Och sedan behöver man i en församling gå igenom processer där man gemensamt brottas med frågor. Att vara lärjunge till Jesus möter delvis samma utmaningar som på Bibelns tid, t.ex. tycker jag att NT:s texter om girighet och materialism känns högaktuella, medan andra frågor kräver reflektion och bearbetning för att komma fram till en rimlig ståndpunkt. Jag ser dock inte att äktenskapsfrågan hör till den typen av frågor (som kan kräva omprövning och bearbetning), utan mer en fråga för själavård och vägledning, att hjälpa människor att leva som Jesus har sagt.

 

Jag roar mig med att lyssna på alla regeringschefer och presidenter hålla tal i Köpenhamn. De muslimska ledarna är festliga. De skäms verkligen inte för sin tro. Irans president, rankas väl som en av de värsta skurkarna i världspolitiken, men rejält religiös är han, så här började han sitt tal idag inför världens ledare och den samlade världspressen: ”In the name of God the Compassionate, the Merciful, all praise to Allah, the Lord of the Universe, and peace and blessing be upon our Master and prophet, Mohammed, and his pure Household, and his noble companions. Oh, God, hasten the arrival of Imam Al-Mahdi and grant him good health and victory and make us his followers and those who attest to his rightfulness.”

Och så här började Marockos president sitt tal: ”Praise be to God, may peace and blessings be upon the Prophet, his Kith and Kin”.

Världspolitiken blir alltmer religiös, det börjar gå upp även för sekulariserade västpolitiker och västmedier. Men det vore kul om man fick höra lite om Gud även från västpolitiker. Kom igen Obama, jag hoppas på dig. Reinfeldt är nog ganska tyst i den typen av frågor, och även den nykonverterade katoliken Andreas Carlgren, de är ju båda på plats och förhandlar för EU intensivt just nu.

Just nu håller Norges statsminister Jens Stoltenberg tal.

Kom ihåg demonstrationen i Stockholm i eftermiddag klockan 17.00 med start hos New Life på Kungsholmen. Jag skrev om det häromdagen på bloggen.

Eftersom jag befinner mig inne på själva klimatkonferensen så har jag inte sett något av demonstrationerna annat än på TV-skärmar. Jag kan inte göra någon ögonvittnesbedömning av de bråk mellan dansk polis och demonstranter som har förekommit.

Själva förhandlingarna är inne i ett avgörande skeende. Lyssnade nyss till Hillary Clinton. Om några minuter ska jag lyssna på Fredrik Reinfeldt i egenskap av företrädare för EU:s ordförandeland, och chefen för kommissionen, Barroso.

Min bild av pågående förhandlingarna är att det är som vanligt EU som driver på och USA som bromsar. Så ska man demonstrera bör demonstrationen mer rikta in sig på Obama och Hillary Clinton, mer än EU. Det blir en avgörande torsdag eftermiddag och kväll som avgör om hela konferensen brakar ihop eller om man kan nå en uppgörelse.

Det är minst sagt spännande att vara i Köpenhamn just nu. Hela konferensanläggningen är en enda kokande gryta, 120 presidenter och regeringschefer är på plats, och hela världspressen inklusive ett antal hundra TV-kanaler från hela världen, det filmas och intervjuas i varje vrå av anläggningen just nu. Och förhandlingarna är inne i ett avgörande skeende. Som vanligt är det EU som trycker på för att det ska bli en långtgående och bindande uppgörelse, och som vanligt är USA ganska bromsande. Och även Kina som strikt bevakar sina intressen. Antingen kommer man överens om en ganska strikt uppgörelse om klimatpolitiken, eller också blir det en politiskt urvattnad deklaration, eller också brakar konferensen ihop på fredag natt och det blir inga beslut alls. Vi får se.

Vanligt folk undrar naturligtvis varför det är så svårt att fatta beslut. Men FN-systemet bygger på att alla länder är överens och det innebär att ett enskilt land som Maldiverna eller Sudan kan stjälpa hela uppgörelsen. Ett annat problem är att länderna har så olika intressen i denna fråga, och har så helt olika problemsituationer att hantera. USA vill till exempel att Kina ska minska sina utsläpp, men Kina vill framförallt satsa på ekonomisk tillväxt för en stor andel av kineserna är fortfarande fattiga, och då måste man bygga ut elproduktionen, och det är billigast att göra med kolkraft. Det är problemet i ett nötskal.

Det är kaotiskt mycket folk på konferensen i Köpenhamn. I går fick jag tillfälle att skaka hand med svenska ministrarna Maud Olofsson och Andreas Carlgren. Världskändisar som Arnold Schwarzenegger och Al Gore har dykt upp, och även prinsessan Viktoria ska tydligen vara här, men jag har inte sett henne. Alla statschefer börjar anlända idag, tidigare har det främst varit miljöministrar på plats.

När jag följer debatten både på min blogg och kristna pressen tycks vi kristna dela in oss i tre olika ståndpunkter när det gäller klimathotet och klimatfrågan.

1. En grupp betonar detta som ett tidstecken, Jesus kommer snart, och världen håller på att gå under. Utifrån den hållningen vill man gärna lyfta fram värsta-scenariorna i klimatforskningen. Man ser klimatförändringen som ett tecken på att Jesus kommer snart.

2. Den andra gruppen betonar det vetenskapskritiska förhållningssättet.  Man ifrågasätter klimatforskningen och den fokus som skapas kring detta. Det är en helt annan inställning än grupp 1.

3. Ett tredje spår är den kristna miljöradikala hållningen. Man erkänner klimatforskningens slutsatser och menar att vi fördärvar naturen genom att exploatera planetens resurser. Det drabbar särskilt den fattiga delen av världen. Den tredje gruppen lyfter framförallt fram klimatfrågans etiska dimensioner.

Vilken grupp hör jag till? I det jag har skrivit och sagt hör jag utan tvivel till den tredje gruppen. Men det betyder inte att jag helt avfärdar första och andra alternativet. Jag väntar också på Jesu tillkommelse. Jag läser också i Bibeln om de domar som ska drabba världen, och om klimatforskningens värstascenarior inträffar i framtiden ser jag det som en dom över världen, men en dom som vi själva har förvållat genom vår materialistiska livsstil. Jag vill dock gärna undvika eskatologiska spekulationer, det har varit enormt mycket spekulationer i kristenheten senaste 120 åren, senast var det kring millenieskiftet. Vi behöver ha ett stort mått av ödmjukhet både när vi tolkar tidstecken och siar om Jesu tillkommelse. Om den dagen och den stunden vet ingen. Men vi behöver vänta på Jesus varje minut.

En sund vetenskapskritisk hållning tycker jag också är bra, men den bör då bygga på fakta och seriös forskning. Annars blir det bara konspirationsteorier. Den konsensus som finns i världen kring klimatforskningen, självklart är det nödvändigt att inte tysta ner alternativ forskning.

Men som jag har sagt tidigare, även om det skulle visa sig i framtiden att klimatforskningen har haft fel i sina prognoser, så föreslår man ändå rätt åtgärder. Vi måste under alla omständigheter minska vårt beroende av fossila bränslen.

Jag återkommer med ett slutinlägg i äktenskapsdebatten.

Jag är väldigt upptagen hela dagarna här på FN:s klimatkonferens så jag har svårt att hinna läsa inlägg här på bloggen. Noterar att Emil Mattsson har skrivit ett svar på mitt inlägg, ett nyanserat och resonerande svar, där jag säkert kan hitta en hel del beröringspunkter med. Vill dock hinna läsa igenom grundligt innan jag skriver någon slutkommentar i denna, senaste äktenskapsdebatt.

När 200 länder ska försöka komma överens om en gemensam miljöpolitik, som man ska göra här i Köpenhamn, är det inte enkelt. Förhandlingarna drivs i snigelfart, och på fredag ska allt vara klart. FN:s former för beslutsfattande är också ett stort problem, besluten ska fattas genom helt enhälliga beslut, och det betyder att länder som Saudi-Arabien, Libyen, Venezuela, m.m. vars hela existens bygger på fossila bränslen-ekonomin kan vara med och avgöra om ett beslut går igenom. Det skulle behövas ett säkerhetsråd för miljöfrågor för mer snabbfotat beslutsfattande.

Det speciella med utsläppen av växthusgaser är att de inte i första hand påverkar lokalt utan påverkar atmosfären. Och därmed påverkar lokala utsläpp globalt. Och därför är det nödvändigt med gemensamma tag i klimatpolitiken.

Var på en hearing häromdagen med ledningen för IPCC, alltså panelen för klimatforskare, med indiern och nobelpristagaren Pachauri som ordförande. De presenterade de senaste trenderna inom klimatforskningen. Jag tycker att den samlade forskningen i denna fråga pekar i en ganska tydlig riktning, men eftersom jag inte är naturvetare kan jag inte ingående argumentera för min slutsats.

Man bör komma ihåg att alla länder i världen, har ratificerat FN:s klimatkonvention, som helt bygger på klimatforskningen, och vars grundläggande slutsats är att människans utsläpp av växthusgaser (genom kol, olja, avskogning m.m.) påverkar atmosfären, och leder långsamt till en stigande medeltemperatur. Även Saudi-Arabien har accepterat denna slutsats.

Nu vill jag utmana alla mina bloggläsare som finns i eller inom rimligt avstånd från Stockholm, att komma med på en demonstration på torsdag klockan 17.00 med samling utanför församlingen New Life på Kungsholmen i Stockholm. Det handlar om en familj från ett muslimskt land som konverterat till kristen tro i Sverige, och som Migrationsverket vill utvisa, trots att det finns stora fara för deras liv om de återvänder till sitt hemland. JAG VÄDJAR TILL DIG, GÖR ALLT DU KAN FÖR ATT KOMMA MED PÅ DENNA DEMONSTRATION.

Eftersom jag befinner mig på FN-konferensen i Köpenhamn så vill jag använda bloggen för att utmana och peppa alla som har någon möjlighet att komma med, jag vänder mig särskilt till alla som är medlemmar i Elimkyrkan i Stockholm, Söderhöjdskyrkan, Iglesia Icthus, andra EFK-församlingar i Stockholm och alla andra (hoppas denna information når fram så att det kan pålysas på gudstjänsterna i morgon). Skicka denna information vidare till alla du har kontakt med och länka till detta blogginlägg.

Informationen om detta fall finns i det meddelande jag fick idag från min gode vän, pastor John van Dinther hos New Life i Stocholm. Du ser meddelandet från John nedan:

SKICKA GÄRNA VIDARE DETTA TILL DINA VÄNNER!!!

Alaa ska stanna! Demonstration och fackeltåg! Dödens marsch.

Alaa 17 år flydde för två år sedan tillsammans med sin mamma och bror från sitt hemland i mellanöstern för att börja ett nytt liv i Sverige.
Efter en kort tid konverterade de till kristen tro.
I oktober i år blev Alaas mamma överfallen av en maskerad man från deras hemland, när hon var på kyrkans område.
Mannen hotade, sparkade, slog och knivskar henne. Efter behandling på sjukhuset har familjen tagits hand om av myndigheterna på skyddat boende.

Förra veckan beslutade migrationsverkets Översta domstol att Alaa och hans familj inte får stanna i Sverige, trots att deras liv står på spel om de åker tillbaka.

Om Alaa och hans familj åker tillbaka till sitt hemland kommer han och hans mamma, med väldigt stor sannolikhet att bli dödade. Eller så blir mamman dödad och Alaa satt i fängelse på obestämd tid.

NU HAR MIGRATIONSVERKET GÅTT ÖVER GRÄNSEN!
Såhär får det inte gå till och för att protestera mot utvisningen kommer det anordnas ett fackeltåg genom Stockholm nu på torsdag den 17 december kl 17.00.
Vi samlas på Sverige Finska skolans skolgård, New Life, Fridhemsgatan 17, kl 17.00 och går därifrån mot City kl 17.15. Kom och demonstrera mot en orättvis och inhuman utvisning!

För mer information om familjens situation, gå in på :
http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=196608