Jag har ingående läst Emil Mattssons inlägg (inlägg nummer 18 till min bloggpost om äktenskapet häromdagen) i debatten om äktenskapet. Eftersom jag antar att det är samma Emil Mattsson som är en av församlingsledarna i EFK-församlingen Saron i Göteborg så tycker jag att det är angeläget att i grunden reda ut de frågor han tar upp. I ett avseende håller jag helt med honom, och i ett annat avseende håller jag inte alls med honom, och jag tycker där att han kommer med en försåtlig och ständigt upprepad kritik mot alla kristna som vill behålla nuvarande grundsyn på äktenskapet.

Emil skriver om alla de stora världsproblemen som vi brottas med som mänsklighet. Och att vi behöver engagera oss i de stora frågorna. Det tycker jag är självklart. Jag vet inte hur många gånger jag har sagt att frågan om homosexualiteten är en mycket marginell fråga i det stora sammanhanget, däremot är det en mycket viktig fråga för många enskilda människor. När det gäller sexualetiska diskussioner tycker jag att de stora sociala problemen i världen kretsar kring den heterosexuella sexualiteten, Europeiska baptisternas kamp mot trafficking tycker jag är ett exempel på en utmärkt insats för att försöka sanera i dessa träsk.

Underförstått i Emils inlägg är tydligen att den breda majoritet av världens kristna som klart och tydligt vill bevara nuvarande former för äktenskap ignorerar de stora världsproblemen. Jag tycker att det är klart missvisande och osakligt. Katolska kyrkan, som är fullständigt kompromisslöst i sitt försvar för äktenskapet, har en mycket bred socialetisk agenda som man jobbar utifrån, men media har ju en ständig förkärlek att uppmärksamma när påven säger något om sexualetiska frågor. Kan man hävda att den förföljda kyrkan och kyrkan i tredje världen ignorerar världsproblemen bara för att man vill bevara äktenskapet?

Man kan säkert hitta enstaka kristna och någon enstaka bloggkommentator eller insändarskribent som tycker att frågan om att bekämpa homosexualiteten är en helt avgörande fråga, men jag har svårt att inse att någon kristen ledare med något större mått av ansvar skulle uttrycka sig på det sättet. Jag tycker att det helt enkelt är en mediemyt att homosexfrågan har fått så stora proportioner. Granskar man vanliga svenska församlingar där en mycket bred majoritet vill bevara äktenskapet, så tror jag inte att man ägnar särskilt mycket energi åt denna fråga. Jag har hållit mer än 4000 predikningar i mitt liv, men aldrig hållit en enda predikan om homosexualitet. Däremot har jag sysslat mycket med frågan på själavårdsplanet. Att jag själv vid enstaka tillfällen har varit engagerad i den offentliga debatten om denna fråga, beror helt och hållit på medias initiativ att lyfta fram frågan.

Underförstått i Emil Mattssons inlägg är också att det är de kyrkor som vill bevara äktenskapet som sätter agendan och som gör homosexfrågan till den avgörande, och det som skiljer sekulariserade och liberala kristna från mer evangelikala och konservativa kristna. Jag kan inte hålla med om och förstå den analysen. Jag uppfattar det nog som att det är det sekulariserade samhället med gayrörelsen som spjutspets som driver frågorna, och mer sekulariserade och liberalteologiskt orienterade kyrkor hakar på. Och vill ändra äktenskapspraxis. Det alla vi andra gör är att säga att detta är vi skeptiska till. Det som har hänt nu är att Svenska kyrkan, Svenska Missionskyrkan och Svenska Baptistsamfundet har ändrat i äktenskapsordningen. Vad ska vi då alla andra göra som inte gillar denna utveckling?

Om vi protesterar så tycks Emil Mattsson mena att vi är homofober och bara tänker på homosexfrågan och vill göra den till en kabinettsfråga. Så kan man tolka det han skriver. Våra valmöjligheter är enligt Mattsson att vara helt tysta (för annars blir vi anklagade för att vara homofober) eller också ska vi supporta förändringarna i äktenskapssynen. Det skulle vara intressant att få höra Mattssons rekommendation om vad vi ska göra. Här på bloggen har jag senaste tiden uttryckt synpunkter på Norrmalmskyrkans agerande i denna fråga, och på förändringarna inom de två nämnda frikyrkosamfunden. Men jag skriver om många andra frågor. Det är ju dessa kyrkor och samfund som har lyft fram frågan, som sätter frågan på agendan, och utmanar alla oss andra att vara tysta eller protestera.

Jag tycker att ansvaret för att provocera inomkyrkligt i denna fråga är de kyrkor som i denna fråga helt vill anpassa sig till samhällsutvecklingen. det är dessa kyrkor som sätter frågan på agendan och tvingar oss andra till att säga ifrån.

 För oss som vill bevara äktenskapet mellan man och kvinna är ju homosexfrågan ganska marginell i sammanhanget. Att bevara äktenskapet innefattar ju många olika frågor. Ett engagemang för att motverka skilsmässor är en annan jätteviktig fråga som är ett självklar angelägenhet för alla som vill bevara äktenskapet. När frågan om polygami kommer upp alltmer framöver, så kommer det att bli samma visa i den frågan. Men då kommer vi inte bli anklagade för att vara homofober utan då blir det väl något annat skällsord som kommer att uppfinnas för att sättas som epitet på alla bakåtsträvare.

Sedan har jag svårt med Emil Mattssons tendens till etisk relativisering. Visst är det många stora och globala frågor som är avgörande, men för en enskild kristen och för en enskild kristen församling är ju den avgörande frågan att man lever ett heligt liv, ett liv i efterföljelse, som innefattar alla livets områden – att leva ett liv som är välbehagligt för Gud. Och det är ju svårt att i livet i efterföljelse lyfta fram vissa frågor som inte särskilt viktiga, tycker att frågor om sexualitet, familjeliv och äktenskap är ganska centrala frågor i den enskilde troendes liv som Jesu lärjunge. Utifrån min egen erfarenhet av en strävan att leva i daglig efterföljelse till Jesus, så är det ju ofta ganska ”små” frågor som är viktiga, att tala sant, att tala rent, att älska min fru, att älska och hedra mina barn, att hedra mina föräldrar, att ge gåvor och vara generös med mina ägodelar, att inte bli bitter mot någon granne eller trossyskon, att behandla min kropp väl etc. etc. Jag kan ju inte här resonera så att dessa personliga helgelsefrågor inte är särskilt viktiga, därför att världsproblemen är så stora.

Mina kommentarer i detta inlägg utgår ifrån svenska förhållanden. Det är möjligt att bilden ser lite annorlunda ut i USA. Inom Anglikanska kyrkan har det varit tuffa diskussioner i denna fråga där kyrkorna i tredje världen hotar att lämna kyrkan på grund av liberaliseringen, inte minst i äktenskapsfrågan. Men min känsla är att även i dessa situationer blir det en mediemyt att homosexfrågan blir den helt avgörande. Det handlar väl framförallt om bibelsynen, som blir den verkligt skiljande frågan. Däremot kan det uppstå situationer där en droppe får bägaren att rinna över. Och då kan en ganska marginell fråga få en stor betydelse.

Onsdag morgon reser jag till Köpenhamn och ägnar mig åt globala miljöfrågor i tio dagar. Det kommer nog att märkas här på  bloggen. Men det går utmärkt att göra det och samtidigt hävda att äktenskapet är värt att bevaras och kämpas för.