Tack för alla kommentarer om porr och onani. Tyvärr har jag suttit i möten hela torsdagen. Bland annat haft både rådsmöte och styrelsemöte för Claphaminstitutet där jag är ordförande. Vill både kommentera det som har skrivits och fortsätta skrivandet i ämnet, men det hinner jag inte med i kväll. Återkommer fredag kväll eller senast under lördagen. Men fortsätt gärna och skriv era kommentarer.

Max Wetterlund är en kristen aktivist i Malmö. Jag känner inte Max personligen, men vi har hälsat på varandra vid några tillfällen. Han har inte minst en cool uppsyn, när det gäller frillan, yttre utstyrsel m.m. En period var han ordförande i EFK Ung och med i styrelsen under en längre period.

Han har skrivit på sin blogg om sex. Och inbjuder till diskussion. Jag nappar på den inbjudan. Jag uppskattar Max vilja att ta upp frågorna rakt på sak. Samtidigt är jag mycket bekymrad över hans luddighet, framförallt i frågan om äktenskap. Jag tycker bara att det är en sekularisering och brist på Jesu efterföljelse när elementära kristna hållningar överges, vilket jag ser exempel på i Max text. Jag återkommer till den frågan.

Jag börjar med de mer positiva trådarna. Avsnittet om porr är bra. Jag håller med Max om att det inte är ovanligt att kristna tittar på porr. Ofta i smyg. Och ofta kopplat till skuldkänslor. Jag tycker också att hans analys är bra, porr är dålig sex. Hela tanken på ömhet, gemenskap och ömsesidig åtrå och kärlek försvinner, och det gör kvinnan (för det handlar i regel om det) som ett objekt för ens egna lustar och begärelser. För en gift person är porr förödande. Det kan totalt förstöra ett äktenskap. Det handlar egentligen om en form av otrohet och ett äktenskapsbrott. Har en gift man problem med porr behöver man få hjälp i förbön, själavård, och komma ur ett beroende. För det handlar ofta om ett beroende. Samtidigt är porren en stor lockelse för män, den manliga sexualiteten triggas av att se vackra kvinnokroppar – det kan vi inte förneka. Porr är dock en konstlad sexualitet, bara kropp, bara yta. Ingenting mer. Inte det som Gud har tänkt sig för sexuallivet.

För den som inte är gift är porren också skadlig. Det skapar en skev bild av sexlivet, och ger en mycket dålig förberedelse för ett äktenskap. Det skapar fantasier och bilder som knappast finns i verkligheten.

Bibeln har inget att säga om porr, därför att det knappast fanns före boktryckarkonsten. I IT-åldern har porren dock exploderat och ligger bara några mustryckningar bort. Pornografin stämmer inte alls med Bibelns bild av sexualiteten. Den är så viktig och en så fin gåva, så att den behöver utövas med största varsamhet, inom ramen för ett troget, trofast, förpliktande förbundsförhållande – på svenska kallas det för att vara gift. Den kristna sexualsynen skiljer sig fullständigt från den som ofta är rådande i vårt samhälle, sex handlar om orgasm och tillfällig njutning i stor utsträckning – i en kristen syn handlar sex om att bygga upp en trofast och förpliktande kärleksrelation inom ramen för ett äktenskap. Och inom den ramen blir sexlivet också bäst.

Det värsta vi kan göra som kristna är att sopa saker under mattan. Attraheras man av porr måste man vara ärlig. Och man behöver i varje fall några kristna vänner där man kan dela sitt liv, och delar frågor som gäller sexuella böjelser och frestelser.

Det finns en annan aspekt av porren som är viktig. Den moderna feminismen inte minst, avskyr porren, därför att den är kvinnoförnedrande. Kvinnan förvandlas bara till ett sexobjekt. Är uttryck för en förlegad kvinnosyn. Jag håller med.

I mitten av sjuttiotalet ordnade jag och några kompisar ett bokbål mot pornografin. Vi fick tag i en massa herrtidningar och ordnade en stor brasa. och Expressen skrev om tillställningen som vi hade utanför Aspnäskyrkan i Järfälla. Idag är det dock svårare när allt kommer fram via internet. Men det behövs krafttag mot porren, här borde kyrkorna alliera sig med Feministiskt initiativ bl.a.

Håller också med om Max analys av onanin. Det är också dålig sex. Gud har tänkt sig sexualiteten som gemenskap mellan en man och en kvinna för ömsesidig glädje. Att hålla på och onanera själv, eller runka som vi säger i Stockholm, är inte särskilt roligt. Bibeln har dock inget att säga om saken så det finns ingen anledning att jättemoralisera över detta. Men det stämmer inte med Guds tankar om sexualiteten. Man bör också ställa sig frågan över vad man tänker på när man onanerar. Det kan kopplas till fantasier och bilder som inte är särskilt bra. Och som kan bli tvångssyndrom. Även här behöver man leva i öppenhet, inte sopa under mattan. Jag tycker också att det blir fel om onani blir en så stor grej så att ens kristna liv helt sjunker ihop i fördömelse och misströstan på grund av detta. För en gift person är onani inte bra, därför att den kärlek man bör ge till sin partner, rinner iväg åt annat håll istället.

Men hur som helst, onani är dålig sex. Och jag håller med Max om att det är mycket vanligt. Men det finns gradskillnader, onani kan bli förslavande och tvångsmässigt. Har jag en kristen grundsyn behöver jag bearbeta detta i förbön och själavård. En variant är begränsad onani för att lätta på trycket, det kan även gälla gifta par som är ifrån varandra på grund av resor eller liknande, eller kärlekskranka singlar. För en kristen person gäller dock alltid att pröva tankar och motiv inför Gud. Hur man än ser på onanin så handlar det i varje fall inte om det som Gud har tänkt sig för sexualiteten.

I nästa inlägg tar jag upp frågan om äktenskap och sambo. Återkommer.

Jag noterar att tidigare EFK-Ung-ordföranden Max Wetterlund har skrivit en hel serie på sin blogg om sex. Och om samlevnad och äktenskap. Jag tror att jag tar upp Max kastade handske och går in i debatten. Behöver dock läsa igenom hans texter en gång till. Räkna med ett sprakande blogginlägg närmaste dygnet någon gång. Har man varit gift i 34 år och producerat fyra barn kan man ganska mycket om ämnet.

Sitter och filar på en text till ”Pastorn har ordet” i Elimkyrkans församlingsblad. Försöker sammanfatta den undervisning om korset som vi har haft i församlingens olika gudstjänster under fem veckor. Här följer mitt textförslag, observera att detta är ingen uttömmande utläggning om försoningen, utan visar bara några centrala aspekter som jag tycker lyfts fram i Nya Testamentet.

”Under mars månad fram till påsk har vi särskilt ägnat oss åt korset och Jesu seger genom sin död och uppståndelse – i vår förkunnelse och undervisning i Elimkyrkan.

Vi förkunnar en korsfäst Kristus, så skriver Paulus i brevet till församlingen i Korint. I Elimkyrkan förkunnar vi också en korsfäst Kristus. Det är kraft och befrielse i det budskapet. På korset vann Jesus seger över fördärvsmakterna, Satan, synden och döden. Han tog på sig förbannelsen för att vi skulle bli välsignade. Lagen blev naglad fast vid korset för att vi inte längre skulle kunna anklagas och komma under någon dom.

Varför behövde Jesus dö? Vore det inte trevligare med en kristendom utan blod, utan en brutal avrättning som främsta symbol?

Jesu död var nödvändig för syndens skull. Bibeln säger att alla människor är syndare. Syndens lön är döden. Synden är allt som skiljer oss från Gud, det handlar om att vi har gått snett och bort ifrån det som Gud tänkte det från början. Även de mest fromma och präktiga människor visar ändå i svåra situationer en tendens till avundsjuka, hämndlystnad, bitterhet mot andra, egenintresse m.m. Synden har blivit ett dödligt virus som har besmittat mänskligheten. Synden dödar oss. Synden förstör relationerna mellan människor och synden förstör vår relation med Gud. Genom synden så har vi blivit dömda till både fysisk och andlig död.

Och vi kan inte frälsa oss själva. Det räcker inte med att skärpa till sig för att bli fri från sin synd. Bibeln säger att vi har blivit slavar under synden.

Det var därför Jesus dog. För att befria oss på synden. För att ta på sig vår synd. För att ta på sig syndens straff och konsekvens – döden. För att befria oss från ondskans makter som har fått grepp om våra liv på grund av synden.

Bibeln liknar det vid en rättegång. Gud är domaren. Jesus är vår försvarsadvokat. Djävulen är åklagaren. Domaren dömer utifrån lagen, Guds måttstock och standard. Djävulen lyfter fram alla våra felsteg och anklagar oss. Syndaren döms till döden.

Det Jesus gjorde på korset var att i vårt ställe tog på sig vår synd och syndens skuld och straff. En annan bild som Bibeln använder är att friköpa någon, betala och lösa ut någon mot en lösepenning. Trots av vi var skyldiga, trots att vi var dömda, trots att vi hade brutit mot Guds lag, förklarar Gud oss frikända. Det är detta det betyder att det finns ”ingen fördömelse för dem som är i Kristus Jesus”. Vi kommer inte längre under någon dom. Vi är frikända för att någon annan har tagit på sig vårt straff.

Men korsets seger handlar inte bara om domstol och juridik. Det handlar också om att Jesus trädde fram som representanten för en ny mänsklighet. Det kunde han göra för att han inte var av Adams säd, han var inte besmittat av den synd som drabbat och besmittat mänskligheten. Han var född av Gud, hade en annan bakgrund. Bibeln säger att vi är korsfästa med Kristus. Vi är sammanvuxna med honom genom en lika död som hans. Vi är genom dopet sammanvuxna med hans död och begravning och vi är delaktiga i Jesu uppståndelse. Han uppstod som representant för en ny mänsklighet. Vi är sammanvuxna med Kristus genom en lika uppståndelse som hans. Hans död är vår död. Hans liv är vårt liv.

En ny mänsklighet där varken synden eller döden har kvar greppet och förslavar människor – det var detta Jesus gjorde på korset. Så länge vi lever kvar i våra förgängliga kroppar har vi en fortsatt kamp med synden. Men synden härskar inte längre över oss, den har förlorat makten och kontrollen.

Vi kan inte undvika den fysiska döden. Men det liv vi har i Kristus har redan gått igenom döden och därför har vi fått del av hans uppståndelseliv. Vi har fått del av det eviga livet, vi är försonade med Gud, vi är rättfärdiga – och med detta menas att vi är inför Gud som om vi aldrig hade gjort något fel.

Det är detta korset handlar om.”

 

�

Nu är det påskdagskväll och jag är hemma och håller på att laga i ordning en ordentlig lammstek. Samtliga fyra barn har varit hemma i helgen, så det har varit en riktig familjehelg. Inga predikoåtaganden alls, så jag har till och med försökt vara lite ledig. Har dock tillsammans med fyra andra profiler i kristna friskolevärlden skrivit ihop en artikel som vi ska presentera för Dagens Nyheters debattredaktör på tisdag morgon. Ämnet konfessionella friskolor är en het potatis och kan bli ett politiskt diskussionsämne i valrörelsen. Frågar man unga människor idag, är dock en bred majoritet för kristna friskolor, det är väl ett av symptomen att vi går i riktning mot ett post-sekulärt samhälle.

Och framförallt på påskdagen, Kristus är uppstånden, han är sannerligen uppstånden.

Jag har stuckit ut hakan ordentligt, trots min extremt lågmälda och ödmjuka profil, och bjudit in samtliga sju partiledare för att få göra en utfrågning med dem inför valet i en Stockholmskyrka. De kan få välja på Elimkyrkan eller Söderhöjdskyrkan.

Min ambition är att få 1 eller 2 av dem att tacka ja, blir det fler än så blir jag chockad. Från min sida sett är det en test, jag vill se hur intresserade partierna och partiledarna är av frikyrkan och den stora kristna väljargruppen.

Det enda större arrangemang jag känner till från kyrkligt håll inför valet, är den traditionella utfrågningen som Svenska Missionskyrkan ordnar, i John Hedlunds fotspår. Från och med i år sköter Torsten Åhman om det, och tillställningen ska hållas i Vårgårda (det har varit på Öland under ett antal år). Det är ett inarbetat och mycket välskött arrangemang, och jag tror att Torsten Åhman har kapaciteten att göra något riktigt bra av detta i år. Men Vårgårda är ganska långt bort, kanske inte från civilisationen, men för långt bort för folk som rör sig i Stockholmsregionen och Mälardalen. Tycker att det är angeläget med någon form av arrangemang i Stockholmsområdet och nu testar jag detta. Och blir det bara i Vårgårda en partiledarutfrågning i kristen regi, tycker jag att det kommunicerar för mycket att frikyrkan är ett landsbygds och småstadsfenomen. Kristna församlingen behöver också vara på frammarsch i storstäderna och universitetsstäderna, framförallt i Stockholm. Och det behöver vi tydligt kommunicera.

Av de sju partiledarna har två snabbt tackat nej. Det är Mona Sahlin och Jan Björklund. Jag har inte hört något från Maud Olofsson, Lars Ohly och Fredrik Reinfeldt än.

Miljöpartiet och Kristdemokraterna har jag dock haft direkt kontakt med och de har visat positivt intresse för detta arrangemang, jag har dock inte bokat in något ännu. Talade med Maria Wetterstrands kampanjchef i går som lät riktigt intresserad.

Vi får se, vilka partier och partiledare som prioriterar kristna och kyrkor. Så fort jag får ett ja, eller nej, informerar jag här på bloggen om detta.

Nu går det att ladda ner min predikan i Elimkyrkan i söndags. Man går in på www.elimkyrkan.org och går in på höger sida vid ”nedladdningar”, och sedan går man in och laddar hem den på ”predikan 2010-03-28”. Predikan handlar om kraften i Jesu kors, om den seger Jesus har vunnit genom sin död och uppståndelse, jag tycker budskapet är så viktigt så jag vill utmana dig att gärna skicka predikan vidare till dina vänner och nätverk.

Det har blivit något tekniskt strul med audioversionen på min predikan från i söndags, som tankas ner på Elimkyrkans hemsida, men problemet ska lösas ikväll.

I går kväll hade vi ett ledningsmöte för Ungdomskyrkan Konnekt, det var jag och 11 ungdomar i åldrarna 19-27. Det känns kul att vara en katt bland hermelinerna, eller en varg bland fåren. Det som känns väldigt bra är den växande frimodighet och radikalitet jag ser bland unga kristna. Inte minst när det gäller att gå ut på stan, att berätta om Jesus och att be för folk ute på stan. Eran av försiktighet, lågmäldhet och konstant rädsla av att stöta sig med någon så att man tonar ner allt som sticker ut – den eran tycks var bortblåst. Det är bra. Min egen generation tycks ju i stor utsträckning ha hamnat i försiktighet, lågmäldhet, eller på grund av livskriser och annat helt ramlat bort från kyrkor och aktiv kristen tro. Det är ganska tunt med femtiotalister och sextiotalister i varje fall i Stockholmskyrkorna – var finns min generation på barrikaderna för evangeliet? Tycker att de i stor utsträckning lyser med sin frånvaro.

Vi femtiotalister och sextiotalister som har satsat på att följa Kristus och leva för honom – långsiktigt – och inte bara som en kort känslomässig grej – vi har nu ett stort ansvar att stötta sjuttiotalisterna, åttiotalisterna, och nittiotalisterna, att de ska kunna följa Kristus långsiktigt, med ett brinnande engagemang som håller i längden, även som småbarnsförälder, tonårsförälder, icke valt singelliv, valt singelliv, i tider av kriser och sorg – och få tag i en tro som bär genom allt.

Jag känner samhörighet med de frimodiga och utåtriktade 19-27-åringarna, där vill jag vara.

Min predikan från i söndags kan ju laddas ner på Elimkyrkans hemsida, genom att gå in på www.elimkyrkan.org och sedan gå in till höger på nedladdningar och klicka på predikan 2010-03-28.

Jag känner att det är ett viktigt budskap om Jesu seger på korset, livsavgörande för våra liv. Och för den som tittar på Gardells TV-program i kväll, där jag kommer att medverka i ett kort inlägg och berätta om varför Jesus behövde dö, kan ha denna predikan som ett komplement och ett alternativ till TV-programmet.

Sprid gärna denna predikan, jag känner det som ett viktigt budskap, vi behöver förkunna det centrala budskapet om korset, och vad det praktiskt betyder för oss idag.

Idag hade vi en stor fest i Elimkyrkan i Stockholm, med dop, nattvard, pastorsinstallation av vår nya barn- och familjepastor Maria Furusand som Josef Bergdahl från Örebro missionsskola hade hand om, och så höll jag en predikan om att ”Vi predikar en korsfäst Kristus”. Elims tidigare pastor Kjell-Axel Johansson var också på plats och hade hand om dop och nattvard. Här är ett Youtubeklipp som sammanfattar predikan, en av Elimpastorerna Martin Wärnelid intervjuar mig: