Det har blivit något tekniskt strul med audioversionen på min predikan från i söndags, som tankas ner på Elimkyrkans hemsida, men problemet ska lösas ikväll.
I går kväll hade vi ett ledningsmöte för Ungdomskyrkan Konnekt, det var jag och 11 ungdomar i åldrarna 19-27. Det känns kul att vara en katt bland hermelinerna, eller en varg bland fåren. Det som känns väldigt bra är den växande frimodighet och radikalitet jag ser bland unga kristna. Inte minst när det gäller att gå ut på stan, att berätta om Jesus och att be för folk ute på stan. Eran av försiktighet, lågmäldhet och konstant rädsla av att stöta sig med någon så att man tonar ner allt som sticker ut – den eran tycks var bortblåst. Det är bra. Min egen generation tycks ju i stor utsträckning ha hamnat i försiktighet, lågmäldhet, eller på grund av livskriser och annat helt ramlat bort från kyrkor och aktiv kristen tro. Det är ganska tunt med femtiotalister och sextiotalister i varje fall i Stockholmskyrkorna – var finns min generation på barrikaderna för evangeliet? Tycker att de i stor utsträckning lyser med sin frånvaro.
Vi femtiotalister och sextiotalister som har satsat på att följa Kristus och leva för honom – långsiktigt – och inte bara som en kort känslomässig grej – vi har nu ett stort ansvar att stötta sjuttiotalisterna, åttiotalisterna, och nittiotalisterna, att de ska kunna följa Kristus långsiktigt, med ett brinnande engagemang som håller i längden, även som småbarnsförälder, tonårsförälder, icke valt singelliv, valt singelliv, i tider av kriser och sorg – och få tag i en tro som bär genom allt.
Jag känner samhörighet med de frimodiga och utåtriktade 19-27-åringarna, där vill jag vara.