Noterar att enligt Google Statistics har det var mer än 27.000 besök på denna blogg senaste 30 dagarna.

Vi har nu församlingsgrundarkonferens i Stockholm, som vi ordnar i vårt församlingsgrundarnätverk Stockholm 2020. Vi håller till i församlingen New Lifes lokaler på Kungsholmen. Ikväll predikar John Burke från Austin Texas. Som har grundat och byggt upp en stor kristen församling i en stad som enligt amerikanska förhållanden är mycket sekulariserad. John berättar vittnesbörd om personer som har fått möta Jesus och upplevt förvandlade liv i församlingen.

Talar nu om att ta bort barriärer för att människor ska få höra evangeliet, och bygga broar för att nå dem. John Burke förklarar hur vår värld fungerar, vi lever i en globaliserad värld. Burke säger att han gillar fotboll. Jag undrar om han vet vem Zlatan är? Han nämnde om Beckham, men han är ju inte så bra (min kommentar).

Utmaningar för att nå vår tids människor är deras brist på förtroende för andra, bl.a. på grund av den splittrade familjesituationen. Vad man tror om andra religioner och homosexuella är avgörande frågor som Burke har mött i Austin. Frågor som folk ställer för att testa oss kristna och testa vår attityd till andra. Bygga broar till människor är viktigt. Tolerans billig ersättning för nåd. Att visa nåd innebär inte att man håller med om och accepterar deras synder. Begreppet sanning en annan barriär. Folk tror inte på absolut sanning, hindrar dock inte folk från att komma till tro. Ensamhet en stor utmaning. Människor upplever mycket brustenhet i vår tids samhälle. Många kvinnor har blivit sexuellt utnyttjade, har gjort abort, missbruksproblem mycket vanligt. En brusten värld, bakom en välordnad yta.

Burke förklarar hur vi ska kommunicera evangeliet till vår tids människor.

Mycket kristet idag i vanliga media. Dagens Nyheters kulturredaktör Björn Wiman berömmer tidskriften NOD som görs vid Örebro missionsskola. Dagens Nyheters huvudledare idag lyfter fram kriget mot kristna, och förföljelser över stora delar av världen mot kristna kyrkor. Expressen tar upp på ledarplats att bidrag till samfund ska skrotas.

En inspirerande gudstjänst idag i Elimkyrkan med dop och medlemsvälkomnande, en helt överfylld kyrka där även ståplatser nyttjades. Predikade ett enkelt evangelium om att tro på Jesus för att bli frälst.

Kommande vecka får vi besök av John Burke från Austin Texas som kommer att ha en konferens för ledare med fokus på församlingsplantering, tisdag och onsdag. Vi håller till hos församlingen New Life på Kungsholmen i Stockholm. Det finns fortfarande möjlighet att anmäla sig genom att gå in på vår hemsida: http://stockholm2020.net/

Jag tycker att det är viktigt med teologiska diskussioner men allra viktigast är att göra jobbet, det som Jesus vill att vi ska göra. Att grunda och bygga församlingar av lärjungar, och gå ut med budskapet om Guds rike, evangelium om att ta emot Kristus för ett nytt liv.

Har en krönika i Världen Idag om Jesus, snickaren från Nasaret. Handlar om det allra mest centrala i den kristna tron.

Jag har nu lusläst Rob Bells bok ”Love wins”. När jag först hörde att han hade en bok på gång blev jag positivt nyfiken. Bell är ju en utmärkt författare och har en mycket kreativ kommunikativ förmåga, och kan presentera Bibelns innehåll på ett målande, kreativt och begripligt sätt för vår tid. Jag har uppfattat Rob Bell som en evangelikal kristen och tog för givet att han skulle tackla frågan om himmel och helvete utifrån ett sådant perspektiv.

Men jag blev mycket besviken på ”Love wins”. Låt mig förklara varför.

Vissa delar av boken hänger jag med på. Att tala om himlen och helvetet här och nu är ganska okontroversiellt. Hans beskrivning av himlen och framtiden som att jord och himmel förenas, och vi får leva i en upprättad skapelse tycker jag också är en sund teologi och bibeltolkning. Hans utläggningar om liknelsen om de förlorade sönerna är också konventionell. Men det är inte bokens huvudbudskap.

Mitt största problem är Rob Bells kategoriska avståndstagande från läran om den dubbla utgången, och att livet här och nu är avgörande för vårt liv efter döden. Bell tror inte (eller i varje fall tonar ned) tanken på en Gud som dömer synden, som är helig, och vred över synden, och som har låtit Jesus på korset bära vår synd och straff, syndens konsekvenser. Guds majestät, Guds allmakt, Guds helighet, Guds storhet – Gudsbilden reduceras och förenklas i Bells teologi. Och han problematiserar tänkandet om de betoning på omvändelse, pånyttfödelse, att aktivt ta emot Jesus som sin frälsare.

Bells hållning är inte bara ett brott mot evangelikal teologi utan också ett tydligt avståndstagande från kristna kyrkans huvudlinje under 2000 år. Det har varit Katolska kyrkans lära sedan Augustinus, och reformationen på 1500-talet gjorde inte upp med det, utan både Luthersk och Calvinsk protestantism fortsatte med läran om den dubbla utgången, himmel eller helvete. Det är bara genom tron på Jesus som vi kan bli räddade för evigheten. Förkastar vi Jesus och evangeliet så går vi evigt förlorade. Det har också varit den dominerande förkunnelsen i väckelserörelserna de senaste århundrandena, liksom i de stora väckelserörelser som pågår idag i den tredje världen.

Bell går så långt att han säger att kyrkan har förvanskat Jesu budskap (preface). ”Jesus´s story has been hijacked by a number of other stories, stories Jesus isn´t interested in telling, because they have nothing to do with what he came to do. The plot has been lost, and it´s time to reclaim it.” Och det är inte några urspårade TV-evangelister Bell talar om här som förvanskat det kristna budskapet, eller någon marginell kristen sekt. Han talar om det som har varit huvudlinjen i kyrkans förkunnelse under 2000 år.

I boken försöker Bell utveckla ett alternativ till den traditionella kristna undervisningen på detta område. Om en Gud som älskar alla och välkomnar alla in i evigheten. Kärleken ska segra till sist. För att få ihop det måste Rob Bell rucka betänktligt både på en biblisk Gudsbild och vilken syn man har på Jesu verk på korset. Idéerna är ju inte på något sätt nya, utan detta har ju liberalteologerna försökt driva sedan Schleiermacher på tidigt 1800-tal. I jämförelse med EJ Ekman som lanserade universalism inom Missionsförbundet 1903 och som fick sparken för det, går Bell längre enligt min mening. Ekman hade kvar tanken på Gud som domare, trodde på den yttersta domen, men betraktade domen som temporär. Tanken på Gud som domare finns inte med i Bells teologi, eller är i varje fall kraftigt nedtonat.

Och de kritiska frågorna Bell ställer om helvetet, Gud som domare kontra en kärleksfull Gud – det är ju frågor som kristna kyrkan och förkunnelsen ständigt har brottats med.Men Bell försöker inte ens diskutera de olika försök man har gjort inom mainstream av kyrkorna att hantera dessa frågor. Han avfärdar kategoriskt i bokens inledning tanken på att dela in mänskligheten i dem som går förlorade och de som får evigt liv, han raljerar över en sådan inställning på olika ställen i boken. Bell skriver i inledningen: ”This is misguided and toxic and ultimately subverts the contagious spread of Jesus´s message of love, peace, forgiveness, and joy that our world desperately needs to hear”. Hela bokens syfte är att göra upp med föreställningen om att vissa människor ska gå evigt förlorade och vissa ska få ett evigt liv. Jesu budskap är kärlek, att inkludera.

Tanken på annihilationism t.ex. som ett försök att förena klassiska läran om dubbla utgången med en rättvis och barmhärtig Gud, Bell försöker inte ens föra in en sådan tankegång.

Bell menar att det är orimligt att vi under detta korta jordeliv ska göra ställningstaganden som har betydelse för evigheten. Men Heb. 9:27 säger att det är ”bestämt om människan att hon en gång skall dö och sedan dömas”. Den tanken avfärdar Bell, Gud fortsätter att älska oss efter döden. Det finns alltid en chans. ”There will be endless opportunities in an endless amount of time for people to say yes to God” skriver Bell på sid 106. Det här livet är alltså inte så viktigt och avgörande. Vad har Rob Bell för belägg för det? Hur kan han motivera tanken utifrån Bibeln? Och om nu detta jordeliv inte är avgörande för vår evighet hur påverkar det vår missionsiver, vår evangelisationsiver, vår vilja till uppoffrande efterföljelse, är det inte en stor risk att vi väljer en bekvämare väg.

 Han säger vidare att ”at the heart of this perspective is the belief that, given enough time, everybody will turn to God and find themselves in the joy and peace of God´s presence. The love of God will melt every hard heart.” Om detta inte kallas för universalism vet jag inte vad som är universalism.

Sedan är Bell ibland svårtolkat. Han resonerar fram och tillbaka, ställer frågor, problematiserar. Han säger också att vi själva väljer, vi har frihet, vi kan välja helvetet både nu och i framtiden. Men bokens huvudlinje är klar och tydlig, ”hell is not forever, and love, in the end, wins and all will be reconciled with God”. (s. 109)

Bell ställer kritiska frågor och skapar en karikatyr över kyrkans undervisning. Men det går lika väl att ställa kritiska frågor till Bells modell. Vad är Rob Bells budskap till förföljda kristna i en rad olika muslimländer som med fara för sitt liv är kristna och följer Jesus. Och vad är budskapet till Bibelns martyrer. Om nu inte det här livet är så avgörande, varför betala det höga priset för att vara kristen?

Och vad är Rob Bells budskap till de kristna pionjärmissionärer som för mer än 100 år sedan sändes ut av Örebromissionen, Helgelseförbundet, Alliansmissionen, och Missionsförbundet – och som bokstavligt fick ge sina liv för Kristus och för att sprida budskapet. Var det meningslöst? Varför offra sitt liv för pionjärmission om vårt jordeliv inte är så viktigt? Det är funderingar jag har när jag läser ”Love Wins”.

Och Bell är inte konsekvent i sitt tänkande när han kritiserar kristna kyrkans traditionella förkunnelse. Vi anklagas för att försumma detta korta jordeliv och bara tänka på evigheten. Men det blir ju precis det som Bell själv gör. Våra år här och nu blir inte avgörande. I praktiken skjuts avgörandena fram in i livet efter döden, in i evigheten.

Liberalteologin har utformats för att göra kristendomen mer respektabel för moderna människor. Det är också Rob Bells ambition. Det traditionella kristna budskapet är för fyrkantigt för Bell, han vill skapa en annan presentation av Gud och evangeliet som bättre passar in i vår tid. Men all erfarenhet över hela västvärlden visar att kyrkor som rör sig i en teologiskt liberal riktning tappar passion, missionsiver, evangelisationsiver – vem vill ge sitt liv för en halvsanning?

Niebuhrs klassiska definition av en liberalteolog är:  “A God without wrath brought men without sin into a kingdom without judgment through the ministrations of a Christ without a cross.” Att tona ned Guds vrede, synden, Guds dom och korsets betydelse, tycker att Rob Bell rör sig tydligt i den riktningen.

Rob Bells motståndare som han tar spjärn emot är evangelikala kristna som tror på himmel och helvete, den så kallade dubbla utgången. Han behandlar andra religioner betydligt mildare, Kristus kan finnas och vara verksam även där hans namn inte nämns får vi veta. Bell slår fast att Jesus är den ende frälsaren, den ende vägen, men att vi når fram dit på många sätt och dörrarna är öppna. De kristna-bibliska koncepten är inte nödvändiga, olika religiösa vägar kan leda oss fram till Jesus. Bell skriver (s. 154) ”He doesn´t even state that those coming to the Father through him will even know that they are coming exclusively through him. He simply claims that whatever God is doing in the world to know and redeem and love and restore the world is happening through him”. Bell lämnar här den tydliga proklamationen och förkunnelsen av evangeliet om Jesus Kristus som vägen för att skapa tro. De möjliga undantag som kan finnas som man även kan hitta i Bibeln, om hur Gud möter människor på många olika sätt, detta sätter Bell i system, och säger att kristna kyrkan, Bibeln och förkunnelsen av evangeliet är inte nödvändigt för att människor ska komma fram till en frälsande tro och hitta fram till Jesus.

Andra funderingar när jag läser Bell. Hans så kallade narrativa teologi leder vilse. Den medför att man läser Bibeln i ett fågelperspektiv, och väljer i praktiken det som passar västvärldens humanism. Gud som domare, en Gud som är helig och vad det innebär, passar inte in i storyn. Om Guds kärlek är så inkluderande, och han har inte större problem med synden än så här, var det verkligen nödvändigt att utvisa Adam och Eva ur Edens lustgård? Bell är skeptisk till de evangelikala frälsningsmodellerna, och en kognitiv förståelse för evangeliet är inte nödvändig. Men hur blir man kristen enligt Bell – jag har det inte klart för mig när jag läst boken. Och varför dog Jesus på korset, han relativiserar de klassiska försoningsmodellerna, det var endast bilder från antiken för att förklara något mycket större. Men om nu inte blodet var avgörande, om inte det var en lösepenning, om det inte var en verklig försoning – vad var det då? Vad var det egentligen som hände på korset och varför behövde Jesus dö? Jag får ingen klarhet i det när jag läser ”Love wins”. Eller har jag missat något, eller missförstått något?

Jag hoppas att inget förlag översätter boken. Dessa tankegångar har redan tillräckligt med spridning i Sverige, och idéerna finns redan i ett antal böcker.

Bloggvärlden är som tjuren Ferdinand. Den frustar, rusar, stånkar, rusar, adrenalinet strömmar till, adjektiven haglar. Så kändes det under Fyrkedebatten då jag fick läsa på olika bloggar att jag var maktfullkomlig, använde härskartekniker, tystade kritiker, tystade debatten, ägnade mig åt personangrepp, använde en osjysst argumentationsteknik. Synpunkterna gick upp i falsett, det handlade till och med om EFK:s samtalsklimat.

Okej sade jag. Vi klarar ut detta, på min blogg. Då jag förklarar hur jag ser på min blogg och mitt bloggande och alla mina kritiker får säga precis vad man tycker.

Jag lade ut mitt inlägg sen söndag kväll. Och vad händer, det blir alldeles tyst. Ingen säger någonting.

Tjuren Ferdinand sitter där och luktar på sina blommor, och är tyst och snäll, medan jag som störd tjurfäktare ropar till Ferdinand, kom igen nu, gör något, säg något, visa vad du går för, kritisera mig.

Men Ferdinand sitter bara där och luktar på sina blommar.

Emanuel Karlsten kommenterar på sin blogg att Hillsong-församlingen i Stockholm flyttar in på Nalen. Blir det ett nytt Karisma frågar han. Jag förstår frågan, många ställer den.

Det är dock en stor skillnad på Hillsong och Karisma. Karismaförsamlingen var en fristående församling där högsta ledningen hade noll koll på ekonomi, och satsade friskt, och hoppades på att pengarna skulle komma in, och de kom inte in. Ett avgörande misstag var den bristande informationen mellan församlingsledning och församlingsmedlemmar, som gjorde många Karismamedlemmar djupt besvikna och det förtroendegapet var anledningen till varför församlingen kollapsade, inte konkursen i sig.

Att vara en Hillsongförsamling innebär en nära relation med de andra Hillsonförsamlingarna i världen, framförallt huvudkyrkan i Australien, men öppen insyn och ekonomisk insyn, och med en strikt ekonomisk kontroll och styrning. Det är helt andra förutsättningar för Andreas Nielsen och Hillsongledningen än vad som gällde under Karismatiden.

Jag har också haft en del kontakt med Sven Almkvist och den Petruskyrkan som har startats i Stockholm med en församlingsledning med Karismarötter. Jag har sett även samma sak där, en ekonomisk kontroll, revision och noggrannhet som är mycket större än i vanliga frikyrkoförsamlingar.

Man måste tillåta att de tidigare Karismaledarna får komma tillbaka, de har haft sina karenstider. De har lärt sig av misstagen. Och när det gäller skötsel av ekonomi tror jag att dessa personer begriper detta bättre än någon annan idag.

För övrigt undrar jag om det finns någon församling i Sverige som är så duktig på att föra unga människor till tro på Jesus just nu som Hillsong. Vi i Elimkyrkan i Stockholm behöver lära oss av dem. Jag tar för givet att Evangeliska Frikyrkans stora ungdomsfestival Frizon ser till att få en bra input från Hillsong på det området.

Sedan gäller utmaningen för Hillsong som för alla andra framgångsrika församlingar, att bevara ödmjukheten gentemot andra kristna.

Jag har ju lovat att återkomma med en analys av den kristna bloggsfären och analysera mitt eget bloggande och ge möjlighet att kritiskt komma med synpunkter på mitt bloggande.

Bloggsfären har snabbt revolutionerat mediesektorn. Och kraftigt demokratiserat mediesektorn. TV, radio och dagstidningar – har dominerats av de professionella journalisterna som har satt agendan. Det har varit väldigt svårt för vanligt folk att göra sin röst hörd i dessa forum, även i de mycket smalare kristna tidningarna. Nu kan vem som helst bara starta en blogg, och nå läsare över hela världen. Det är en revolution. Etablerade media har snabbt anpassat sig efter utvecklingen och själva blivit mycket drivande i bloggsfären. En duktig skribent och debattör kan utan några ekonomiska resurser skaffa sig en läsekrets på hundratusentals läsare. Och i kristna bloggsfären tiotusentals läsare. Denna blogg har haft 24.860 besök senaste 30 dagarna t.ex, och bloggen har lästs i många olika länder, jag har bl.a. en hel del läsare i Danmark, Finland, Norge, England, USA, Frankrike, Kina m.fl. länder.

Ett annat kännetecken med bloggsfären är snabbheten. Man lägger ut texterna direkt, och får direkt kommentarer. I jämförelse med de etablerade dagstidningarnas debatt- och insändarsidor är detta ett helt annat tempo. Som skribent i bloggsfären får du direkt reaktioner på vad du skriver. Och genom kommentarsfunktionen kan många fler röster höras, i jämförelse med de traditionella debattsidorna.

När antalet kristna tidningar krymper, och kommer ut alltmer sällan (jag jämför då med för många år sedan), så blir kristna bloggsfären ett intressant komplement. Det blir spännande när de etablerade dagstidningarna och bloggsfären interakterar, vilket bland annat hände i ”Fyrkedebatten”.

Snabbheten och bristen på kontroll är också bloggsfärens största svaghet. Etablerade tidningar måste följa vissa etiska regler och publicistiska ramar. En blogg kan utan problem ägna sig åt skvaller, personangrepp, sprida lögner, komma med osakliga påståenden. Naturligtvis gäller allmän lagstiftning även bloggar, men kontrollmekanismerna är mycket sämre där än i en vanlig tidning. Både bloggaren och kommentarskrivarna kan på grund av snabbheten och delvis anonymiteten sprida personkritik och överdrifter som man inte hade gjort om en mer utvecklad eftertänksamhet hade förekommit.

Ibland märker jag en kritisk distans hos kristet etablissemang mot bloggsfären, det liknar väldigt mycket hur skeptiska kristna var till TV under första halvan av sextiotalet. TV-apparaten i sig var syndig, TV bojkottades av vissa delar av kristna sektorn. Det tycks vara så att vissa kristna tycker att bloggsfären i sig är syndig. Men bloggen är ju bara ett tekniskt redskap, precis som TV:n, det avgörande är vad man fyller den med för innehåll.

Alla som skriver kommentarer på en blogg måste komma ihåg att det är ett offentligt utspel, det man skriver kan kommenteras och citeras av andra bloggare. Jag kan inte förstå hur det kan vara fel att jag citerar och nämner vad andra har skrivit på min eller någon annans blogg. Man måste alltid alltid vara medveten om att en bloggkommentar är lika offentligt som att skriva ett debattinlägg i en dagstidning.

Trots svagheterna ger dock bloggandet stora möjligheter, och skapar möjligheten för många fler röster att höras. Det är också upp till varje bloggare att sätta upp etiska regler kring sin blogg och se till att de efterlevs. Tycker ibland att kritiken mot bloggsfären i kristna sammanhang är överdriven. Det tycks ibland finnas en rädsla hos kyrkliga och teologiska etablissemang för dessa raka och öppna debatter, där vem som helst kan kliva in i debatten. De teologiska debatterna kliver ut från teologins finrum ut på en mer folklig nivå, det engagerar vanligt folk, och man får då räkna med att det kan bli alla möjliga sorts inlägg, även sådant som kan uppfattas som okunnigt och ologiskt för den teologiske finsmakaren.

Vad ska man då säga om min blogg? Jag eftersträvar hela tiden att skriva sakligt och genomtänkt. Nu kan ju ibland vissa debatter bli hetsiga och känslomässiga, och även jag kan ibland använda ordval i debattens hetta som vid närmare eftertanke inte visade sig vara optimalt – även jag kan ibland bli upprörd över saker som skrivs. Men jag har svårt att inse att det skulle känneteckna denna blogg. Däremot värjer jag mig inte för att ta upp svåra och kontroversiella frågor, inte minst frågor som gärna sopas under mattan i den begränsade kristna sfären i Sverige. Jag märker också att när jag får omfattande kritik, handlar det nästan alltid om att kritikern ogillar mina ståndpunkter, det är ytterst sällan jag blir kritiserad bara för hur jag skriver.

Jag tycker också att det är viktigt att det finns kristna bloggar som på ett sakligt och kritiskt sätt kan analysera och granska vad kristna ledare, samfund m.m. säger och gör. Bloggandet utgår nästan alltid från skrivna texter, en artikel, en TV-intervju, en bok, ett inlägg på en annan blogg. Jag kan inte se det som etiskt fel att kommentera i en bloggpost andra skrivna texter. Kristna ledare måste vara beredda att ständigt utsättas för en sådan granskning för vad man skriver eller säger. Att ständigt sätta personliga samtal mot skrivande blir skevt. Jag ägnar mig ständigt åt personliga samtal men jag inte förstå varför jag inte kan på min blogg skriva reflektioner över vad andra kristna ledare säger eller skriver, eller vad samfund och kristna institutioner gör. Skulle det krävas att jag alltid pratar med allt och alla om allt jag skriver, då skulle jag inte hinna ägna mig åt bloggande. Rädslan för att bli granskad av bloggare, som jag märker i kristna sammanhang, tycker jag bara främjar en osäker kristen ankdammskultur. För min del vill jag göra både och, jag vill kommentera på min blogg vad som händer i svensk kristenhet, och samtidigt ha personliga samtal, med de personer det gäller. När en kristen ledare säger något i det offentliga rummet, måste det också kunna granskas och kritiseras i det offentliga rummet. Jag har t.ex. både kommenterat kritiskt vid något tillfälle något Johan Nilssson Equemenia har sagt, och bjudit honom på  lunch.

Vad ska man nu säga om kommentarerna på bloggen? Den övervägande delen av kommentarerna på denna blogg ligger inom ramarna för vad jag tycker är rimligt. Det förekommer dock en hel del mycket nedsättande kommentarer ibland om kristna fenomen och personer som man ogillar. Det mesta kritiken och nedsättande omdömen på min blogg är dock riktat mot mig personligen. Jag tycker att man ska eftersträva att inte ägna sig åt direkt personkritik, utan begränsa sig till att kritisera vad en person har sagt eller skrivit. Tyvärr har jag mycket begränsade möjligheter att hålla koll på kommentarsflödet när en debatt hettar till. Den så kallade ”Fyrkedebatten” genererade 730 kommentarer på denna blogg och då tappade jag helt kollen.

Vilka slutsatser ska jag dra av senaste intensiva debatterna. Jag behöver vara mer noggrann när jag skriver, och vara mer noga med att hålla huvudet kallt, även när det blir känslomässiga debatter. Jag ska också formulera tydliga etiska riktlinjer för att skriva kommentarer på min blogg. Jag uppmuntrar till att man skriver ut sitt namn, men jag kan förstå att det finns personer som vill skriva anonymt. Jag vet t.ex. hur känsligt det är ur arbetsmarknadssynpunkt om man deltar i en kristen debatt, allt man skriver i bloggsfären lagras i bloggsfären och är offentligt. Jag ska också försöka vara mer noggrann med att de etiska riktlinjerna följs. Jag ska också hela tiden försöka tänka på att både samtala och skriva kommentarer om vad som sägs och görs.

Nu är det söndag kväll. Jag sitter och skriver på ett blogginlägg som innehåller en analys av kristna bloggsfären och lite om min egen blogg, en form av utvärdering. Är dock inte klar med texten än.