Det har varit en del diskussion på denna blogg om Rob Bells bok ”Love Wins”, liksom i twittersfären. Det har nämnts att Bell inte försöker sprida vissa läror och doktriner, han är konstnär och kreativ författare. Men det är uppenbart att Bell har ett tydligt budskap i och med sin bok, han vill förändra hur vi kristna ser på frågan om himmel eller helvete. Bell vill påverka det teologiska tänkandet och hur vi tolkar Bibeln, han vill slå fast någonting och kraftigt kritisera vanlig mainstream-kristen förkunnelse på detta område. Varför förneka detta?

Jag har nu lusläst boken en tredje gång för att försöka besvara frågan om Bell är universalist eller inte. Bell förnekar det själv. Efter en tredje genomläsning har jag kommit fram till slutsatsen att han bör klassas som universalist.

För en svensk är ju detta inte särskilt anmärkningsvärt. Universalism, läran om att alla kommer till Gud till slut, är nog den i praktiken rådande doktrinen inom Svenska kyrkan idag, trots att man officiellt håller fast vid en lära om en dubbel utgång, himmel eller helvete.  Tror också att den doktrinen har en viss spridning bland de äldre frikyrkosamfunden. Dessutom har vi ju en omfattande sekularisering inom kyrkorna i Sverige, och där man inte talar om himmel eller helvete, eller om den avgörande betydelsen av att bli personligt troende kristen. Den tystnaden bör rimligtvis tolkas som ett passivt stöd till universalismen. Inom Pingströrelsen, EFK eller EFK:s ursprungssamfund (med undantag för Fribaptisterna) har det dock inte funnnits något officiellt stöd för universalismen, knappast heller inom Alliansmissionen, EFS eller Frälsningsarmén (vad jag känner till).

Det har tvistats i amerikansk debatt om Bell är universalist. Jag ansluter mig alltså till dem som anser Bell vara universalist. Min bedömning är att han är mycket lik Missionsförbundets avsatte föreståndare EJ Ekman, som avsattes 1905 på grund av en bok med universalistiska läror. Ekman talade dock betydligt mer om Guds dom än vad Bell gör.

En annan minst lika viktig sida i Bells bok är hans uppgörelse med hela väckelserörelsens och Billy Graham-evangelikalismens fokus på den personliga frälsningen och omvändelsen. Detta mer eller mindre raljerar Bell över i sin bok, men har ger inget tydligt svar på hur man blir kristen och vad man ska göra för att bli kristen. Jag hoppas att Rob Bell är konsekvent efter denna bok och slutar kalla sig för evangelikal, och att andra slutar kalla honom för evangelikal. Varför fortsätta använda etiketter som saknar mening och relevans?

Men vi går inte in på det nu, nu granskar jag bara frågan om Bell är universalist.

Det finns två skäl att klassificera Bell som universalist. Dels kritiserar han konsekvent genom hela boken läran om det dubbla utgången, att en del får evigt liv och att en del går evigt förlorade. Dels hävdar han i boken att till slut kommer alla att bli frälsta.

Visserligen säger Bell att han tror på helvetet. Men det är ju i den allmänna inomvärldsliga formen som även en ateist kan ställa upp på. Att livet faktiskt är ett helvete för många människor på många platser. Han nämner om krigsskadade barn och ungdomar i Rwanda, det är ett bokstavligt helvete enligt Bell – men det skulle nog även en ateist hålla med om. Ibland är helvetet orsakat av våra egna val, ibland på grund av faktorer vi inte rår över. Bell säger vidare att detta självvalda helvete kan vi leva vidare med efter döden. Men det är inte den föreställning om helvetet som har präglat kyrkans historia. Helvetet har i kyrkans lära klassificerats som en slutstation efter den stora yttersta domen när Gud en gång för alla tar itu med ondskan och när vi för evigt skiljs från Gud. Något mer än bara den misär vi själva skapar genom vår klantighet eller ondska.

Bell tror inte på uppdelningen evigt liv – evigt straff, frälsta-förtappade-förlorade. Han kritiserar uppdelningen och gör en karikatyr av den, konsekvent genom hela boken.

Här är lite citat från boken som visar hur konsekvent han är:

”Will everybody be given a new heart or only a limited number of people?” (s. 103)

”Have billions of people been created only to spend eternity in conscious punishment and torment, suffering infinitely for the finite sins they committed in the few years they spent on earch?” (s. 102)

”Will all be saved or will God not get what God wants?” (s. 98 – här citerar han bibelordet att Gud vill att alla människor ska bli frälsta)

”Because if something is wrong with your God, if your God is loving one second and cruel the next, if your God will punish people for all eternity for sins commited in a few short years.” (s. 175)

Han raljerar på sid 64 över inställning att Gud älskar oss och straffar oss i evighet om vi inte tror. ”God is loving and kind and full of grace and mercy – unless there isn´t confession and repentance and salvation in this lifetime, at which point God punishes forever. That´s the Christian story, right? Is that what Jesus taught?”

Liknande ifrågasättande på sid 10 ”the bottom line: a personal relationship. If you don´t have that, you will die apart from God and spend eternity in torment in hell”.

”Does God punish people for thousands of years with infinite eternal torment for things they did in their few finite years of life?” (s. 2)

På sid 95, 96 kritiserar han kyrkor som sprider ett budskap i stil med ”The unsaved will be separated forever from God in hell”.

Det går att ge betydligt fler citat. Konsekvent genom boken ifrågasätter Bell och tar avstånd från tanken på en dubbel utgång, vissa blir frälsta, vissa  går förlorade, evigt  liv- evigt straff.

Enligt min mening driver han också tesen att alla kommer att bli frälsta till slut. Bell tror inte på någon tvångsfrälsning. Vi har en fri vilja, vi kan välja ondskan, vi kan välja helvetet, här i livet, och det är troligt att vi fortsätter på samma sätt efter döden. Men till slut måste vi kapitulera för Guds kärlek.

Rob Bell citerar 1 Tim 2 och slår fast att Gud vill att alla ska bli frälsta. Får Gud vad han vill är Bells fråga? Hur stor är Gud? Kommer Gud att misslyckas med sitt uppsåt, att alla ska bli frälsta? Historien blir en tragedi om en del ska gå förlorade i helvetet.

Bell slår fast att Gud tvingar sig inte på oss. ”Lots of people in our world right now choose to be violent and abusive and mean and evil, so why won´t they continue to choose this path after they die?” (s. 104)

Men Gud fortsätter att söka oss in i evigheten:  ”there will be endless opportunities in an endless amount of time for people to say yes to God. As long as it takes, in other words”. (s. 107)

På sid 107  ligger sammanfattningen i Bells tänkande och teologi: ”at the heart of this perspective is the belief that, given enough time, everybody will turn to God and find themselves in the joy and peace of God´s presence. The love of God will melt every heart, and even the most depraved sinners will eventually give up their resistance and turn to God”.

Bell refererar bl.a. gillande till  kyrkofadern Origenes, som klassades som universalist.

Bell slår fast: (s. 108) ”no one can resist God´s pursuit forever, because God´s love will eventually melt even the hardest of hearts”. Bell undrar på sid 109 ”which is stronger and more powerful, the hardness of the human heart or God´s unrelenting, infinite, expansive love?”.

På sid 109 säger han: ”at the center of the Christian tradition since the first church have been a number who insist that history is not tragic, hell is not forever, and love, in the end, wins and all will be reconciled to God”.

Rob Bell slår fast att i himlen kommer det inte att vara någon ondska. Människor kan stå emot Gud, välja helvetet här och nu, och fortsätta efter döden in i evigheten. Han ställer frågan på sid 115 om alla verkligen kommer att bli frälsta. om vi har fri vilja. Just på sidan 115 besvarar han inte frågan. Men han besvarade den på sidan 107 och 108 att i längden kan ingen stå emot Guds kärlek.

Man kan också lägga till utläggningen om de förlorade sönerna i slutet av boken. Himmel och helvete på samma fest. Den äldre sonen hade en felaktig relation till Fadern och missade nåden. Han hade ett helvete när förlorade sonen kom hem. Den tolkningen blir ju också en trivialisering av helvetet, motståndet mot Gud kan hänga kvar in i evigheten hos en del människor, och detta blir ett helvete för dem.

Men till slut segrar Guds kärlek. Ingen kan till slut spjärna emot.

Jag begriper inte varför man så envist ska förneka att Rob Bell har kommit ut som universalist. I en svensk kontext är det inte särskilt kontroversiellt. Däremot är det mycket kontroversiellt att kalla sig universalist bland evangelikaler i USA, det är förmodligen varför Bell själv och en del av hans supporters kämpar för att han inte ska kallas för universalist.

I Sverige är det motsatsen, man blir uthängd och skymfad om man försvarar den undervisning som kyrkan har stått för i 2000 år. Det är detta jag skriver en bok om. Vi får se hur reaktionen blir.

Jag är på New Wine-konferensen i Korskyrkan Stockholm, och bl.a. lyssnat till brittiske metodistiske biskopen David Carr. Mycket inspirerande. Han förmedlar en kristendom som förenar stark karismatik med betoning på Andens gåvor, betoning på kristen karaktär och Andens frukt – hur vi lever är avgörande, att den lokala församlingen visar ett starkt socialt engagemang på lokal nivå och särskilt riktar sig till människor som har det allra svårast, och att bygga en stabil och långsiktig lokal församlingsgemenskap med fokus på personliga relationer.

Jag är starkt tilltalad av denna typ av kristendom, och tycker att vi behöver mycket mer av det i Sverige. I David Carrs församling har man sett också påtagliga effekter av detta församlingsliv, och så vitt jag vet hör församlingen till de största och mest inflytelserika i England.

Det har varit många frågor och kommentarer kring Rob Bells bok. Har läst den en tredje gång för att få grepp om var han står någonstans i vissa avgörande frågor, och räknar med att närmaste dygnet skriva en till bloggpost om detta.

Det är sen tisdag kväll och jag börjar bli lite bättre från förkylningen. Räknar med att vara med på New Wine-konferensen under onsdagen.

Sitter och filar på min kommande bok ikväll. Ett kapitel kommer att innehålla en redogörelse för och en kritisk granskning av universalismen, alltså tron på att alla ska bli kristna till slut. Den läran har aldrig accepterats av de historiska kyrkorna men har fått en växande utbredning senaste 200 åren, dock framförallt i kretsar och kyrkor som präglats av liberal teologi. Kommer nog att diskutera Stinissens eventuella universalism som han kommer in på i intervjuboken med Göran Skytte. Kommer också att diskutera de universalistiska tankegångar som Stanley Sjöberg var inne på i mitten av åttiotalet. Och jag kommer att skriva ett avsnitt med rubriken ”Är Rob Bell universalist?”. Har börjat fila på det avsnittet ikväll men behöver läsa Bell en tredje gång för att få svar på frågan.

Gillar Saronpastorn Joakim Hagerius krönika i Dagen om nattvardens betydelse. Per Harlings bön som citeras är mäktig. Förundras konstant över nattvardens betydelse i våra Stockholmskyrkor, en liten bit brön och vin, tillsammans, bön, lovsång, och den mäktiga, majestätiska, förunderliga närvaron av Herren själv, gång på gång.

Den här veckan blir huvudengagemanget New Wines ledarkonferens i Stockholm, under dagtid i Korskyrkan och tisdag och onsdag kväll öppna möten i Klara kyrka. Här är länk till inbjudan och program.

Ser fram emot vad Gud ska göra och tala till oss om denna vecka, har en stor förväntan på att något särskilt ska hända.

Kommande helg kommer jag att vara helt ledig och åka tillsammans med hustrun och en dotter och hälsa på vår yngste son som just nu jobbar i Prag, Tjeckien.

Har hållit mig hemma under söndag eftermiddag och söndag kväll, kanonförkyld. Höll predikan trots allt i Tyresö frikyrkoförsamling, men blev hemskjussad direkt efter predikan. Har filat lite på min kommande bok om den eviga domen och helvetet. Ska denna vecka jobba med kapitlet om universalism, tron att alla till slut kommer till Gud – kommer att kritiskt granska den läran. Jag tror att jag börjar bli ganska klar över vad boken kommer att hamna i för slutsatser.

Nu sitter jag på Skövde tågstation och är jätteförkyld. Är på väg till Jönköping för att medverka på en kristen ekumenisk konferens arrangerad av Bilda, som handlar om Israel och mellanöstern. Ska medverka där i en paneldebatt, i eftermiddag. Har gjort av med 11 paket pappersnäsdukar sedan i går kväll. Kan någon svara på frågan vart allt snor kommer ifrån?

Flackar runt denna helg, åter till Stockholm sen lördag kväll, predikar hos Tyresö frikyrkoförsamling söndag 11.00 och därefter till Elimkyrkan för ett möte med vårt förbönsteam.

Noterar också att det är lite olika uppfattningar om mitt aprilskämt. Är nog inte tillräckligt from för att relatera åttonde budet till aprilskämt, men det kanske jag behöver fundera över. För övrigt var min fru helt med på detta, och tyckte att det var riktigt roligt, hon kan annars vara ganska kritisk till mitt skämtande ibland.

Mitt blogginlägg den 1 april var bara ett enda stort aprilskämt. Min hustru har passerat biologiska gränsen för att kunna få barn, och några barnbarn är inte på gång. Och att amerikansk forskning visar att långvariga passionerade äktenskap har högre chans att få barn vid 50 plus, det var också ett aprilskämt, det har jag aldrig hört talas om.

Men det blev ett lyckat skämt. En del personer som känner oss gick på det, och jag har fått lite lyckönskningsmail. Aprilskämt som är helt uppenbara skämt blir ju inte så lyckade.

Abraham och Sara. Detta äldre par från mellanöstern som levde för närmare 4000 år sedan, har gått till världshistorien på flera sätt. Bland annat för att de fick barn i 100-årsåldern.

Men historien vänder blad, och återvänder, det som var, det är. Ny amerikansk forskning visar att gifta par som lever i långvariga passionerade kärleksförhållanden kan få barn efter fyllda 50.

Jag och min fru Eva har lyckats med att få fyra barn tillsammans, den senaste för knappt 23 år sedan. Eftersom vi båda har passerat 50 trodde vi att den fasen var över. Men min fru är ungdomlig och pigg, till skillnad mot den stackars maken som konstant blir påmind om den höga åldern, med avtagande syn, avtagande hörsel, och allmänt avtagande intelligens. Vi har fått veta att fru Swärd väntar tvillingar. Jag höll nästan på att få hjärnblödning när jag fick veta det för någon dag sedan.

Abraham och Sara. En gång till. I den yttersta norden.

I Elimkyrkan har vi just nu en babyboom, med 15 bebisar under senaste året. Jag visste inte att det var smittsamt.

Och jag som lämnat bakom mig blöjor, att kånka på barn mitt i natten, och konstant flexibilitet, Herrens vägar äro outgrundliga.

För att ta kål på alla spekulationer, det är fru Swärd som väntar tvillingar, inte herr Swärd, vilka vissa illvilliga insinuanter lätt påstår. Jag käkar morötter varje dag.

Under morgondagen kommer jag att avslöja en nyhet på denna blogg, en nyhet som kommer att få alla som känner mig att sätta allt kaffet i vrångstrupen.