Mitt inlägg om gudstjänster för hundar var alltså mitt aprilskämt nummer 2. För att undvika alla missförstånd är det kanske bäst att säga det.
Jag kom på två aprilskämt till första april men jag kunde ju bara gå ut med ett av dem det datumet, det andra tog jag alltså nu några veckor senare. Det kändes inte kul att vänta med ett aprilskämt till nästa år.
Nu får jag väl försöka hålla mig till 1 april nästa år. Men jag lovar inget.
Time gör Rob Bells bok till en toppnyhet. Jag noterar också att Time tolkar boken på samma sätt som jag gör. Han ligger inte inom ramarna för det som uppfattas som kyrkans konventionella tro, och vad som menas med evangelikal.
Samtidigt visar detta att USA ligger femtio år efter Sverige när det gäller dessa frågor. Vår Rob Bell var väl ateistprofessorn Ingemar Hedenius som tog kål på helvetestron i Sverige. Vi hade dessa debatter för 40-50 år sedan. Självklart har debatterna pågått i USA också fast i mer liberala samfund, men den nya situationen slår det igenom på en bredare skala, och berör amerikansk mainstream-evangelikalism som är den största kristna strömningen i USA.
Alla pastorer och präster i Sverige funderar över och brottas över frågan hur man ska få folk att gå på gudstjänster i en kyrka. En del kyrkor och församlingar lyckas ganska bra med det, vissa lyckas mindre bra. Stockholmaren är strängt upptagen av livets nöjen och timliga omsorger och det är en försvinnande liten del av befolkningen som ser gudstjänstliv som något prioriterat. Många på grund av att de helt enkelt inte tror på några högre makter överhuvud taget.
En hög andel av Stockholms befolkning är hundägare, inte minst bland innerstadsborna. Hunden är ett av livets stora glädjeämnen och en av ens närmsta vänner. Att ta tid för sin hund hör till livets dagliga rutiner. Och hur ska man kunna tänka på gudstjänster en söndag, när det är ett sådant fint tillfälle att ägna sig åt att rasta hunden.
Därför får jag en idé. Varför inte börja med hundgudstjänster. Där fokus är att hunden ska trivas i kyrkan, och då kommer hundägaren med på köpet. Det har ju varit en klassisk missionsstrategi i kristna kyrkor i Sverige att nå familjerna genom barnen, och varför inte nå hundägarna genom hunden.
I Elimkyrkan har vi några särskilda avdelningar för barnvagnar. Varför inte inrätta en avdelning i kyrksalen för hundar där den fromme och snälle jycken kan sitta med sin matte eller husse – med sköna hundkuddar och hundkorgar över golvytan. Varför inte spetsa kyrkkaffet med en hundhörna, där man bjuder på hundgodis och hundkex, hundens eget kyrkkaffe. En fullsatt kyrka med en massa hundar av olika storlekar och färger, och en massa medföljande hussar och mattor (heter matte så i pluralis?), det vore väl någonting. Kan man inte dessutom ha en särskild förbön för hundarna vid dessa gudstjänster, de är väl också en del av Guds skapelse, det är väl inget som gör det förbjudet. Även hundar lider av en massa sjukdomar och kan behöva våra förböner.
Är det inte risk att det blir stimmigt i kyrkan med en massa schäfrar, bulldoggar, chihuahuas, dobbelmans, pudlar, sankt bernhardshundar? Eventuellt, men det är väl bättre om det är stimmigt och full kyrka än tyst och tom kyrka. Och i väckelsetider brukar det ju vara lite stimmigt. Fromhetsmiljön kommer dessutom att påverka alla de fyrbenta kyrkgästerna så de kommer att bli allt snällare med varandra, gudstjänstskällandet kommer nog att avta efterhand.
Hundarna kommer nog att älska att komma till kyrkan, och deras husse eller matte kommer med av bara farten.
Så här kan publiken se ut i framtiden när jag håller min predikan:
Man måste hitta på ett bra amerikansk ord för denna nya missionsstrategi. Varför inte ”mission by dog friendship”.
De församlingar som har svårt med församlingstillväxten kan ju då börja räkna in hundarna som församlingsmedlemmar också, så förbättras både gudstjänststatistiken och medlemsstatistiken. Två flugor i samma smäll. Eller rättare sagt, två hundar i samma smäll.
Under den senaste veckan har jag vid ett antal tillfällen blivit påmind om utmaningarna med mission i dagens Sverige. Har träffat personer som vi har kontakt med i Elimkyrkan som är på väg mot att komma till tro på Jesus, eller nyligen kommit till tro, den typen av samtal är det mest inspirerande som finns. Har besökt en av Elims pågående Alphagrupper. Har pratat med en amerikansk missionledare om hur amerikaner kan hjälpa till med mission i Sverige. Vi har också denna vecka haft ett samtal om hur vi ska utveckla vårt arbete med Ungdomskyrkan Konnekt.
Att sprida budskapet, evangeliet om Jesus är den kristna kyrkans viktigaste uppdrag. Vi gör det alldeles för tamt och oengagerat i svensk kristenhet, och vi har för dåligt strategiskt tänk. Tamheten tror jag också beror på att evangeliets kraft och hur unik Jesus är, har tunnats ut. Universalistiska läror bidrar till att ta kål på evangelisations- och missionsiver. Om alla ändå blir frälsta till slut, och om det inte är så viktigt att man får höra om Jesus, då kan man både som kristen och som kyrka slå av på takten, Gud fixar allt till slut ändå oavsett hur bra eller dåligt vi missionerar. Sedan finns det en ”uppvuxen i frikyrkan”-syndrom, det är väl ingen skillnad på vi och dom, och vi ska väl inte kalla oss för vi och dom, det unika med Jesus och kristen tro tunnas ut och vattnas ur, till slut blir inget kvar än en medioker kulturkristendom. Det är sorgligt med folk som har vuxit upp i kristna sammanhang men mest skäms över sin bakgrund, och vars enda analys sträcker sig till att kritiskt granska befintliga kristna kyrkan. Och som totalt har missat det unika med evangeliet om Jesus, trots kristna kyrkans mänskliga brister.
Första steget i en förnyad mission i Sverige är att bearbeta frågan ideologiskt och teologiskt, att vi är övertygade om att det är mycket viktigt att människor kommer till tro på Jesus, och att de faktiskt behöver det, och många längtar efter det, även om de inte har kunnat sätta ord på denna längtan.
Alphakurser tror jag är ett bra sätt att bedriva mission i Sverige. Nästan alla som har blivit kristna i Elim senaste 10 åren har kommit till tro genom Alpha. Den stora utmaningen är att få med folk i Alphakurser, och att hitta bra sätt att marknadsföra dem, och få fram bra ledare. Svårigheten med Alpha är att det är en ganska och lång och krävande kurs, och når främst dem som är mycket motiverade att lära sig mer om kristen tro.
Att flytta ut kyrkan på stan, kristen närvaro ute på stan, tror jag är nödvändigt, och Jesus har kallat oss till det. I Elimkyrkan är vi engagerade i ungdomskyrkan Konnekt och arbetet i Stureplan, förutom evangelisation på gator och torg som drivs i våra församlingsplanteringar. En amerikansk missionär, Forrest Hendrix, är ute med team varje dag, i sydvästra Stockholm och har samtal med folk om Jesus. Det skapar kontakter med folk som vi vanligtvis inte når i våra kyrkor. Erfarenheten visar dock att det är svårt att få kontakter ute på stan, som leder till att människor verkligen kommer till tro och kommer med i församlingar. Det är en längre process.
I Elim söker vi aktivt efter något tredje ben i vår evangelisation, förutom arbetet på stan, och Alphakurserna. Vi behöver hitta fler vägar för att nå fram. Tankar man fundera på är att vidareutveckla barn- och ungdomsarbete med mer missionsprofil, det har varit en beprövad metod i svensk kristenhet. Att arrangera fester och andra saker man bjuder in till, på ett mer avslappnat sätt – är en möjlig väg. Att hitta nya former för det traditionella väckelsemötet tror jag också på, att finna former och modeller för gudstjänster som är evangeliserande-missionerande.
Sedan är det vissa kristna som naturligt är evangelister, som sprider tron och för människor till tro i sitt vanliga vardagsliv. Dessa kristna är dock alltför sällsynta.
En annan avgörande faktor är ”under och tecken”, jag tror att en karismatisk kristendom är viktigt i dagens Sverige, och Jesus flödade i de övernaturliga gåvorna i kontakten med människor. Där måste vi få tag i mer.
Det här skämtet visar väl bra vad det handlar om:
St. Peter says, ”Here’s how it works. You need 100 points to make it into heaven. You tell me all the good things you’ve done, and I give you a certain number of points for each item, depending on how good it was. When you reach 100 points, you get in.”
”Okay” the man says, ”I attended church every Sunday”
”That’s good, says St. Peter, ” that’s worth two points”
”Two points?” he says. ”Well, I gave 10% of all my earnings to the church”
”Well, let’s see,” answers Peter, ”that’s worth another 2 points. Did you do anything else?”
”Two points? Golly. How about this: I started a soup kitchen in my city and worked in a shelter for homeless veterans.”
”Fantastic, that’s certainly worth a point, ” he says.
”hmmm…,” the man says, ”I was married to the same woman for 50 years and never cheated on her, even in my heart.”
”That’s wonderful,” says St. Peter, ”that’s worth three points!”
”THREE POINTS!!” the man cries, ”At this rate the only way I get into heaven is by the grace of God!”
”Come on in!”
Flera av mina anhöriga tycker att jag är lik Leif GW Persson i stilen och snacket. Ska man ta det som en komplimang eller en förolämpning?
Under min resa till Prag föregående helg blev jag igen påmind om syndens kraft och konsekvenser. Mötte personer och guider som gav bra information. Prag har tydligen blivit ett centra för prostitution i Europa. Flickor från Östeuropa förmedlas till västeuropa via Prag, som har nära kopplingar till båda hållen. Någon har sagt till mig nyligen att kvinnohandeln är mycket värre och omfattande än den fruktansvärda slavhandeln under 1700-och 1800-talet. Och ändå ganska accepterat i stora delar av Europa. Det är uppenbart att även knarkhandeln har ett starkt fäste i Prag som tycks vara mer liberalt än t.ex. Sverige på det område.
Drogindustrin och sexindustrin. Gigantiska industri- och tjänstebranscher i dagens värld, som omsätter tusentals miljarder varje år.
Det är ett helvete. Här och nu.
Men för de människor som driver dessa branscher är det knappast något större helvete. De lever i lyx och överflöd och har själva valt sin livsstil och bransch. Deras verksamheter förtrycker, plågar, dödar och fördärvar. Man gör det med berått mod. Medan knarkgungarna och sexdirektörerna lever i lyx och överflöd.
Dessa synder visar inga tecken på att avta. Trots att evangeliet om Kristus har predikats i två tusen år om nåd, förlåtelse, frälsning, befrielse och ett nytt liv, tycks dessa branscher helt opåverkade av detta. Man väljer sitt liv. Man väljer synden och förkastar Kristus.
Kan en knarkhandlare eller sexhandlare bli frälst? Självklart. Gud vill att alla ska bli frälsta. Men frälsning i dessa fall handlar inte bara om en snabb bön i en svår situation. Det handlar om omvändelse, ett förvandlat liv, och att ställa saker tillrätta. Som när Sackeus mötte Jesus, han behövde klara ut sina ekonomiska relationer som en konsekvens av frälsningen.
Det går att visa på betydligt fler syndens branscher, faktum är att synden genomsyrar hela mänskligheten. De uppenbara fallen är naturligtvis alla de som sysslar med våld och mord, i organiserad form. De som rekryterar barnsoldater. De som mördar oskyldiga människor.
Gud har visat sin nåd i två tusen år. Synden frodas och lever vidare.
Men Gud avskyr synden, Gud avskyr ondskan. Den har fått en begränsad nådatid, även om Guds dom ibland bryter igenom redan här och nu.
Det enda hoppet i kampen mot synden är den yttersta domen, att alla en dag ska stå till svars inför Gud. Varje knarkhandlare och sexhandlare som har sluppit undan mänskliga domstolar, ska en dag möta Gud och ens liv ska utvärderas och man ska dömas efter sina gärningar. En dag nås en slutpunkt, hit men inte längre.
Här tror jag går en avgörande skiljelinje mellan universalister och de som tror på dubbla utgången, himmel eller helvete. När jag läser texter av universalisterna tycker jag att man inte talar om eller i varje fall tonar ner Guds vrede över synden och orättfärdigheten. Att Gud är helig och synd kan inte finnas i hans närhet. Och att människan i århundrande efter århundrande står emot Guds kallelse till frälsning och omvändelse. Den Gud jag tror på är också den Gud som visar vrede mot synd och ondska. Och som i längden inte kommer att tolerera någon form av synd och ondska. Och som en dag kommer att förgöra både sexindustrin och knarkindustrin och all annan form av orättfärdighet.
För mig är domens dag en hoppets dag. För mig är helvetet, Guds yttersta markering, hit men inte längre, en dag ska ondskan sorteras bort. Ondskan och synden ska besegras. En ny värld kommer att finnas utan plats för vare sig sexindustri eller knarkindustri, och ingen annan synd heller.
Nu lever vi i evangeliets och nådens tidsålder. Chansen till frälsning, omvändelse, ett nytt liv, räddning – det gäller nu.
Och det handlar inte bara om att rädda människor för evigheten. Det handlar också om att rädda deras liv här och nu.
Och ju större synd, desto större nåd, när en människa vänder om och tar emot Jesus och börjar ett helt nytt liv.
Lördag-måndag är jag helt ledig och ägnar mig helt åt familjeliv och turism. Befinner mig i Prag i Tjeckien som är en fantastiskt vacker stad med en rik historia. Tyvärr tycks många år av kommunistisk-ateistisk styre ta ganska mycket kål på kyrkor och församlingsliv, så dagens Tjeckien tycks vara mycket sekulariserat.
Har bland annat varit vid Karlsbron mitt i Prag, där man utkämpade intensiva strider mot svenskarna under trettioåriga kriget. Svenskarna plockade med sig tjeckiska värdeföremål då, som man tydligen väntar på att få tillbaka. Har också stått framför kristne martyren Johan Hus staty och besökt den fängelsehåla där han förvarades innan avrättningen 1415. Men minnet av honom är fortfarande mycket centralt i Tjeckien. Beundrar Prags byggnader. De klarade sig från att bli sönderbombade under andra världskriget, det öde som förstörde många europeiska städer under andra världskriget.
Jag har åkt med hustrun, en dotter på semester till Prag, Tjeckien, några dagar, för att hälsa på vår yngste son som har ett praktikjobb här under ett halvår. Ska försöka blogga lite härifrån, men det blir nog semesterbildsnivån.
I Elimkyrkan hemma predikar Maria Furusand i morgon klockan 11.00. Det kan man bara inte missa. Vill man höra Guds ord klart och tydligt bör man lyssna på Maria i morgon.
Tidningen Dagen publicerar en omfattande intervju med mig idag. Men vad jag förstår går det inte att länka till artikeln utan man måste läsa den i papperstidningen, eller via lösenord.
En bra och välskriven artikel av Ann-Charlotte Fritzon, speglar lite mer helhet av mitt liv, än vad som kommer fram i bloggdebatter och enstaka debattartiklar.