Min artikel på www.dn.se har blivit mycket uppmärksammad och är en av de mest kommenterade artiklarna i DN just nu, för närvarande med 240 kommentarer. Den låg också bland de mest lästa i går kväll. Kommentarerna är en blandning av dem som håller med mig, sakliga invändningar och alla de som bara spyr galla om  något är kristet eller på något sätt problematiserar abortfrågan. Kommer att skriva en kommentar om denna debatt.

Har också en krönika i Världen idag idag, det går tyvärr inte att länka än till artikeln men jag gör det senare idag.

Min EFK-analys får vänta någon dag.

På Dagens Nyheters debattsida har det börjat en intensiv abortdebatt efter det att några filosofer problematiserade abortbeslutet för någon vecka sedan. Jag har skrivit ett inlägg i debatten som Dagens Nyheter nu har publicerat. Sprid och länka gärna till texten. Synpunkter kan man gärna föra fram här eller på DN:s hemsida, eller både och.

Kommer att ägna tisdagen åt olika möten med Elimkyrkans pastorer och medarbetare. I kväll hoppas jag ska kunna lägga ut en analys och reflektioner över frikyrkans utveckling, med utgångspunkt från statistiken som gäller Evangeliska Frikyrkans församlingar.

Franklin Graham, son till Billy Graham, som har tagit över ansvaret för Grahams organisation, gör ett klargörande i frågan om var Billy Graham står i frågan om de eviga straffen, ett inlägg publicerat på Charismas hemsida. Det finns också med ett videoklipp från en predikan av Billy Graham från 1957. Franklin Graham tycker tydligen att hans far har utnyttjats i den pågående debatten.

Nu är det sen långfredagskväll och jag och fru Swärd är ensamma hemma. Just nu syndar jag rejält, och sitter med en gigantisk påse godis som den mycket kärleksfulla hustrun har tillhandahållit, men ack om min personliga tränare fick veta detta, då skulle det bli bannor. För henne får jag inte äta godis, dricka läsk, äta efterrätter, kakor, bakelser, tårtor, choklad m.m. Lagens förespråkare idag är gymmen och friskvårdsinrättningarna.

En annan sak, sitter nu och analyserar Evangeliska Frikyrkans församlingsstatistik, kommer att skriva en grundlig analys om EFK:s utveckling, som icke-ordförande behöver jag ju inte ha på mig filttofflor och bara uttrycka mig diplomatiskt jämnt. Så analysen kommer att bli ruskigt vass.

Under onsdagen och torsdagen har jag haft ett antal möten och samtal som handlat om mission i dagens Stockholm. Hur grundar vi och bygger församlingar, hur kommunicerar vi evangeliet i vår tid, hur får vi med folk på gudstjänster i en kyrka, hur utmanar vi människor till omvändelse och efterföljelse, och hur utmanar vi vanliga kristna att ägna sig åt mission och evangelisation.

Hade ett möte under torsdagskvällen med en grupp av Elimkyrkans församlingsplanterare, då hela samtalet kretsade kring dessa frågor. Lunch onsdag med Hillsongpastorn Andreas Nielsen som jobbar mycket genomtänkt och framgångsrikt med att nå nya människor och föra inte minst unga människor till tro på Kristus, och ett lunchsamtal med en ny Elimmedlem i näringslivskarriären, som handlade om att nå ut med evangeliet till näringslivets människor, som är en betydande andel av Stockholms befolkning.

Stötte också ihop med min gode vän och ärkeateisten Christer Sturmark, som har gjort mycket för att lyfta fram livsåskådningsfrågor. Har lättare för att hantera argumenterande ateister än likgiltiga och sekulariserade som inte bryr sig om trosfrågor. Vi skojade glatt om kommande sammandrabbningar mellan kristna och ateister i Almedalen i sommar.

Men min maggropskänsla är att det håller på att vända. Stockholm ska inte vara känt för att ha få kyrkbesökare, många ateister, likgiltighet för andliga frågor, ligga i världsklass när det gäller kyrklöshet och sekularisering. Jag ser fram emot en epok av växande församlingar, olika sorts församlingar, megakyrkor och små hemkyrkor i salig blandning, ett Stockholm som centrum för mission och evangelisation. Och där man runt om i hela stan ser glada människor på söndag förmiddagar med stora biblar under armen, på väg till gudsjänst någonstans.

Mitt inlägg om gudstjänster för hundar var alltså mitt aprilskämt nummer 2. För att undvika alla missförstånd är det kanske bäst att säga det.

Jag kom på två aprilskämt till första april men jag kunde ju bara gå ut med ett av dem det datumet, det andra tog jag alltså nu några veckor senare. Det kändes inte kul att vänta med ett aprilskämt till nästa år.

Nu får jag väl försöka hålla mig till 1 april nästa år. Men jag lovar inget.

Time gör Rob Bells bok till en toppnyhet. Jag noterar också att Time tolkar boken på samma sätt som jag gör. Han ligger inte inom ramarna för det som uppfattas som kyrkans konventionella tro, och vad som menas med evangelikal.

Samtidigt visar detta att USA ligger femtio år efter Sverige när det gäller dessa frågor. Vår Rob Bell var väl ateistprofessorn Ingemar Hedenius som tog kål på helvetestron i Sverige. Vi hade dessa debatter för 40-50 år sedan. Självklart har debatterna pågått i USA också fast i mer liberala samfund, men den nya situationen slår det igenom på en bredare skala, och berör amerikansk mainstream-evangelikalism som är den största kristna strömningen i USA.

Alla pastorer och präster i Sverige funderar över och brottas över frågan hur man ska få folk att gå på gudstjänster i en kyrka. En del kyrkor och församlingar lyckas ganska bra med det, vissa lyckas mindre bra. Stockholmaren är strängt upptagen av livets nöjen och timliga omsorger och det är en försvinnande liten del av befolkningen som ser gudstjänstliv som något prioriterat. Många på grund av att de helt enkelt inte tror på några högre makter överhuvud taget.

En hög andel av Stockholms befolkning är hundägare, inte minst bland innerstadsborna. Hunden är ett av livets stora glädjeämnen och en av ens närmsta vänner. Att ta tid för sin hund hör till livets dagliga rutiner. Och hur ska man kunna tänka på gudstjänster en söndag, när det är ett sådant fint tillfälle att ägna sig åt att rasta hunden.

Därför får jag en idé. Varför inte börja med hundgudstjänster. Där fokus är att hunden ska trivas i kyrkan, och då kommer hundägaren med på köpet. Det har ju varit en klassisk missionsstrategi i kristna kyrkor i Sverige att nå familjerna genom barnen, och varför inte nå hundägarna genom hunden.

I Elimkyrkan har vi några särskilda avdelningar för barnvagnar. Varför inte inrätta en avdelning i kyrksalen för hundar där den fromme och snälle jycken kan sitta med sin matte eller husse – med sköna hundkuddar och hundkorgar över golvytan. Varför inte spetsa kyrkkaffet med en hundhörna, där man bjuder på hundgodis och hundkex, hundens eget kyrkkaffe. En fullsatt kyrka med en massa hundar av olika storlekar och färger, och en massa medföljande hussar och mattor (heter matte så i pluralis?), det vore väl någonting. Kan man inte dessutom ha en särskild förbön för hundarna vid dessa gudstjänster, de är väl också en del av Guds skapelse, det är väl inget som gör det förbjudet. Även hundar lider av en massa sjukdomar och kan behöva våra förböner.

Är det inte risk att det blir stimmigt i kyrkan med en massa schäfrar, bulldoggar, chihuahuas, dobbelmans, pudlar, sankt bernhardshundar? Eventuellt, men det är väl bättre om det är stimmigt och full kyrka än tyst och tom kyrka. Och i väckelsetider brukar det ju vara lite stimmigt. Fromhetsmiljön kommer dessutom att påverka alla de fyrbenta kyrkgästerna så de kommer att bli allt snällare med varandra, gudstjänstskällandet kommer nog att avta efterhand.

Hundarna kommer nog att älska att komma till kyrkan, och deras husse eller matte kommer med av bara farten.

Så här kan publiken se ut i framtiden när jag håller min predikan:

Man måste hitta på ett bra amerikansk ord för denna nya missionsstrategi. Varför inte ”mission by dog friendship”.

De församlingar som har svårt med församlingstillväxten kan ju då börja räkna in hundarna som församlingsmedlemmar också, så förbättras både gudstjänststatistiken och medlemsstatistiken. Två flugor i samma smäll. Eller rättare sagt, två hundar i samma smäll.

Under den senaste veckan har jag vid ett antal tillfällen blivit påmind om utmaningarna med mission i dagens Sverige. Har träffat personer som vi har kontakt med i Elimkyrkan som är på väg mot att komma till tro på Jesus, eller nyligen kommit till tro, den typen av samtal är det mest inspirerande som finns. Har besökt en av Elims pågående Alphagrupper. Har pratat med en amerikansk missionledare om hur amerikaner kan hjälpa till med mission i Sverige. Vi har också denna vecka haft ett samtal om hur vi ska utveckla vårt arbete med Ungdomskyrkan Konnekt.

Att sprida budskapet, evangeliet om Jesus är den kristna kyrkans viktigaste uppdrag. Vi gör det alldeles för tamt och oengagerat i svensk kristenhet, och vi har för dåligt strategiskt tänk. Tamheten tror jag också beror på att evangeliets kraft och hur unik Jesus är, har tunnats ut. Universalistiska läror bidrar till att ta kål på evangelisations- och missionsiver. Om alla ändå blir frälsta till slut, och om det inte är så viktigt att man får höra om Jesus, då kan man både som kristen och som kyrka slå av på takten, Gud fixar allt till slut ändå oavsett hur bra eller dåligt vi missionerar. Sedan finns det en ”uppvuxen i frikyrkan”-syndrom, det är väl ingen skillnad på vi och dom, och vi ska väl inte kalla oss för vi och dom, det unika med Jesus och kristen tro tunnas ut och vattnas ur, till slut blir inget kvar än en medioker kulturkristendom. Det är sorgligt med folk som har vuxit upp i kristna sammanhang men mest skäms över sin bakgrund, och vars enda analys sträcker sig till att kritiskt granska befintliga kristna kyrkan. Och som totalt har missat det unika med evangeliet om Jesus, trots kristna kyrkans mänskliga brister.

Första steget i en förnyad mission i Sverige är att bearbeta frågan ideologiskt och teologiskt, att vi är övertygade om att det är mycket viktigt att människor kommer till tro på Jesus, och att de faktiskt behöver det, och många längtar efter det, även om de inte har kunnat sätta ord på denna längtan.

Alphakurser tror jag är ett bra sätt att bedriva mission i Sverige. Nästan alla som har blivit kristna i Elim senaste 10 åren har kommit till tro genom Alpha. Den stora utmaningen är att få med folk i Alphakurser, och att hitta bra sätt att marknadsföra dem, och få fram bra ledare. Svårigheten med Alpha är att det är en ganska och lång och krävande kurs, och når främst dem som är mycket motiverade att lära sig mer om kristen tro.

Att flytta ut kyrkan på stan, kristen närvaro ute på stan, tror jag är nödvändigt, och Jesus har kallat oss till det. I Elimkyrkan är vi engagerade i ungdomskyrkan Konnekt och arbetet i Stureplan, förutom evangelisation på gator och torg som drivs i våra församlingsplanteringar. En amerikansk missionär, Forrest Hendrix, är ute med team varje dag, i sydvästra Stockholm och har samtal med folk om Jesus. Det skapar kontakter med folk som vi vanligtvis inte når i våra kyrkor. Erfarenheten visar dock att det är svårt att få kontakter ute på stan, som leder till att människor verkligen kommer till tro och kommer med i församlingar. Det är en längre process.

I Elim söker vi aktivt efter något tredje ben i vår evangelisation, förutom arbetet på stan, och Alphakurserna. Vi behöver hitta fler vägar för att nå fram. Tankar man fundera på är att vidareutveckla barn- och ungdomsarbete med mer missionsprofil, det har varit en beprövad metod i svensk kristenhet. Att arrangera fester och andra saker man bjuder in till, på ett mer avslappnat sätt – är en möjlig väg. Att hitta nya former för det traditionella väckelsemötet tror jag också på, att finna former och modeller för gudstjänster som är evangeliserande-missionerande.

Sedan är det vissa kristna som naturligt är evangelister, som sprider tron och för människor till tro i sitt vanliga vardagsliv. Dessa kristna är dock alltför sällsynta.

En annan avgörande faktor är ”under och tecken”, jag tror att en karismatisk kristendom är viktigt i dagens Sverige, och Jesus flödade i de övernaturliga gåvorna i kontakten med människor. Där måste vi få tag i mer.