Under onsdagen och torsdagen har jag haft ett antal möten och samtal som handlat om mission i dagens Stockholm. Hur grundar vi och bygger församlingar, hur kommunicerar vi evangeliet i vår tid, hur får vi med folk på gudstjänster i en kyrka, hur utmanar vi människor till omvändelse och efterföljelse, och hur utmanar vi vanliga kristna att ägna sig åt mission och evangelisation.

Hade ett möte under torsdagskvällen med en grupp av Elimkyrkans församlingsplanterare, då hela samtalet kretsade kring dessa frågor. Lunch onsdag med Hillsongpastorn Andreas Nielsen som jobbar mycket genomtänkt och framgångsrikt med att nå nya människor och föra inte minst unga människor till tro på Kristus, och ett lunchsamtal med en ny Elimmedlem i näringslivskarriären, som handlade om att nå ut med evangeliet till näringslivets människor, som är en betydande andel av Stockholms befolkning.

Stötte också ihop med min gode vän och ärkeateisten Christer Sturmark, som har gjort mycket för att lyfta fram livsåskådningsfrågor. Har lättare för att hantera argumenterande ateister än likgiltiga och sekulariserade som inte bryr sig om trosfrågor. Vi skojade glatt om kommande sammandrabbningar mellan kristna och ateister i Almedalen i sommar.

Men min maggropskänsla är att det håller på att vända. Stockholm ska inte vara känt för att ha få kyrkbesökare, många ateister, likgiltighet för andliga frågor, ligga i världsklass när det gäller kyrklöshet och sekularisering. Jag ser fram emot en epok av växande församlingar, olika sorts församlingar, megakyrkor och små hemkyrkor i salig blandning, ett Stockholm som centrum för mission och evangelisation. Och där man runt om i hela stan ser glada människor på söndag förmiddagar med stora biblar under armen, på väg till gudsjänst någonstans.