Läste ditt inlägg om hundar… Även om det fanns en rad överdrifter i det så tror att många församlingar skulle växa genom någon sådan satsning (inte för jämnan, men kanske några få gånger per år). Why not?

Vidare så är grejen med aprilskämt att de hålls den 1:a april… Då tar folk liksom inte illa upp….

Saknar man humor tycker jag inte man ska kommentera i den kristna bloggosfären! Hur trovärdig är en kristen som saknar humor?

Humor fyller en viktig funktion, även i Guds rike. Att alla typer av skämt inte går hem hos alla är också sant. Ibland, som i det här fallet, kanske skämtet skulle kunna förverkligas. Tänk om vi som församlingar kunde nå alla dessa fantastiska hundägare med evangelium. Varför inte ett utemöte där sång och tal varvas med aktiviteter för hund och hundägare.

Att jag skriver fantastiska bottnar i en beundran av alla hundägare som promenerar kilometervis i ur och skur med sina jyckar. Själv uppskattar jag mest de självständiga katterna, som sköter sin hygien själva och som älskar oss hussar och mattar på sitt självständiga sätt.

Hahaha, den här bloggposten med åtföljande kommentarer skulle ju kunna vara taget direkt ur en Adrian Plass-bok.

Bea: har du ätit ett ton citroner idag? Det var gud som uppfan humorn…

Jag tog inte inlägget allvarligt, det var för knasigt. Men det allvarliga är att detta redan finns och att många tycker det är en bra idé. En liten avläggare till detta är det Dagen tar upp, Nalledop och Nallevigslar i en dansk kyrka. Det är det jag säger: vi leker kyrka på alla möjliga sätt och det är allvarligt.

Dålig humor! Jag tycker du bör överväga ditt bloggande över huvud taget! Kanske ska du ta en funderare på om det är dags att sluta med detta?

En till som ätit citroner ser jag….. Gör som Gud: bli människa…..

Varför läser man Stefans blogg om man alltid blir arg över det han skriver?

Och på vilket sätt är man en bättre människa idag utan frireligiöst bagage i lasten? Har Du en annan Gud som är mera frifräsig och liberalt lagd alltså? Vore kul att veta.

På tal om humor (men ändå allvar) så kan jag inte undanhålla någon följande ord som stod skrivna i församlingsbladet under vinjetten ”Pastorn har ordet”. Jag hoppas att Fredrik Lignell inte misstycker om jag citerar några av hans ord:

”I vintras hade vi studiebesök i kyrkan. Gänget som kom var i mellanstadieåldern och inskrivna på vårt fritidshem, som finns i Ryttargårdskyrkans källare. Studiebesök och rundvandring i en kyrka landar nästan alltid på samma sätt, oavsett om det är tioåringar eller gymnasieelever som är här: Det som väcker mest funderingar är dopgraven. Det beror förmodligen dels på att många aldrig sett en sådan, och dels på att det liksom ”bränner till” runt dopgraven. Gymnastiksalar, konferensrum och kyrkbänkar i all ära. Dopgraven väcker något annat. Där handlar det om kärnan, om kristendomens innersta väsen, om förhållandet till Jesus.”
Sedan fortsätter Fredrik att skriva om dopets mening och innebörd och om drömmen att allt fler ska fatta beslutet att följa Jesus och att det handlar om dopgraven. Sedan avslutar han med följande ord:
”Hur gick det med fritidsbarnen? En av killarna räckte upp handen och hade en fråga: Om du döper någon, och den personen råkar drunkna, får du sparken då? Jag svarade att risken nog är rätt stor. Det vore ingen merit. Samtidigt tänker jag för mig själv: jag är beredd att ta den risken …”
Bra skrivet, eller hur?

Själv vill jag tillägga att det är genom ”tron allena” (som Martin Luther, Paulus och många andra har formulerat det) som vi blir frälsta och sedan följer dopet som en lydnads- och troshandling. I Stefans inlägg 14/4 ”Hur kommer man till himlen” finns ett par intressanta kommentarer. Där skriver katoliken Anders Gunnarsson följande: ”Det lät katolskt (= bra), förutom att poängen borde vara sakramentalt ingjuten nåd.”

Varpå Christian replikerar: ”Och med den kommentaren menar Anders Gunnarsson, som den katolik han är, att det inte är bara av nåd utan att även gärningar är nödvändiga. Paulus säger dock: ”Men om det var av nåd, så var det inte på grund av gärningar, annars vore nåden inte längre nåd.”

Det ligger något oerhört allvarligt i det Christian skriver. Även om nu sakramenten kopplar ihop oss med Guds nåd så grundar sig frälsningen på tro på Jesu fullbordade ställföreträdande död och uppståndelse på Golgata. I och för sig vet jag att människor har fått möta Gud i samband med mottagandet av sakramenten (t.ex. min hustrus farmor som fick ett starkt möte med Gud som gav frälsningsvisshet när hon tog emot nattvarden i Sunds kyrka i Östergötland) men den båda enkla (och därmed svåra) nåde- och kungsvägen till pånyttfödelse och frälsning handlar om att ”i hjärtat tro och med munnen bekänna att Jesus är Herre, frälsare och Gud.”
Dopet, nattvarden mm är dyrbara nådemedel men den enda vägen från ljus till mörker, från död till liv, är tron på och tron på och bekännelsen av Jesu för mig en gång för alla fullbordade ställföreträdande död och uppståndelse för 2000 år sedan. Amen!

Den frälsningen (genom nådemedlet tro) hade rövaren på korset tillgång till och den frälsningen har ett litet barn tillgång till (även om till och med dopet, nattvarden eller något av de övriga protestantiska och katolska sakramenten av olika skäl inte finns tillgängliga).

Och förresten: Glad påsk!