Alla pastorer och präster i Sverige funderar över och brottas över frågan hur man ska få folk att gå på gudstjänster i en kyrka. En del kyrkor och församlingar lyckas ganska bra med det, vissa lyckas mindre bra. Stockholmaren är strängt upptagen av livets nöjen och timliga omsorger och det är en försvinnande liten del av befolkningen som ser gudstjänstliv som något prioriterat. Många på grund av att de helt enkelt inte tror på några högre makter överhuvud taget.

En hög andel av Stockholms befolkning är hundägare, inte minst bland innerstadsborna. Hunden är ett av livets stora glädjeämnen och en av ens närmsta vänner. Att ta tid för sin hund hör till livets dagliga rutiner. Och hur ska man kunna tänka på gudstjänster en söndag, när det är ett sådant fint tillfälle att ägna sig åt att rasta hunden.

Därför får jag en idé. Varför inte börja med hundgudstjänster. Där fokus är att hunden ska trivas i kyrkan, och då kommer hundägaren med på köpet. Det har ju varit en klassisk missionsstrategi i kristna kyrkor i Sverige att nå familjerna genom barnen, och varför inte nå hundägarna genom hunden.

I Elimkyrkan har vi några särskilda avdelningar för barnvagnar. Varför inte inrätta en avdelning i kyrksalen för hundar där den fromme och snälle jycken kan sitta med sin matte eller husse – med sköna hundkuddar och hundkorgar över golvytan. Varför inte spetsa kyrkkaffet med en hundhörna, där man bjuder på hundgodis och hundkex, hundens eget kyrkkaffe. En fullsatt kyrka med en massa hundar av olika storlekar och färger, och en massa medföljande hussar och mattor (heter matte så i pluralis?), det vore väl någonting. Kan man inte dessutom ha en särskild förbön för hundarna vid dessa gudstjänster, de är väl också en del av Guds skapelse, det är väl inget som gör det förbjudet. Även hundar lider av en massa sjukdomar och kan behöva våra förböner.

Är det inte risk att det blir stimmigt i kyrkan med en massa schäfrar, bulldoggar, chihuahuas, dobbelmans, pudlar, sankt bernhardshundar? Eventuellt, men det är väl bättre om det är stimmigt och full kyrka än tyst och tom kyrka. Och i väckelsetider brukar det ju vara lite stimmigt. Fromhetsmiljön kommer dessutom att påverka alla de fyrbenta kyrkgästerna så de kommer att bli allt snällare med varandra, gudstjänstskällandet kommer nog att avta efterhand.

Hundarna kommer nog att älska att komma till kyrkan, och deras husse eller matte kommer med av bara farten.

Så här kan publiken se ut i framtiden när jag håller min predikan:

Man måste hitta på ett bra amerikansk ord för denna nya missionsstrategi. Varför inte ”mission by dog friendship”.

De församlingar som har svårt med församlingstillväxten kan ju då börja räkna in hundarna som församlingsmedlemmar också, så förbättras både gudstjänststatistiken och medlemsstatistiken. Två flugor i samma smäll. Eller rättare sagt, två hundar i samma smäll.