Stefan Swärd

Allt mellan himmel och jord

På Dagens Nyheters debattsida har det börjat en intensiv abortdebatt efter det att några filosofer problematiserade abortbeslutet för någon vecka sedan. Jag har skrivit ett inlägg i debatten som Dagens Nyheter nu har publicerat. Sprid och länka gärna till texten. Synpunkter kan man gärna föra fram här eller på DN:s hemsida, eller både och.

  • Pappa in spe

    Jag provoceras av att du i din replik svepande påstår att de som mist ett önskat barn genom missfall genomgår en svår sorg och att föräldrar till ett önskat barn inte ser fostret som en del av kvinnans kropp. Jag har själv upplevt ett missfall av ett önskat barn, detta var ledsamt, visst, men ingen svår sorg, trots att vi haft svårt att få barn. En bekant, som arbetar som sjuksköterska på en gynekologmottagning som får ta emot många kvinnor som får missfall vittnar även hon om att många par inte upplever det som en svår sorg även om det så klart kan kännas jobbigt. Jag tror att många som upplevt missfall, tvärtom från vad du säger ser fostret än mer som en del av kvinnans kropp än de som är havande med ett oönskat barn, det är ett sätt att hantera graviditeten på ett mer nyanserat sätt utan att bygga upp för stora förväntningar.

    Idén om att ett missfall nödvändigtvis innebär svår sorg eller ångest är destruktiv, den skapar normer kring hur man bör känna när man förlorar ett foster. Har du någon forskning som backar upp ditt påstående så dela gärna med dig, för det stämmer inte överens med mina och många andras erfarenheter. Eller är det bara ett antagande från din sida? En uppfattning av att det är så man bör känna?

  • JB

    Hela frågan om abort ur ett ickereligiöst perspektiv är ju om det befruktade ägget kan klassas som en individ, eller vilken term man vill använda, eller ej. Bland flertalet i Sverige är ju detta befruktade ägg ej en individ som ska ha rättigheter utan bara ett befruktat ägg därav så kommer detta inlägg ej att göra något större avtryck. De redan ”frälsta” säger -Han har ju rätt hur kan dom…. de andra säger En frikyrklig moraltant vem bryr sig
    Kan nog tycka att du Stefan har skrivit bra många mer genomtänkta artiklar. Ska man skriva i DN ska man tänka på vem publiken är om man ska få något genomslag.

  • Ulf Stenlund

    Tack för din rättframma och viktiga synpunkt Stefan.
    Utöver det etiska dilemma som ligger i att döda sin egen avkomma finns också det könsdiskriminerande aborterandet av flickfoster och en diskriminerande handikappsyn i samband med bortväljandet av foster med exempelvis Downs syndrom. Ytterligare en bild av råheten i vårt agerande visar hanteringen av nyaborterade foster med livstecken. Det är helt orimligt att samhället sätter till stora resurser för att rädda livet på 23 veckors nyfödda samtidigt som när livsdugliga 22 veckors foster dödas.

  • WO

    ”Bland flertalet i Sverige är ju detta befruktade ägg ej en individ som ska ha rättigheter”

    Det kan inte vara olika ”bland flertalet” eller hos oss andra, det kan SES olika möjligen.

    Nu…rent sakligt, ett befruktat ägg ÄR en individ, biologiskt inte minst. Det har ”gjorts till” nåt annat av ideologiska skäl sedan ca 40 år, därmed har den ofödda individen tagits ifrån sina rättigheter…

    Individen uppkommer inte förrän, och inte efter, befruktningen.
    Före finns den inte, efter är det bara en fråga om tillväxt…
    Men det visste du ju redan.

  • WO

    Vad är i sej fel med att ”skapa normer”? Handlar väl om vilka normer isåfall…
    Varför skall man (möjligen) inte känna sorg när någon dött?
    (”Svår” sorg eller ”lindrig” är ju givetvis individuellt, men att inte känna sorg alls tror jag är ovanligt(?)

    Kanske det är så att det är lättare att acceptera ett missfall om man redan innan, i början av graviditeten ser ”det” som ett ”foster” och inte ett barn, en individ, på väg. Då blir det kanske mindre illa, även om det ju är ”jobbigt” som du skriver…

    Att din bekant inte märkt så mkt sorg hos missfallsdrabbade kanske har att göra med att den attityd till ofödda som råder över stora delar av samhäller helt enkelt på senare decennier långsamt men säkert ”skapat” en ny norm mot förutvarande, den att det ”inte är så värst” med missfall, det är ju ”bara foster”…?
    Vet inte, man jag skulle tro det kan vara till viss del på det viset.

  • Bo Westin

    Guds diagnos på mänskligheten finns uttryckt i exempelvis följande två verser:
    Rom. 1:21,22 ”… När de berömde sig av att vara visa blev de dårar” och Psaltaren 14: 1 ”Dårarna säger i sina hjärtan: Det finns ingen Gud. osv

    Det är självklart så att vi ska presentera goda argument för den kristna etiken. Frågeställningarna, t.ex. den som här debatteras, är dock ofta så komplexa och diskussionen förlorar sig lätt i sin komplexitet. Men när man kommer till kärnfrågor, kalla det värdefrågor, t.ex. frågan om människosynen, t.ex. när en människa ska räknas som en människa, vid födseln eller vid konceptionen, där vi kristna gärna refererar till bibelordet och där den sekulariserade människan inte ser några övertygande skäl räcker inte längre de goda argumenten till.

    Jag är övertygad om att det enda som har potentialen att förändra vårt land, bland dem som vill låta sig förändras, är en andlig väckelse från Gud. När människor blir frälsta från mörkrets välde och blir innevånare i Guds rike så kommer deras värderingar och etik att förändras. Detta har väckelsehistorien visat oss. Kunskap och omvändelse går hand i hand och kunskapen och vägen till Gud och befrielsen finns redovisad i bibeln. Tron kommer av predikan och predikan i kraft av Guds ord enligt Romarbrevet. Så låt oss studera ordet och bygga på ordet så kan vi få se framgång för Guds rike. Gud har inte förändrats. Och låt oss inte se på det till synes oöverstigliga berget utan på löftena och göra det lilla vi var och en kan göra. Jesus är uppstånden och han har all makt i himmelen och på jorden. Dessa ord borde betyda något. Vad betyder de för dig och mig här och nu?

  • Pappa in spe

    Jag tycker att normer som ska säga till folk vad de bör och inte bör känna är obehagliga, man tar sig rätten att säga hur andra ska agera och vara. Det är kanske därför jag aldrig tilltalats av kristendomen. Det som är problematiskt med Stefans påstående är att han påstår något för att vara sant och allmänt utan som inte är det. Och hur tänker du att det är bra att bygga normer för hur man ska känna när man förlorar ett foster? Ska man få dåligt samvete om man inte känner sorg? Jag tycker att det är makabert att lägga sådana värderingar i knät på folk. Väldigt många genomgår missfall, många av dessa får flera. Hur tycker du att de ska relatera till det? Ska de sörja det som ett avlidet barn? Det är en alldeles orimlig börda som sådana normer skapar på individer.

    Den största ångest vårt missfall innebar för mig var rädslan för omgivningens åsikter om våra känslor. Vad ska andra tycka om att vi inte sörjer?

    Kan man inte ha så mycket respekt och tilltro till individen att man låter den själv avgöra vilket förhållningssätt som passar dem bäst? Varför är det så många kristna debattörer som vill lägga värderingar i knät på andra och ha synpunkter på hur andra ska förhålla sig?

  • Im3w1l

    Det du kanske inte förstår är att många skräms av bilden av en person som känslokallt aborterar ett foster. Vissa skulle säga att det är en propagandamässig halmgubbe med syfte att försvaga stödet för abort. Om jag förstår Stefan rätt försöker hab verka mer resonlig genom att avfärda denna halmgubbe.

    Varesig du vill eller inte ses du och din brist på känslor som ett bra skäl mot abort.



Subscribe to Stefan Swärd