Jag provoceras av att du i din replik svepande påstår att de som mist ett önskat barn genom missfall genomgår en svår sorg och att föräldrar till ett önskat barn inte ser fostret som en del av kvinnans kropp. Jag har själv upplevt ett missfall av ett önskat barn, detta var ledsamt, visst, men ingen svår sorg, trots att vi haft svårt att få barn. En bekant, som arbetar som sjuksköterska på en gynekologmottagning som får ta emot många kvinnor som får missfall vittnar även hon om att många par inte upplever det som en svår sorg även om det så klart kan kännas jobbigt. Jag tror att många som upplevt missfall, tvärtom från vad du säger ser fostret än mer som en del av kvinnans kropp än de som är havande med ett oönskat barn, det är ett sätt att hantera graviditeten på ett mer nyanserat sätt utan att bygga upp för stora förväntningar.

Idén om att ett missfall nödvändigtvis innebär svår sorg eller ångest är destruktiv, den skapar normer kring hur man bör känna när man förlorar ett foster. Har du någon forskning som backar upp ditt påstående så dela gärna med dig, för det stämmer inte överens med mina och många andras erfarenheter. Eller är det bara ett antagande från din sida? En uppfattning av att det är så man bör känna?

Tack för din rättframma och viktiga synpunkt Stefan.
Utöver det etiska dilemma som ligger i att döda sin egen avkomma finns också det könsdiskriminerande aborterandet av flickfoster och en diskriminerande handikappsyn i samband med bortväljandet av foster med exempelvis Downs syndrom. Ytterligare en bild av råheten i vårt agerande visar hanteringen av nyaborterade foster med livstecken. Det är helt orimligt att samhället sätter till stora resurser för att rädda livet på 23 veckors nyfödda samtidigt som när livsdugliga 22 veckors foster dödas.

Vad är i sej fel med att ”skapa normer”? Handlar väl om vilka normer isåfall…
Varför skall man (möjligen) inte känna sorg när någon dött?
(”Svår” sorg eller ”lindrig” är ju givetvis individuellt, men att inte känna sorg alls tror jag är ovanligt(?)

Kanske det är så att det är lättare att acceptera ett missfall om man redan innan, i början av graviditeten ser ”det” som ett ”foster” och inte ett barn, en individ, på väg. Då blir det kanske mindre illa, även om det ju är ”jobbigt” som du skriver…

Att din bekant inte märkt så mkt sorg hos missfallsdrabbade kanske har att göra med att den attityd till ofödda som råder över stora delar av samhäller helt enkelt på senare decennier långsamt men säkert ”skapat” en ny norm mot förutvarande, den att det ”inte är så värst” med missfall, det är ju ”bara foster”…?
Vet inte, man jag skulle tro det kan vara till viss del på det viset.

Jag tycker att normer som ska säga till folk vad de bör och inte bör känna är obehagliga, man tar sig rätten att säga hur andra ska agera och vara. Det är kanske därför jag aldrig tilltalats av kristendomen. Det som är problematiskt med Stefans påstående är att han påstår något för att vara sant och allmänt utan som inte är det. Och hur tänker du att det är bra att bygga normer för hur man ska känna när man förlorar ett foster? Ska man få dåligt samvete om man inte känner sorg? Jag tycker att det är makabert att lägga sådana värderingar i knät på folk. Väldigt många genomgår missfall, många av dessa får flera. Hur tycker du att de ska relatera till det? Ska de sörja det som ett avlidet barn? Det är en alldeles orimlig börda som sådana normer skapar på individer.

Den största ångest vårt missfall innebar för mig var rädslan för omgivningens åsikter om våra känslor. Vad ska andra tycka om att vi inte sörjer?

Kan man inte ha så mycket respekt och tilltro till individen att man låter den själv avgöra vilket förhållningssätt som passar dem bäst? Varför är det så många kristna debattörer som vill lägga värderingar i knät på andra och ha synpunkter på hur andra ska förhålla sig?