Stefan Swärd

Allt mellan himmel och jord

Jag har ju lovat att återkomma med en analys av den kristna bloggsfären och analysera mitt eget bloggande och ge möjlighet att kritiskt komma med synpunkter på mitt bloggande.

Bloggsfären har snabbt revolutionerat mediesektorn. Och kraftigt demokratiserat mediesektorn. TV, radio och dagstidningar – har dominerats av de professionella journalisterna som har satt agendan. Det har varit väldigt svårt för vanligt folk att göra sin röst hörd i dessa forum, även i de mycket smalare kristna tidningarna. Nu kan vem som helst bara starta en blogg, och nå läsare över hela världen. Det är en revolution. Etablerade media har snabbt anpassat sig efter utvecklingen och själva blivit mycket drivande i bloggsfären. En duktig skribent och debattör kan utan några ekonomiska resurser skaffa sig en läsekrets på hundratusentals läsare. Och i kristna bloggsfären tiotusentals läsare. Denna blogg har haft 24.860 besök senaste 30 dagarna t.ex, och bloggen har lästs i många olika länder, jag har bl.a. en hel del läsare i Danmark, Finland, Norge, England, USA, Frankrike, Kina m.fl. länder.

Ett annat kännetecken med bloggsfären är snabbheten. Man lägger ut texterna direkt, och får direkt kommentarer. I jämförelse med de etablerade dagstidningarnas debatt- och insändarsidor är detta ett helt annat tempo. Som skribent i bloggsfären får du direkt reaktioner på vad du skriver. Och genom kommentarsfunktionen kan många fler röster höras, i jämförelse med de traditionella debattsidorna.

När antalet kristna tidningar krymper, och kommer ut alltmer sällan (jag jämför då med för många år sedan), så blir kristna bloggsfären ett intressant komplement. Det blir spännande när de etablerade dagstidningarna och bloggsfären interakterar, vilket bland annat hände i ”Fyrkedebatten”.

Snabbheten och bristen på kontroll är också bloggsfärens största svaghet. Etablerade tidningar måste följa vissa etiska regler och publicistiska ramar. En blogg kan utan problem ägna sig åt skvaller, personangrepp, sprida lögner, komma med osakliga påståenden. Naturligtvis gäller allmän lagstiftning även bloggar, men kontrollmekanismerna är mycket sämre där än i en vanlig tidning. Både bloggaren och kommentarskrivarna kan på grund av snabbheten och delvis anonymiteten sprida personkritik och överdrifter som man inte hade gjort om en mer utvecklad eftertänksamhet hade förekommit.

Ibland märker jag en kritisk distans hos kristet etablissemang mot bloggsfären, det liknar väldigt mycket hur skeptiska kristna var till TV under första halvan av sextiotalet. TV-apparaten i sig var syndig, TV bojkottades av vissa delar av kristna sektorn. Det tycks vara så att vissa kristna tycker att bloggsfären i sig är syndig. Men bloggen är ju bara ett tekniskt redskap, precis som TV:n, det avgörande är vad man fyller den med för innehåll.

Alla som skriver kommentarer på en blogg måste komma ihåg att det är ett offentligt utspel, det man skriver kan kommenteras och citeras av andra bloggare. Jag kan inte förstå hur det kan vara fel att jag citerar och nämner vad andra har skrivit på min eller någon annans blogg. Man måste alltid alltid vara medveten om att en bloggkommentar är lika offentligt som att skriva ett debattinlägg i en dagstidning.

Trots svagheterna ger dock bloggandet stora möjligheter, och skapar möjligheten för många fler röster att höras. Det är också upp till varje bloggare att sätta upp etiska regler kring sin blogg och se till att de efterlevs. Tycker ibland att kritiken mot bloggsfären i kristna sammanhang är överdriven. Det tycks ibland finnas en rädsla hos kyrkliga och teologiska etablissemang för dessa raka och öppna debatter, där vem som helst kan kliva in i debatten. De teologiska debatterna kliver ut från teologins finrum ut på en mer folklig nivå, det engagerar vanligt folk, och man får då räkna med att det kan bli alla möjliga sorts inlägg, även sådant som kan uppfattas som okunnigt och ologiskt för den teologiske finsmakaren.

Vad ska man då säga om min blogg? Jag eftersträvar hela tiden att skriva sakligt och genomtänkt. Nu kan ju ibland vissa debatter bli hetsiga och känslomässiga, och även jag kan ibland använda ordval i debattens hetta som vid närmare eftertanke inte visade sig vara optimalt – även jag kan ibland bli upprörd över saker som skrivs. Men jag har svårt att inse att det skulle känneteckna denna blogg. Däremot värjer jag mig inte för att ta upp svåra och kontroversiella frågor, inte minst frågor som gärna sopas under mattan i den begränsade kristna sfären i Sverige. Jag märker också att när jag får omfattande kritik, handlar det nästan alltid om att kritikern ogillar mina ståndpunkter, det är ytterst sällan jag blir kritiserad bara för hur jag skriver.

Jag tycker också att det är viktigt att det finns kristna bloggar som på ett sakligt och kritiskt sätt kan analysera och granska vad kristna ledare, samfund m.m. säger och gör. Bloggandet utgår nästan alltid från skrivna texter, en artikel, en TV-intervju, en bok, ett inlägg på en annan blogg. Jag kan inte se det som etiskt fel att kommentera i en bloggpost andra skrivna texter. Kristna ledare måste vara beredda att ständigt utsättas för en sådan granskning för vad man skriver eller säger. Att ständigt sätta personliga samtal mot skrivande blir skevt. Jag ägnar mig ständigt åt personliga samtal men jag inte förstå varför jag inte kan på min blogg skriva reflektioner över vad andra kristna ledare säger eller skriver, eller vad samfund och kristna institutioner gör. Skulle det krävas att jag alltid pratar med allt och alla om allt jag skriver, då skulle jag inte hinna ägna mig åt bloggande. Rädslan för att bli granskad av bloggare, som jag märker i kristna sammanhang, tycker jag bara främjar en osäker kristen ankdammskultur. För min del vill jag göra både och, jag vill kommentera på min blogg vad som händer i svensk kristenhet, och samtidigt ha personliga samtal, med de personer det gäller. När en kristen ledare säger något i det offentliga rummet, måste det också kunna granskas och kritiseras i det offentliga rummet. Jag har t.ex. både kommenterat kritiskt vid något tillfälle något Johan Nilssson Equemenia har sagt, och bjudit honom på  lunch.

Vad ska man nu säga om kommentarerna på bloggen? Den övervägande delen av kommentarerna på denna blogg ligger inom ramarna för vad jag tycker är rimligt. Det förekommer dock en hel del mycket nedsättande kommentarer ibland om kristna fenomen och personer som man ogillar. Det mesta kritiken och nedsättande omdömen på min blogg är dock riktat mot mig personligen. Jag tycker att man ska eftersträva att inte ägna sig åt direkt personkritik, utan begränsa sig till att kritisera vad en person har sagt eller skrivit. Tyvärr har jag mycket begränsade möjligheter att hålla koll på kommentarsflödet när en debatt hettar till. Den så kallade ”Fyrkedebatten” genererade 730 kommentarer på denna blogg och då tappade jag helt kollen.

Vilka slutsatser ska jag dra av senaste intensiva debatterna. Jag behöver vara mer noggrann när jag skriver, och vara mer noga med att hålla huvudet kallt, även när det blir känslomässiga debatter. Jag ska också formulera tydliga etiska riktlinjer för att skriva kommentarer på min blogg. Jag uppmuntrar till att man skriver ut sitt namn, men jag kan förstå att det finns personer som vill skriva anonymt. Jag vet t.ex. hur känsligt det är ur arbetsmarknadssynpunkt om man deltar i en kristen debatt, allt man skriver i bloggsfären lagras i bloggsfären och är offentligt. Jag ska också försöka vara mer noggrann med att de etiska riktlinjerna följs. Jag ska också hela tiden försöka tänka på att både samtala och skriva kommentarer om vad som sägs och görs.

  • Anonym

    Jag har funderat en del på detta med bloggar. Har kommit fram till att det nästan kan bli beroendeframkallande. Jag ser många positiva sidor med bloggar, det som Stefan har nämnt i sitt inlägg. Men jag känner personligen att man får vara lite försiktig. Hur mycket tid lägger jag ner på att sitta framför dataskärmen och vilken frukt bär det i mitt liv.

    Ibland när jag engagerat mig i en bloggdebatt så kan jag bli helt uppslukad av den, jag kan längta efter att komma hem och läsa om någon har kommenterat mina kommentarer.
    Paulus talar om ”en sjuklig lust att diskutera”, och det är inte kul när jag ser den sjukliga lusten i mitt eget liv.

    Samtidigt gillar jag att man kan ha väldigt öppna diskussioner på ett sätt man inte kan i andra forum. Man lär sig mycket på det. Jag försöker i alla fall vara öppen för andras sätt att se på saker.
    Men, jag känner att jag behöver se upp.
    Det kan bli lite som en drog att läsa bloggar och kommentera.

  • Robert

    Bra skrivet igen Stefan! Den kristna världen verkar inte riktigt fatta bloggosfärens förutsättningar eller internets förutsättningar. Ungdomarna verkar greppa detta men inte alla. Om man skriver nått och lägger ut så är det öppet för hela världen att kritisera eller berömma. Om man på sin egen site dessutom har öppet för kommentarer så kan man få vilka typer som helst. Man kan ju välja att inte ha öppet men då får man räkna med att det kan stå saker om en själv på andra platser.
    Allt detta är inget försvar för avarter och otrevligheter via nätet utan det är en beskrivning av verkligheten. Om man inte kan handskas med det så kanske man skall undvika internet? Enda chansen annars att ”styra” kommentarer, känslor, flöden etc det är censur på central nivå men det är det väl ingen som vill ha tillbaka? Allra minst inom den kristna sfären?

    Håll fanan högt och tyck till Stefan! Du visar vägen tycker jag, på att man både kan vara rak i internetdebatter men samtidigt ha känsla för hur det som skrivs tas emot av de som det berör.

  • http://carl-i-dagman.blogspot.com/ CID Carl Ingemar Dagman

    Förvånande lite kommentarer här. Men de kommer naturligtvis. Vill bara påpeka det kanske inte riktigt uppenbara. Min pågående publicering av Waldenström-texter på mina bloggar, är i sig ett inlägg i fyrkantsdebatten. Waldenström var sannerligen inte fyrkantig, han vågade se vad Skriften sade, även om hela kristenheten sade emot. Samtidigt var han totalt inbunden, fångad, fjättrad, underställd, underordnad, uppgiven UNDER SKRIFTEN. Att överge Skriften i ett är att överge den i allt. Men om man ÄR under Skriften då är inte Traditionen det sista ordet, hur viktigt det än är.

    Till dig Stefan, vill jag bara (nu och här, men inte för alltid) stillsamt påpeka att det är inte möjligt att argumentera med traditionen som om det vore avgörande, i vissa frågor, eftersom du i andra frågor (dödsstraff, underordning, kvinnopräster, mm) inte tvekar ett dugg om att sätta Traditionen åt sidan, ja gå tvärtemot Traditionen och ändå kallar du det klassiskt kristen tro.
    Vill just nu bara skissa på hur min kritik mot din Skriftläsning ser ut – den har inte minskat sedan sist!

  • http://hallstromper.blogspot.com Per Hallstrom

    Debatten på den här bloggen är väldigt tillåtande men också lite vildvuxen. Och jag tror detta är en förutsättning för att meningsutbytet ska få vitalitet och spänning. Om du, Stefan Swärd, börjar städa hårt bland kommentarerna slocknar snart intresset. Vissa kommentarer är förvisso inte så genomtänkta men de är ofta desto mer provocerande. Och detta retar alltid någon. Och så drar diskussionen vidare.

    Osnygga angrepp på personer kan naturligtvis inte accepteras. Men för övrigt bör takhöjden vara betydande.

    Alltså, Stefan Swärd: Genomför inga drastiska förändringar!



Subscribe to Stefan Swärd