Emanuel Karlsten kommenterar på sin blogg att Hillsong-församlingen i Stockholm flyttar in på Nalen. Blir det ett nytt Karisma frågar han. Jag förstår frågan, många ställer den.
Det är dock en stor skillnad på Hillsong och Karisma. Karismaförsamlingen var en fristående församling där högsta ledningen hade noll koll på ekonomi, och satsade friskt, och hoppades på att pengarna skulle komma in, och de kom inte in. Ett avgörande misstag var den bristande informationen mellan församlingsledning och församlingsmedlemmar, som gjorde många Karismamedlemmar djupt besvikna och det förtroendegapet var anledningen till varför församlingen kollapsade, inte konkursen i sig.
Att vara en Hillsongförsamling innebär en nära relation med de andra Hillsonförsamlingarna i världen, framförallt huvudkyrkan i Australien, men öppen insyn och ekonomisk insyn, och med en strikt ekonomisk kontroll och styrning. Det är helt andra förutsättningar för Andreas Nielsen och Hillsongledningen än vad som gällde under Karismatiden.
Jag har också haft en del kontakt med Sven Almkvist och den Petruskyrkan som har startats i Stockholm med en församlingsledning med Karismarötter. Jag har sett även samma sak där, en ekonomisk kontroll, revision och noggrannhet som är mycket större än i vanliga frikyrkoförsamlingar.
Man måste tillåta att de tidigare Karismaledarna får komma tillbaka, de har haft sina karenstider. De har lärt sig av misstagen. Och när det gäller skötsel av ekonomi tror jag att dessa personer begriper detta bättre än någon annan idag.
För övrigt undrar jag om det finns någon församling i Sverige som är så duktig på att föra unga människor till tro på Jesus just nu som Hillsong. Vi i Elimkyrkan i Stockholm behöver lära oss av dem. Jag tar för givet att Evangeliska Frikyrkans stora ungdomsfestival Frizon ser till att få en bra input från Hillsong på det området.
Sedan gäller utmaningen för Hillsong som för alla andra framgångsrika församlingar, att bevara ödmjukheten gentemot andra kristna.