Marcus Johansson har skrivit en omfattande kommentar på mitt blogginlägg om Rob Bell. Anledningen till att jag skrev inlägget om Bell var att jag blev utmanad till det av bland annat Marcus. När det gäller postmoderniteten. Jag har läst en del om detta ämne. Jag är kritisk till begreppet postmodernitet, som är ett ganska smalt teologiskt koncept. När man använder begreppet för att analysera hela samhällsutvecklingen är man enligt min mening ute på hal is. Men man använder ibland begreppet postmodernitet för att beskriva trender både inom vetenskapliga teologin och inom amerikansk populär kristendom. Bell brukar ofta, inte minst i Christianity Today uppfattas som en ledande företrädare för det sistnämnda. Om han inte ska klassas som detta, är det inga problem för min del. ”Jag tillskriver Bell en åsikt” – jag bara konstaterar att han ganska tydligt sätter ned foten i början på boken, det skulle han nog själv hålla med om. Sedan är det svårt för mig som bokläsare att tolka honom, hur breda kristna grupper innefattas i kritiken. Jag tolkar det som en kategorisk kritik mot kristna som tror på dubbel utgång. Tolkar jag det fel, jag tycker i så fall att det är Bells ansvar att förtydliga sig.

Om Bell inte tror på relativism – jag skulle bli glad om det stämmer. Jag har läst för lite av honom för att bedöma detta. ”Love wins” är inte uttryck för relativism, han gör en mycket tydlig framställning med klar kritik mot dem som ser det på annat sätt. Det är inte relativism. Det är andra som ger Bell etiketten postmodernist, antingen stämmer det inte, eller också finns inte postmodernitet – det är så jag tolkar Bells bok.

”Bell skriver att boken inte innehåller några nyheter”. Enligt min mening är den dubbla utgången mainstream-kristen förkunnelse både i katolsk, luthersk och calvinsk tappning. Det ortodoxa känner jag inte till tillräckligt, men den har ju varit ytterst perifer i västvärlden och nu även i den snabbväxande kristendomen i Asien, Afrika och Latinamerika. Det är riktigt att det har funnits tankar om universalism i olika varianter, men det har varit mycket ovanligt i kyrkans historia. Att jag refererar till Sverige i mitt blogginlägg är att jag bara avgränsar mig lite. Analysen förändras inte om man anlägger ett globalt perspektiv. I en amerikansk kontext, förutom liberala kyrkor, är det ju främst de lite mer udda samfunden på eskatologins område som ifrågasatt dubbla utgången. Jehovas Vittnen och adventisterna tänker jag på. De som hävdar att universalistiska tankegångarna har varit omfattande i kyrkans historia, och att det har funnits oenighet på detta område, det skulle jag gärna vilja se bevis på. Det jag har läst i ämnet pekar inte i den riktningen.

Att evangelikala kristna och kyrkor är universalister eller är öppna för universalism menar jag inte gäller. Går det att ge något exempel på något evangelikalt samfund som öppet bekänner sig någon variant av universalism? I så fall vilket? Finns det något pingssamfund någonstans i världen som gör det? Jag känner inte till något? Det är fel att påstå att det bara är kalvinister som kritiserar Bell. Sedan finns det säkert enskilda debattörer som bekänner sig som evangelikaler som kan hålla med Bell, det ifrågasätter jag inte. Men att hela samfund, församlingsrörelser som bekänner sig som pingstvänner eller evangelikaler öppnar sig för unversalistiska tankegånger – detta har jag inte hört talas om. Men har jag fel på den punkten, är jag mycket nyfiken på information som visar att jag har fel.

Den avgörande frågan är ju om Bell är universalist, och jag menar att han är det. Du lägger inte fram en avgörande argumentation för att jag tolkat honom fel. Men ger man en smalare definition av universalism så stämmer det ju inte.

”Jag bara noterar att Bell mycket kategoriskt avfärdar en kristen förkunnelse om himmel eller helvete, och där tron på Jesus här i livet är avgörande för den eviga destinationen.” Jag köper första satsen av meningen men avfärdar Bell verkligen din bisats? Detta har du inte argumenterat för och det är heller inte så jag läser Bell. Du vill förmodligen att det ska vara så eftersom det styrker din poäng men jag ifrågasätter din slutsats. – Eftersom Bell menar att Gud ger oss oändligt med chanser efter döden att ta emot Jesus, och komma fram till en frälsande tro. Min slutsats av detta är att livet här och nu är inte avgörande för min eviga destination. Bells lära om oändligt antal möjligheter leder till en relativisering av livet här och nu, även om han påstår att det inte är så. Det är endast en logisk slutsats.

Det du egentligen säger är att universalism är farlig när den får konsekvenser för våra liv. Om den inte får det så bör den därför vara ”ofarlig”. Antingen så tror Rob Bell så som du hävdar och i så fall antar jag att han lever helt stick i stäv med vad han tror eller så måste han tro någonting annat. Jag kan inte se det på något annat sätt, kan du? – Ja, jag menar att universalism är farlig om den får konsekvenser för våra liv. Men det handlar inte bara om konsekvenser, utan om det är sant eller inte. Men det är nedlagt i människans natur att vara kärleksfull, osjälvisk och göra gott – trots att vi alla drabbats av syndafallet. Det är många miljoner människor som gör stora uppoffringar för att förbättra världen. Även om man är ateister. Jag tror inte att universalister inte gör något gott här och nu. Men en klassisk tro på dubbel utgång ger en extra förstärkande morot och motivation, för här och nu. Även för min egen del som kristen. Jag ska ju stå inför Kristi domstol den dag jag ska uppstå från det döda, för att få lön och mitt liv ska utvärderas. Det är en daglig morot och motivation för mig.

En kort kommentar om ditt vanliga argument med listan över ”super-onda människor-som-man-verkligen-inte-skulle-vilja-umgås-med” och mitt svar på det är helt enkelt: om dessa människor ärligt skulle ha ångrat och omvänt sig, tagit emot Jesus etc så skulle jag inte ha det minsta problem med att spendera evigheten tillsammans med dem. Tvärtom skulle det vara ganska intressant. Självklart, de som har omvänt sig och bara räknar med Jesus som garant för sin frälsning platsar i himlen, det går utmärkt att genomgå allt detta på dödsbädden som rövaren på korset.

Ärligt talat Stefan, jag vet att du inte är utbildad teolog men var i hela friden hittade du följande definitioner:
”Exklusivism handlar om att vara kristen handlar om en medveten överlåtelse till Kristus, om tro på evangeliet om Jesus. Innanför eller utanför. Att ta emot Jesus, eller inte. Inklusivism är mer generös. Inte fokus på omvändelse,” – snabbt och slarvigt skrivet, det blir tyvärr så när man skriver mycket på en blogg. Man behöver där utveckla analysen om begreppen exklusivism och inklusivism, vilket jag inte hinner nu, men tycker ändå inte att Bell är särskilt tydlig här om hur och när och utifrån vilka kriterier man blir kristen. Eller är han det? Var i boken i så fall?

Sedan nämner du kort Gudsbilden, häromdan läste jag Carl-Henric Jaktlunds senaste bok där han citerar Bell från just Love wins, har tyvärr varken sida eller citat men ska leta upp det. Poängen är att alla människor längtar efter en dömande Gud som tar itu med all ondska och Gud också är sådan. Du har även själv tidigare i ditt inlägg hävdat att Bell tror på någon slags (temporär) dom, hur kan du då nu hävda att Bell står för en gudsbild som inte innehåller en Gud som är vred över synden och straffar den? – jag tänker närmast här på den mest berömde universalisten i svensk frikyrkohistoria, EJ Ekman, som mycket starkt trodde på Guds temporära dom. Men drar man ut Bells resonemang till en spets så blir det endast en temporär dom. Och temporära domar tror väl alla på, även ateister. Det går åt pipan på sikt om man missköter sig. I regel.

”Kastar ord på varandra” – Bells bok avviker tydligt från gängse evangelikal teologi. Man får då finna sig i att utsättas för en hel del kritisk granskning. Tycker inte du att Bell kastar ord på dem som tror på dubbel utgång enligt konservativt stuk? Eller kan Bells kritiker kategoriskt klassas som kärlekslösa?

Som bloggare har jag en liten favör. De kristna bokförlagen skickar gärna böcker till mig gratis, med en förhoppning om att jag ska skriva om boken på min blogg. Det var nog ganska länge sedan jag betalade för en svensk kristen bok, så lite lön för mödan får man för att vara bloggare. Så jag får betydligt fler böcker än vad jag hinner med att läsa. Har dock läst Dagenjournalisten Carl-Henric Jaktlunds bok ”Vägen är smal men livet är brett”, som Libris har gett ut. Tyvärr har jag missat att läsa Carl-Henrics tidigare bok om varför så många kristna ungdomar glider bort från kyrkan, men läst så mycket om den, så jag tror att jag vet ungefär vad som står i den. Han har något viktigt på spåren i den boken, det är uppenbart.

Låt mig börja med att säga att jag gillar boken ”Vägen är smal men livet är brett”.  Carl-Henric skriver bra med ett rappt och lättläst språk. Att vara både pastor och journalist är en riktigt perfekt yrkeskombination. Och han skriver både med teologisk insikt, men boken visar också tydligt hans pastorala erfarenhet. Samtidigt med journalistens distinkta och välformulerande förmåga. Hans huvudtes, att skapa balans, och att kristet liv och församlingsliv handlar om att balansera mellan ytterligheterna – det är en riktig analys enligt min mening.

Boken handlar alltså om balans i det kristna livet. Både och. Om både inåt och utåt. Om både överandligt och underandligt. Om både nåd och sanning. Det är de tre områden som boken fokuserar. Det kan nog de flesta hålla med om att det behövs både och. Men att det i praktiken blir ganska svårt, Carl-Henric belyser, citerar från Bibeln, plockar ur sin egen erfarenhet, och läsning av andra kristna författare . Visar på dikena och var vägen skulle kunna gå någonstans. Jag tycker när jag har läst igenom detta att han har lyckats riktigt bra.

Samtidigt skulle boken vinna på att våga vara lite mer konkretare. Nu glider Carl-Henric  smidigt undan de stora stridsfrågorna i modern kristenhet, och rör sig på ett lite mer övergripande och abstrakt plan, och då blir det en nivå där nog de flesta håller med. Det skulle bli mer laddning om han ännu mer satte ned foten i konkreta frågor.

Samtidigt tycker jag nog att han ganska bra sätter ned foten ändå. I avsnittet om ”nåd och sanning” kommer han in på församlingslivets gränser.  Jag hör ju till dem som tycker att moderna frikyrkan har förlorat sin själ, istället för att vara en lärjungaformande miljö med gränser, så har den bliviti tillåtande, ställer inga krav, ger inga utmaningar.  Carl-Henric kritiserar praxisen från förr med uteslutningar på detaljfrågor, något som knappast någon försvarar idag. Men han säger: ”En kyrka, pastor eller kristen kan inte stå utan åsikter. Det finns sanningar. De är inte alltid lätta att omfatta och kan mycket sällan formuleras på ett enda sätt. Men det finns sanningar. Och med dem följer gränser som faktiskt inte kan korsas utan reaktioner. Vad som helst kan helt enkelt inte accepteras.”

Nåden ska inte sätta sanningen ur spel. Men sanningen ska inte heller sätta nåden ur spel. Jag är med på noterna.

I kapitlet om överandligt vs underandligt tycker jag också att Jaktlund träffar rätt. Det är ju både det övernaturliga, och det rent mänskliga som vi behöver leva med som kristna. ”Jesus vill inte rädda oss från vår mänsklighet, han vill blåsa in ande i oss. Jesus vill inte befria oss från denna jord, han vill upprätta den”. Det finns både redan nu, men ännu inte. Bra att Jaktlund också visar på de mänskliga dimensionerna av det övernaturliga. ”Och när det övernaturliga blir möjligt handlar det inte bara om att ett ben växer ut eller att lama börjar gå. Jag tror att vi även kan ta emot gudomlig hjälp på andra plan. Så att vi blir bättre lyssnare på frun eller maken. Så att vi lever sundare så att stress och längtan efter pengar får släppa taget. Så att vi prioriterar tiden bättre så att barnen inte tappas bort i karriären.”

Det tredje balansområdet som Jaktlund lyfter fram är inåt – utåt. Det är ju också något som de flesta kristna håller med om, men där det ändå är så svårt i praktiken att få balansen. Jaktlund betonar betydelsen av att ha båda perspektiven samtidigt, det var detta Jesus kallade sina lärjungar till, att komma nära honom men samtidigt nå ut till människor. Min bedömning är att tendensen ständigt är att vi blir för inåtvända i våra kyrkor och församlingar. Tycker att Carl-Henric gör några bra markeringar: ”Den kyrka som jobbar bort allt sitt språk, som strävar efter att bli som alla andra, en förening bland föreningar – blir som alla andra, en förening bland föreningar. Då tappas själen och existensberättigandet bort.” Lärjungarträningen behöver vara i fokus. Det måste finnas plats att växa upp i församlingen. ”Tänk om församlingen kunde gå före och hitta en hållning där Kom! och Gå! harmoniseras och blir en helhet. Det är vad jag drömmer om.”

Jaktlund lyfter fram tre viktiga områden där vi behöver hålla balansen. Och där jag tycker att svensk kristenhet behöver mer balansering. Inåt har fått för mycket fokus på bekostnad av utåt. Nåd i form av kravlöshet har fått för mycket utrymme på bekostnad av sanning. Det mänskliga har fått för stort utrymme på bekostnad av det karismatiska – övernaturliga. Det är min personliga bedömning av läget i svensk kristenhet, det finns knappast något i Jaktlunds bok som motsäger min bedömning, samtidigt är hans bok på en ganska generell nivå så att man kan använda den som stöd även för en motsatt uppfattning.

Är det något i boken jag inte gillar eller är skeptisk över? Det finns ibland lite slängar åt det enda eller andra hållet, där man inte vet vad han menar. Och där han inte är särskilt tydlig. T.ex. när han skriver på sid 30 att han är trött på radikal kristendom. Men vad menar han då? Ordet radikal brukar ju i regel ha en positiv klang både i internkristet och  allmänt språkbruk. Det är någon släng mot fyrkantiga och dömande kristna som han är ute efter. Här skulle boken vinna i styrka om han konkretiserade sig och gav exempel.

Carl-Henric är både journalist och pastor, det framkommer med all tydlighet i boken. Och hela perspektivet på balansen, både och – är ju ett typiskt pastoralt perspektiv, som pastorer ständigt jobbar med. Men det behövs också kompletteringar till detta, personer som är entreprenörer, förändringsagenter, apostlar, profeter, evangelister – som sticker ut hakan, och går i bräschen för förändringar. Då kanske det blir lite så och så med balansen ibland. Men det behövs både och. Både pastorer, apostlar, evangelister och profeter.

Det är nu en strid inom Svenska kyrkan om rätten att få välja vilken församling man ska vara med i, om man är medlem i Svenska kyrkan. Lever de fortfarande på 1840-talet? Statskyrkomonopolstänkandet lever fortfarande kvar 2011, med den toppstyrda byråkratiska kyrkan, man tror inte det är sant.

Jag har blivit utmanad på twitter att återigen granska och skriva om Rob Bells bok ”Love wins” som kommer ut på svenska i höst. Bell är ju en mycket skicklig kommunikatör och har klivit fram som en av de mest inflytelserika kristna ledarna i USA. Därför bör vi ta på stort allvar det han säger och skriver.

Har nu läst ”Love wins” en fjärde gång. Har inte tittat på det jag skrev på bloggen i våras, för att se om jag kan göra någon annan form av  bedömning. Vill ta upp några viktiga och avgörande frågor med boken.

Bell brukar ju uppfattas som en av spjutspetsarna i så kallad postmodern kristendom. Ett kännetecken för detta är en mer ödmjuk hållning till sanningsfrågor, inte minst teologiska och religiösa sanningsfrågor. Inte vara så tvärsäker när man läser Bibeln. Jag tycker nog att Bells bok bekräftar att postmoderniteten är en myt. Utgångspunkten för boken är ju ganska säkra bedömningar, och en minst sagt fyrkantig kritik av kyrkans mainstream-förkunnelse. Hur kan Bell vara så tvärsäker på att kyrkan har haft fel?

Kyrkans förkunnelse historiskt sett har varit (mainstream) att tro på Jesus för att bli frälst och räddad, inte tro på Jesus gå evigt förlorad. Himmel eller helvete. I ett svenskt kontext har det varit Svenska kyrkans undervisning och förkunnelse under ett antal hundra år, och det har varit också de svenska väckelserörelsernas klassiska förkunnelse. Undantagen bland väckelserörelserna har varit fribaptisterna och EJ Ekman inom Missionsförbundet. Inom pingströrelsen har förkunnelsen varit entydig.

Men Bell är redan i bokens inledning mycket tydlig. Han tror inte på detta. Han sätter ner foten, han sätter gränser, han pekar ut breda grupper av kristna som att de har helt fel. Är det postmodernt enligt gängse definition?

Och han skräder inte orden. ”This is misguided and toxic and ultimately subverts the contagious spread of Jesus´s message of love, peace, forgiveness and joy”. Det är en utgångspunkt i boken.

Hade Bell varit ödmjuk, resonerande, lyssnande, – skulle han knappast börja boken med att ta i med storsläggan. Var alltså Lewi Pethrus ”misguided and toxic and ultimately subverts the contagious spread of Jesus message”? Var alltså grundarna av Örebromissionen, Helgelseförbundet och Alliansmissionen ”misguided and toxic and ultimately subverts the contagious spread of Jesus message”? Det blir mina enkla följdfrågor till Bell.

Jag har svårt att förstå Bell på ett annat sätt att han sätter tydliga gränser mot vad för sorts kristendom han är emot. Och att boken behöver tolkas och förstås i det ljuset. Skulle bokens uppdrag vara att mer pröva sig fram och förutsättningslöst diskutera dessa frågor, skulle han inte börja med så tydliga påståenden.

Jag diskuterar nu inte kritiken mot himmel- och- helvetesförkunnelsen. Jag bara noterar att Bell mycket kategoriskt avfärdar en kristen förkunnelse om himmel eller helvete, och där tron på Jesus här i livet är avgörande för den eviga destinationen.

Den andra frågan handlar om Bell är universalist eller inte. Att vara universalist innebär att man tror att alla blir kristna-frälsta till slut och kommer till himlen, och ska i all evighet leva med Gud. Bell förnekar bestämt att han är universalist. Den frågan är nog mer känslig i USA än i Sverige. I USA kan man knappast kalla sig för evangelikal och samtidigt vara universalist, det accepteras inte. I Sverige finns varken begreppen evangelikal i större utsträckning, eller universalist, men min bedömning är att de universalistiska tankegångarna är ganska spridda i svensk kristenhet, och inom Svenska kyrkan är det helt dominerande. Stanley Sjöberg chockade i varje fall pingströrelsen på åttiotalet då han gick ut och sade att han var universalist. Så i en svensk kontext är det inte så dramatiskt. Göran Skyttes intervjubok med Stinissen är också inne på universalistiska tankegångar.

Men är Bell universalist? Och vad är en universalist?

Det finns ju olika sorts universalister. Jonas Gardell är en sådan. Han tror inte på himmel eller helvete. Han tror att alla en dag kommer till Gud, oavsett religiös tro. Han tror inte heller att Gud dömer någon. Jag har frågat Jonas om man då ska leva i himlen i all evighet ihop med pedofiler,våldtäktsmän och massmördare, hur kommer det att gå. Men det har Jonas inte haft ett bra svar på.

Den formen av universalism är ovanlig. En vanligare form är att man ser frälsningen som stegvis. EJ Ekman, Missionsförbundets förste universalist, trodde på den yttersta domen, och på Guds domar. Men för honom var domarna ett Guds reningsbad, för att få syndaren till bättring. Det var ingen automatisk frälsning för Ekman. Men ingen skulle i längden kunna stå emot Guds nåd. Så trodde Ekman, och han klassades som universalist. Och fick sparken från Missionsförbundet. Det är också den form av universalism som Stanley Sjöberg var inne på under åttiotalet.

Bell skriver resonerande, ställer frågor, motfrågor, och ytterligare motfrågor – så det är inte alltid lätt att få kläm på vad han menar – även om han ibland uttrycker sig tvärsäkert och glasklart. Kapitel 4 med rubriken ”Does God ge what God wants” är den avgörande delen om man ska klassificera Bell som universalist eller inte.

Jag tycker nog att han sätter ned foten redan på sid 97,98 där han citerar 1 Tim. 2 som säger att Gud vill att alla ska bli frälsta, och där Bell ställer frågan ”Will all people be saved, or will God not get what God wants? Does this magnificent, mighty, marvelous God fail in the end?” Frågan är retorisk, men har ett inbyggt antagande som svar. Gud ska inte misslyckas till slut, han vill att alla ska bli frälsta till slut, och då kommer det att bli så.

Gud har en plan, och ett mål – och han kommer att kunna genomföra det. Att alla ska bli frälsta till slut.

Bell är tydlig med att Gud kommer inte att tvångsfrälsa någon. Men det blir oändligt med möjligheter och oändlig tid att säga ja till Gud. ”As long as it takes, in other words”. Sid 107. Gud kommer att fortsätta kalla folk till frälsning så länge som det behövs. Långt in i evigheten.

Bells slutsats: ”at the heart of this perspective is the belief that, given enough time, everybody will turn to God and find themselves in the joy and peace of God´s presence. The love of God will melt every hard heart, and even the most depraved sinners will eventually give up their reistance and turn to God”. sid 107.

Bell är inte universalist om man menar att Gud tvångsfrälsar. Bell är inte heller universalist enligt Jonas Gardells definition – att det behövs ingen frälsning utan alla kommer med automatik till himlen. Men han är universalist enligt gängse definition att till slut, någon gång till slut, efter domar, motstånd,  m.m. ingen kan i längden stå emot Guds kärlek. Det var ju precis så EJ Ekman trodde, och fick sparken från Missionsförbundet för han var universalist.

Det går här att komma med en hel del Bell-citat för att backa upp påståendena. Sid 109: ”At the center of the Christian tradition since the first church have been a number who insist that history is not tragic, hell is not forever, and love, in the end, wins and all will be reconciled to God”.

Hur kan man hävda att detta inte är universalism?

Men Bell ifrågasätter inte vår fria vilja. På sid 113 skriver han ”love demands freedom, it always has, and it always will. We are free to resist, reject, and rebel against God´s ways for us. We can have all the hell we want.”

Bell tror på ett temporärt helvete. Bell tror på en temporär dom. Bell tror på vår fria vilja. Vi kan säga nej till Gud. Men hans tydliga slutsats är att till slut, ”Love wins”. Ingen kan stå emot Guds kärlek i längden. Det finns en teoretisk möjlighet till det. Men som Bell resonerar och om människans fria vilja, så har kristna universalister tänkt i alla tider.

Så min slutsats är, Bell är universalist.

Men är det något problem med det? Detta har jag skrivit en hel bok om som kommer ut i september. Så jag återkommer mer utförligt i den frågan.

Låt mig bara peka på ett problem. Livet här och nu blir inte avgörande. Våra val i detta jordeliv, blir inte avgörande. Gud kommer ägna evigheten åt att få in oss i himlen, och att få oss frälsta från våra synder och tillkortakommanden. Anders Breivik, Pol Pot, Lasermannen, Stalin, Hitler, Göring, Himmler, Mao – det är inte kört för någon av dem. Gud kommer efter döden i all evighet fortsätta och älska dem till frälsning.

Men varför ska jag då ge mitt liv för Jesus? Kanske som missionär, under strapatsrika förhållanden, där det handlar om livsfara. Varför ska jag bli en kristen martyr, om livet här och nu inte är avgörande. Varför ska jag stå emot synden, synd kan ju vara mycket lockande och trevligt, om jag ändå får ett oändligt antal chanser. Bell tycks tydligen tro att vara kristen är glädje och frid, och den andra vägen är ett elände. Men ofta är det ju tvärtom här i världen. Den kristna kyrkan har under stor del av sina två tusen år varit en förföljd minoritet, det har varit med fara för sitt liv man valt att vara kristen. Är inte Bell lite amerikansk ochvästerländsk i sitt perspektiv här. Tittar han verkligen på frågan ur perspektivet, vara kristen under kejsar Neros tid, eller vara kristen under Hitler-epoken, eller i Saudi-arabien.

Det är en liten fundering kring universalism och om Gud ger oss oändligt antal chanser att bli frälsta, även långt in i evigheten.

Det finns en annan viktig aspekt med Bells bok, det som teologiskt fikonspråk kallas för inklusivism eller exklusivism. Det hänger ihop med frågan om himmel eller helvete. Exklusivism handlar om att vara kristen handlar om en medveten överlåtelse till Kristus, om tro på evangeliet om Jesus. Innanför eller utanför. Att ta emot Jesus, eller inte. Inklusivism är mer generös. Inte fokus på omvändelse, överlåtelse, förkunnelse, en medveten tro. Utan Jesus är närvarande i sin skapelse. Och kan möta människor var som helst, även om de inte har hört talas om honom.

Det finns en rad olika grader av exklusivism och inklusivism. Är man mycket inklusiv kan egentligen vem som helst räknas som kristen. Inte ens med krav på religionstillhörighet, det går ändå att komma fram till en frälsande tro genom någon form av Gudstro och Gudsmedvetenhet.

Bell betonar att Jesus är både exklusiv och inklusiv. Han är vägen, sanningen och livet. Men Jesus kan vara överallt utan att hans namn är nämnt. Det är svårt att få grepp om Bells teologi här, och framförallt får jag inget tydligt svar på frågan om en människa behöver höra evangeliet om Jesus för att bli frälst, menar Bell att ”om du med din mun bekänner att Jesus är Herren och i ditt hjärta tror att Gud har uppväckt honom från de döda, ska du bli frälst”, som det står i Romarbrevet. Bell är här minst sagt otydlig om hur man blir kristen.

Kapitel 7 handlar om Gudsbilden. Och där är budskapet att Gud är kärlek. En helhetsläsning av Nya testamentet visar också på en Gud som är helig, som är rättfärdig, en Gud som är vred över synden och straffar synden. Det är bara utifrån den helhetsbilden som korset och Jesu död fullt ut blir förståelig. Här förenklar Bell enligt min mening och ger ingen helhetsbild av Nya Testamentets Gudsbild.

Det finns mer att säga, men detta var ett försök till en diskussion av några centrala punkter i boken.

Den bok jag kommer ut med själv i september kommer att bli helt annorlunda i upplägg och tänk.

Ett problem med hela Bells teologi är att den passiviserar. Det är ju inga nya tankar utan mer liberalt orienterade kyrkor har predikat detta konsekvent senaste 50-70 åren. Det blir en kristendom som är anpassad efter den västerländska humanismen, den utmanar inte, den stöter ingen, det som skapas är en rumsren och tidsanpassad kyrka, kan eventuellt bli populär men utmanar inte till omvändelse, radikal efterföljelse, evangeliserande mission. Man kan tro på det, eller inte tro på det, det har ju ingen större betydelse.

Under sjuttiotalet såg jag en hel del välja det spår Bell stakar ut. Den enda frukt jag har sett är urvattning, ljumhet, nonchalans inför synden, jag har inte sett någon lärjungaformande och utmanande kristen miljö formas av detta. Men det är min begränsade erfarenhet. Det är kanhända så att andra har andra erfarenheter. Men det blir helt fel om Bells undervisning presenteras som något nytt. Teologin har praktiserats och följderna kan utvärderas.

Den här artikeln har jag försökt på publicerad på DN debatt och SVD Brännpunkt denna vecka, men inte lyckats med det. Men då är det så bra att ha en blogg där man skriver vad man vill. Här är den refuserade artikeln, exklusivt för mina bloggläsare, innehållet liknar ledaren i Världen Idag:

Den senaste veckan har vi återigen blivit påminda om att kampen aldrig får upphöra för demokratin och det öppna samhället. Det politiska våldet vilar ständigt bakom hörnet. I Tyskland 1933 var det en person med Breiviks värderingar som grep makten i landet samtidigt som många svenskar uttryckte sympatier för Nazityskland och nazismen. Samma brutala våld grep makten i dåvarande Sovjetunionen och i Kina, även det med en hel del sympatier från svenskt håll. Det är samma människosyn som ligger bakom dåden på Utöya, Gulag i Sovjetunionen, Treblinka i Polen och Kinas kulturrevolution på sextiotalet.  Den extrema våldsvänstern hade också omfattande sympatier i Sverige, liksom nazismen, liksom Anders Breiviks groteska högerextrema ideal.

Samma människosyn och att använda dödandet som politisk metod präglar även de muslimska diktaturerna, listan kan göras lång, Iran, Saudiarabien, Syrien, Libyen, för att nu inte tala om Bin Laden.

En läsning av Anders Breiviks 1500-sidiga dokument visar att han är mer än en högerextrem person. Han är också terrorist och vill använda terrorn som ett medel för att nå politiska mål. Det som hände i Norge var inget vansinnesdåd, det var en ny form av högerextrem terrorism.

 Trots att dessa olika rörelser hatar varandra och är varandras motsatser, vänsterextremisterna, de totalitära muslimska diktaturerna, nazisterna och Breiviks högerextrema terrorism – så är de samma andas barn. Den finns en totalitär samhällssyn i grunden och man använder massmördandet som en politisk metod och en politisk strategi.

Breiviks terrorism kombineras också med aggressivitetshöjande droger, också en ny trend, som liknar fotbollshuliganismen.

Kampen för det demokratiska och öppna samhället kan aldrig slå sig till ro. Även i fredliga och lugna Norden visar all erfarenhet under många år att det finns en benägenhet att stödja och acceptera totalitära ideologier och i varje fall passivt stödja massmördandet. Våld och terror kan inte bemötas med mer hat och våld. Den norska reaktionen har varit sansad och föredömlig, ännu mer öppenhet och demokrati är lösningen, dock utan naivitet och okunnighet om de extrema rörelser som finns i samhällets utkanter.

Nu är jag hårt engagerad i debatten efter det som har hänt i Norge. Jag har ju semester så jag har extra gott om tid. Publicerar idag en artikel i Världen Idag, det är min första officiella ledare i tidningen. Har också skickat iväg en artikel nu på morgonen till en av våra rikstidningar.

Jag har gått igenom det dokument på 1500 sidor som Anders Breivik har skrivit och min bedömning är att detta är inget vansinnesdåd, det är en ny form av högerextrem terrorism som har trätt fram.

I kampen för ett totalitärt samhälle och totalitär samhällsyn, och att använda massmördandet som politisk metod, rör sig Breivik på samma område som nazisterna, den extrema vänstern, de muslimska diktaturerna, och de muslimska terroristerna.

Det är mer likheter än skillnader mellan Utöya, Treblinka, Auschwitz, den kinesiska kulturrevolutionen, Gulag, Bin Laden och Iran.

Skrev en krönika i Världen Idag i fredags om samhällsekonomi. Man hittar den här. Senaste dagarna har min uppmärksamhet handlat om de tragiska händelserna i Norge, har gjort en intervju för Hemmets vän idag om detta, och skriver i Världen Idag, kanske för publikation på onsdag denna vecka. Ägnar mig nu åt att gå igenom det dokument på drygt 1500 sidor som norske terroristen Anders Breivik har lagt ut på nätet, han är en mycket genomtänkt terrorist med tydliga politiska mål, enligt min uppfattning.

Att han skulle vara kristen är fullständigt nys – det är min slutsats när jag läser igenom hans manifest. Han försvarar konservativa värderingar, vilket innefattar traditionell religion, i Nordens fall handlar det om kristna kyrkan. Men det finns inget i hans manifest som tyder på någon medveten tro. Han vill ha tillbaka ett traditionellt samhälle, och vill använda våld för att nå det målet. Det finns inget kristet i detta.

För övrigt, har rest till Skellefteå idag med hustrun, för drygt två veckors semester.

Det som har hänt i Norge senaste dygnet har varit en chock. Jag blir extra berörd när unga människor drabbas av det besinningslösa våldet. Eftersom jag hade en dotter som befann sig 75 meter från Oslobomben är jag direkt personligt berörd av det som har hänt.

Jag betraktar det som har hänt som politisk terrorism. Den som har utfört massmördandet hade tydliga politiska värderingar. Attentatet i Oslo var riktat mot regeringen och regeringskansliet. Massmördandet på ön var riktat mot ett politiskt ungdomsförbund.

Vi blir återigen påminda om att trots all välfärd och trots att Norden har varit skonat från krig sedan andra världskriget och uppfattas som en stabil och fredlig oas i världen, så kan vi aldrig slå oss till ro. De totalitära och våldsamma ideologierna lurar ständigt runt hörnet, vi kan aldrig slå oss till ro i kampen för demokrati, försvar för människovärdet och i kampen för mänskliga rättigheter.

Jag ser en direkt koppling mellan norske massmördaren Anders Behring Breivik och Hitler – Stalin – och Allatoya Khomeini i Iran. Trots de stora olikheterna på ett ytligt plan, och även om dessa personer avskyr varandra, så är man samma andas barn.

Vi som är födda på femtiotalet är uppvuxna med vänsterextremismen. Det var samma tendens där bland de mest extrema, att använda mord och massmördande för att genomföra politiska reformer. Samma mentalitet präglade nazisterna på trettiotalet, de hade också ett starkt stöd – inte minst på svenska universitet. Vi ser att våldsideologierna lätt fångar extrema och udda personer även i Norden. Hitler och Stalin-Lenin-Mao gjorde en fabrik av massmördandet. En totalitär ideologi, viljan att döda för att rensa samhället förenade extrema vänstern och extrema högern. Och det är samma anda som präglar Anders Behring Breivik. Detta var mer än ett vansinnesdåd. Det var politisk terror. Det är samma mentalitet som präglar extrema muslimer.

En totalitär ideologi, en totalitär stat, beredd att döda oliktänkande, detta förenar Hitler, Stalin, Mao, Lenin, Bin Laden, Khomeini och nu också Anders Breivik.

Vi har återigen blivit påminda om att vi aldrig kan slå oss till ro i kampen för demokrati och människovärde. Hoten finns även i Norden. Det som har hänt i Norge är en väckarklocka för oss alla.

Den stora frestelsen i dessa situationer är att överreagera, och att möta våldet med eskalerande våld. Det är ju så dessa extrema grupper provocerar varandra. Extremvänster möter extremhögern med våld och extremhögern möter extremvänster med våld. Antimuslimer möter det mångkulturella samhället med våld, som muslimska extremister också möter med våld. Hatet och hämnden löser aldrig problemen eller går till roten med det onda. Men naivitet och okunnighet om onskan som lurar i skuggorna, är ett minst lika stort hot. Vi måste ta upp kampen mot de extrema ideologierna, extremvänstern, extremhögern, muslimsk terrorism – med debatt, med fasthet, genom en ständigt pågående opinionsbildning. Vi som kristna och som kyrkor måste utan kompromiss vara en del av denna kamp.

Som kristna ska vi inte bara reagera med fasa. Vi behöver be till Gud för våra länder i yttersta norden. Vi behöver be till Gud för att denna katastrof, som inte orsakats av Gud, utan av en människa som drivits av det onda, att det leder till bön, söka Guds ansikte, och en förkrosselse inför Gud, att inse vårt andliga beroende.

Lägger andra frågor åt sidan just nu, skriver på en kommentar över vad som har hänt i Norge. Hoppas publicera den ikväll.

Ikväll är våra tankar och böner riktade mot Norge och Osloborna i synnerhet. En av mina döttrar, Deborah, jobbar i Oslo, och ansvarar för ett modehus som ligger endast 75 meter från där bomben detonerade. Hon var på plats på sin arbetsplats när bomben exploderade. Deborah berättar om att hela den stora departementsbyggnaden skakades av bomben, även den byggnad där hennes varuhus ligger. Fönster gick sönder, rök kom in i lokalerna och byggnaden skakade. Deborah har aldrig upplevt något liknande. Utanför var det total kaos och som en krigsskådeplats. Deborah är helt oskadd, även alla de anställda i modehuset, men de är chockade. Det är polisen som avgör när verksamheten kan fortsätta.