Jag har blivit utmanad på twitter att återigen granska och skriva om Rob Bells bok ”Love wins” som kommer ut på svenska i höst. Bell är ju en mycket skicklig kommunikatör och har klivit fram som en av de mest inflytelserika kristna ledarna i USA. Därför bör vi ta på stort allvar det han säger och skriver.
Har nu läst ”Love wins” en fjärde gång. Har inte tittat på det jag skrev på bloggen i våras, för att se om jag kan göra någon annan form av bedömning. Vill ta upp några viktiga och avgörande frågor med boken.
Bell brukar ju uppfattas som en av spjutspetsarna i så kallad postmodern kristendom. Ett kännetecken för detta är en mer ödmjuk hållning till sanningsfrågor, inte minst teologiska och religiösa sanningsfrågor. Inte vara så tvärsäker när man läser Bibeln. Jag tycker nog att Bells bok bekräftar att postmoderniteten är en myt. Utgångspunkten för boken är ju ganska säkra bedömningar, och en minst sagt fyrkantig kritik av kyrkans mainstream-förkunnelse. Hur kan Bell vara så tvärsäker på att kyrkan har haft fel?
Kyrkans förkunnelse historiskt sett har varit (mainstream) att tro på Jesus för att bli frälst och räddad, inte tro på Jesus gå evigt förlorad. Himmel eller helvete. I ett svenskt kontext har det varit Svenska kyrkans undervisning och förkunnelse under ett antal hundra år, och det har varit också de svenska väckelserörelsernas klassiska förkunnelse. Undantagen bland väckelserörelserna har varit fribaptisterna och EJ Ekman inom Missionsförbundet. Inom pingströrelsen har förkunnelsen varit entydig.
Men Bell är redan i bokens inledning mycket tydlig. Han tror inte på detta. Han sätter ner foten, han sätter gränser, han pekar ut breda grupper av kristna som att de har helt fel. Är det postmodernt enligt gängse definition?
Och han skräder inte orden. ”This is misguided and toxic and ultimately subverts the contagious spread of Jesus´s message of love, peace, forgiveness and joy”. Det är en utgångspunkt i boken.
Hade Bell varit ödmjuk, resonerande, lyssnande, – skulle han knappast börja boken med att ta i med storsläggan. Var alltså Lewi Pethrus ”misguided and toxic and ultimately subverts the contagious spread of Jesus message”? Var alltså grundarna av Örebromissionen, Helgelseförbundet och Alliansmissionen ”misguided and toxic and ultimately subverts the contagious spread of Jesus message”? Det blir mina enkla följdfrågor till Bell.
Jag har svårt att förstå Bell på ett annat sätt att han sätter tydliga gränser mot vad för sorts kristendom han är emot. Och att boken behöver tolkas och förstås i det ljuset. Skulle bokens uppdrag vara att mer pröva sig fram och förutsättningslöst diskutera dessa frågor, skulle han inte börja med så tydliga påståenden.
Jag diskuterar nu inte kritiken mot himmel- och- helvetesförkunnelsen. Jag bara noterar att Bell mycket kategoriskt avfärdar en kristen förkunnelse om himmel eller helvete, och där tron på Jesus här i livet är avgörande för den eviga destinationen.
Den andra frågan handlar om Bell är universalist eller inte. Att vara universalist innebär att man tror att alla blir kristna-frälsta till slut och kommer till himlen, och ska i all evighet leva med Gud. Bell förnekar bestämt att han är universalist. Den frågan är nog mer känslig i USA än i Sverige. I USA kan man knappast kalla sig för evangelikal och samtidigt vara universalist, det accepteras inte. I Sverige finns varken begreppen evangelikal i större utsträckning, eller universalist, men min bedömning är att de universalistiska tankegångarna är ganska spridda i svensk kristenhet, och inom Svenska kyrkan är det helt dominerande. Stanley Sjöberg chockade i varje fall pingströrelsen på åttiotalet då han gick ut och sade att han var universalist. Så i en svensk kontext är det inte så dramatiskt. Göran Skyttes intervjubok med Stinissen är också inne på universalistiska tankegångar.
Men är Bell universalist? Och vad är en universalist?
Det finns ju olika sorts universalister. Jonas Gardell är en sådan. Han tror inte på himmel eller helvete. Han tror att alla en dag kommer till Gud, oavsett religiös tro. Han tror inte heller att Gud dömer någon. Jag har frågat Jonas om man då ska leva i himlen i all evighet ihop med pedofiler,våldtäktsmän och massmördare, hur kommer det att gå. Men det har Jonas inte haft ett bra svar på.
Den formen av universalism är ovanlig. En vanligare form är att man ser frälsningen som stegvis. EJ Ekman, Missionsförbundets förste universalist, trodde på den yttersta domen, och på Guds domar. Men för honom var domarna ett Guds reningsbad, för att få syndaren till bättring. Det var ingen automatisk frälsning för Ekman. Men ingen skulle i längden kunna stå emot Guds nåd. Så trodde Ekman, och han klassades som universalist. Och fick sparken från Missionsförbundet. Det är också den form av universalism som Stanley Sjöberg var inne på under åttiotalet.
Bell skriver resonerande, ställer frågor, motfrågor, och ytterligare motfrågor – så det är inte alltid lätt att få kläm på vad han menar – även om han ibland uttrycker sig tvärsäkert och glasklart. Kapitel 4 med rubriken ”Does God ge what God wants” är den avgörande delen om man ska klassificera Bell som universalist eller inte.
Jag tycker nog att han sätter ned foten redan på sid 97,98 där han citerar 1 Tim. 2 som säger att Gud vill att alla ska bli frälsta, och där Bell ställer frågan ”Will all people be saved, or will God not get what God wants? Does this magnificent, mighty, marvelous God fail in the end?” Frågan är retorisk, men har ett inbyggt antagande som svar. Gud ska inte misslyckas till slut, han vill att alla ska bli frälsta till slut, och då kommer det att bli så.
Gud har en plan, och ett mål – och han kommer att kunna genomföra det. Att alla ska bli frälsta till slut.
Bell är tydlig med att Gud kommer inte att tvångsfrälsa någon. Men det blir oändligt med möjligheter och oändlig tid att säga ja till Gud. ”As long as it takes, in other words”. Sid 107. Gud kommer att fortsätta kalla folk till frälsning så länge som det behövs. Långt in i evigheten.
Bells slutsats: ”at the heart of this perspective is the belief that, given enough time, everybody will turn to God and find themselves in the joy and peace of God´s presence. The love of God will melt every hard heart, and even the most depraved sinners will eventually give up their reistance and turn to God”. sid 107.
Bell är inte universalist om man menar att Gud tvångsfrälsar. Bell är inte heller universalist enligt Jonas Gardells definition – att det behövs ingen frälsning utan alla kommer med automatik till himlen. Men han är universalist enligt gängse definition att till slut, någon gång till slut, efter domar, motstånd, m.m. ingen kan i längden stå emot Guds kärlek. Det var ju precis så EJ Ekman trodde, och fick sparken från Missionsförbundet för han var universalist.
Det går här att komma med en hel del Bell-citat för att backa upp påståendena. Sid 109: ”At the center of the Christian tradition since the first church have been a number who insist that history is not tragic, hell is not forever, and love, in the end, wins and all will be reconciled to God”.
Hur kan man hävda att detta inte är universalism?
Men Bell ifrågasätter inte vår fria vilja. På sid 113 skriver han ”love demands freedom, it always has, and it always will. We are free to resist, reject, and rebel against God´s ways for us. We can have all the hell we want.”
Bell tror på ett temporärt helvete. Bell tror på en temporär dom. Bell tror på vår fria vilja. Vi kan säga nej till Gud. Men hans tydliga slutsats är att till slut, ”Love wins”. Ingen kan stå emot Guds kärlek i längden. Det finns en teoretisk möjlighet till det. Men som Bell resonerar och om människans fria vilja, så har kristna universalister tänkt i alla tider.
Så min slutsats är, Bell är universalist.
Men är det något problem med det? Detta har jag skrivit en hel bok om som kommer ut i september. Så jag återkommer mer utförligt i den frågan.
Låt mig bara peka på ett problem. Livet här och nu blir inte avgörande. Våra val i detta jordeliv, blir inte avgörande. Gud kommer ägna evigheten åt att få in oss i himlen, och att få oss frälsta från våra synder och tillkortakommanden. Anders Breivik, Pol Pot, Lasermannen, Stalin, Hitler, Göring, Himmler, Mao – det är inte kört för någon av dem. Gud kommer efter döden i all evighet fortsätta och älska dem till frälsning.
Men varför ska jag då ge mitt liv för Jesus? Kanske som missionär, under strapatsrika förhållanden, där det handlar om livsfara. Varför ska jag bli en kristen martyr, om livet här och nu inte är avgörande. Varför ska jag stå emot synden, synd kan ju vara mycket lockande och trevligt, om jag ändå får ett oändligt antal chanser. Bell tycks tydligen tro att vara kristen är glädje och frid, och den andra vägen är ett elände. Men ofta är det ju tvärtom här i världen. Den kristna kyrkan har under stor del av sina två tusen år varit en förföljd minoritet, det har varit med fara för sitt liv man valt att vara kristen. Är inte Bell lite amerikansk ochvästerländsk i sitt perspektiv här. Tittar han verkligen på frågan ur perspektivet, vara kristen under kejsar Neros tid, eller vara kristen under Hitler-epoken, eller i Saudi-arabien.
Det är en liten fundering kring universalism och om Gud ger oss oändligt antal chanser att bli frälsta, även långt in i evigheten.
Det finns en annan viktig aspekt med Bells bok, det som teologiskt fikonspråk kallas för inklusivism eller exklusivism. Det hänger ihop med frågan om himmel eller helvete. Exklusivism handlar om att vara kristen handlar om en medveten överlåtelse till Kristus, om tro på evangeliet om Jesus. Innanför eller utanför. Att ta emot Jesus, eller inte. Inklusivism är mer generös. Inte fokus på omvändelse, överlåtelse, förkunnelse, en medveten tro. Utan Jesus är närvarande i sin skapelse. Och kan möta människor var som helst, även om de inte har hört talas om honom.
Det finns en rad olika grader av exklusivism och inklusivism. Är man mycket inklusiv kan egentligen vem som helst räknas som kristen. Inte ens med krav på religionstillhörighet, det går ändå att komma fram till en frälsande tro genom någon form av Gudstro och Gudsmedvetenhet.
Bell betonar att Jesus är både exklusiv och inklusiv. Han är vägen, sanningen och livet. Men Jesus kan vara överallt utan att hans namn är nämnt. Det är svårt att få grepp om Bells teologi här, och framförallt får jag inget tydligt svar på frågan om en människa behöver höra evangeliet om Jesus för att bli frälst, menar Bell att ”om du med din mun bekänner att Jesus är Herren och i ditt hjärta tror att Gud har uppväckt honom från de döda, ska du bli frälst”, som det står i Romarbrevet. Bell är här minst sagt otydlig om hur man blir kristen.
Kapitel 7 handlar om Gudsbilden. Och där är budskapet att Gud är kärlek. En helhetsläsning av Nya testamentet visar också på en Gud som är helig, som är rättfärdig, en Gud som är vred över synden och straffar synden. Det är bara utifrån den helhetsbilden som korset och Jesu död fullt ut blir förståelig. Här förenklar Bell enligt min mening och ger ingen helhetsbild av Nya Testamentets Gudsbild.
Det finns mer att säga, men detta var ett försök till en diskussion av några centrala punkter i boken.
Den bok jag kommer ut med själv i september kommer att bli helt annorlunda i upplägg och tänk.
Ett problem med hela Bells teologi är att den passiviserar. Det är ju inga nya tankar utan mer liberalt orienterade kyrkor har predikat detta konsekvent senaste 50-70 åren. Det blir en kristendom som är anpassad efter den västerländska humanismen, den utmanar inte, den stöter ingen, det som skapas är en rumsren och tidsanpassad kyrka, kan eventuellt bli populär men utmanar inte till omvändelse, radikal efterföljelse, evangeliserande mission. Man kan tro på det, eller inte tro på det, det har ju ingen större betydelse.
Under sjuttiotalet såg jag en hel del välja det spår Bell stakar ut. Den enda frukt jag har sett är urvattning, ljumhet, nonchalans inför synden, jag har inte sett någon lärjungaformande och utmanande kristen miljö formas av detta. Men det är min begränsade erfarenhet. Det är kanhända så att andra har andra erfarenheter. Men det blir helt fel om Bells undervisning presenteras som något nytt. Teologin har praktiserats och följderna kan utvärderas.
Pingback: Är Stefan Swärd evangelikal?()