Som bloggare har jag en liten favör. De kristna bokförlagen skickar gärna böcker till mig gratis, med en förhoppning om att jag ska skriva om boken på min blogg. Det var nog ganska länge sedan jag betalade för en svensk kristen bok, så lite lön för mödan får man för att vara bloggare. Så jag får betydligt fler böcker än vad jag hinner med att läsa. Har dock läst Dagenjournalisten Carl-Henric Jaktlunds bok ”Vägen är smal men livet är brett”, som Libris har gett ut. Tyvärr har jag missat att läsa Carl-Henrics tidigare bok om varför så många kristna ungdomar glider bort från kyrkan, men läst så mycket om den, så jag tror att jag vet ungefär vad som står i den. Han har något viktigt på spåren i den boken, det är uppenbart.
Låt mig börja med att säga att jag gillar boken ”Vägen är smal men livet är brett”. Carl-Henric skriver bra med ett rappt och lättläst språk. Att vara både pastor och journalist är en riktigt perfekt yrkeskombination. Och han skriver både med teologisk insikt, men boken visar också tydligt hans pastorala erfarenhet. Samtidigt med journalistens distinkta och välformulerande förmåga. Hans huvudtes, att skapa balans, och att kristet liv och församlingsliv handlar om att balansera mellan ytterligheterna – det är en riktig analys enligt min mening.
Boken handlar alltså om balans i det kristna livet. Både och. Om både inåt och utåt. Om både överandligt och underandligt. Om både nåd och sanning. Det är de tre områden som boken fokuserar. Det kan nog de flesta hålla med om att det behövs både och. Men att det i praktiken blir ganska svårt, Carl-Henric belyser, citerar från Bibeln, plockar ur sin egen erfarenhet, och läsning av andra kristna författare . Visar på dikena och var vägen skulle kunna gå någonstans. Jag tycker när jag har läst igenom detta att han har lyckats riktigt bra.
Samtidigt skulle boken vinna på att våga vara lite mer konkretare. Nu glider Carl-Henric smidigt undan de stora stridsfrågorna i modern kristenhet, och rör sig på ett lite mer övergripande och abstrakt plan, och då blir det en nivå där nog de flesta håller med. Det skulle bli mer laddning om han ännu mer satte ned foten i konkreta frågor.
Samtidigt tycker jag nog att han ganska bra sätter ned foten ändå. I avsnittet om ”nåd och sanning” kommer han in på församlingslivets gränser. Jag hör ju till dem som tycker att moderna frikyrkan har förlorat sin själ, istället för att vara en lärjungaformande miljö med gränser, så har den bliviti tillåtande, ställer inga krav, ger inga utmaningar. Carl-Henric kritiserar praxisen från förr med uteslutningar på detaljfrågor, något som knappast någon försvarar idag. Men han säger: ”En kyrka, pastor eller kristen kan inte stå utan åsikter. Det finns sanningar. De är inte alltid lätta att omfatta och kan mycket sällan formuleras på ett enda sätt. Men det finns sanningar. Och med dem följer gränser som faktiskt inte kan korsas utan reaktioner. Vad som helst kan helt enkelt inte accepteras.”
Nåden ska inte sätta sanningen ur spel. Men sanningen ska inte heller sätta nåden ur spel. Jag är med på noterna.
I kapitlet om överandligt vs underandligt tycker jag också att Jaktlund träffar rätt. Det är ju både det övernaturliga, och det rent mänskliga som vi behöver leva med som kristna. ”Jesus vill inte rädda oss från vår mänsklighet, han vill blåsa in ande i oss. Jesus vill inte befria oss från denna jord, han vill upprätta den”. Det finns både redan nu, men ännu inte. Bra att Jaktlund också visar på de mänskliga dimensionerna av det övernaturliga. ”Och när det övernaturliga blir möjligt handlar det inte bara om att ett ben växer ut eller att lama börjar gå. Jag tror att vi även kan ta emot gudomlig hjälp på andra plan. Så att vi blir bättre lyssnare på frun eller maken. Så att vi lever sundare så att stress och längtan efter pengar får släppa taget. Så att vi prioriterar tiden bättre så att barnen inte tappas bort i karriären.”
Det tredje balansområdet som Jaktlund lyfter fram är inåt – utåt. Det är ju också något som de flesta kristna håller med om, men där det ändå är så svårt i praktiken att få balansen. Jaktlund betonar betydelsen av att ha båda perspektiven samtidigt, det var detta Jesus kallade sina lärjungar till, att komma nära honom men samtidigt nå ut till människor. Min bedömning är att tendensen ständigt är att vi blir för inåtvända i våra kyrkor och församlingar. Tycker att Carl-Henric gör några bra markeringar: ”Den kyrka som jobbar bort allt sitt språk, som strävar efter att bli som alla andra, en förening bland föreningar – blir som alla andra, en förening bland föreningar. Då tappas själen och existensberättigandet bort.” Lärjungarträningen behöver vara i fokus. Det måste finnas plats att växa upp i församlingen. ”Tänk om församlingen kunde gå före och hitta en hållning där Kom! och Gå! harmoniseras och blir en helhet. Det är vad jag drömmer om.”
Jaktlund lyfter fram tre viktiga områden där vi behöver hålla balansen. Och där jag tycker att svensk kristenhet behöver mer balansering. Inåt har fått för mycket fokus på bekostnad av utåt. Nåd i form av kravlöshet har fått för mycket utrymme på bekostnad av sanning. Det mänskliga har fått för stort utrymme på bekostnad av det karismatiska – övernaturliga. Det är min personliga bedömning av läget i svensk kristenhet, det finns knappast något i Jaktlunds bok som motsäger min bedömning, samtidigt är hans bok på en ganska generell nivå så att man kan använda den som stöd även för en motsatt uppfattning.
Är det något i boken jag inte gillar eller är skeptisk över? Det finns ibland lite slängar åt det enda eller andra hållet, där man inte vet vad han menar. Och där han inte är särskilt tydlig. T.ex. när han skriver på sid 30 att han är trött på radikal kristendom. Men vad menar han då? Ordet radikal brukar ju i regel ha en positiv klang både i internkristet och allmänt språkbruk. Det är någon släng mot fyrkantiga och dömande kristna som han är ute efter. Här skulle boken vinna i styrka om han konkretiserade sig och gav exempel.
Carl-Henric är både journalist och pastor, det framkommer med all tydlighet i boken. Och hela perspektivet på balansen, både och – är ju ett typiskt pastoralt perspektiv, som pastorer ständigt jobbar med. Men det behövs också kompletteringar till detta, personer som är entreprenörer, förändringsagenter, apostlar, profeter, evangelister – som sticker ut hakan, och går i bräschen för förändringar. Då kanske det blir lite så och så med balansen ibland. Men det behövs både och. Både pastorer, apostlar, evangelister och profeter.