Har haft en fredag då jag varit ledig eftermiddag och kväll. Ägnade eftermiddagen åt min gamla mor och kvällen umgicks jag med hustrun, vi åt en god middag på en restaurang i Stockholm. Jag och mor var på begravning under eftermiddagen. Den som begravdes var Alex Skottgård 85 år gammal, i Söderhöjdskyrkan på Söder i Stockholm där pastorn Kjell Söderblom höll i begravningen. Jag har varit Alex pastor i 10 år, då han blev medlem i Söderhöjdskyrkan 1992 som då hette Ichtys. Alex hörde till ett andligt sökande New Age-gäng som prövade det mesta som fanns av religioner, men hela gänget blev kristna 1987 efter en dramatisk Gudsupplevelse. En del av dem kom med i Söderhöjdskyrkan/Ichtys 1992, bl.a. Alex. Han hade ingen kristen bakgrund men blev kristen 1987 vid 61 års ålder. Och blev en mycket radikal sådan, full av vetgirighet och andlig längtan.

Ska försöka skriva ihop ett slutligt svar för att försöka få punkt i debatten med Torsten Åhman. Återkommer.

Vi har nu gjort ett antal uppvakningar av riksdagsledamöter, då vi lyft fram pastor Jeans svåra situation. Politiker från nästan alla partier har velat träffa oss, det har varit bra samtal. Det var uppmuntrande att se att det inte bara är vi som är frustrerade över svenska migrationsmyndigheter.

Tycker att Marcus Birro har en lysande krönika i Dagen idag. Och ska jag vara lite egocentrisk tycker jag nog att det märks att han just har läst min bok ”Efter detta” och att han har tillägnat sig vad jag försöker säga i boken.

Vad säger ni om denna formulering:

”En Gud som aldrig ställer krav är ingen kärleksfull Gud. Att ständigt applådera ett barns ihärdiga och upprepade galenskaper är inte kärlek. Varje gång jag läser eller hör någon hävda att Gud inte dömer, att helvetet inte finns, att det onda är en bluff, att aborter alltid är en rättighet och att livet som växer där inne inte är ett liv utan livmoderinnehåll, när jag hör framträdande läkare tala om aktiv dödshjälp som en rättighet, då inser jag att vi kristna och troende måste börja stå upp för vilka vi är.”

Skulle jag säga samma saker som Birro skulle jag direkt få höra om den extremt antiintellektuella kristna högerstämpeln. Vi får se hur länge Birro kan vara poppis i en slätstruken kristen sektor med denna skärpa.

Här är en länk till min ledare i Världen Idag idag.

Det är  nog få saker som irriterar mig så mycket som att kallas för kristen höger. De som använder detta skällsord ger också en nidbild av de personer som man kallar för kristen höger. Ett exempel på detta var häromåret när socialdemokratiska broderskapsrörelsen kallade Claphaminstitutet där jag är ordförande, för en spjutspets för kristna högern i Sverige.

Tyvärr förekommer det också i enstaka fall att ledande kristdemokrater kallar en falang inom partiet för kristna högern, samtidigt som man ger en nidbild av vad dessa personer står för.

Jag har lusläst de anonyma blogginlägg som Göran Hägglunds stabschef Henrik Ehrenberg har skrivit. Och där används igen nidbilden av kristen höger och att kalla vissa för kristen höger.

Förmodligen ger Ehrenbergs avslöjade skriverier en bild av hur i varje fall delar om Kristdemokraternas partiledning tänker och tycker om väljare, en viss falang i partiet, och vissa aktiva kristna riksdagsledamöter.

Den som kallar mig för kristen höger får svar på tal. Och jag kommer att ge svar på tal i en ledare i Världen Idag i morgon. Det blir ord och inga visor.

Här är länk till en TV-intervju med Billy Grahams son, Franklin Graham, som menar att Rob Bell är en villolärare och falsk lärare. Svensk debatt är en nyanserad viskning i jämförelse med amerikansk debatt.

Torsten Åhman och jag har hamnat i en rejäl teologisk diskussion. Torsten har publicerat elva blogginlägg på sin blogg där han kommenterar min bok Efter detta. Sedan skrev jag en kommentar på min blogg, en ganska summarisk sådan, där jag kommenterade Torstens 11 blogginlägg. Sedan har nu Torsten skrivit en kommentar på min kommentar, man hittar den här. Ni får gärna komma med synpunkter på denna debatt, jag vädjar dock om ett sakligt tonläge och jag kommer att ta bort kommentarer som innehåller personliga oförskämdheter och personkritik. Vi ska nu bara diskutera sakfrågorna. Det är också roligt om lite ledande pastorer och teologer deltar i debatten, tystnaden från det hållet är ibland märklig, det finns väl fler än Joachim Elsander, Ulf Ekman och några till som har en uppfattning om någonting.

Är jättenöjd med Elimkyrkans nya hemsida, en grupp har jobbat länge med att få den på plats. www.elimkyrkan.org

Stort tack till alla inblandade.

Nu filar jag på tung kritik mot svenska flyktingpolitiken, och håller på att läsa in mig på ämnet mer ingående, skriver på artikel för att publicera i rikspressen. Jag märker när jag går igenom politiska debatten i ämnet att jag ligger vänster om vänsterpartiet i mina politiska värderingar i denna fråga. Vi satsar nu på riksdagsuppvaktningar för pastor Jean, initierat av Sofia Lilly Jönsson. Jag kommer själv att träffa Mats Odell på fredag och prata om denna sak

På lördag kväll predikar jag i Elimkyrkans Transformations-gudstjänst. Kommer att tala om det profetiska, att leva i det profetiska, att vara en profet, att vara en profetisk församling. Samlingen börjar klockan 19.00.

Vi kämpar vidare för pastor Jean som sitter inlåst på flyktinganläggningen i Flen, hans hustru och tre små barn hålls gömda  i Sverige. Hela familjen ska utvisas.

Sofia Lilly Jönsson har tagit ett utmärkt initiativ för en brevkampanj riktat till politiker m.m. Läs om kampanjen på henns blogg Öppna landskap, där står det hur man kan bidra.

För min del filar jag på en debattartikel för rikspressen med kritik mot en alltför strikt och inhuman flyktingpolitik.

Vi undersöker också förutsättningarna för någon form av protestaktion, kanske utanför statsministerns kontor.

Tack Bo Westin som fäste min uppmärksamhet på att Marcus Birro, i den stora Dagenintervjun han gjorde för en vecka sedan, sade att han har tre böcker vid sin säng, vid nattduksbordet. Bibeln, katekesen och ”Efter detta”. Det var kul att höra. Jag visste faktist om det innan eftersom en av mina förläggare viskat i mitt öra att Birro beställt boken ”Efter detta”. Ska snarast bjuda Birro på lunch för att höra vad han tycker om boken.

Den i breda kristna kretsar mycket respekterade SMK-aren, Torsten Åhman, har på sin blogg skrivit 11 blogginlägg om ”Swärd versus Bell”. Han granskar och jämför min bok ”Efter detta” med Rob Bells bok ”Love wins”. Torsten förklarar också varför han favoriserat Bells bok framför min, tackat nej till att skriva baksidestext på min bok, men aktivt promotat Bells bok. Ska göra ett försök att ge vissa synpunkter på den breda debatt som varit på Torstens blogg, framförallt kommentera Torstens bloggposter. Jag går nu inte in på några bibeltexter, man får läsa min bok för att se hur jag går igenom dem. Det här blir bara koncisa kommentarer på Torstens huvudinvändningar.

Det första jag kan notera är att det finns en fråga där Bell, jag och Torsten är överens, det handlar om inställningen till himlen. Sedan finns det frågor där jag och Bell är mer överens med varandra än med Torsten. Sedan finns det frågor där jag och Torsten är överens, och där vi båda har en annan inställning än den Bell har. Sedan finns det frågor där jag har en annan uppfattning än både Bell och Torsten. Frågan om himlen berörs i Swärd versus Bell VIII. Frågan om himlen lämnar jag därför utan diskussion. Jag ser fram emot den eviga himmelska härligheten i konstant evig gemenskap med Gud.

Det finns en punkt där jag och Torsten är helt överens och där jag menar att Bell inte är överens med oss, det är tron på den dubbla utgången. Vi tror båda på möjligheten att gå förlorad, vi tror båda på alternativen evigt liv eller evig död. Torsten slår dock tydligt fast att den som inte tar emot det eviga livets gåva kommer att dö, evigt dö, att upphöra att existera. Det brukar kallas för annihilationsläran. Jag tycker att Bell är alldeles för otydlig på denna punkt. Han talar om himmel och helvete men använder formuleringar som handlar om att himlens dörr alltid är öppen i all evighet och i slutändan kan ingen stå emot Guds kärlek, även om man teoretiskt har en möjlighet att göra det. Jag är förvånad över att Torsten Åhman inte tydligare går i polemik mot Bell på denna punkt, även om man inte tycker att han är universalist så tangerar han universalistiska tankegångar, och hans tänkande leder till samma konsekvenser som universalismen, våra liv här och nu är inte avgörande för vår evighet, och vi behöver nu inte ta emot frälsning och följa Kristus nu eftersom vi ändå är bestämda för en evig himmel, eller i varje fall har möjlighet att välja detta i evighet, oavsett vilka vägval vi gör i livet nu.

Bell tror inte alls på annihilationsläran. Han tror även starkt på själens odödlighet. Han diskuterar inte ens annihilationsläran, jag ägnar ett helt kapitel i min bok åt den, så jag tar den på största allvar, vilket inte Bell gör. Jag diskuterar också motargumenten mot själens odödlighet, Bell berör inte ens den frågan utan tar bara för givet att alla människor fortsätter att existera i evighet. Jag är något förvånad att Torsten här så aktivt försvarar Bell, trots att han på flera avgörande punkter har en helt annan inställning. Jag tycker nog att jag i den frågan ligger närmare Torsten, än vad Bell gör.

Jag avfärdar inte annihilationsläran i min bok, jag ställer dock kritiska frågor om denna lära. Jag menar också att den har en mycket svag förankring i kyrkohistorien. Jag menar dock att man kan tolka vissa bibeltexter i annihilationistisk riktning, men jag tycker att det inte är rimligt att slå fast att den tolkningen är given eller riktig. Torsten Åhman refererar här till John Stott och Per-Axel Sverker, och så vitt jag uppfattar det så är det ingen av dem som helt sätter ned foten i denna fråga. I varje fall Sverker säger ungefär som jag gör i min bok att annihilationismen kan vara en möjlig tolkning av vissa bibeltexter men långtifrån någon självklar tolkning. Jag uppfattar det nog som att Per-Axel Sverker och jag har samma inställning till annihilationismen.

Det finns en rad kritiska synpunkter på annihilationismen som jag tar upp i min bok och som jag inte tycker att Torsten diskuterar. Jag håller med om att ordet evigt kan tolkas på olika sätt. Jag håller med om att orden fördärv, dö, brännas upp etc. kan tolkas som förintelse, att utplånas. Men  ser man till Bibelns helhetsundervisning är det ingen självklar tolkning. När ordet evigt används i samma mening om evigt liv och evig död, är den rimligaste exegetiken att ordet evig i båda fallen handlar om evig tid, utan tidsbegränsning. Vi är överens om att alla människor en dag ska uppväckas från de döda för den yttersta domen. Varför ska de som helt förnekat Jesus uppväckas för att sedan dö igen, efter den yttersta domen. Eller ska de leva en viss period efter den yttersta domen? Vad finns det för Bibliskt belägg för att leva en viss tid efter den yttersta domen och sedan dö? Man ska dömas efter sina gärningar vid den yttersta domen enligt Uppenbarelseboken, en tes i min bok är den differentierade domen, de onda ska dömas betydligt hårdare än de mindre onda. Hur kan domen differentieras med annihilationismen? Varför varnar Nya Testamentet så kraftfullt för domen, att gå evigt förlorad, evigt fördärv, evig förtappelse – om det bara handlar om att dö. Alla människor vet ju att man dör, alla ateister håller med om detta. I vilken avseenden blir den fysiska och själsliga döden enligt annihilationismen en mer omfattande Guds dom, än bara ateisternas och materialisternas tro på att vi alla dör för eller senare? Jag tycker inte alls att Torsten diskuterar dessa frågor med annihilationismen som jag tar upp i min bok.

För att summera diskussionen om annihilationismen. Jag begriper inte hur annihilationister som Torsten Åhman och Joachim Elsander, som tror på att den icke troende dör definitivt, och att det inte finns någon själens odödlighet, hur de så aktivt försvarar Rob Bell som inte alls tror på annihilationismen och som tar själens odödlighet för alla människor för given. Han tar det för så givet att det inte ens diskuteras i hans bok, jag bemödar mig ändå om att grundligt diskutera frågorna i min bok, även om jag ställer skeptiska frågor om både annihilationismen och själens odödlighet.

Jag begriper inte hur Torsten får ihop det att det är möjligt med frälsning efter döden med sin tro på annihilationismen. Jag ifrågasätter inte helt frälsning efter döden, jag bara säger att man kan inte göra en lära om detta. Jag ser det som Guds yttersta nödåtgärd att någon kan göra omvändelsens vägval efter detta jordeliv, det är här i livet vi gör våra vägval inför evigheten, det är Bibelns huvudbudskap. När tänker sig då Torsten att man kan bli frälst efter döden, om man nu tror på annihilationismen. Är det vid den yttersta domen man kan välja att bli frälst och därmed undvika den fysiska och själsliga döden. Vad finns det för bibliska belägg för att detta är möjligt?

Det finns en punkt som jag reagerar på i Torstens argumentation, och det är hans beskrivning av alla kristna i alla tider som har trott på himlen och helvetet, Torsten tror ju uppenbarligen inte på något helvete, eftersom alla som satsat sina liv på synd, och som helt förnekat frälsningen i Jesus, de kommer att dö, förintas, vilket vilken ateist som helst håller med om. Att inte existera, är att helt vara utan medvetande, och kan rimligtvis inte kallas för något helvete.

Men han skildrar oss på följande sätt, det innefattar då Katolska kyrkan, Svenska kyrkans bekännelseskrifter, mainstream av USA:s evangelikaler, de breda väckelserörelserna i tredje världen – Torsten skildrar våra övertygelser på följande sätt: Swärds bok ”är en plädering för tron på en av Gud inrättad tortyrkammare där människor med fasa och ångest pinas utan uppehåll i evighet utan hopp om förändring någonsin.Detta ska ske därför att Guds helighet är av sådan art att den kräver detta. Och detta ska drabba en stor majoritet av mänskligheten. Man undrar verkligen om Swärd, som är en god människa med starka engagemang, har dragit konsekvenserna av vad han säger sig tro på. Då skulle han väl knappast kunna skriva så här på sin blogg: ”Det var ett skojigt frukostseminarium i Stockholm i morse där vi diskuterade frågan om helvetet, arrangör Svenska Evangeliska Alliansen. Överfullt hos EFS -café utsikten.” Han skriver boken för att vi ska få större klarhet och frimodighet i vår förkunnelse av helvetet. Detta ovannämnda ingår alltså i det budskap en modern sökare ska ta till sitt hjärta. Hur ska detta kunna kallas ”goda nyheter”? Varför har predikan om helvetet tystnat, undrar författaren. Är det underligt att den predikan tystnat när människor som lyssnar associerar till en så förfärande företeelse att Auschwitz och Treblinka bleknar? Och till en så ohygglig gudsbild som följer på detta?”.

Det finns en punkt där jag kan hålla med om – det var en slarvig formulering när jag skrev om ett skojigt frukostmöte. Det ber jag om ursäkt för. Men i min bok kan man inte hitta formuleringar som är så lättsinniga. Torsten målar ut bilden i flera blogginlägg och talar bland annat om en grotesk Gudssyn. Den som har läst hela min bok inser hur jag brottas med frågorna, hur jag hela tiden håller dörrarna öppna för Guds allmakt, vi förstår inte allt. Ingen vet vem och  hur många som blir frälsta till slut. Jag skriver i min bok att i slutändan kommer Gud att få ihop alltsammans, Gud kommer att förena rättvisa och sina oändliga kärlek. Ingen möter ett öde som är orättvist. Vem har påstått att det är Gud som torterar, handlar inte tron på eviga fördömelsen på att människor löper linan ut, och själva medvetet väljer ett liv att lämna Gud, och det är ett helvete som man själv valt. Det är en grundtes i min bok. Jag tycker att Torsten alldeles för karikatyrmässigt beskriver vår Gudsbild, Bibeltolkning och helvetessyn genom dessa beskrivningar.

Tycker Torsten Åhman att Afrikas katoliker, Koreas pingstvänner, USA:s baptister, Martin Luther, Calvin, Augustinus, Thomas ab Aquino, PP Waldenström, Lewi Pethrus – listan kan göras lång, you name it, står för en grotesk Gudssyn och en Gud som evigt plågar människor i en tortyrkammare. Man kanske kunde uttrycka sig på det sättet under medeltiden, men jag skulle aldrig kunna uttrycka mig på det sättet.

Torsten Åhman menar att förkunnelsen om himmel och helvete stöter bort människor från den kristna tron. Det går säkert att hitta enskilda exempel på detta men tittar man på frågan i ett historiskt och globalt perspektiv så stämmer det inte. Ju mer tandlöst evangelium, ju färre personer i kyrkorna. Visar inte svensk frikyrkostatistik detta med all tydlighet? För att inte tala om Svenska Kyrkans gudstjänststatistik?