Noterat att Frälsningsarméns Sverigeledare Marie Willermark har börjat blogga. Och då passar det bra att ta upp om nya Lasse Åberg – Stig Helmer-filmen, som hade premiär i veckan. Jag går på bio max en gång per år, och var och tittade på denna film häromkvällen tillsammans med hustrun och en dotter.

Frälsningsarmén var i centrum, eftersom Stig Helmer som ung blev kär i en flicka i Frälsningsarmén, en dotter till en kårledare. Det sprack på grund av att pappa kårledaren satte stopp för förhållandet. Pappa kårledarens Nalenpredikan var väl ingen höjdare, utan en grov karikatyrbild av värsta sorsten frikyrkotradition, som kanske en del äldre personer har stött på en gång i tiden för länge sedan. Kanske även Lasse Åberg, eftersom det får ett så stort inslag i filmen.

Men trots allt, Frälsningsarmén är ett unikt varumärke, med hög igenkänningsfaktor. Att Evangeliska Frikyrkan skulle hamna i en populärfilm är bara helt osannolikt.

Bilden av Frälsningsarmén är inte bara negativ, utan kårledarens dotter är en frisk fläkt. Och de negativa slängarna vinklas som tidstypiska, kårledaren och begravningsentreprenören är lika sura och kontrollerande mot sina barn.

Men Lasse Åbergs humor är outstanding, att hitta komiken i trender, tidstypiska förhållanden och stilar – han är oslagbar på det.

 

Nu har Torsten Åhman skrivit 11 blogginlägg om Swärd versus Bell. Det har blivit en omfattande debatt om detta på hans blogg. Ska nu försöka gå i svaromål. Men hur ska man hinna läsa igenom alltihop. Det får nog bli lite översiktligt. Ska försöka få ihop något under kommande vecka, men är fortfarande mycket upptagen av att skriva om globala klimatpolitiken, förutom löpande pastorala sysslor i Elimkyrkan.

Skulle bli förvånad över om en ”missionare” gillade min bok mer än Bells bok, Torsten bekräftar väl mina förutfattade meningar. Missionsförbundet eller Missionskyrkan som det heter nuförtiden, teologiskt formad av Waldenströms försoningslära, utifrån den utgångspunkten är det helt logiska synpunkter som Torsten företräder.

Vid en gudstjänst i Elimkyrkan i slutet av november fick jag till mig ett profetiskt ord som gäller 2012. Jag vill dela det även här på bloggen eftersom jag upplever att det har en mer nationell täckning.

Det märkliga med profetiska ord och visioner är att det ofta är mycket enkla och koncisa budskap.

Det jag såg och upplevde är att 2012 är ett år av skörd, eller i varje fall möjlighet till skörd. Jesus talar ju om skörden på flera ställen i evangelierna. Han åsyftar då att människor kommer till tro och lär känna Gud. Jesus talade om att det behövs arbetare till skörden.

Det finns en skörd under år 2012. Det är ett antal tusen personer runt om i Sverige som har en längtan och lyhördhet för evangeliet om Jesus. Som egentligen bara behöver få kontakt med en levande kristen och/eller en levande kristen församling för att tron ska börja blomma ut.

Vi behöver förbereda oss för skörden. Det kan komma en hel del nya människor i ett antal församlingar under 2012. Vi behöver också vara alerta och vakna. Skörden inträffar inte av sig självt, det behövs arbetare till skörden, Gud vill samverka med oss. Skördetiden är också en specifik tidsperiod. När det är dags för skörd behöver bonden vara alert, på hugget, helt fokusera på skörden under en begränsad tidsperiod. Lägga annat åt sidan. Det kommer att bli en sådan period under 2012. Det behövs lador för skörden, annars kommer den att förstöras. Lador är levande kristna församlingar med kapacitet att ta emot människor som kommer till tro.

Gud kallar oss att göra oss redo för skördetid, ställa saker och ting i ordning inför skörden.

Det passar bra att på nyårsafton berätta om ett nytt projekt jag kommer att jobba med nästa år. Min ambition är att skriva en ny bok, som kommer att bli en form av fortsättning på ”Efter detta”.

Niebuhrs klassiska definition av en liberalteolog är:  “A God without wrath brought men without sin into a kingdom without judgment through the ministrations of a Christ without a cross.” Att tona ned Guds vrede, synden, Guds dom och korsets betydelse – det är kännetecknen för en urvattnad, tandlös och kraftlös kristendom som tyvärr är alltför utbredd i Sverige.

I boken ”Efter detta” har jag lyft fram frågan om Guds dom, försökt förklara vad det är, och att det är en del av det kristna evangeliet. Frälsning är att inse att Jesus har burit domen på sig för att vi ska bli frikända.

Nästa bok kommer att handla om korset. Varför behövde Jesus dö på korset? Vad innebär den kosmiska seger han har vunnit genom sin död på korset och sin uppståndelse. Och hur är Jesu seger kopplad till mitt liv idag. Hur kan det ha betydelse för mig idag det Jesus gjorde på korset för 2000 år sedan.

Jag tror inte att det finns olika försoningsläror i Bibeln. Det finns bara ett budskap om Jesu seger och vår frälsning, men  den innehåller många olika nyanser och perspektiv.

I boken ska jag försöka förklara vad det innebär att vara frälst, frikänd, förlossad, försonad, återlöst, rättfärdiggjord – och hur blir man det. Kan vi inte bli frälsta om inte Jesus dog på korset? Om inte – varför då? Den typen av frågor kommer jag att brottas med i boken.

Jesus har vunnit seger över alla fördärvsmakterna, synden, djävulen, döden, förbannelsen, m.m. för att vi skulle bli frälsta, benådade och befriade. Ju större synd, ju större dom, ju större förbannelse, ju större blir nåden, ju större blir frälsningen, ju större blir upplevelsen av Guds kärlek.

En kristendom utan synd, skuld, dom, och kors, det blir också en kristendom med lite nåd, det blir mest morallära.

I nästa blogginlägg senare idag delar jag ett profetiskt ord inför år 2012.

Räknar med att gå ut med några nyheter på denna blogg under nyårsafton. Kommer att presentera min nästa bok, som jag har börjat jobba med, och som jag räknar med att skriva under 2012. Dessutom kommer jag att dela ett profetiskt ord inför år 2012, som jag fick i en av Elimkyrkans gudstjänster nyligen.

Tänkte försöka sammanfatta och kommentera en rad olika inlägg om min bok ”Efter detta”. Först kommer bara en sammanställning av olika inlägg för att ge en översikt. Vad jag kan se har de mest omfattande debatterna varit på Torsten Åhmans blogg och hos Kolportören – Joachim Elsander.

Jag noterar också:

Att Stig Öberg skrivit en rescension i Dagen. Tidningen Dagen har också följt upp frågan på nyhetsplats och redovisar en omfattande enkät bland pastorer, det visar sig att de tror på helvetet. Carl-Henric Jaktlund har också skrivit och gjort en jämförelse mellan Bells bok, Chans bok och min bok.

Barnabasbloggen och Jonas Melin har skrivit en rescension och tycker att det är en mycket bra bok. Han tycker att det bästa kapitlet handlar om domen över oss kristna.

Världen Idag uppmärksammade boken genom att låta mig skriva tre helsidesartiklar som sammanfattar bokens innehåll. Endast i papperstidningen så jag kan inte länka till det.

Marcus blogg har gjort en samanställning av delar av debatten. Han uttrycker sympatierna för Rob Bell och Torsten Åhman.

Gnossa-Bloggen uttrycker starka sympatier för Torsten Åhman och är klart skeptisk till min bok. I flera inlägg uttrycker han kritik mot dubbla utgången, men markerar samtidigt att han inte är universalist.

Jimmy Söderberg uttrycker starka sympatier för min bok på sin blogg, och menar att Rob Bell är en gammaldags universalist. Här är Söderbergs referat av min bokpresentation i Kungsportskyrkan, Huskvarna.

Pastorn i Ryttargårdskyrkan i Linköping, Fredrik Lignell, har skrivit på Ryttargårdskyrkans blogg och skriver uppskattande om min bokpresentation i Linköping.

Magnus Tunehag uttrycker sig positivt om min bokpresentation i Linköping, på Johanneskyrkans blogg.

www.rom1017.se har mycket aktivt följt debatten, publicerat en intervju med mig, och lagt fram en del predikningar i ämnet. Hemsidan är utan tvivel positiv till den form av evangelikalism som bl.a. jag, Per-Axel Sverker och Agne Nordlander står för i dessa frågor.

Bloggen EFS idag har lagt fram tre youtubeklipp med Francis Chan, Rob Bell och mitt klipp och uppmanar läsaren att lyssna och begrunda.

Vibeke Olsson har skrivit i Sändaren där hon uttrycker respektfull kritik, hon pekar på en viss tragik i situationen, jag står i den predikstol i Elimkyrkan där hon själv stod på 80-talet, Vibeke var pastor i Elim på 80-talet. Tror att hennes krönika bara är i papperstidningen. Ska kolla upp detta. TILLÄGG – HÄR ÄR EN LÄNK TILL VIBEKE OLSSONS KRÖNIKA.

Bloggen Svenska Baptisters bekännelse 1861, en baptisthistorisk blogg, anser att min bok ligger nära Baptisternas bekännelse 1861 medan Rob Bell mer liknar Svenska Missionsförbundet av årgång 1980-talet.

Tidningen TILL LIV har skrivit en bokanmälan i numret november 2011. TILLÄGG: HÄR ÄR LÄNKEN TILL EN MYCKET BRA OCH VÄLSKRIVEN RESCENSION AV ERIK ANDERSSON.

Även Stridsropet har skrivit en kort och positiv rescension i papperstidningen.

Svenska Folkbibelnytt har några artiklar där ämnet ingående tas upp.

Något annat som skrivits som ska finnas med på denna förteckning?

Önskar alla bloggläsare en mycket god jul, den dag vi särskilt påminns om att Gud har blivit människa.

Vi kommer att fira jul hemma hos oss på Grevgatan i Stockholm. Jag har tre av fyra barn hemma. Min mamma kommer hit, min svärmor, min frus bror, och flera ungdomar som inte har någonstans att vara.

Tänkte skriva en sammanställning under julhelgen och gå igenom hela debatten om min bok ”Efter detta”. Har kläm på en del blogginlägg, och tidningsrescensioner. Vore mycket tacksam för bloggläsarnas hjälp med länkar till en rad olika texter i detta ämne så jag inte missar något. Skriv en kommentar med en länk så att jag får med mig allt. Den mest omfattande debatten har varit på Torsten Åhmans blogg, och Torsten har på gång sitt slutinlägg vad jag kan förstå. Tidningen Dagen har skrivit en del, även Sändaren. Världen Idag har låtit författaren själv breda ut sig på tre helsidor, inte illa. Hemmets vän – där tror jag inte jag har sett någonting. Jag hade hoppats på att Stanley Sjöberg skulle skriva en rescension.

Önskar mina bloggläsare God jul i morgon, återkommer.

Noterat med en viss munterhet att Torsten Åhman, Jonas Eveborn och Johan Arenius rejält fräser till mot Sändarens chefredaktör Anders Mellbourn och ett annat Sändareninlägg, när det framförs synpunkter på ledarvalet i Gemensam framtid. Jag vill kommentera frågan om hur man väljer samfundsledare och vem man bör välja.

Nu diskuterar jag inte existensen och behovet av samfund. Jag menar att pulsen och livet i den kristna församlingen är den lokala kristna församlingsgemenskapen. Men sedan har vi samfund som överbyggnader, och jag menar nog att det finns behov av det. Det är en hel del saker som inte skulle göras, och som inte skulle organiseras bra om vi inte hade någon form av samfundsstruktur. Och då behövs ledare för detta.

Jag diskuterar nu inte heller teologi och andlig inriktning. Den diskussionen för jag i andra blogginlägg m.m. Jag bara diskuterar hur en gemensam kristen sammanslutning ska ledas. Evangeliska Frikyrkan  har valt vissa teologiska ledord för vårt samfund och inriktning, evangelikal, karismatisk, missionsinriktad, baptistisk. Jag tycker det är en bra inriktning, men jag diskuterar inte den frågan nu.

Jag tar inte heller upp frågan om de olika andliga tjänsterna i Ef, 4:11, detta blir en lite mer pragmatisk betraktelse.

Jag är ibland förvånad över när samfundsledarfrågan förs upp, att det för begränsat diskuteras vad den berörda personen ska vara bra på, och klara av att göra. Att främst diskutera ålder, hur känd man är, kön m.m. visar nog att debattören inte så mycket begriper vad en ledarutmaning av detta slag innebär. Bra ledare är mycket sällsynta.

Den största utmaningen för de etablerade frikyrkorna och svensk kristenhet i allmänhet är att få fram tillräckligt bra ledare. Det är också beklämmande att de bästa krafterna vi kan vaska fram inte ens vill vara med och kandidera för ett samfundsledaruppdrag. När det gäller de fyra kandidater som nu diskuteras inför ledarvalet i Gemensam framtid tror jag nog att alla fyra har visat bra ledaregenskaper på olika sätt. Men ett bekymmer är att om jag skulle gå ut på stan i Stockholm och fråga dem om de fyra personerna skulle jag nog inte hitta någon som har en susning om vilka de är. Och att det förmodligen är i ganska begränsade kretsar inom de egna samfunden där man vet vilka de är. Det går naturligtvis att ändra på det, ganska anonyma personer har i en ny ledarställning lyckats profilera sig så bra att man har  lyckats bryta en del anonymitetsbarriärer. Men det är mer ovanligt än vanligt.

Låt mig föreslå tre viktiga kompetensområden för att bli en bra samfundsledare (att man är bra på ett av följande tre områden är ett minimum, helst två områden):

1. Man har förmåga att kommunicera kristen tro och värderingar till omvärlden.

2. Man har förmåga att utveckla det teologiska samtalet och vara drivande i teologisk debatt.

3. Man har visat exempel på dynamiskt ledarskap där man har varit ledare för en växande och framgångsrik organisation/församling och/eller visar bra meriter på att entreprenörskap och att grunda nya och växande församlingar.

Detta tror jag krävs om man vill bygga växande och dynamiska samfund. Sedan behöver inte en person täcka in alla tre områdena, utan kan fördelas på flera.

En riktigt duktig samfundsledare är bra på alla tre områdena. En hyfsad är bra  på två av dessa områden, att vara bra på ett av dessa områden är ett minimum.

Tittar man på den internationella kristna scenen kan man lätt hitta personer som är bra på alla tre områdena. Namn som Bill Hybels, Rick Warren och Rob Bell har utmärkt sig på alla tre områdena. t.ex. Det man kan notera är att de bästa förespråkarna för amerikansk kristenhet inte är samfundsledare utan pastorer för stora församlingar.

Tittar vi på svensk frikyrkohistoria kan man hitta personer som utmärker sig på alla tre områdena, jag tänker naturligtvis på Lewi Pethrus och PP Waldenström. John Ongman var stark på två områden, men var knappast en kristen profil i samhällskontakten och profileringen gentemot samhället i stort utanför egna rörelsen.

När det gäller de senaste ledarvalen av Pelle Hörnmark i pingst och Anders Blåberg i EFK var deras merit punkt 3, det var en mycket positiv utveckling i Jönköping pingst och Ryttargårdskyrkan med dessa pastorer som ledare. Ingen av dem hade dock utmärkt sig under punkten 1 eller 2. Det vore inte fel om de försökte profilera sig lite mer på något av områdena 1 eller 2 nu när de är i dessa ledarpositioner.

Väljer ett samfund ledare som inte har utmärkt sig på något av dessa tre områden, är man ute på farlig mark, och riskerar att bygga en stagnerande organisation. Man väljer då en person som naturligtvis har visat duglighet i administrativt ledarskap, och är då en förvaltande ledare. Men det räcker inte för att skapa vision, framåtanda och tillväxt i en organisation. Ibland kanske man helt enkelt saknar personer att välja.

Jag tycker t.ex. att en person som Niklas Piensoho har tyngre profil än de fyra ledarkandidaterna. Niklas har visat en bra duglighet på det tredje området, men inte minst med ett aktivt författarskap har han även profilerat sig på det andra området. Punkt 1 är hans svagaste område, men tror att han har mer att ge där, om han får rätt uppbackning. Andra profiler i frikyrkan som Peter Halldorf har varit nydanande inom andra området, och Tomas Sjödin på det första området, men har inte visat framfötter på de andra två områdena.

Sten-Gunnar Hedin som pingstledare var lysande under punkten 1, men jag tror att många inom Pingst tyckte att han försummade den tredje punkten, där Hörnmark var starkare. Ibland gör organisationer ett medvetet val att prioritera den interna framför det externa, i vissa lägen kan det vara ett nödvändigt val.

Vill ett samfund hitta bra ledare och helt enkelt saknar personer i egna led som täcker flera av områdena ovan, bör man enligt min mening satsa på en externrekrytering, och varför då begränsa sig till Sverige?

Utifrån dessa resonemang är slutsatsen att det är något tunt när det gäller valmöjligheterna i Gemensam framtid. Inte en kritik mot de fyra personerna, utan mer en kritik mot att det inte finns fler valmöjligheter och att samfundsorganisationer tydligen inte klarar av att locka till sig de främsta ledarbegåvningarna.

Det verkar som att alltför skickliga och profilerade personer stöts bort från befintliga samfundsstrukturer. Jag tänker t.ex. på Stanley Sjöberg som har visat en duglighet på alla de tre områdena jag nämner ovan, men som uppenbarligen hamnat i ett samfundsmässigt ingenmansland, bortstött från Pingströrelsen, och med drygt 20 år som pastor för en samfundslös församling. Ulf Ekman är också en ledargestalt i svensk kristenhet som visat på exceptionella ledaregenskaper, framförallt inom det andra eller tredje området. En unik kvinnlig ledarbegåvning är Linda Bergling som utmärkt sig både inom det andra och tredje området, men hon finns också i ett ingemansland i förhållande till de etablerade samfunden.

Ja, det finns mycket mer att säga om detta, men bara lite löst resonerande, just nu känns det riktigt skönt att inte vara samfundsordförande, för då kunde man inte tänka särskilt högt i dessa frågor – men det blir en helt ointressant diskussion om man inte diskuterar namn. Och det är ju namn som diskuteras – när Gemensam Framtid ska välja ledare.

Nu är jag tillbaka i Sverige igen efter ett dygns resande från Sydafrika.

Har idag haft kontakt med advokat Claes Strömvall om situationen för pastor Jean. Advokaten har använt den kongolesiska tidningsartikel jag lagt fram på min blogg för att försöka förmå Migrationsverket att dra tillbaka utvisningen. Det blev avslag med motiveringen att det räcker inte med regimkritik för att få stanna i Sverige. Advokaten har nu lagt fram en ny ansökan på grundval av det handskrivna brev riktat till svenska myndigheter som skrevs av en delegat vid kongolesiska delegationen vid den FN-konferens jag varit med på i Durban, Sydafrika. Det väntar vi nu på svar på. Räcker inte den skrivelsen, undrar man om det finns några möjligheter att få stanna i Sverige för flyktingar, när t.o.m. en företrädare för det berörda landets regering, vädjar till svenska myndigheter att inte utvisa pastor Jean till Kongo på grund av riskerna, det kallar han för inhumant.

Kampen går vidare. Hur gick det med manifestationen och besöket vid anläggningen i Flen igår? Skriv gärna en kommentar – någon som var med.