Noterat med en viss munterhet att Torsten Åhman, Jonas Eveborn och Johan Arenius rejält fräser till mot Sändarens chefredaktör Anders Mellbourn och ett annat Sändareninlägg, när det framförs synpunkter på ledarvalet i Gemensam framtid. Jag vill kommentera frågan om hur man väljer samfundsledare och vem man bör välja.
Nu diskuterar jag inte existensen och behovet av samfund. Jag menar att pulsen och livet i den kristna församlingen är den lokala kristna församlingsgemenskapen. Men sedan har vi samfund som överbyggnader, och jag menar nog att det finns behov av det. Det är en hel del saker som inte skulle göras, och som inte skulle organiseras bra om vi inte hade någon form av samfundsstruktur. Och då behövs ledare för detta.
Jag diskuterar nu inte heller teologi och andlig inriktning. Den diskussionen för jag i andra blogginlägg m.m. Jag bara diskuterar hur en gemensam kristen sammanslutning ska ledas. Evangeliska Frikyrkan har valt vissa teologiska ledord för vårt samfund och inriktning, evangelikal, karismatisk, missionsinriktad, baptistisk. Jag tycker det är en bra inriktning, men jag diskuterar inte den frågan nu.
Jag tar inte heller upp frågan om de olika andliga tjänsterna i Ef, 4:11, detta blir en lite mer pragmatisk betraktelse.
Jag är ibland förvånad över när samfundsledarfrågan förs upp, att det för begränsat diskuteras vad den berörda personen ska vara bra på, och klara av att göra. Att främst diskutera ålder, hur känd man är, kön m.m. visar nog att debattören inte så mycket begriper vad en ledarutmaning av detta slag innebär. Bra ledare är mycket sällsynta.
Den största utmaningen för de etablerade frikyrkorna och svensk kristenhet i allmänhet är att få fram tillräckligt bra ledare. Det är också beklämmande att de bästa krafterna vi kan vaska fram inte ens vill vara med och kandidera för ett samfundsledaruppdrag. När det gäller de fyra kandidater som nu diskuteras inför ledarvalet i Gemensam framtid tror jag nog att alla fyra har visat bra ledaregenskaper på olika sätt. Men ett bekymmer är att om jag skulle gå ut på stan i Stockholm och fråga dem om de fyra personerna skulle jag nog inte hitta någon som har en susning om vilka de är. Och att det förmodligen är i ganska begränsade kretsar inom de egna samfunden där man vet vilka de är. Det går naturligtvis att ändra på det, ganska anonyma personer har i en ny ledarställning lyckats profilera sig så bra att man har lyckats bryta en del anonymitetsbarriärer. Men det är mer ovanligt än vanligt.
Låt mig föreslå tre viktiga kompetensområden för att bli en bra samfundsledare (att man är bra på ett av följande tre områden är ett minimum, helst två områden):
1. Man har förmåga att kommunicera kristen tro och värderingar till omvärlden.
2. Man har förmåga att utveckla det teologiska samtalet och vara drivande i teologisk debatt.
3. Man har visat exempel på dynamiskt ledarskap där man har varit ledare för en växande och framgångsrik organisation/församling och/eller visar bra meriter på att entreprenörskap och att grunda nya och växande församlingar.
Detta tror jag krävs om man vill bygga växande och dynamiska samfund. Sedan behöver inte en person täcka in alla tre områdena, utan kan fördelas på flera.
En riktigt duktig samfundsledare är bra på alla tre områdena. En hyfsad är bra på två av dessa områden, att vara bra på ett av dessa områden är ett minimum.
Tittar man på den internationella kristna scenen kan man lätt hitta personer som är bra på alla tre områdena. Namn som Bill Hybels, Rick Warren och Rob Bell har utmärkt sig på alla tre områdena. t.ex. Det man kan notera är att de bästa förespråkarna för amerikansk kristenhet inte är samfundsledare utan pastorer för stora församlingar.
Tittar vi på svensk frikyrkohistoria kan man hitta personer som utmärker sig på alla tre områdena, jag tänker naturligtvis på Lewi Pethrus och PP Waldenström. John Ongman var stark på två områden, men var knappast en kristen profil i samhällskontakten och profileringen gentemot samhället i stort utanför egna rörelsen.
När det gäller de senaste ledarvalen av Pelle Hörnmark i pingst och Anders Blåberg i EFK var deras merit punkt 3, det var en mycket positiv utveckling i Jönköping pingst och Ryttargårdskyrkan med dessa pastorer som ledare. Ingen av dem hade dock utmärkt sig under punkten 1 eller 2. Det vore inte fel om de försökte profilera sig lite mer på något av områdena 1 eller 2 nu när de är i dessa ledarpositioner.
Väljer ett samfund ledare som inte har utmärkt sig på något av dessa tre områden, är man ute på farlig mark, och riskerar att bygga en stagnerande organisation. Man väljer då en person som naturligtvis har visat duglighet i administrativt ledarskap, och är då en förvaltande ledare. Men det räcker inte för att skapa vision, framåtanda och tillväxt i en organisation. Ibland kanske man helt enkelt saknar personer att välja.
Jag tycker t.ex. att en person som Niklas Piensoho har tyngre profil än de fyra ledarkandidaterna. Niklas har visat en bra duglighet på det tredje området, men inte minst med ett aktivt författarskap har han även profilerat sig på det andra området. Punkt 1 är hans svagaste område, men tror att han har mer att ge där, om han får rätt uppbackning. Andra profiler i frikyrkan som Peter Halldorf har varit nydanande inom andra området, och Tomas Sjödin på det första området, men har inte visat framfötter på de andra två områdena.
Sten-Gunnar Hedin som pingstledare var lysande under punkten 1, men jag tror att många inom Pingst tyckte att han försummade den tredje punkten, där Hörnmark var starkare. Ibland gör organisationer ett medvetet val att prioritera den interna framför det externa, i vissa lägen kan det vara ett nödvändigt val.
Vill ett samfund hitta bra ledare och helt enkelt saknar personer i egna led som täcker flera av områdena ovan, bör man enligt min mening satsa på en externrekrytering, och varför då begränsa sig till Sverige?
Utifrån dessa resonemang är slutsatsen att det är något tunt när det gäller valmöjligheterna i Gemensam framtid. Inte en kritik mot de fyra personerna, utan mer en kritik mot att det inte finns fler valmöjligheter och att samfundsorganisationer tydligen inte klarar av att locka till sig de främsta ledarbegåvningarna.
Det verkar som att alltför skickliga och profilerade personer stöts bort från befintliga samfundsstrukturer. Jag tänker t.ex. på Stanley Sjöberg som har visat en duglighet på alla de tre områdena jag nämner ovan, men som uppenbarligen hamnat i ett samfundsmässigt ingenmansland, bortstött från Pingströrelsen, och med drygt 20 år som pastor för en samfundslös församling. Ulf Ekman är också en ledargestalt i svensk kristenhet som visat på exceptionella ledaregenskaper, framförallt inom det andra eller tredje området. En unik kvinnlig ledarbegåvning är Linda Bergling som utmärkt sig både inom det andra och tredje området, men hon finns också i ett ingemansland i förhållande till de etablerade samfunden.
Ja, det finns mycket mer att säga om detta, men bara lite löst resonerande, just nu känns det riktigt skönt att inte vara samfundsordförande, för då kunde man inte tänka särskilt högt i dessa frågor – men det blir en helt ointressant diskussion om man inte diskuterar namn. Och det är ju namn som diskuteras – när Gemensam Framtid ska välja ledare.