Sofia Lilly Jönsson har skrivit om mötet hos Migrationsdomstolen idag. Man hittar hela skildringen på hennes blogg. Blev intervjuad av TV4 idag där jag kallade sättet att förvara flyktingar som ett svenskt Guantanamo. Har inte sett sändningen, men TV4 News hade tydligen en längre sändning i eftermiddags.

Nu sitter jag hos Migrationsdomstolen. Pastor Jean Kabuidibuidi är här och domstolen ska avgöra om han ska fortsätta vara inlåst. De ska alltså inte diskutera idag om han ska få vara kvar i Sverige, beslutet om utvisning ligger fast. Jean är lugn och svarar sansat på frågorna. Han uttrycker sin rädsla för att bli utvisad till Kongo. En traumatisk situation när mänsklig utsatthet krockar med svenska myndigheter.

På måndag kommer pastor Jean till Migrationsdomstolen i Stockholm, domstolen ska avgöra om han ska fortsätta och vara inlåst, han har nu varit inlåst i över fyra månader. Man kan räkna med att det blir någon form av demonstrationshandlingar i samband med denna rättegång. Tiden blir 10.30, Tegeluddsvägen 1, Gärdet. Jag räknar med att själva närvara vid rättegången.

Det kommer alltså inte att avgöras om han får stanna i Sverige, det handlar bara om ett beslut om han ska vara inlåst fram till utvisningen eller inte. Om detta är extremt frustrerande för oss som försöker engagera oss i denna fråga, hur frustrerande är det inte för den berörda flyktingfamiljen.

Jag återkommer till frågan om kristendom och politik i nästa blogginlägg.

Förhållandet mellan kristna kyrkan, kristna tron och politiken är omdiskuterad. Frågan kopplas ofta till kristdemokratiska partiet.

Det finns två extrema uppfattningar i kristna kyrkans historia. Båda kan man motivera med bibelord.

Den ena hållningen handlar om att se kristna församlingen som tagen ut ur världen. Världen är i den ondes våld. Mörkret härskar över det omgivande samhället och vi kristna ska hålla oss borta från det så mycket som möjligt. Att vi ska avskilja oss från världen är nyckelordet. Guds rike är inte en del av denna världen. Driver man denna hållning till sin spets ska vi kristna inte deltaga i politiken, och kanske inte heller utöva vår rösträtt. Det är en del av världen. Hållningen leder också till att det finns ett antal yrken som vi kristna inte kan ägna oss åt. Ett exempel på en sekt som tillämpar denna syn konsekvent är Jehovas vittnen.  Kristen tro, kristendom, kyrka-församling har ingenting med politik att göra, och ska hålla sig så långt borta som möjligt från detta. Det är vanlig inställning bland extrema sekter, men tankegången har haft en viss spridning i moderna väckelse- och frikyrkorörelserna. I pingströrelsens barndom var det en spridd uppfattning.

Den andra extrema uppfattningen är den Konstantinska. Den kristna kyrkan blir ett med statsmakten. Det har vi många exempel på i historien, inte minst den svenska historien då Svenska kyrkan var allierad med staten, ett kungligt salighetsverk. Rester av detta finns kvar även idag, bl.a. med den märkliga praxisen att politiska partier utser ledamöter i kyrkomöten, kyrkoråd och kyrkofullmäktige. I Calvinsk tradition har vi ett exempel på detta med idén om att skapa kristna städer och kristna samhällen, hela samhällen som styrs av Guds ord. Även i modern karismatisk rörelse finns dessa idéer i en andlig förpackning, den kristna församlingen ska regera, vara huvud och inte svans. Den historiska erfarenheten visar att kristna kyrkan mår inte bra av att vara en del av statsmakten, och vara en del av den utövande politiska makten. Det krockar med Jesu lära om att Guds rike är inte av denna världen.

Det finns också  en tredje idé som är populär, inte minst i en svensk kontext. Det handlar om att man strikt inte ska blanda ihop kristen tro, kristendom, kyrka, och politik. Gärna att kristna engagerar sig politiskt – men det ska då strikt skiljas från tron och församlingslivet.

Jag tycker att det finns anledning att kritisera alla dessa tre modeller. Jag tror att en balans och en medelväg är den rätta i denna fråga. En syntes mellan de tre synsätten är en rimlig väg.

Den första modellen tycker jag trampar helt snett. Den är extremfundamentalistisk i sin bibeltolkning. Den bortser från att Nya Testamentet skrevs i en tid då det rådde totalitär diktatur, och kristendomen och kyrkan startade i en liten landsända av romarriket som var ockuperat av romarna. Någon demokrati existerade inte. Församlingen hade inget annat val än att vara en marginaliserad proteströrelse, i samhällets utkanter fjärran från politiska och ekonomiska maktcentra. Så såg världen ut där kyrkan växte fram. Så ser inte vår värld ut i västvärlden idag, vi arbetar med helt andra förutsättningar. Att hävda att vi som kristna idag inte ska bry oss om politik och samhällsfrågor, är lika smart som att hävda att vi ska värna om slaveriet därför att det förekom på Bibelns tid. Det finns ingen anledning att man som kristen skulle avstå från sin rösträtt, eller avstå från politiskt engagemang. Kristna kyrkor och samfund har i ett demokratiskt samhälle en skyldighet att framföra sina uppfattningar, på samma sätt som andra grupper i samhället har ett ansvar att föra fram sina uppfattningar. En helt tyst och avpolitiserad kyrka som helt avskiljer sig från samhället – det var väl detta som delar av kyrkan gjorde i hitlertyskland, man brydde sig inte, man protesterade inte, man framförde inte synpunkter till statsmakten – utifrån märkliga teologiska skäl. I praktiken var det bara feghet utifrån teologiska dimridåer. Samtidigt innehåller modellen en kärna av biblisk teologisk sanning. Jesus sade att hans rike var inte av denna världen, Bibeln uppmanar oss att inte älska världen, kristna kyrkan behöver ha ett visst mått av distans till både makten och samtidskulturen.

Den andra modellen kommer också helt snett om man driver det till sin spets. Kristus har inte kommit tillbaka. Vi lever i en kamp här i världen mellan ljusets och mörkrets rike. Den kristna församlingens kallelse är inte att utöva politisk makt, dock vara en profetisk röst i samhället. Gärna att aktiva kristna är med i riksdag, regering och andra nyckelpositioner i samhället, men kristna församlingens och kyrkans kallelse är inte att direkt utöva politisk makt. Men det är inte samma sak som att utöva politiskt inflytande. Att vi skulle avstå ifrån att utöva politiskt inflytande- det är en märklig idé. Det underminerar dessutom helt och hållet demokratin.

Den tredje idén, att strikt skilja på kristendom och politik, men gärna att kristna engagerar sig politiskt – är också en märklig idé. Det bygger på idén att en kristen människa är kristen i kyrkan och privat, men när man är politiker tar man på sig en annan roll. En kristen människa präglas av sin tro på alla livets områden, en kristen politiker bör präglas av sin kristna tro. Det gäller även alla andra yrkesgrupper. Kristen etik och kristen tro har mycket positivt att tillföra samhället. Att betona att detta ska hållas isär, bygger på någon idé om att kristna tankegångar skulle vara negativa och skadliga för samhället, det är snarast ateisternas föreställningsvärld. T.ex. att Jesus i bergspredikan och Mose lag driver tesen att vi inte ska döda, är inte det något mycket positivt vi ska driva i samhällsdebatt som kristna. Det leder i praktiken till att vi motarbetar sådant som dödshjälp och aborter, men allt sådant som kan döda människor på annat sätt. Vi bekämpar krig, våldsutövning, miljöförstöring, missbruk m.m. Även om denna etiska norm inte är en unik kristen idé, så inspirerar kristen tro och kristen etik att vara konsekventa och radikala i vår syn på icke-våld.

Det här är ett omfattande ämne, jag återkommer i ett till blogginlägg.

 

Höll en predikan i söndags i Elimkyrkan Stockholm om en vision för 2012. Att bygga en församling som förenar social radikalitet med karismatisk kristendom präglad av bön, lovsång, tro på helande, befrielse och Andens gåvor i funktion. Det profetiska ordet om skörd lyfts också fram. Här går det att lyssna på predikan via Elims hemsida. Notera dock att jag har varit ruskigt förkyld senaste tio dagarna så rösten är inte tipptopp.

Idag skriver jag en ledare i Världen Idag om företagandets betydelse. Läs den här.

Här är tidningen Dagens spegling av vår blockad i tisdags kväll/natt. Och här är Daniel Grahns och Dagens kommentar på ledarplats. Världen Idag gjorde också en ingående intervju med mig igår om detta, så det kommer nog något där i morgondagens tidning.

Jag vill också ge en eloge till alla ungdomar som utifrån en moralisk övertygelse engagerar sig i dessa frågor, och som är med på blockad efter blockad. Det fanns de som hade rest 40 mil för att vara med på blockaden i tisdags, vilket engagemang.

Idag blir det lunch med Svenska Evangeliska Alliansens ledning och sedan bär det av till Lysekil, Västkusten, till kyrkoherde Hans Wolfbrandt, Svenska Kyrkan, och New-Wine-nätverket, för en dags undervisning med utgångspunkt från min bok ”Efter detta”.

Lördag och söndag blir det mobilisering för Elimkyrkan för detta år. Församlingsdag på lördag och gudstjänst på söndag, då jag kommer att ta upp om vision och målsättningar inför det här året. Mitt huvudbudskap blir att vara en församling som förenar social radikalitet med karismatisk kristendom.

Jag var alltså med på min första blockad i går kväll. Jag kände personligen inte någon av de Irak-flyktingar som skulle utvisas, men jag vet en del i allmänhet om Irakflyktingars situation. I stor utsträckning handlar det om kristna personer som har det tuffare idag i Irak, än under Saddam Husseins regim. Det råder en ganska allmän uppfattning internationellt om problemen med att utvisa vissa kategorier av flyktingar till Irak. Därför kunde jag ställa upp på blockaden.

Som kristen blir det naturligt och en konsekvens av sin tro att vara engagerad i flyktingars situation. Det är en grupp av människor vi når genom vårt vanliga församlingsarbete. Man kan och behöver engagera sig på olika sätt, inte minst att som svensk hålla kontakten och stötta, men ibland kräver det civil olydnad. Har medverkat till att gömma undan utvisningshotade flyktingar när jag anser att det är moraliskt riktigt att göra så.

En blockad är den sista desperata åtgärden. När ingenting är möjligt för att rädda kvar flyktingen i Sverige, kan man engagera sig för att försöka stoppa utvisningen. Det är olagligt, eftersom man motarbetar myndighetsbeslut. Blockaden är en demonstrationsåtgärd, men det är också en åtgärd som faktiskt kan försvåra, förhala och i undantagsfall förhindra en utvisning.

I går kväll i Märsta var vi cirka 60 aktivister som var där, det kan ha varit något fler, jag räknade inte. Vi delade upp oss i tre grupper och stod och bevakade de tre olika utgångarna från Märsta flyktinganläggning. När flyktingar ska utvisas från Märsta hämtas de med bil eller buss och körs till Arlanda. Oftast sker det på natten under diskreta former. Tanken med blockaden var att stå och blockera de tre avfartsvägarna så att flyktingtransporten inte skulle komma fram. Det var många poliser på plats, minst 30-40 stycken och ett antal polisbilar.

Tre av oss aktivister greps av polisen och fördes bort från området.

Hur klarar man av att köra iväg ett antal flyktingar från anläggningen för utvisning, om det står en massa ungdomar och några enstaka erfarna herrar plus 50 och blockerar vägarna, och som vägrar att flytta på sig.

Polisen lyckades grundlura oss. Vi bevakade de tre utfartsvägarna och hade noga koll på all trafik till och från flyktinganläggningen. Alla bilar som kördes in eller ut undersöktes av aktivisterna för att se att det inte var flyktingar i dem. Hela området var avspärrat av polisen, så vi stod och blockerade vägarna cirka 100 meter från flyktinganläggningen.

En stor buss kom sent på kvällen. Med tveksamhet släppte vi bussen igenom blockaden, den skulle lämna flyktingar som hämtats på Arlanda. Busschauffören lovade oss att han inte skulle ta med sig flyktingar iväg från anläggningen. Efter någon halvtimma skulle bussen köra iväg igen. Vi var misstänksamma, vi blockerade bussens utfart och krävde att få titta i bussen, att det inte fanns gömda flyktingar där. En polisbuss körde bakom bussen med bara poliser. Det såg vi. Vår uppmärksamhet riktades mot den stora bussen. Det vi inte uppmärksammade var att det låg ytterligare en polisbuss nästan gömd bakom den stora bussen, och den första polisbussen.

Den polisbussen innehöll ett antal irakiska flyktingar. Helt plötsligt inom loppet av 1-2 sekunder släpper polisen avspärrningen, den sista polisbussen som låg bakom de andra fordonen, trycker på gasen och blixtsnabbt kör över en trottoar och parkering och lyckas köra förbi hela blockaden, medan vår uppmärksamhet var riktad mot den stora bussen. Inga aktivister hann hänga med. Den stora bussen användes som lockbete för att få vår uppmärksamhet och delvis dölja den mindre polisbuss som innehöll flyktingar.

Och ett antal irakiska flyktingar kördes till Arlanda för förvisning till Irak. Några av dessa människoöden känner vi till.

Det känns smärtsamt. Yttersta ansvaret och kritiken ska riktas mot svenska regeringen, framförallt migrationsminister Tobias Billström. Det är regeringen och riksdagen som bestämmer de riktlinjer som gäller för migrationsmyndigheternas arbete.

Det här är en politisk fråga. Vilka partier i riksdagen vill mer aktivt stå upp för en mer human flyktingpolitik?

 

Hade förmånen att få vara med i kväll vid blockaden vid flyktinganläggningen i Märsta. Det var ju ett antal irakier som ska utvisas ikväll/inatt, men som aktivister blockerade vi de tre utfarterna från anläggningen för att man inte skulle kunna köra iväg flyktingar. Polisen lyckades dock lura oss, lyckades hitta en kryphål via en trottoar och parkering, och fintade bort oss genom att köra ut en buss och en piketbil som vi granskade, med en ytterligare piketbil som var gömd bakom. Aktivisterna fortsatte sedan till Arlanda för att försöka stoppa utvisningen där. På grund av min höga ålder och rejäla förkylning följde jag inte med till Arlanda, så jag vet inte hur dramat har slutat. Här är en intervju med mig inspelad sent ikväll utanför flyktinganläggningen i Märsta: http://bambuser.com/channel/Blockad/broadcast/2312157   Tidningen Dagens chefredaktör Daniel Grahn dök också upp och hans berättelse kan man läsa här.

Nästa vecka har jag bjudits in av kyrkoherde Hans Wolfbrandt i Lysekil Svenska Kyrkan, för en heldag om ”Efter detta”. Det blir en undervisningsdag i samarbete med New Wine-nätverket i västra Sverige. Det börjar fredag 9.30 och håller på till 16.00. Bor man i Bohuslän – västkusten – Göteborg, kan man alltså möta bloggaren live där. Jag antar att det är någon form av anmälningsförfarande, så man får väl höra av sig till Lysekils församling alternativt New Wine om man vill vara med. Jag tar också med en trave med böcker, så vill man ha en signerad bok går det utmärkt i Lysekil på fredag.

Tisdag kväll och natt ska Sverige igen utvisa en massa irakier från Migrationsverkets förvar i Märsta norr om Stockholm. Ett antal kristna aktivister organiserar en blockad. Jag kommer att var med i Märsta. Vårt kristna engemang för utsatta människor behöver ta sig olika konkreta uttryck. Det är alltså en civil olydnads-aktion, inte bara en demonstration i största allmänhet.