Jag var alltså med på min första blockad i går kväll. Jag kände personligen inte någon av de Irak-flyktingar som skulle utvisas, men jag vet en del i allmänhet om Irakflyktingars situation. I stor utsträckning handlar det om kristna personer som har det tuffare idag i Irak, än under Saddam Husseins regim. Det råder en ganska allmän uppfattning internationellt om problemen med att utvisa vissa kategorier av flyktingar till Irak. Därför kunde jag ställa upp på blockaden.

Som kristen blir det naturligt och en konsekvens av sin tro att vara engagerad i flyktingars situation. Det är en grupp av människor vi når genom vårt vanliga församlingsarbete. Man kan och behöver engagera sig på olika sätt, inte minst att som svensk hålla kontakten och stötta, men ibland kräver det civil olydnad. Har medverkat till att gömma undan utvisningshotade flyktingar när jag anser att det är moraliskt riktigt att göra så.

En blockad är den sista desperata åtgärden. När ingenting är möjligt för att rädda kvar flyktingen i Sverige, kan man engagera sig för att försöka stoppa utvisningen. Det är olagligt, eftersom man motarbetar myndighetsbeslut. Blockaden är en demonstrationsåtgärd, men det är också en åtgärd som faktiskt kan försvåra, förhala och i undantagsfall förhindra en utvisning.

I går kväll i Märsta var vi cirka 60 aktivister som var där, det kan ha varit något fler, jag räknade inte. Vi delade upp oss i tre grupper och stod och bevakade de tre olika utgångarna från Märsta flyktinganläggning. När flyktingar ska utvisas från Märsta hämtas de med bil eller buss och körs till Arlanda. Oftast sker det på natten under diskreta former. Tanken med blockaden var att stå och blockera de tre avfartsvägarna så att flyktingtransporten inte skulle komma fram. Det var många poliser på plats, minst 30-40 stycken och ett antal polisbilar.

Tre av oss aktivister greps av polisen och fördes bort från området.

Hur klarar man av att köra iväg ett antal flyktingar från anläggningen för utvisning, om det står en massa ungdomar och några enstaka erfarna herrar plus 50 och blockerar vägarna, och som vägrar att flytta på sig.

Polisen lyckades grundlura oss. Vi bevakade de tre utfartsvägarna och hade noga koll på all trafik till och från flyktinganläggningen. Alla bilar som kördes in eller ut undersöktes av aktivisterna för att se att det inte var flyktingar i dem. Hela området var avspärrat av polisen, så vi stod och blockerade vägarna cirka 100 meter från flyktinganläggningen.

En stor buss kom sent på kvällen. Med tveksamhet släppte vi bussen igenom blockaden, den skulle lämna flyktingar som hämtats på Arlanda. Busschauffören lovade oss att han inte skulle ta med sig flyktingar iväg från anläggningen. Efter någon halvtimma skulle bussen köra iväg igen. Vi var misstänksamma, vi blockerade bussens utfart och krävde att få titta i bussen, att det inte fanns gömda flyktingar där. En polisbuss körde bakom bussen med bara poliser. Det såg vi. Vår uppmärksamhet riktades mot den stora bussen. Det vi inte uppmärksammade var att det låg ytterligare en polisbuss nästan gömd bakom den stora bussen, och den första polisbussen.

Den polisbussen innehöll ett antal irakiska flyktingar. Helt plötsligt inom loppet av 1-2 sekunder släpper polisen avspärrningen, den sista polisbussen som låg bakom de andra fordonen, trycker på gasen och blixtsnabbt kör över en trottoar och parkering och lyckas köra förbi hela blockaden, medan vår uppmärksamhet var riktad mot den stora bussen. Inga aktivister hann hänga med. Den stora bussen användes som lockbete för att få vår uppmärksamhet och delvis dölja den mindre polisbuss som innehöll flyktingar.

Och ett antal irakiska flyktingar kördes till Arlanda för förvisning till Irak. Några av dessa människoöden känner vi till.

Det känns smärtsamt. Yttersta ansvaret och kritiken ska riktas mot svenska regeringen, framförallt migrationsminister Tobias Billström. Det är regeringen och riksdagen som bestämmer de riktlinjer som gäller för migrationsmyndigheternas arbete.

Det här är en politisk fråga. Vilka partier i riksdagen vill mer aktivt stå upp för en mer human flyktingpolitik?