Förhållandet mellan kristna kyrkan, kristna tron och politiken är omdiskuterad. Frågan kopplas ofta till kristdemokratiska partiet.
Det finns två extrema uppfattningar i kristna kyrkans historia. Båda kan man motivera med bibelord.
Den ena hållningen handlar om att se kristna församlingen som tagen ut ur världen. Världen är i den ondes våld. Mörkret härskar över det omgivande samhället och vi kristna ska hålla oss borta från det så mycket som möjligt. Att vi ska avskilja oss från världen är nyckelordet. Guds rike är inte en del av denna världen. Driver man denna hållning till sin spets ska vi kristna inte deltaga i politiken, och kanske inte heller utöva vår rösträtt. Det är en del av världen. Hållningen leder också till att det finns ett antal yrken som vi kristna inte kan ägna oss åt. Ett exempel på en sekt som tillämpar denna syn konsekvent är Jehovas vittnen. Kristen tro, kristendom, kyrka-församling har ingenting med politik att göra, och ska hålla sig så långt borta som möjligt från detta. Det är vanlig inställning bland extrema sekter, men tankegången har haft en viss spridning i moderna väckelse- och frikyrkorörelserna. I pingströrelsens barndom var det en spridd uppfattning.
Den andra extrema uppfattningen är den Konstantinska. Den kristna kyrkan blir ett med statsmakten. Det har vi många exempel på i historien, inte minst den svenska historien då Svenska kyrkan var allierad med staten, ett kungligt salighetsverk. Rester av detta finns kvar även idag, bl.a. med den märkliga praxisen att politiska partier utser ledamöter i kyrkomöten, kyrkoråd och kyrkofullmäktige. I Calvinsk tradition har vi ett exempel på detta med idén om att skapa kristna städer och kristna samhällen, hela samhällen som styrs av Guds ord. Även i modern karismatisk rörelse finns dessa idéer i en andlig förpackning, den kristna församlingen ska regera, vara huvud och inte svans. Den historiska erfarenheten visar att kristna kyrkan mår inte bra av att vara en del av statsmakten, och vara en del av den utövande politiska makten. Det krockar med Jesu lära om att Guds rike är inte av denna världen.
Det finns också en tredje idé som är populär, inte minst i en svensk kontext. Det handlar om att man strikt inte ska blanda ihop kristen tro, kristendom, kyrka, och politik. Gärna att kristna engagerar sig politiskt – men det ska då strikt skiljas från tron och församlingslivet.
Jag tycker att det finns anledning att kritisera alla dessa tre modeller. Jag tror att en balans och en medelväg är den rätta i denna fråga. En syntes mellan de tre synsätten är en rimlig väg.
Den första modellen tycker jag trampar helt snett. Den är extremfundamentalistisk i sin bibeltolkning. Den bortser från att Nya Testamentet skrevs i en tid då det rådde totalitär diktatur, och kristendomen och kyrkan startade i en liten landsända av romarriket som var ockuperat av romarna. Någon demokrati existerade inte. Församlingen hade inget annat val än att vara en marginaliserad proteströrelse, i samhällets utkanter fjärran från politiska och ekonomiska maktcentra. Så såg världen ut där kyrkan växte fram. Så ser inte vår värld ut i västvärlden idag, vi arbetar med helt andra förutsättningar. Att hävda att vi som kristna idag inte ska bry oss om politik och samhällsfrågor, är lika smart som att hävda att vi ska värna om slaveriet därför att det förekom på Bibelns tid. Det finns ingen anledning att man som kristen skulle avstå från sin rösträtt, eller avstå från politiskt engagemang. Kristna kyrkor och samfund har i ett demokratiskt samhälle en skyldighet att framföra sina uppfattningar, på samma sätt som andra grupper i samhället har ett ansvar att föra fram sina uppfattningar. En helt tyst och avpolitiserad kyrka som helt avskiljer sig från samhället – det var väl detta som delar av kyrkan gjorde i hitlertyskland, man brydde sig inte, man protesterade inte, man framförde inte synpunkter till statsmakten – utifrån märkliga teologiska skäl. I praktiken var det bara feghet utifrån teologiska dimridåer. Samtidigt innehåller modellen en kärna av biblisk teologisk sanning. Jesus sade att hans rike var inte av denna världen, Bibeln uppmanar oss att inte älska världen, kristna kyrkan behöver ha ett visst mått av distans till både makten och samtidskulturen.
Den andra modellen kommer också helt snett om man driver det till sin spets. Kristus har inte kommit tillbaka. Vi lever i en kamp här i världen mellan ljusets och mörkrets rike. Den kristna församlingens kallelse är inte att utöva politisk makt, dock vara en profetisk röst i samhället. Gärna att aktiva kristna är med i riksdag, regering och andra nyckelpositioner i samhället, men kristna församlingens och kyrkans kallelse är inte att direkt utöva politisk makt. Men det är inte samma sak som att utöva politiskt inflytande. Att vi skulle avstå ifrån att utöva politiskt inflytande- det är en märklig idé. Det underminerar dessutom helt och hållet demokratin.
Den tredje idén, att strikt skilja på kristendom och politik, men gärna att kristna engagerar sig politiskt – är också en märklig idé. Det bygger på idén att en kristen människa är kristen i kyrkan och privat, men när man är politiker tar man på sig en annan roll. En kristen människa präglas av sin tro på alla livets områden, en kristen politiker bör präglas av sin kristna tro. Det gäller även alla andra yrkesgrupper. Kristen etik och kristen tro har mycket positivt att tillföra samhället. Att betona att detta ska hållas isär, bygger på någon idé om att kristna tankegångar skulle vara negativa och skadliga för samhället, det är snarast ateisternas föreställningsvärld. T.ex. att Jesus i bergspredikan och Mose lag driver tesen att vi inte ska döda, är inte det något mycket positivt vi ska driva i samhällsdebatt som kristna. Det leder i praktiken till att vi motarbetar sådant som dödshjälp och aborter, men allt sådant som kan döda människor på annat sätt. Vi bekämpar krig, våldsutövning, miljöförstöring, missbruk m.m. Även om denna etiska norm inte är en unik kristen idé, så inspirerar kristen tro och kristen etik att vara konsekventa och radikala i vår syn på icke-våld.
Det här är ett omfattande ämne, jag återkommer i ett till blogginlägg.
Pingback: Hur ska relationen se ut mellan kristna kyrkan/kristna och samhället? « Davids tankar()