Stefan Swärd

Allt mellan himmel och jord

Förhållandet mellan kristna kyrkan, kristna tron och politiken är omdiskuterad. Frågan kopplas ofta till kristdemokratiska partiet.

Det finns två extrema uppfattningar i kristna kyrkans historia. Båda kan man motivera med bibelord.

Den ena hållningen handlar om att se kristna församlingen som tagen ut ur världen. Världen är i den ondes våld. Mörkret härskar över det omgivande samhället och vi kristna ska hålla oss borta från det så mycket som möjligt. Att vi ska avskilja oss från världen är nyckelordet. Guds rike är inte en del av denna världen. Driver man denna hållning till sin spets ska vi kristna inte deltaga i politiken, och kanske inte heller utöva vår rösträtt. Det är en del av världen. Hållningen leder också till att det finns ett antal yrken som vi kristna inte kan ägna oss åt. Ett exempel på en sekt som tillämpar denna syn konsekvent är Jehovas vittnen.  Kristen tro, kristendom, kyrka-församling har ingenting med politik att göra, och ska hålla sig så långt borta som möjligt från detta. Det är vanlig inställning bland extrema sekter, men tankegången har haft en viss spridning i moderna väckelse- och frikyrkorörelserna. I pingströrelsens barndom var det en spridd uppfattning.

Den andra extrema uppfattningen är den Konstantinska. Den kristna kyrkan blir ett med statsmakten. Det har vi många exempel på i historien, inte minst den svenska historien då Svenska kyrkan var allierad med staten, ett kungligt salighetsverk. Rester av detta finns kvar även idag, bl.a. med den märkliga praxisen att politiska partier utser ledamöter i kyrkomöten, kyrkoråd och kyrkofullmäktige. I Calvinsk tradition har vi ett exempel på detta med idén om att skapa kristna städer och kristna samhällen, hela samhällen som styrs av Guds ord. Även i modern karismatisk rörelse finns dessa idéer i en andlig förpackning, den kristna församlingen ska regera, vara huvud och inte svans. Den historiska erfarenheten visar att kristna kyrkan mår inte bra av att vara en del av statsmakten, och vara en del av den utövande politiska makten. Det krockar med Jesu lära om att Guds rike är inte av denna världen.

Det finns också  en tredje idé som är populär, inte minst i en svensk kontext. Det handlar om att man strikt inte ska blanda ihop kristen tro, kristendom, kyrka, och politik. Gärna att kristna engagerar sig politiskt – men det ska då strikt skiljas från tron och församlingslivet.

Jag tycker att det finns anledning att kritisera alla dessa tre modeller. Jag tror att en balans och en medelväg är den rätta i denna fråga. En syntes mellan de tre synsätten är en rimlig väg.

Den första modellen tycker jag trampar helt snett. Den är extremfundamentalistisk i sin bibeltolkning. Den bortser från att Nya Testamentet skrevs i en tid då det rådde totalitär diktatur, och kristendomen och kyrkan startade i en liten landsända av romarriket som var ockuperat av romarna. Någon demokrati existerade inte. Församlingen hade inget annat val än att vara en marginaliserad proteströrelse, i samhällets utkanter fjärran från politiska och ekonomiska maktcentra. Så såg världen ut där kyrkan växte fram. Så ser inte vår värld ut i västvärlden idag, vi arbetar med helt andra förutsättningar. Att hävda att vi som kristna idag inte ska bry oss om politik och samhällsfrågor, är lika smart som att hävda att vi ska värna om slaveriet därför att det förekom på Bibelns tid. Det finns ingen anledning att man som kristen skulle avstå från sin rösträtt, eller avstå från politiskt engagemang. Kristna kyrkor och samfund har i ett demokratiskt samhälle en skyldighet att framföra sina uppfattningar, på samma sätt som andra grupper i samhället har ett ansvar att föra fram sina uppfattningar. En helt tyst och avpolitiserad kyrka som helt avskiljer sig från samhället – det var väl detta som delar av kyrkan gjorde i hitlertyskland, man brydde sig inte, man protesterade inte, man framförde inte synpunkter till statsmakten – utifrån märkliga teologiska skäl. I praktiken var det bara feghet utifrån teologiska dimridåer. Samtidigt innehåller modellen en kärna av biblisk teologisk sanning. Jesus sade att hans rike var inte av denna världen, Bibeln uppmanar oss att inte älska världen, kristna kyrkan behöver ha ett visst mått av distans till både makten och samtidskulturen.

Den andra modellen kommer också helt snett om man driver det till sin spets. Kristus har inte kommit tillbaka. Vi lever i en kamp här i världen mellan ljusets och mörkrets rike. Den kristna församlingens kallelse är inte att utöva politisk makt, dock vara en profetisk röst i samhället. Gärna att aktiva kristna är med i riksdag, regering och andra nyckelpositioner i samhället, men kristna församlingens och kyrkans kallelse är inte att direkt utöva politisk makt. Men det är inte samma sak som att utöva politiskt inflytande. Att vi skulle avstå ifrån att utöva politiskt inflytande- det är en märklig idé. Det underminerar dessutom helt och hållet demokratin.

Den tredje idén, att strikt skilja på kristendom och politik, men gärna att kristna engagerar sig politiskt – är också en märklig idé. Det bygger på idén att en kristen människa är kristen i kyrkan och privat, men när man är politiker tar man på sig en annan roll. En kristen människa präglas av sin tro på alla livets områden, en kristen politiker bör präglas av sin kristna tro. Det gäller även alla andra yrkesgrupper. Kristen etik och kristen tro har mycket positivt att tillföra samhället. Att betona att detta ska hållas isär, bygger på någon idé om att kristna tankegångar skulle vara negativa och skadliga för samhället, det är snarast ateisternas föreställningsvärld. T.ex. att Jesus i bergspredikan och Mose lag driver tesen att vi inte ska döda, är inte det något mycket positivt vi ska driva i samhällsdebatt som kristna. Det leder i praktiken till att vi motarbetar sådant som dödshjälp och aborter, men allt sådant som kan döda människor på annat sätt. Vi bekämpar krig, våldsutövning, miljöförstöring, missbruk m.m. Även om denna etiska norm inte är en unik kristen idé, så inspirerar kristen tro och kristen etik att vara konsekventa och radikala i vår syn på icke-våld.

Det här är ett omfattande ämne, jag återkommer i ett till blogginlägg.

 

  • epost

    Intressant. Jag skulle vilja knyta an till det sista du säger om att vara ”konsekvent och radikal” i sin syn på icke-våld. Det implicerar i så fall, tycker jag, åtminstone att en inte borde vara politiker, eftersom det är politiker som kontrollerar statens våldsanvändning. Tydligast blir det förstås hos regeringen som fattar beslut om vapenexport, krig mm, men det gäller även riksdagen som stiftar lagar som sedan upprätthålls med våldsmakt genom militär och polis. En politiker kan inte ”bekämpa våldsutövning”, själva essensen i yrket/uppgiften är att utöva strukturell makt uppbackad av en våldsapparat.

    Sen håller jag helt med dig om att kristna inte kan eller bör dra sig undan samhället eller politiken. Men det finns många andra sätt att påverka och vara politisk på än genom partipolitik.

  • Sofia

    Det här var ett väldigt intressant inlägg tycker jag, och präglat mer av din statsvetenskapliga grundutbildning än i många mer teologiska resonemang. Som statsvetare har du mycket att bidra med i den här frågan (därmed inte sagt att andra kan tycka annorlunda, naturligtvis). Men jag tycker det var mycket välkommet i dagens debatt. Tack!

  • kjell

    Rom. 13:1-4 står det att all överhet är förordnad av Gud,överheten bär inte svärdet förgäves.
    Det känns lite märkligt, när vi samtidigt kan se att överheten agerar mot Gud. Ibland undrar jag om Paulus verkligen skrivit så, eller om skriften är anpassad för att överheten skall godkänna den.

  • epost

    Well, det övergripande sammanhanget (kapitel 12-13) har som fokus ”anpassa er inte efter den här världens ordning”, och beskriver hur kristna ska övervinna det onda med det goda osv. Och det finns ju ingen antydning i vers 1-4 att kristna skulle vara en del av överheten (snarare tvärtom).

    I ljuset av Paulus liv (förföljelsen), Jesus kors (avrättning) och det litterära och historiska sammanhanget (”överheten” som brevets läsare tänkte på var förstås det romerska imperiet, med den hedniske kejsaren osv), så känns helt klart vers 1-4 märkliga, det håller jag med om. En förklaring kan vara att Paulus tänkte efter linjerna i dom hebreiska skrifterna där JHV använder fientliga imperier (Assyrien, Babylonien) för sina egna syften. Svårast känns kanske orden ”gör då det goda och den (överheten) ska berömma dig”. Korset och Paulus liv visar att det inte stämmer, förstås. Så misstog sig Paulus i sin iver, kanske för att han ville stävja en spirande revolutionär anda hos församlingen? Eller var han kanske ironisk och skrev förtäckt kritik? Svårt att veta.

  • http://www.facebook.com/people/Kjell-Rabnor/1291138219 Kjell Rabnor

    Mycket intressanta tankar.

    Ett par exempel som jag själv mött när det gäller din tredje punkt är/var att kristen tro och politik långt ut på vänsterkanten alltid är förenlig, men om man ställer sej till höger om S då blir politik och religion något som måste fördömas.  (OBS att det inte är vetenskapligt bevisat utan min personliga erfarenhet).

  • Wildwest63

    En mer intressant frågeställning är hur många lagar i ett land en kristen ska följa och vilka han ska strunta i. Med tanke på att en del kristna tycker det är helt okay med s k civil olydnad, t ex förstöra krigsflygplan eller bryta sej in i djurstallar. Det blir onekligen en svår gränsdragning om varenda kristen här ska anses vara bunden enbart av sitt samvete…

  • Erik

    Om man tror, som du skriver, att ”världen är i den ondes våld”, hur kan man då tro på ett socialistiskt samhälle? Jag får inte ihop det. Typ ”kristen vänster”, hur får dem ihop det? Inte fått något svar från någon som tänker så, på hur dem tänker.

  • kjell

    All överhet är förordnad av Gud, och att överheten bär svärd står det. Petrus bar också svärd, som han använde, det var inget som Jesus gick emot, mer än att han helade det som Petrus orsakade, meningen är ju att alla skall bli kristna, då måste ju kristna kunna bli överhet också, möjligen med ”svärd”
     

  • Andreas Nielsen

    Ef 1:20-23 (The Message)
    All this energy issues
    from Christ: God raised him from death and set him on a throne in deep
    heaven, in charge of running the universe, everything from galaxies to
    governments, no name and no power exempt from his rule. And not just for
    the time being, but forever. He is in charge of it all, has the final
    word on everything. At the center of all this, Christ rules the church.
    The church, you see, is not peripheral to the world; the world is
    peripheral to the church. The church is Christ’s body, in which he
    speaks and acts, by which he fills everything with his presence.

  • Jonas

    Om man med ”världen” i ”världen är i den ondes våld” avser den rådande regeringen så är ju allt styre ont. Inklusive borgerligt och det som kan betecknas som ”kristet höger”. KD sitter ju t.ex. i regeringen…

  • Kopparsjo

    Jag väntar på nästa blogg inlägg i frågan. För det här var intressant. Jag är pastor och politiker vilket ibland inte alls är så enkelt. Jag har brottas mycket med frågan om det går att förena. För precis som du skriver så är det så lätt att man hamnar i antingen eller facken. Konstantinska eller då församlingen tagen ur världen perspektivet. Men samtidigt så måste vi som kristna påverka samhället åt det håll som vi är kallade till att göra. Men hur tänker du i frågan då vi lever i ett religionsfritt land och där man säger att vi som troende inte kan och skall inte pådyvla den icke troende våra värderingar? 

  • O.P

    Någon måste vara på den ”sidan”  och kunna påverka t.e.x nu när det lobbas för att män skall få föda barn, eller jobba aktivt för sådana som Jean, och andra kristna invandrare, vi behöver dom i våra kyrkor innan alla somnat för gott.

  • Sofia

    Det där lät jättekonstigt ser jag nu. Men texten gick djupare på ett behövligt sätt i dagens debatt.

  • Sofia

    Det beror på vad du menar med socialism, skulle jag säga. I din kommentar läser jag in att du tänker på något överstatligt närmast stalinistiskt samhällsskick? Det är ju långt ifrån vad den svenska vänstern är ute efter idag, eller faktum är att den svenska vänstern alltid sånär som på 20-30-talet gick emot Sovjet i internationaler och fick mycket intern kritik för det. En vanlig form av socialism i Sverige är frihetlig socialism. Enligt den är samhällets uppgift att ge individen så mycket frihet som möjligt, oberoende av klass, kön eller andra idag diskriminerande faktorer.

    Ondska är ett metafysiskt begrepp som väl inte hör hemma i den politiska världen. Det är inget särskilt användbart verktyg att göra någonting åt dålig politik med.

  • Sofia

    Det var väl väldigt okristet av dig att bara vilja lobba för kristna invandrare. Så resonerade inte samariern, eller hur?

  • O.P

    Det var inte riktigt så jag menade, jag skrev bara att vi behöver  nya friska krafter i våra kyrkor, men om jag skall tänka i dina banor så är det märkligt hög brottsstatistik bland dom som tillåts stanna. Men för Sveriges del vore det kanske praktiskt att acceptera sådana som Jean.

  • Erik

    Jag tänker inte på Regeringen. Jag tänker på Politik som inte utgår från en ond människa. 

  • Erik

    ”oberoende av klasskilnader och andra idag diskriminerande faktorer”.
    Så dem vill inskränka på friheten, tills, klasskillnaderna är borta så att alla kan välja på samma villkor igen. Så att det sedan kan bildas klasskillnader igen som man måste ta bort? Blir inte det en ond cirkel? Eller du kanske tror att det inte kommer att hände igen?

  • http://bengtwikstrom.blogspot.com/ Bengt Wikström

    När den romerske ståthållaren i Judeen frågade ut Jesus om hans påstådda politiska ambitioner, svarade han rakt på sak: ”Mitt kungarike är ingen del av den här världen. Om mitt kungarike vore en del av den här världen, skulle mina underlydande ha kämpat för att jag inte skulle bli överlämnad åt judarna. Men nu är mitt rike inte av den här världen.” 
    (Johannes 18:36)

    Det är tydligt att Jesus inte på något sätt ville engagera sig i sin tids politiska och militära angelägenheter.

    Enligt Bibeln lever i samma tid, nu som då, alltså i ändens tid. Vi ska följa Jesus, inte tidsandan.

  • epost

    -Om en gör en ”grupp” av människor som inte var svenska medborgare vid födseln, så är det riktigt att denna grupp är överrepresenterad bland människor som döms i svenska domstolar. Nästa steg är i så fall att fråga sig vad detta kan bero på. Den smygrasistiska argumentationen antyder att det skulle bero på något i stil med att utlandsfödda är sämre människor. Tillåt mig betvivla det. Själv tror jag förklaringen är en kombination av strukturell rasism (”icke-vita” tex har ett underläge i rättsprocessen), krigserfarenheter, ekonomisk ojämlikhet (många av människor i fängelse sitter inne för brott som är förknippade med fattigdom och social utsatthet, inte minst droger) och identitetskriser som stora livsförändringar ibland för med sig.

    -Den ”grupp” som är mest överrepresenterade i brottsstatistiken är tveklöst män (9/10).

    /Jonas Lundströ

  • Kopparsjo

    En invandrare får du inte kränka eller förtrycka…” 2 Mos 22:21. Ganska tydligt politiskt ställningstagande av Gud måste jag nog säga. Hur vi än vrider oss så kan vi aldrig åtskilja tro och politik. För alla människor tror något och detta styr också dina värderingar. Men det är inte lätt för hur man än vrider dig så är det alltid någon som vill halshhugga en. Antingen blir man halshuggen av kyrkan för att man tycks vara för tolerant mot vissa ”grupper”. Eller så blir man halshuggen av politiken för att man är för hård mot vissa ”grupper”. Jag tror att vi behöver människor som vågar stå upp för den ensamma, utstötta och marginaliserade människan i vårt samhälle oavsett vilka åsikter som haglar emot en. De krafterna i vårt samhälle kan aldrig bli för starka. /Elsmarie 

  • epost

    Preach it!

  • Kopparsjo

    Hur menar du att ondska är ett metafysiskt begrepp och att det inte hör hemma i politiken? Kan hålla med om att människans skuldöverföring på ondskan inte är något användbart verktyg för att göra nått åt dålig politik. Det är i allra högsta grad människans ansvar att göra nått åt situationen i Sverige och i världen. Blev bara nyfiken på hur du tänkte. 

  • Tomas f

    Job skriver: ”Världen är utlämnad åt en brottsling, han gör dess domare blinda. Vem om inte han?” Enligt honom är Gud denna brottsling. Nog är det en känsla man får ibland. Härligt att dessa tankar även finns i Bibeln!

  • Erik

    Jag förstod inte. Vad vill du säga? =)

  • David Johansson

    Ja, detta är ju en gammal komplex fråga som den Kristna kyrkan har brottats med länge och där olika kristna kommit fram till olika tillämpningar. Var hittar man balansen där man inte förvandlar kyrkan vare sig till sk kulturkristendom (du kallar det konstantinsk) eller till en sekteristisk Kristendom. För att vara en accepterad komponent i en sekulariserad miljö så måste ju
    kyrkan i viktiga avseenden acceptera samhället och dess kulturella
    uttryckssätt och inte bara fördöma eller ha en konfrontationspolicy. Kyrkan måste inkultureras för att få den här tydliga rollen.
    Väckelserörelser har ju alltid haft (åtminstone i början) en sekteristisk relation till
    omkringliggande miljön. Ord såsom “vi är inte av denna värld” och
    liknande bibliska ord har tolkats såsom att kristna ska helt ta avstånd
    från allt i kulturen. Faktum kvarstår dock att Jesu liv och tjänst
    inkluderar ju både en acceptans av en speciell kultur såväl som
    konfrontation med vissa element i den kulturen. I kontrast till
    väckelserörelserna, så har ju den mer liberala och många gånger mer
    sofistikerade kristendomen historiskt sett uppslukat kulturen, så att
    kyrkans vitala funktion som salt och ljus har bleknat. Kyrkan har här
    ansett det mesta i kulturen som andliga uttryck och har kulturellt
    anammat det mesta, även när andra Kristna rörelser (bred majoritet) har
    tagit avstånd från vissa kulturella uttrycksätt.En teolog som har belyst denna frågeställning på ett ganska bra sätt är ju Richard Niebuhoch hans ”Christ and Culture”. Han arbetar ju utifrån en viss typologi där han skissar 5 olika modeller som man kan se skymta fram genom kyrkohistorien och genom framträdande ledarpersonligheter.  Den boken rekommenderas till intresserade i ämnet. Det var några tankar/

  • Pingback: Hur ska relationen se ut mellan kristna kyrkan/kristna och samhället? « Davids tankar()

  • Anton Fagerstedt

    Intressant inlägg och jag nickar instämmande till det du skriver. Det luriga är emellertid att vi som kallar oss kristna – liksom alla andra grupper – värnar så mycket om oss själva och våra egna intressen när vi väl höjer upp vår röst. Där borde den kristna församlingens röst utgöra ett alternativ i den kakafoni av röster som sätter sig själva och sina särintressen i första rummet – jag tycker tyvärr inte att det ser ut så.



Subscribe to Stefan Swärd