Jag skrev ett blogginlägg i september 2012 om homosexualitet. Eftersom den senaste debatten tangerar den frågan tyckte jag att det var lämpligt att lyfta fram denna bloggtext som bra redovisar min inställning i den frågan. Man hittar inlägget här.

Jag argumenterar där för en evangelikal medelväg. Det är ett av de mest lästa inläggen någonsin på denna blogg.

Istället för alla otydliga grumligheter som kommer från kristna ledare i dessa dagar lägger jag fram en tydlig och öppen linje som jag argumenterar för på ett konsekvent sätt.

Jag noterar att debatten om Niklas Piensohos Nyhemstal surrar vidare.

Jag har nu tittat runt liter på bloggdebatter och twitter i ämnet. Jag måste en gång till förtydliga mig. Jag kan stå ut med att bli kritiserad för åsikter som jag har, men jag vill gärna inte bli kritiserad för åsikter som jag inte har, eller sammankopplas med personer som står för åsikter jag inte har.

Jag har varit pastor i Stockholm sedan tjugoårsåldern, alltså i nu närmare 40 år. I alla dessa år har jag jobbat med kristen samlevnadsundervisning, försökt att lära kristna att leva i Kristi efterföljd på detta område. Den sexliberala vågen drabbade Stockholm med full kraft på sjuttiotalet, och frågan om homosexualiteten kom upp mycket aktivt i mitt kristna sammanhang redan då. Och vi behövde hitta sätt att förhålla oss till detta.

Vid den tidpunkten var inte frågan om homosexualitet alls på den offentliga kristna agendan, men det fanns människor som brottades med frågan, och vi fick hantera det i samtal och själavård.

Den kristna norm jag har jobbat med som utgångspunkt är att sex är en underbar gåva från Gud men han har skickat med en tydlig bruksanvisning för vårt bästa, att utöva gåvan inom ramen för ett troget förbundsförhållande mellan en man och en kvinna. Ungefär så har kristna kyrkan trott och undervisat i tvåtusen år, exakta formen för att ingå äktenskap har varierat mellan olika kulturer och tider, men tron på äktenskapet har alltid funnits där.

I en Stockholmsmiljö kräver det mycket av undervisning, själavård och vägledning för att få det att fungera i praktiken. En kristen församling är till för att vara lärjungaformande, inte hantera färdiga helgon, men att hjälpa folk åt rätt håll.

Att tänka och arbeta så var kontroversiellt i vissa kristna kretsar redan av slutet av sjuttiotalet. Jag deltog i debatten redan då.

För mig finns det inte på kartan att vara avståndstagande mot människor. Det är en omöjlighet när man jobbar med församlingsgrundande och pionjärarbete och det är emot Jesu undervisning. Människor kommer till kyrkan och kristen tro som de är. Jag har hela mitt liv haft homosexuella vänner. Som jag nämnde, jag skrev nyligen en debattartikel ihop med Jonas Gardell där vi bl.a. protesterade mot utvisningar av homosexuella till muslimländer. Jag har inte några problem med att förena en kristen syn på samlevnad med att kämpa för människors mänskliga rättigheter, inklusive homosexuellas.  Däremot kräver den miljön att man är tydlig i sin undervisning och jag har så många gånger förundras över människor som helt saknar kristen bakgrund, hur snabbt de förstår och strävar efter att leva enligt kristna normen. Jag har vigt åtskilliga sambopar under åren, som gift sig just därför att de har kommit fram till en kristen förståelse av äktenskapet.

Och när det gäller homosexualiteten, jag har följt människors brottningskamp på det området under många år. Jag har sett dem som har varit övertygade om att Gud har tänkt sig något annat för dem, än att leva ut sin homosexualitet, att det inte är enligt Guds vilja. En vän till mig till exempel har varit heterosexuellt gift i många år, och det har fungerat utmärkt. Så det är inte så enkelt som en del tycks tro att vara hetero- eller homo, det är som att vara vänster- eller högerhänt.

Det här är min bakgrund och sätt att tänka i dessa frågor.

Men varför reagerar jag på Piensohos sätt att ta upp ämnet? En del tycks inte alls förstå det.

Bakgrunden är samhällsutvecklingen på detta område. Där har det varit ett paradigmskifte senaste 50 åren. Samboende utan äktenskap var mycket ovanligt och inte försvarat i samhället för 55-60 år sedan. Då fanns det två samlevnadsformer, heterosexuellt gift eller inte gift. Heterosexuellt sambo infördes i lagstiftningen på sjuttiotalet. Homosexuella äktenskap fanns knappt på kartan under 70-talet. Sedan har utvecklingen gått snabbt mot olika samlevnadsformer.

Detta har påverkat utvecklingen och Svenska Kyrkan har i stor utsträckning anpassat sig efter utvecklingen. Katolska kyrkan och de historiska kyrkorna har inte anpassat sig alls efter utvecklingen, inte på läromässig nivå eller på präst- eller biskopsnivå.

De traditionella protetantiska frikyrkosamfunden har delvis anpassat sig efter utvecklingen. Att bo samman utan äktenskap var en otänkbar tanke på sextiotalet men är accepterat i många församlingar idag. Samma sak med homosexuell samlevnad. Och här har de äldre frikyrkosamfunden gått i spetsen för utvecklingen. Uppsala missionskyrka och Norrmalmskyrkan i Stockholm har väl varit något av spjutspetsar inom missionsförbundet respektive baptistsamfundet.

De nya rörelserna har varit mer strikta och enligt min mening haft en tydlig norm och lärjungaformande inriktning enligt det jag förespråkar. Trosrörelsen har samma syn som jag har i denna fråga, även Vineyard. Och så vitt jag vet även Hillsong. Och nya starkt växande kyrkor som Södermalmskyrkan och SOS Church.

Nya evangelikala strömningar i Equmeniakyrkan medför dock att jag tycker pendeln något har svängt.

Jag kan EFK bättre än pingst men min känsla är att i båda samfunden har det blivit tydliga värderingsförskjutningar senaste 15 åren, det finns i många församlingar en stor acceptans mot samlevnad utanför äktenskapet och även för homosexuella relationer.

En del tycker att det inte är ett problem.

En del tycker att vi öppet ska driva agendan för att bli mer liberala på samlevnadsområdet.

En del protesterar mot utvecklingen, och menar att det inte är en kristen syn, det viktiga för en kristen är att leva ett liv som behagar Gud.

 Vi är ganska få som öppet protesterar, och vi blir bombarderade av kritik för detta, men det är många pastorer som tycker som vi gör, de flesta är dock mycket lågmälda i diskussionen och i vissa fall även i sin församling.

Niklas P höll alltså två tal under den aktuella dagen på Nyhemsveckan, det tycks vara oklart vad den ena talet skulle handla om men det andra skulle i varje fall handlar om kristen sexualsyn, samlevnadsformer etc.

Ett problem är att om vi inte tydligt förklarar vad vi kristna står för, och vad vi vill lära ut och forma av kristen livsstil i våra församlingar, utan endast tar upp om att vi ska välsigna människor oavsett hur de lever – om det blir huvudbudskapet, då fortsätter bara utvecklingen som den är.

Så även om det visar sig att jag och Niklas har exakt samma syn på dessa frågor, och hur vi ska leva som kristna (en samsyn som jag inte tror vi har), så leder Niklas sätt att ta upp ämnet till att utvecklingen mot att mer bejaka homosexuell livsstil och sammanboende utanför äktenskap, blir alltmer accepterat i våra församlingar.

Niklas flyttar fokus från att tala om hur vi ska leva som kristna i Jesu efterföljd, till att göra frågan om hur vi bemöter människor som huvudfrågan.

Hur vi bemöter människor är också en fråga om kristen livsstil och lärjungaskap, men hur vi lever på samlevnadsområdet är också en fråga om kristen livsstil och lärjungaskap. De frågorna måste hållas ihop.

Jag menar alltså att det sättet att ta upp ämnet leder helt förutsägbart till att kristna livsstilen luckras upp i bland annat pingst- och EFK-församlingar.

Men en del tycker uppenbart att detta inte är ett problem. Jag tycker att det är ett problem.

De som vill bejaka en sådan utveckling tycker att Niklas sätt att ta upp ämnet var bra och stöder en liberaliserande riktning, noterar jag när jag följer debatter i sociala medier. Även om det finns de som kritiserar honom för att inte ta steget fullt ut. Så de som tror att Niklas försvarar en konservativ agenda, men att han vid just detta tillfälle bara tog upp bemötandet, och inget annat, man kan klart konstatera att de som vill liberalisera inte uppfattar honom på detta sätt. De som vill liberalisera tolkar honom som jag gör.

Sedan tycks en del kommentatorer vara omedvetna om vilka förändringar som pågår, och när kristna ledare inte säger något i detta ämne, kommunicerar det lika mycket som att man säger något.

Så jag tycker att vi måste reda ut följande i debatten.

1. Vi som står för konservativa kristna värderingar på detta område, vår diskussion måste handla om hur vi kommunicerar detta och hur vi skapar lärjungaformande församlingar där människor följer Jesus i sin livsstil inklusive sexualitet och samlevnad.

2. Om man inte delar den grundsynen, då blir det en helt annan diskussion, den handlar om vad är kristna värderingar på detta område, och hur ska vi vägleda människor i våra församlingar.

Jag tycker att hela denna debatt har varit en sammanblandning av båda perspektiven, och då blir det en ganska rörig debatt.

 

Det har blivit en omfattande diskussion med anledning av Piensohso tal på Nyhemsveckan och mitt blogginlägg tidigare i veckan har skapat en del ved på brasan.

Noterar att Pelle Hörnmark kommenterar debatten på pingst.nu. Hörnmarks budskap kan sammanfattas i att allt är väl, läget är under kontroll, pingströrelsen står för det den har gjort, men man försöker hitta ett nytt tonläge i evangelisationen och i kontakten med utomstående.

Niklas Piensoho skriver en kort replik i Dagen idag och där hans budskap är att vi ska välsigna människor och inte ta avstånd från dem, det var detta han menade med sitt tal i Nyhem.

Lars Gunther skriver på sin blogg och på min blogg. Gunter får support av Jonasq och Greger Andersson som är lärare vid Örebro missionsskola. Gunther skriver mycket begåvat och intressant. Vi tycks ju inte ligga långt från varandra i grundhållningen. Gunther skriver om Missionsförbundets liberala falang och hur han har stångats mot den. Det är intressant. Jag brukar ju ibland utnämna vissa kristna eller kristna rörelser som liberala men får då alltid kritik för att jag klistrar etiketter på folk och sammanhang. Gunther klistrar en tydlig etikett på stora delar av missionsförbundet, och Greger Andersson från Örebro missionsskola gillar det. Vad bra. Jag håller med Gunther att jag skriver förenklat om missionsförbundet. Mina kunskaper har jag genom att läsa samfundspressen, lokal ekumenik, och att jobba i SMU ett år på sjuttiotalet. Det är begränsat naturligtvis. Mina kunskaper är präglade av ett Stockholmsperspektiv. Jag håller med Gunther om detta, och jag delar också hans uppfattning att det finns nya vindar som blåser i samfundet i dagens Equmeniakyrka. Därför har jag internt argumenterat för att min församling ska stå kvar i samfundet. Gunther – jag har läst Waldenström, men visst ger jag en förenklad bild av vad han står för, men det får jag återkomma till en annan gång.

I bloggvärlden kan man bl.a. hitta ett inlägg av Olof Edsinger som ger sitt stöd till det jag skriver. Pingstpastorerna Mikael Karlendal och Tommy Dahlman har på sina bloggar kritiserat Piensoho. Jag delar både Karlendal och Dahlmans oro och deras kritik.

Jag har fått så mycket komplimanger men också så mycket kritik för mitt blogginlägg så jag är tvungen att gå i svaromål och förtydliga mig.

Om det är så att debatten handlar om att vi inte ska ta avstånd från människor, då är jag helt med på noterna. Jag har jobbat som pionjärpastor och församlingsgrundare i nästan hela mitt liv. Skulle man då ha en attityd att ta avstånd från människor som inte tror och gör som jag gör, då skulle uppdraget vara omöjligt. Att ta avstånd från människor är helt obibliskt, Jesus var syndarens vän, han talade om att vi ska välsigna de människor som förbannar oss. En del tycks tycka att det bara var detta som Piensoho sade. Hade Piensoho bara menat detta skulle jag naturligtvis inte säga något. Jag har bland annat skrivit en debattartikel tillsammans med Jonas Gardell där vi bland annat kritiserade Migrationsverket för att man utvisade homosexuella flyktingar till muslimländer där de riskerade dödsstraff. Hade jag tagit avstånd från folk som inte delar mina övertygelser skulle en sådan artikel vara omöjlig.

Men säger Piensoho mer än så? När jag tolkar Piensohos tal väger jag in helhetskontexten denna dag, programmet handlade om samlevnadsfrågor. Jag väger också in saker Piensoho sagt i andra sammanhang och samtal jag har haft med honom direkt.

Vi får spekulera och resonera om vad Niklas P menar. Det hade varit enklare om han nappat på mitt erbjudande om att skriva ett gästblogginlägg då hade det kunnat bli tydliga svar.

För enkelhetens skull begränsar jag resonemanget till en kristen syn på samlevnadsfrågor eftersom det var temat denna dag under Nyhemsveckan. Det finns många andra synder och viktiga etiska frågor att diskutera, och som jag skriver om vid olika tillfällen, girighet och materialism är ett exempel, miljöetik skriver jag regelbundet om, att bekämpa sexuellt våld och trafficking har jag tagit upp senaste tiden. Att bekämpa rasism skriver jag ofta om. Att värna om det ofödda livet är en annan etisk fråga av högsta dignitet – det har jag till och med skrivit en doktorsavhandling om.

Jag tycker inte att vi kristna skymmer evangeliet när vi deltar i debatten om etiska frågor. Det är frågor som de flesta funderar över och brottas över. Vi måste kunna ge raka svar på hur vi kristna ser på en fråga. Att vi bara ska vara tysta för annars skymmer vi evangeliet, är bara en befängd tanke. Då kan inte kristna delta i någon form av samhällsdebatt. Med det sekulariseringstryck vi lever med som kyrka i Sverige måste vi som kristna ledare vara mycket tydliga i Biblisk vägledning.

Alltså. Att jag nu specifikt skriver om samlevnadsfrågor beror på att det var temat denna dag på Nyhemsveckan.

Många debattörer vill att kristna kyrkan ska ändra sig i dessa frågor i linje med samhällsutvecklingen. Det är ett starkt tryck i den riktningen. Många kristna debattörer vill att vi kristna ska praktisera och välsigna samkönade äktenskap, överge tanken på äktenskap som livslång trohetsrelation, överge tanken på att vi inte lever tillsammans innan vi gifter oss, överge tanken på att äktenskapet är en förbundsrelation av livslång karaktär mellan en man och en kvinna.

De som har en sådan agenda har uttryckt sig positivt om Piensohos tal. Men även de tycker han har varit för otydlig och menar att han öppet ska säga att man kan vara med i Filadelfia och leva som öppen homosexuell eller att man i kyrkan ska kunna viga och välsigna samkönade par. Och att han öppet ska säga att det inte är några problem att vara med i Filadelfia och leva i ett samboförhållande.

Niklas P är en skicklig kommunikatör. Att han både av de som vill skrota kristna samlevnadsnormer, och vi som vill behålla dem, uppfattas som otydlig, måste bero på att han medvetet valt att vara otydlig.

Annars hade han bara på en minut kunna säga:  ”att som kristen har jag Bibeln som rättesnöre. Den säger att sexuellt samliv utövas mellan en man och en kvinna i ett äktenskapsförbund som är välsignat av Gud, och Guds plan är att det ska vara en trogen och livslång gemenskap. Så har den kristna kyrkan i 2000 år tolkat Bibeln, och den katolska kyrkan t.ex. säger att äktenskapet är ett oupplösligt förbund mellan en man och en kvinna. Så undervisar jag i Filadelfia och så lär vi de nya medlemmar och nykristna som kommer in i vår församling”.

Så predikar vi i Elim. Och genom förbön, själavård och vägledning försöker vi hjälpa människor att leva enligt detta, och även om man fullständigt misslyckats, hjälpa och stötta att komma igen. Guds nåd ger oss alltid en ny chans när vi misslyckas.

Hade han gjort en sådan markering och sedan sagt allt det andra om att vi inte ska ta avstånd från människor som inte tycker som vi, då hade jag inte haft några som helst invändningar.

Men nu gör han inte det. Och den stora frågan är varför. Man kan lansera tre olika hypoteser om varför han inte ger en tydlig beskrivning av kristen syn på sex och äktenskap.

Att han tycker det är självklart kan vara en hypotes. Men som gammal Stockholmspastor vet jag att detta är långt ifrån självklart idag, så det behöver ständigt sägas från predikstolen, vilket jag alltså gör i Elimkyrkan. Och nu var ju till och med Pride på besök så då fanns det ju all anledning att ge en kortfattad intro i kristen syn på sex och äktenskap. Niklas P har nu varit Stockholmspastor i sju år så han är väl medveten om hur kontroversiell en traditionell kristen syn är. Så denna hypotes känns något långsökt. Och det känns märkligt att man på en temadag om sex och samlevnad inte i varje fall ger en kort sammanfattning om en kristen syn på ämnet, utan endast bara talar om att välsigna människor som inte tycker som vi.

En annan möjlighet är att han inte håller med om dessa formuleringar. Därför säger han det inte, det förklarar hans tystnad. I likhet med många andra kristna ledare i västvärlden, och i Sverige med Svenska kyrkan som spjutspets, menar att den traditionella kristna hållningen är inte självklar, det kan förändras i praxis och syn på detta utan att det krockar med Bibeln. Men han vet att det är kontroversiellt, och därför ligger han lågt och har bara allmänna formuleringar att jag som kristen har mina övertygelser men välsignar dem som har en annan övertygelse. Om den hypotesen gäller har jag stora problem, och då har enligt min mening Filadelfia i synnerhet, men även pingströrelsen ändrat teologi och inriktning.

En tredje hypotes är att han har denna traditionella kristna övertygelse beskriven ovan, att sexuell samlevnad är välsignad av Gud när en man och en kvinna lever i ett troget och livslångt äktenskap, men det är fel att lägga det som en grund för församlingsmedlemskap och ha en förväntan att församlingsmedlemmarna i varje fall förväntas leva på det sättet. Det är vår grundövertygelse men vi måste acceptera att människor idag lever på ett annat sätt. Man vill inte stöta sig med folk och därför ligger man som pastor lite lågt med att säga sina övertygelser. Om den hypotesen gäller har jag också stora problem. Det blir något av pastor Jansson, att hålla tyst om sina övertygelser bara för att inte stöta sig med människor. Det blir också oärligt mot människor eftersom de då inte riktigt vet vad vi som kyrka står för. Ett annat stort problem är att en sådan lågmäldhet leder till en snabb sekularisering, de kristna får inte någon klargörande undervisning om hur de ska leva som kristna, utan anpassar sig då efter ”världens” sätt att leva.

Sedan tycker jag att Piensohos paradigmskifteresonemang pekar i riktning mot att mjuka upp normerna, inte bara bemöta människor på ett annat sätt. Jag tycker det är helt fel, som jag skrev i förra blogginlägget, att skilja på Exodusperspektivet och Abraham-perspektivet. Att skilja på att helga oss och avskilja oss från världen, men samtidigt kunna välsigna människor och inte ta avstånd från dem. Menar Niklas P att pingstvänner förr håll på att ta avstånd från människor, när pingströrelsen växte som allra mest. Jag kan inte tolka hans resonemang här annat än att han vill mjuka upp syndbegreppen och tona ned sådant som kristna kyrkan i alla tider ansett vara fel. Annars skulle han inte så tydligt tala om att vi behöver ett paradigmskifte.

Min slutsats är att Piensohos otydlighet i ämnet måste tolkas som att han ändå är ute efter att i varje fall mjuka upp den traditionella hållningen, och istället för att tala om vad vi kristna står för, så talar han om att välsigna människor som lever på annat sätt, och han refererar inte bara till folk i allmänhet utan snuddar ändå vid frågan om församlingsmedlemskap under sitt tal.

Men det kan vara möjligt att jag tolkar honom fel, men gör jag det är det ju mycket enkelt för Niklas P att komma med ett klargörande.

Till sist.

Frågor om Guds folks helighet och avskildhet från världen behöver lyftas tydligare. Den gamle Helgelseförbundsprofilen Emil Gustafsson, om han skulle dyka upp igen, finns det någon kristen konferens som skulle kalla honom? Vi brottas med sekularisering bland oss kristna, jag behöver inte gå längre än till mitt eget liv för att inse det.

Mer och djupare helgelseförkunnelse, behovet är stort.

Frågan om lag, synd och omvändelse måste finnas med i den kristna evangelieförkunnelsen. Det är bara förkrossade syndare som kan omvända sig och ta emot frälsningens oändliga nåd. Lag, synd och omvändelse kan predikas så att nutidsmänniskor förstår.

Vi behöver förnya äktenskaps, sexual- och familjeundervisningen. Trots att det har varit så mycket sådant och mycket bra kristen litteratur, genomgår vi snabba värderingsförskjutningar i kristna sammanhang. I en sådan kontext blir Piensohos sätt att ta upp ämnet på en kristen temadag om sex och samlevnad, ödesdiger.

 

Jag skriver nu på ett nytt blogginlägg. Noterar att Pelle Hörnmark har kommenterat debatten och där han kallar mig för ”en kär broder i ett närstående samfund”, det var ju trevligt att höra. Niklas P har också skrivit Dagen och sagt att han menar att vi ska vara välsignande i vårt attityd till de människor vi möter. En del andra bloggar har också skrivit.

Jag vill också kommentera det som skrivits på denna blogg.

Att vi som kristna ska vara vänliga, barmhärtiga, förstående och icke-dömande mot alla människor vi möter – det tycker jag är självklart. Att en kristen far inte skulle hjälpa sin sambo-boende dotter, låter för mig absurt. Jag har aldrig hört talas om något sådant i modern tid.

Det sade jag mycket tydligt i mitt blogginlägg. Det var ju inte de frågorna jag diskuterade.

Har haft kontakt med Niklas P idag och erbjudit honom att skriva ett gästblogginlägg vilket han tackat nej till. Det var synd. Men det verkar som om det kommer något mer i Dagen nästa vecka.

Har en intensiv helg då jag nu har ett dygn med Elimkyrkans/Folkungakyrkans ledarskap, då vi har kyrkoherde Hans Wolfbrandt som gäst. Sedan predikar jag i vår celebration-gudstjänst på söndag 16.00.

Jag ska tala om att vara en församling som är fylld av tro på Gud, jag ser fram emot det.

Den blir i vår systerkyrka Korskyrkan. Vi får låna den, eftersom vi fortfarande håller på och renoverar stora kyrksalen i vår nya kyrka, Folkungakyrkan. Den renoveringen pågår hela hösten

Som bloggare råkar man ut för att en del av det man skriver förbigås med fullständigt ointresse. Jag brukar råka ut för det när jag skriver om globala överlevnadsfrågor och om kristet pionjärarbete och församlingsplantering – alltså de frågor som intresserar mig mest, och som jag mest jobbar med, och kan mest om.

Men ibland tilldrar sig vissa bloggtexter absurt intresse. Jag kunde inte ana att mina reflektioner över Niklas Piensohos Nyhemspredikan skulle tilldra sig så stort intresse. Jag har haft över 10.000 besök på min blogg senaste dagarna och det är klart mer än jag brukar ha.

När jag läser vissa kommentarer, inte minst på twitter, låter det som om jag inte får skriva och recensera en predikan, och säga vad jag tycker om den. I ett samhälle med yttrandefrihet och religionsfrihet är det fullt tillåtet. Det är också fullt tillåtet att lyssna på mina predikningar och skriva bloggtexter om dem och säga vad man tycker, men det är aldrig någon som gör det. Man hittar dessa predikningar på Elimkyrkans hemsida.

Jag läser kommentarerna till bloggtexten med intresse men behöver fundera över dem innan jag skriver något svar. Jag återkommer med någon form av respons inom 1-2 dagar.

När jag skrev texten valde jag medvetet att inte utgå från homosexspåret. Det ämnet är uttjatat. Däremot menar jag att när kristna ledare uttrycker mer tillåtande attityder i samlevnadsfrågor än vad som präglar kristna kyrkans och de historiska kyrkornas traditionella hållning i synen på äktenskapet, beror det alltid på något annat, en förändrad bibelsyn och en teologisk omorientering. Det är då mer intressant att diskutera det som ligger bakom, än inställningen i en konkret sakfråga.

Därför tog jag upp ämnet som jag gjorde.

Att jag sedan gjorde min utvidgning till modern svensk kyrkohistoria och jämförde pingströrelsen och missionsförbundet, det var för att försöka visa att Niklas Piensohos hållning är en förändring i jämförelse med Pingströrelsens traditionella syn, och det hävdar han själv att det är så det är knappast kontroversiellt, men jag gör det också för att inte hamna i personkritik. Jag säger bara att Niklas hållning är helt naturlig utifrån den bakgrund han har. Jag problematiserar då mer pingströrelsens utveckling än vad Niklas Piensoho tycker och säger.

Det var så jag tänkte när jag skrev texten.

Men jag återkommer med en kommentar över kommentarerna och ska försöka göra en sammanställning av bloggtexter, jag ser att en del bloggar har uppmärksammat debatten.

 

 

Senaste veckan har det ju valsat runt i media om att Zlatan köpt Elimkyrkan för 43 miljoner.

Varje krona och mycket mer investerar vi nu i nästa stora projekt Folkungakyrkan. Den kommer att rymma 500 personer mot Elimkyrkans 150-200 personer och med dessutom en mindre sal som rymmer minst 150 personer.

Vilken unik situation man har hamnat i. Åtskilliga miljoner från fotbollsvärldens miljardproffscirkus investeras i Gudsrikes-satsningar i Stockholm.

Det har varit en sanslös dag. Jag har bloggat i fem år och två månader. Jag har aldrig haft så många läsare på bloggen som idag, och aldrig har jag varit med om att något blogginlägg har lästs så mycket som min analys och kommentar över Niklas Piensohos tal på Nyhemsveckan.

Det var tydligen något som berörde väldigt många.

För övrigt har jag legat sjuk hemma i sängen hela dagen men ser fram emot bättre tider i morgon.

Idag sticker jag ut hakan ganska rejält i tidningen Dagen (det är ovanligt för min del, hoppas bloggläsaren inte blir chockad) och skriver en summerande kommentar om sommarens debatt om pastorsrollen som började med ett inlägg av mig under juli månad. Här är artikeln.

Några pingstpastorer har uppmuntrat mig att kommentera Niklas Piensohos tal vid Nyhemsveckan i somras. Man hittar det på Nyhemsveckans hemsida. Det är två pingstpastorer som på sina bloggar kritiskt kommenterat det Niklas sade, nämligen Tommy Dahlman och Mikael Karlendal. En replikväxling var i Dagen förra veckan mellan Niklas och Peter Abramsgård. En fördel med att skriva ett blogginlägg i jämförelse med andra sätt att kommunicera är att det går att kritisera bloggaren direkt, det är ganska omfattande och komplicerade frågor jag kommenterar, och jag är beredd att lyssna på kritik mot mina teser om man kan påvisa att jag har fel i analysen.

Sammanfattningsvis säger Niklas att vi i frikyrkan behöver byta paradigm när det gäller hur vi ser på omvärlden. Han använder två berättelser i Gamla testamentet för att belysa sin tes. Den gamla frikyrkan präglades av Exodusperspektivet, att gå ur världen, liknat vid Israels barns uttåg från Egypten. Fokus var församlingens renhet, helighet, och att avskilja sig från världen. Niklas menar att det perspektivet var riktigt då, i dåtidens samhälle. Idag behöver vi byta perspektiv, istället för att gå ut ur världen bör vi närma oss världen. Berättelsen om Abraham passar då bättre, Abraham levde bland och tillsammans med de andra folken, och välsignade dem. Även om Abraham hade en annan religion så levde han bland de andra och var inte avståndstagande mot dem. Vi ska vara som Abraham sade Niklas, vi ska välsigna, och inte ta avstånd från människor.

En konsekvens av detta synsätt är att vi inte ska hålla på och utesluta människor i våra församlingar, utan skapa en välkomnande miljö. Vi ska inte heller gå runt och fördöma människor som har en annan inställning än vi har. Jag kan här referera även till samtal jag haft med Niklas i dessa frågor, och vad han sagt i andra sammanhang. Vi ska som kyrka inte främst tala om synd och vad vi är emot, vårt uppdrag är att vara till välsignelse och vara människors förebedjare. Abrahams patos enligt Niklas var att rädda Sodom, inte att fördöma Sodoms synd. I den replikväxling som var i Dagen förra veckan var det främst inställningen till homosexualitet som fördes fram, men Niklas predikan var i första hand principiell – hur ska kristna kyrkan förhålla sig till sin omvärld. Exemplen om homosexualitet tog han fram för att belysa den principiella tesen.

Det var en mycket kort sammanfattning av över en timmes predikan.

Det finns mycket att säga om detta. Tyvärr kan jag inte uttrycka mig kortfattat.

1. Niklas P är en pastorskollega till mig i Stockholm. Det här handlar inte om någon personkonflikt. Jag tycker han är en mycket begåvad ledare och predikant. Däremot tror jag att vi har olika synsätt i vissa grundläggande frågor, vi har även försökt prata om detta, och jag tror vi är överens om att vi inte är överens. När valet till kyrkoledare i den nya Equmeniakyrkan diskuterades föreslog jag Niklas som samfundsledare, och jag vet att rekryteringsgruppen hade samtal med honom. Jag tror dock han avböjde dessa inviter.

2. Niklas är en utmärkt missionspastor (jag talar nu om det tidigare samfundet missionsförbundet som nu är en del av Equmeniakyrkan). Hade han fortfarande varit det skulle jag inte reagera alls på Nyhemstalet. Det han säger är ju mainstream inom missionsförbundet sedan i varje fall femtiotalet. Jag jobbade ett år under sjuttiotalet i SMU Stockholm så jag har viss inblick hur tongångarna var då. Anpassning till världen var ledordet. Inte tala om synden, inte lyfta fram församlingens trösklar och gränser, en öppen kyrka, som inte lägger sig i hur folk lever, och nedtona kyrkans profil i kontroversiella frågor. Kyrkan ska inte sticka ut och profilera sig in kontroversiella frågor. Redan på sjuttiotalet var det en mycket tydlig linje i missionsförbundarkretsar att inte profilera sig i t.ex. samlevnadsfrågor. En socialetisk kristendom var på agendan, inte frälsning och omvändelse.

För mig är det Niklas säger i dessa frågor bara ett direkt eko av missionsförbundets inställning jag mötte under sjuttiotalet. Nu är det framfört retoriskt skickligt, och med ett språkbruk som tilltalar pingstvänner, men jag har svårt att se någon skillnad i det faktiska innehållet och konsekvenserna av vad som sägs. Och jag har egentligen ingen anledning att klandra honom för det. Utifrån ett missionsförbundsperspektiv är han mycket bibelcentrerad i sin förkunnelse. Man bör dock komma ihåg att missionsförbundet har varit ett ganska spretigt samfund där ett antal olika riktningar levt sida vid sida, det jag här kortfattat försöker måla upp är någon sorts mainstream inom missionsförbundet som jag har uppfattat det. Jag tror att en religionssociolog skulle hålla med mig om dessa beskrivningar av skillnader mellan samfund.

3. Under 40- och 50-talet var missionsförbundet giganten i svensk frikyrklighet med pingströrelsen som den starkt växande uppstickaren, och som på sjuttiotalet kom upp på missionsförbundets nivå när det gäller medlemsantal. Lewi Pethrus visade respekt för missionsförbundet och berömde samfundets evangelisationsinriktning, men samtidigt var han i tuff polemik med dem just kring dessa frågor. Pingstvännerna betonade heligheten, församlingens avskildhet från världen medan missionsförbundet gick i en annan riktning, att närma sig världen, att inte bygga murar mot omvärlden m.m. För en person med någon kunskap i svensk frikyrko- och väckelsehistoria, inser direkt att det är ett dramatiskt skifte, vad Filadelfias föreståndare säger idag, och vad Lewi Pethrus sade på 40- och 50-talet.

Och Piensoho sticker inte under stolen med att det är så, vi lever i en annan tid.

Några grundläggande frågor där pingströrelsen och missionsförbundet dragit åt klart olika håll under perioden 50-70-talet handlade om dessa frågor:

a. Att inte lyfta fram synden i förkunnelsen, utan mer betona Guds nåd och kärlek. Det perspektivet har sina rötter i den försoningslära som Waldenström lanserade på 1870-talet. Lewi Pethrus och pingströrelsen har mer betonad förkunnelsen av synd, dom och evig förtappelse och den frälsande nåden genom rättfärdiggörelsen i Jesus Kristus – en mer klassisk luthersk syn. Det är syndare som behöver nåd.

b. Att inte betona församlingens gränser och församlingsmedlemmarnas livsstil, missionsförbundet utvecklade redan på femtiotalet mer av ett högt-i-tak-syn på kristen livsstil, till skillnad mot pingströrelsen. Den strikta normen att sex hör till äktenskapet började tonas ner i missionsförbundet redan på sjuttiotalet, kanske redan ännu tidigare. Inom pingströrelsen har man värnat om en traditionell kristen sexualsyn i varje fall in på nittiotalet, många församlingar gör det fortfarande.

c. Ett tredje område där missionsförbundet valde en annan väg än pingströrelsen under 50- och 60-talet var att mer undvika kontroversiella frågor i förhållande till omvärlden. Pingströrelsen i Lewi Pethrus fotspår, genom Olof Djurfeldt som chefredaktör på tidningen Dagen, försvarade en kristen ståndpunkt i en rad olika kontroversiella frågor som kom upp på 60- och 70-talet. Ett exempel var tidningen Dagens långa kamp mot den fria abortlagstiftningen. Djurfeldt satte agendan för pingstvännerna, och det var en mer traditionell syn bland annat på abort och samlevnadsfrågor.

d. Jag upplever nog det som att Piensoho försvarar missionsförbundets traditionella hållning i denna typ av frågor, öppna församlingar med högt i tak när det gäller livsstil, en mjuk evangelisationsförkunnelse som inte betonar synd, dom och evig förtappelse utan i första hand Guds nåd och kärlek och att vi kristna ska ha en låg profil i vår kommunikation med omvärlden, Piensohos markering mot Åke Green är ett tydligt exempel. Detta framkommer i Nyhemstalet även om det är förpackat på ett sätt som är begripligt för en pingstvän, det har också framkommit i andra uttalanden som han har gjort.

Och inget konstigt i detta för en person med missionsförbundsbakgrund, den fråga jag ställer är hur denna teologiska linje har blivit riktningsgivande för pingströrelsen, hur ser den processen ut och hur har de besluten fattats?

4. Ska man tala om församlingens förhållande till omvärlden tycker jag att man måste utgå från Nya Testamentet. Sedan kan man använda GT-texter som belysningsmaterial men läran måste grundas i NT-undervisningen. Min mest avgörande och kritiska punkt mot Piensohos Nyhemstal i denna fråga är att Nya Testamentet aldrig gör en skillnad mellan att kristna kyrka ska avslöja synden, vara helig och avskilja sig från världen, och samtidigt vara samhällstillvänd, , visa barmhärtighet, vara vänlig, och visa en fantastisk förmåga att få kontakt med vanligt folk och nå ut med sitt budskap. Det går att vara både och på samma gång. Jesus var syndarens vän samtidigt som han höll eldiga doms- och helvetespredikningar, beskrev och predikade mot syndens fördärv, och höll en mycket radikal och utmanande undervisning för sina lärjungar. Ingen talade så starkt om skulden och eviga elden som Jesus, och ingen talade så starkt om nåden som Jesus. Jag tror inte att kristna församlingens kallelse till helighet och renhet, och med det samtidiga missionsuppdraget att nå alla människor med de goda nyheterna, är tidsanpassat, utmaningen ligger kvar och fast, generation efter generation, århundrande efter århundrande. Jag håller inte alls med Piensoho om att man kan ställa Abraham och välsignelseperspektivet mot Exodusperspektivet. Jag håller inte heller med om att den frågan är en fråga om omvärldssituationen. Utmaningen att vara helig och avskilja sig från världen gäller alltid, samtidigt som kristna kyrkan i alla tider ska vinna människors förtroende och gå ut med evangeliet till alla. Den utmaningen var lika stor på 1880-, som idag. Visst har mycket förändrats i Sverige sedan 1880-talet men kallelsen till avskildhet och helighet har inte förändrats, inte heller kallelsen att nå alla människor med de goda nyheterna. Det finns många bibeltexter man kan peka på här, men det här blogginlägget blir tillräckligt långt ändå. Relevanta texter i NT är bl.a. Apg 5, 1 Kor. 6:9-11, 1 Kor. 5, Ef. 2, 1 Joh. 2, Rom.1 . Det är bara några exempel på bibeltexter som visar på församlingens avskildhet från världen, och hur radikal omställningen är att bli kristen, att gå från mörkret till ljuset. Vill man tona ner församlingens gränser, den radikala överlåtelsen till Kristus, omvändelsen, att lämna synden – och koppla detta till församlingsgemenskapen, då är man på glid en bra bit från nya testamentets idévärld och riktlinjer enligt min mening.

5. En mer öppen syn på församlingsmedlemskap – där det mer blir en rättighet att få vara med i en församling än ett nådeserbjudande. En församling är inte en religiös intresseförening. En församling är de heligas gemenskap enligt Bibeln, där man delar varandras liv. En församling är en miljö av kristen efterföljelse. Det var en avgörande punkt i brytningen mellan Svenska kyrkan och frikyrkan. Det tidiga frikyrkan med strikta helgelsekrav och tydligt predikande om kristen livsstil var attraktiv. Filadelfia i början av 30-talet kunde vara överfull en vanlig fredagskväll när Stockholmarna ville lyssna på Sven Lidmans förkunnelse. Den gamla radikala frikyrkan var mycket attraktiv (och det håller Piensoho med om, men han säger att det råder andra förutsättningar idag) De som vill urvattna medlemsbegreppet och sänka trösklarna för kristen livsstil i församlingarna, de går i princip samma väg som svenska kyrkan. Väckelserörelser har i alla tider jobbat med en annan församlingssyn. Det innebär inte en stängd kyrka, men en kyrka som är tydlig i sin förkunnelse, som grundligt introducerar nykristna och nya medlemmar i församlingens tro, lära och livsstil och som förväntar sig omvändelse innan man går med i församlingen. Inte att man är ett färdigt helgon när man går med i församlingen, men att man är överens om färdriktningen. Att öppet bejaka sådant som Bibeln kallar för synd är inte förenligt med omvändelse. För att anknyta till det konkreta exempel som Piensoho tar upp, en kyrka som öppet accepterar det som nya testamentet fördömer, är inte en bibeltroende och evangelikal kyrka, det är en teologiskt liberal kyrka enligt min mening. Jag har lättare att förhålla mig till kristna som tydligt säger att de är teologiskt liberala och står för det, än evangelikaler och pingstvänner som glider i riktning mot teologisk liberalism men inte erkänner det och står för det.

6. Och så handlar det om vad kristna kyrkan ska kommunicera till omvärlden. Jag tycker att vi måste visa en stor respekt för Olof Djurfeldt som i årtioende efter årtioende drivit en tydlig bibeltroende linje med tidningen Dagen, utan att svaja. Det gav en mycket bra vägledning både för pingströrelsen men också för andra samfund och församlingar som varit pingströrelsen närstående. I alla kontroversiella moralfrågor som var på agendan under sjuttio- och åttiotalet vacklade inte Djurfeldt och Dagen. Jag tror att vi kristna blir mest respekterade om vi står för vår åsikter och övertygelser, inte vindflöjlar om det, eller håller tyst om det. Här tycker jag att Piensoho blir alldeles för otydlig i t.ex. äktenskaps- och familjefrågor, och abortfrågan, för att ta några exempel (här gör jag en tolkning av Nyhemstalet utifrån saker Niklas sagt i andra sammanhang). Katolska kyrkan har valt en motsatt strategi och vara mycket tydlig i vilka värderingar man står för som kyrka. Att kalla samlevnadsetiska frågor för ”underlivsetik”, det var ju exakt det ordvalet som teologiskt liberala missionsförbundare använde på 70- och 80-talet och jag tycker ordvalet uttrycker en grov respektlöshet både för Bibeln och kristna traditionen.

7. Ett annat område är hur synden, Guds vrede över synden, Guds dom och varningen för den eviga förtappelsen ska finnas med i evangelieförkunnelsen. Jag menar nog att det jag uppfattar som missionsförbundets hållning krockar både med Bibeln och en klassisk luthersk hållning i dessa frågor. Även här kan man räkna upp ett stort antal bibeltexter. Det går att förklara begreppet synd, Guds dom, eviga förtappelsen på ett sätt  som är begripligt för en modern människa (det är predikantens utmaning, inte att säga att vi inte ska tala om det). Det går inte att skilja detta från evangelieförkunnelsen. Det var ju för att ta itu med syndens problem, det var därför Jesus behövde dö på korset. Synden handlar om den brutala ondskan som ett dödligt gift som har förgiftat mänskligheten. Den sekulariserade människan psykologiserar ondskan, eller också mobbar man den, definierar vilka som är onda, och sätter dem på rättspsyk, Guantanamo, fängelse, hänger ut dem i media m.m. Evangeliet innebär en seger över och befrielse från ondskans makt. Vi får aldrig tona ner detta när vi förkunnar evangeliet. Jag tycker att Piensoho uttrycker sig oklart här.

8. Piensoho är polemisk i sitt tal, han lyfter fram det värsta i det som var förr. Och det är ju inte svårt att ge exempel på märkliga uteslutningar, där vi idag har svårt att förstå hur man tänkte, och där vi också har svårt att förstå de bibliska grunderna. Det finns nog inte någon som försvarar ett återinförande av detta. Det är ingen som försvarar så vitt jag vet att vi som kristna ska vara otrevliga med människor, och hantera dem taktlöst och tala om Guds dom, vrede och synden på ett sätt som moderna människor inte begriper och inte kan referera till. Piensoho refererar till Green-rättegången i Nyhemstalet och säger att IOGT-chefen fick SÄPO-skydd på grund av alla hot han utsattes för när han uteslöt Green ur IOGT. Jag har inte en aning om vilka som uttryckte sig så klumpigt mot IOGT-chefen, det finns omogna människor i alla sammanhang. Men jag föreställer mig att hans utsatthet var begränsad i jämförelse med det nationella gatlopp som Åke Green blev utsatt för av hela svenska eliten inklusive media, inklusive förråd av kristna syskon i breda sammanhang. Jag kan ge exempel på ledande EFK-are som uttryckte att det var synd att Green inte fick fängelse. Jag tycker att Piensoho är för oklar här, det låter som att han mer sympatiserar med IOGT-chefen i denna fråga än Green. Men det kan vara en övertolkning från min sida.

9. Ex-pingstvänner som  ”Mymlan”, Sofia Mirjamsdotter, har fått stort utrymme för att framföra sin kritik mot den rörelse hon lämnade för en del år sedan, och hennes kommentarer har bemötts med respekt, och hon har dessutom fått tillfälle att föra fram sina ståndpunkter i olika kristna sammanhang. Finns det samma vilja att lyssna på oss som fortsatt som kristna, men som har synpunkter på kristenhetens inriktning och utveckling?

10. Jag hoppas en fortsatt diskussion blir sansad och saklig med respekt för olika debattörer. Och jag har inte emot att ändra ståndpunkt om man kan påvisa om att jag har felbedömt situationen. Däremot ska man inte vara rädd i att erkänna att det finns olika uppfattningar och teologiska rörelser i moderna frikyrkan och att vi drar åt olika håll. Att erkänna detta skapar en bättre gemenskap, än att vi försöker bygga en gemenskap utifrån en fasad av enhet och gemensamma teologiska övertygelser – som kanske inte existerar.

Sorry, lade ut en halvfärdig text av misstag under tio minuter. Har någon redan läst den, glöm den. Den var inte alls färdig. Slutversionen kommer så småningom. Håll ut kamrater.