Jag noterar att debatten om Niklas Piensohos Nyhemstal surrar vidare.

Jag har nu tittat runt liter på bloggdebatter och twitter i ämnet. Jag måste en gång till förtydliga mig. Jag kan stå ut med att bli kritiserad för åsikter som jag har, men jag vill gärna inte bli kritiserad för åsikter som jag inte har, eller sammankopplas med personer som står för åsikter jag inte har.

Jag har varit pastor i Stockholm sedan tjugoårsåldern, alltså i nu närmare 40 år. I alla dessa år har jag jobbat med kristen samlevnadsundervisning, försökt att lära kristna att leva i Kristi efterföljd på detta område. Den sexliberala vågen drabbade Stockholm med full kraft på sjuttiotalet, och frågan om homosexualiteten kom upp mycket aktivt i mitt kristna sammanhang redan då. Och vi behövde hitta sätt att förhålla oss till detta.

Vid den tidpunkten var inte frågan om homosexualitet alls på den offentliga kristna agendan, men det fanns människor som brottades med frågan, och vi fick hantera det i samtal och själavård.

Den kristna norm jag har jobbat med som utgångspunkt är att sex är en underbar gåva från Gud men han har skickat med en tydlig bruksanvisning för vårt bästa, att utöva gåvan inom ramen för ett troget förbundsförhållande mellan en man och en kvinna. Ungefär så har kristna kyrkan trott och undervisat i tvåtusen år, exakta formen för att ingå äktenskap har varierat mellan olika kulturer och tider, men tron på äktenskapet har alltid funnits där.

I en Stockholmsmiljö kräver det mycket av undervisning, själavård och vägledning för att få det att fungera i praktiken. En kristen församling är till för att vara lärjungaformande, inte hantera färdiga helgon, men att hjälpa folk åt rätt håll.

Att tänka och arbeta så var kontroversiellt i vissa kristna kretsar redan av slutet av sjuttiotalet. Jag deltog i debatten redan då.

För mig finns det inte på kartan att vara avståndstagande mot människor. Det är en omöjlighet när man jobbar med församlingsgrundande och pionjärarbete och det är emot Jesu undervisning. Människor kommer till kyrkan och kristen tro som de är. Jag har hela mitt liv haft homosexuella vänner. Som jag nämnde, jag skrev nyligen en debattartikel ihop med Jonas Gardell där vi bl.a. protesterade mot utvisningar av homosexuella till muslimländer. Jag har inte några problem med att förena en kristen syn på samlevnad med att kämpa för människors mänskliga rättigheter, inklusive homosexuellas.  Däremot kräver den miljön att man är tydlig i sin undervisning och jag har så många gånger förundras över människor som helt saknar kristen bakgrund, hur snabbt de förstår och strävar efter att leva enligt kristna normen. Jag har vigt åtskilliga sambopar under åren, som gift sig just därför att de har kommit fram till en kristen förståelse av äktenskapet.

Och när det gäller homosexualiteten, jag har följt människors brottningskamp på det området under många år. Jag har sett dem som har varit övertygade om att Gud har tänkt sig något annat för dem, än att leva ut sin homosexualitet, att det inte är enligt Guds vilja. En vän till mig till exempel har varit heterosexuellt gift i många år, och det har fungerat utmärkt. Så det är inte så enkelt som en del tycks tro att vara hetero- eller homo, det är som att vara vänster- eller högerhänt.

Det här är min bakgrund och sätt att tänka i dessa frågor.

Men varför reagerar jag på Piensohos sätt att ta upp ämnet? En del tycks inte alls förstå det.

Bakgrunden är samhällsutvecklingen på detta område. Där har det varit ett paradigmskifte senaste 50 åren. Samboende utan äktenskap var mycket ovanligt och inte försvarat i samhället för 55-60 år sedan. Då fanns det två samlevnadsformer, heterosexuellt gift eller inte gift. Heterosexuellt sambo infördes i lagstiftningen på sjuttiotalet. Homosexuella äktenskap fanns knappt på kartan under 70-talet. Sedan har utvecklingen gått snabbt mot olika samlevnadsformer.

Detta har påverkat utvecklingen och Svenska Kyrkan har i stor utsträckning anpassat sig efter utvecklingen. Katolska kyrkan och de historiska kyrkorna har inte anpassat sig alls efter utvecklingen, inte på läromässig nivå eller på präst- eller biskopsnivå.

De traditionella protetantiska frikyrkosamfunden har delvis anpassat sig efter utvecklingen. Att bo samman utan äktenskap var en otänkbar tanke på sextiotalet men är accepterat i många församlingar idag. Samma sak med homosexuell samlevnad. Och här har de äldre frikyrkosamfunden gått i spetsen för utvecklingen. Uppsala missionskyrka och Norrmalmskyrkan i Stockholm har väl varit något av spjutspetsar inom missionsförbundet respektive baptistsamfundet.

De nya rörelserna har varit mer strikta och enligt min mening haft en tydlig norm och lärjungaformande inriktning enligt det jag förespråkar. Trosrörelsen har samma syn som jag har i denna fråga, även Vineyard. Och så vitt jag vet även Hillsong. Och nya starkt växande kyrkor som Södermalmskyrkan och SOS Church.

Nya evangelikala strömningar i Equmeniakyrkan medför dock att jag tycker pendeln något har svängt.

Jag kan EFK bättre än pingst men min känsla är att i båda samfunden har det blivit tydliga värderingsförskjutningar senaste 15 åren, det finns i många församlingar en stor acceptans mot samlevnad utanför äktenskapet och även för homosexuella relationer.

En del tycker att det inte är ett problem.

En del tycker att vi öppet ska driva agendan för att bli mer liberala på samlevnadsområdet.

En del protesterar mot utvecklingen, och menar att det inte är en kristen syn, det viktiga för en kristen är att leva ett liv som behagar Gud.

 Vi är ganska få som öppet protesterar, och vi blir bombarderade av kritik för detta, men det är många pastorer som tycker som vi gör, de flesta är dock mycket lågmälda i diskussionen och i vissa fall även i sin församling.

Niklas P höll alltså två tal under den aktuella dagen på Nyhemsveckan, det tycks vara oklart vad den ena talet skulle handla om men det andra skulle i varje fall handlar om kristen sexualsyn, samlevnadsformer etc.

Ett problem är att om vi inte tydligt förklarar vad vi kristna står för, och vad vi vill lära ut och forma av kristen livsstil i våra församlingar, utan endast tar upp om att vi ska välsigna människor oavsett hur de lever – om det blir huvudbudskapet, då fortsätter bara utvecklingen som den är.

Så även om det visar sig att jag och Niklas har exakt samma syn på dessa frågor, och hur vi ska leva som kristna (en samsyn som jag inte tror vi har), så leder Niklas sätt att ta upp ämnet till att utvecklingen mot att mer bejaka homosexuell livsstil och sammanboende utanför äktenskap, blir alltmer accepterat i våra församlingar.

Niklas flyttar fokus från att tala om hur vi ska leva som kristna i Jesu efterföljd, till att göra frågan om hur vi bemöter människor som huvudfrågan.

Hur vi bemöter människor är också en fråga om kristen livsstil och lärjungaskap, men hur vi lever på samlevnadsområdet är också en fråga om kristen livsstil och lärjungaskap. De frågorna måste hållas ihop.

Jag menar alltså att det sättet att ta upp ämnet leder helt förutsägbart till att kristna livsstilen luckras upp i bland annat pingst- och EFK-församlingar.

Men en del tycker uppenbart att detta inte är ett problem. Jag tycker att det är ett problem.

De som vill bejaka en sådan utveckling tycker att Niklas sätt att ta upp ämnet var bra och stöder en liberaliserande riktning, noterar jag när jag följer debatter i sociala medier. Även om det finns de som kritiserar honom för att inte ta steget fullt ut. Så de som tror att Niklas försvarar en konservativ agenda, men att han vid just detta tillfälle bara tog upp bemötandet, och inget annat, man kan klart konstatera att de som vill liberalisera inte uppfattar honom på detta sätt. De som vill liberalisera tolkar honom som jag gör.

Sedan tycks en del kommentatorer vara omedvetna om vilka förändringar som pågår, och när kristna ledare inte säger något i detta ämne, kommunicerar det lika mycket som att man säger något.

Så jag tycker att vi måste reda ut följande i debatten.

1. Vi som står för konservativa kristna värderingar på detta område, vår diskussion måste handla om hur vi kommunicerar detta och hur vi skapar lärjungaformande församlingar där människor följer Jesus i sin livsstil inklusive sexualitet och samlevnad.

2. Om man inte delar den grundsynen, då blir det en helt annan diskussion, den handlar om vad är kristna värderingar på detta område, och hur ska vi vägleda människor i våra församlingar.

Jag tycker att hela denna debatt har varit en sammanblandning av båda perspektiven, och då blir det en ganska rörig debatt.