Nu har jag löst mina tekniska problem med bloggen och installerat programvara som funkar ihop med bloggprogrammen. Så nu kan jag mer aktivt svara på kommentarer till exempel.

Har något strul med programvaran i min nya dator så jag kan inte svara på kommentarer för närvarande. Min tystnad just nu beror inte på ointresse. Ska försöka lösa detta problem under morgondagen.

Noterar att tidningen Dagen skriver om att biskop Antje Jackelén från Lund är storfavorit att bli ny ärkebiskop.

Jag mötte ju Antje i somras i samband med Almedalsveckan och hade förmånen att medverka i samma panel som henne i samband med en paneldebatt om kristen tro och klimatfrågan, i Dagens regi. Träffade även Antje på gräsmattan i Almedalen, där jag och min fru, och Antje och hennes man satt och pratade med varandra en stund. Hon gav som person ett ödmjukt och sympatiskt intryck.

Hon är ju aktiv i sociala medier, framförallt som twittrare, men jag vet ju inte något närmare om var hon står någonstans teologiskt.

Men som en god vän till mig som är präst i Svenska kyrkan sade till mig vid ett tillfälle, ska man göra karriär i Svenska kyrkan och nå högre positioner upp mot biskopsnivå, då måste man distansera sig ganska rejält från klassisk luthersk tro och Svenska kyrkans lära och en mer bibeltroende hållning. Har min gode vän rätt så gäller det tyvärr alla ärkebiskopskandidater.

Har haft några härliga dagar med New Wine-ledarskapet på Kåfalla herrgård i Bergslagen. I England är ju New Wine framförallt en förnyelserörelse inom Anglikanska kyrkan. I Sverige har det i stor utsträckning blivit en förnyelserörelse inom Evangeliska Frikyrkan då ungefär hälften i styrelse och i det nationella ledarskapet är EFK-pastorer. Trots detta har New Wine en härlig ekumenisk bredd, som innefattar EFS-are, präster, Equmeniapastorer, ett stort antal EFK-are och enstaka pingstpastorer.

Vi har fokus på Guds rike, Guds närvaro och Andens fullskaliga verksamhet i den lokala församlingen. New Wine är inte ett nytt samfund utan är ett ekumeniskt nätverk med syftet att verka för förnyelse i lokala församlingar.

Ett skojigt vittnesbörd kom fram under dessa dagar. Profilen Johan Gustafsson i Trollhättan berättade om att Gud manade honom en morgon att gå till gymmet och träna. Där träffade han en god vän som inte var kristen. I bastun började de samtala. Johan fick be för honom i bastun och han upplevde den helige Andes närvaro. Sedan frågade vännen om Johan kunde be för honom så att han skulle bli frälst. Johan ber för honom en frälsningsbön i bastun.

Behöver man ha några kläder på sig för att be en frälsningsbön med någon? Uppenbarligen inte. Kan man be överallt för att folk ska bli uppfyllda av Anden? Även i en bastu? Svaret är ja.

Nu är jag på väg till Kåfalla i Bergslagen för tre dagar tillsammans med New Wine-ledarskapet i Sverige. Det ser jag mycket fram emot.

Noterar att Världen Idag följer upp Piensoho-debatten idag, både Mikael Karlendal skriver bra som vanligt, och Anders Gerdmar skriver bra som vanligt, om att vi behöver en kroppens teologi istället för att tala blasfemiskt om underlivsetik, samma formuleringar jag använde i min ledare i fredags.

Jag drabbades ju av min mest intensiva debatt om kristen syn på sex och samlevnad redan 1978 när jag som 23-åring kom ut med boken ”Ungdomar och kärleksproblem”. Jag hamnade både på Expressens löpsedel och förstasida, hade en radiodebatt, förutom intensiv debatt i ett antal kristna tidningar. Vid den tidpunkten fanns det betydligt fler kristna tidningar än idag.

Jag står för samma värderingar som jag gjorde då, men skulle uttrycka mig mer nyanserat idag.

Boken var en reaktion på dåtidens enligt min mening dåliga sexualundervisning i kyrkorna. Normerna var då solklara, sambo fanns inte på kartan, man talade om föräktenskapliga förbindelser, som något som det varnades kraftfullt för. Skilsmässa fanns inte heller på kartan. Jag minns när de första skilsmässorna kom i min pingstförsamling i slutet av sjuttiotalet, det hanterats minst sagt ovant och klumpigt. Homosexualitet pratade man inte om i kyrkorna då, jag tror att man trodde att det inte existerade bland kristna.

Uteslutningar av gammaldags slag förekom inte då.

Det stora problemet enligt min mening var att det fanns tydliga normer men det sades ingenting om hur man skulle klara av att leva efter normerna.

Skulle man vänta med sex till bröllopsnatten krävde det en mycket öppet samtal om sin sexualitet, både för paret men också i församlingen. Hur ska man då umgås? Hur ska man då hantera varandras kroppar? Hur närgången får man vara innan vigseln, var exempel på en rak fråga som jag försökte ta upp i boken. Sådana frågor försökte jag som ung novis ta upp i boken för jag tyckte inte de äldre pastorerna pratade öppet om sex.

Och jag visste redan då att homosexualitet var en intensiv brottningskamp för enskilda kristna, men det pratade man inte om i kyrkorna. Jag snuddade i varje fall vid frågan i boken.

Intressant intervju i Världen Idag idag då Lukas Berggren intervjuar Sten-Gunnar Hedin. Hedin uttrycker sig genomtänkt och klokt.

Har en ny ledare i Världen idag idag, där jag anknyter till mitt bloggande senaste veckan. Skriver om hur vi som kristna ledare ska hantera undervisning om äktenskap och sexualitet. Det är inte skrivet i polemik mot någon person utan är endast uttryck för min inställning till hur dessa frågor ska hanteras, och detta har jag sagt många gånger förr.

Enligt min mening kan man som kristen ledare inte beröra ämnet sex och samlevnad utan att anknyta till de omfattande samhällsförändringar som inträffat senaste 50 åren på detta område.

Man bör notera att jag har doktorerat på ämnet sexliberaliseringen, det var en avgörande omvärldsfaktor i min doktorsavhandling om varför Sverige fick fri abort, så jag är ganska väl insatt i de paradimskifte som inträffat på dessa områden, och hur det har påverkat kristna kyrkan.

Istället för att tala om ”underlivsfrågor” på ett föraktfullt och nedvärderande sätt, förordar jag en kroppens teologi. Våra kroppar är viktiga, inte bara för oss själva, utan kroppen i Bibelns föreställningsvärld är Andens tempel. Vi ärar Gud med vår kropp, och att använda kroppen fel är att vanvårda Guds tempel. Jag ger exemplifieringar på detta i texten.

Sen onsdag kväll.

Bara några funderingar. Har haft förmånen oavbrutet under många år att ha att göra med folk som blir kristna, som är i processen att bli kristna – som helt saknar kristen bakgrund. Ofta med dramatiska upplevelser av ett förr och ett nu. En sak som fascinerar är deras spontana glädje över den kristna tron och den kristna gemenskapen, ett helt annat liv än vad man levt tidigare, utan Jesus, utan församling, utan kristna tron.

Detta är en total kontrast till en del kristna som vuxit upp i kristna sammanhang, men som man tycker nästan skäms för sin tro, problematiserar sin bakgrund, sin tro, sin församling, och ofta skönmålar livet utanför kyrkan. Jag har mött många sådana under årens lopp, och jag har haft faser i mitt liv då jag i varje fall tangerat det diket.

En slutsats från min sida är att även vi som växer upp i kristna sammanhang behöver uppleva en radikal omvändelse, uppleva att utan Kristus är vi förlorade, uppleva att vi i oss själva är obotliga syndare som behöver den totala och befriande nåden, förlåtelsen och frälsningen. Vi beter oss lite för ofta som den hemmavarande sonen i Jesu berättelse om den förlorade sonen.

Då kan vi glädjas tillsammans med dem som hittar fram till Jesus trots uppväxt i fullständigt icke-kristna sammanhang.

Lyssna på länken nedan och du får höra ljuv lovsångsmusik, som når nya höjder.

Helt enligt den klassiska kristna tappningen att lovsångaren är diskret i bakgrunden, man ser inte ens ansiktet.

<iframe width=”640″ height=”360″ src=”http://www.youtube.com/embed/5kqfadbJPK0?feature=player_detailpage” frameborder=”0″ allowfullscreen></iframe>

Senaste veckan har det varit 21.000 besök på denna blogg, så intresset har varit stort. Jag har nu skrivit tre långa blogginlägg för att försöka förklara vad jag menar och förklara mina frågor, och jag kommer nog inte så mycket längre i denna debatt.

Ser fram emot ledardagar för New Wine nästa vecka. Den dynamiske profeten och lovsångsledaren Alfred Nygren från Vargön, (som jag planerade en turné med men den har blivit uppskjuten på grund av att jag ansågs vara för ung och omogen – jag förstår den invändningen) har tagit initiativ till en form av profetisk löpning under dessa dagar. Jag är väldigt rörd över förtroendet att få leda en av löpningsgrupperna, en grupp som enligt Alfred ”har ett förflutet inom löpningen långt tillbaks i tiden men som nu mer njuter av naturen än springer”. Han har verkligen en unik gåva att uppmuntra denna Alfred. Jag känner mig väldigt inspirerad över denna utmaning och möjlighet och hoppas att många kristna ledare ska springa med mig. Jag garanterar att vi ska hålla högre tempo än 2 timmar per mil.

Halmstadspastorn Per Eive Berntsson har fått förtroendet att leda en löpargrupp ”för dig som är lite rastlös i din person och som hellre springer korta sträckor ohyggligt snabbt än maler på i ett mer sansat tempo”.

Eftersom jag och Stockholmspastorn Andrew Thompson ska springa har den unikt kärleksfulle Alfred också ordnat med sjukvårdare kring den korta slingan. Brödernas kärlek och omsorg bär en verkligen genom livets mörka dalar och förkastelsedyns skymning.

Motalapastorn Christer Roshamn kommer att leda löpargruppen för den seriöse löparen. Christer kommer att ”köra skiten ur oss” över 10 km. Christer springer väl 10 km i 40-minuterstempo.

Den som inte alls vill springa har möjligheten att få lyssna till pastor emeritus f.d. Kjell Axel Johansson som kommer ha ett seminarie över temat ”nog faller äpplen, men pajen blir god” Ett seminarie om hur vi hanterar misslyckanden och vänder det till något positivt.