Sen onsdag kväll.
Bara några funderingar. Har haft förmånen oavbrutet under många år att ha att göra med folk som blir kristna, som är i processen att bli kristna – som helt saknar kristen bakgrund. Ofta med dramatiska upplevelser av ett förr och ett nu. En sak som fascinerar är deras spontana glädje över den kristna tron och den kristna gemenskapen, ett helt annat liv än vad man levt tidigare, utan Jesus, utan församling, utan kristna tron.
Detta är en total kontrast till en del kristna som vuxit upp i kristna sammanhang, men som man tycker nästan skäms för sin tro, problematiserar sin bakgrund, sin tro, sin församling, och ofta skönmålar livet utanför kyrkan. Jag har mött många sådana under årens lopp, och jag har haft faser i mitt liv då jag i varje fall tangerat det diket.
En slutsats från min sida är att även vi som växer upp i kristna sammanhang behöver uppleva en radikal omvändelse, uppleva att utan Kristus är vi förlorade, uppleva att vi i oss själva är obotliga syndare som behöver den totala och befriande nåden, förlåtelsen och frälsningen. Vi beter oss lite för ofta som den hemmavarande sonen i Jesu berättelse om den förlorade sonen.
Då kan vi glädjas tillsammans med dem som hittar fram till Jesus trots uppväxt i fullständigt icke-kristna sammanhang.