Stefan Swärd

Allt mellan himmel och jord

Sen onsdag kväll.

Bara några funderingar. Har haft förmånen oavbrutet under många år att ha att göra med folk som blir kristna, som är i processen att bli kristna – som helt saknar kristen bakgrund. Ofta med dramatiska upplevelser av ett förr och ett nu. En sak som fascinerar är deras spontana glädje över den kristna tron och den kristna gemenskapen, ett helt annat liv än vad man levt tidigare, utan Jesus, utan församling, utan kristna tron.

Detta är en total kontrast till en del kristna som vuxit upp i kristna sammanhang, men som man tycker nästan skäms för sin tro, problematiserar sin bakgrund, sin tro, sin församling, och ofta skönmålar livet utanför kyrkan. Jag har mött många sådana under årens lopp, och jag har haft faser i mitt liv då jag i varje fall tangerat det diket.

En slutsats från min sida är att även vi som växer upp i kristna sammanhang behöver uppleva en radikal omvändelse, uppleva att utan Kristus är vi förlorade, uppleva att vi i oss själva är obotliga syndare som behöver den totala och befriande nåden, förlåtelsen och frälsningen. Vi beter oss lite för ofta som den hemmavarande sonen i Jesu berättelse om den förlorade sonen.

Då kan vi glädjas tillsammans med dem som hittar fram till Jesus trots uppväxt i fullständigt icke-kristna sammanhang.

  • Inge

    Viktiga reflektioner, har själv funderat en del kring detta, det är ju något fint när barn växer upp i troende hem, får en grundtrygghet i tron med sig hemifrån. Verkligheten är ju tyvärr ofta likt den hemmavarande sonen att har man aldrig själv tvingats välja sida och brottats mot världens lockelser och avigsidor, ja då har man kanske svårt att förstå skillnaden mellan liv och död, ljus och mörker, världen och församlingen? Den som har fått mycket förlåtelse har antagligen lättare att älska och förlåta andra än den som aldrig gjort några fel och ingen förlåtelse behöver. Vi kan idag se församlingar och samfund styrda av tredje, fjärde generationens troende som är uppvuxna i trygga miljöer, det är ju bra, men som kanske aldrig tvingats helhjärtat välja sida inför korset. Jag klandrar ingen, men konstaterar att mycket av det vi idag håller på med i våra församlingar hade troligen sett annorlunda om ledarna likt den förlorade sonen förstått skillnaden mellan världens tänkande och Faderns omsorg när han förstod vilken välsignelse han tappat när han gick ut i världen. Ledare som idag försöker flörta med världens tänkande som ofta är i motsats mot bibelns sanningar när de försöker vinna människors förtroende är fel väg och för snarare människor bort från Gud.

  • westinbo

    Desto mer som liberalteologin gör sitt intåg i församlingarna desto fler kommer att förbli oväckta.

  • Robert Lindberg

    Amen! Roligt att läsa denna text från en etablerad pastor. Här kommer tips om en bra predikan kring detta från Times Square Church i New York:

    March 24, 2013 – Every time a sinner comes home it is not just a celebration of a prodigal, it is also a celebration of the Father’s compassion. What will you do when the sinner comes home? Rejoice with the Father or be angry with the brother? If you miss the point of this parable you will also miss the party.

    Times Square Churchs webbplats
    http://www.tscnyc.org/media_center.php?pg=sermons&mi=23636
    Mp3: http://sermon3a.tscnyc.ws/2013/mp3g/20130324s1.mp3

  • Ulrika

    Vad är motsatsen till liberalteologi? Har aldrig fattat ordet men om du svarar på denna fråga kanske jag blir hjälpt.

    Oj, vad det ska bli gott med bacon i kväll, denna orena föda…Är inte särskilt förtjust i bacon men jag hungrar ihjäl snart,,,

  • westinbo

    Det kan väl räcka med att säga vad liberalteologi är, då kan man sedan kanske förstå dess motsats någorlunda. Man kan ju googla på det och få upp massor av svar. I bibeln kan vi läsa en del om villfarelser, t.ex. i 2 tim 4: 3,4. Jag kan tänka mig att det är något liknande Jesus menar i Matt. 1: 16 – 19 när han talar om människor som är som vindflöljlar i irrlärornas vindar.

    I Forums religionslexilon står följande:

    ”Liberalteologi: Begrepp myntat mot slutet av 1700-talet som är utbrett i nyprotestantismen och i den emanciperade judendomen, i katolsk teologi närmast motsvarande modernism*. Det betecknar en öppenhet för upplysningens ideal och sökandet efter en odogmatisk tro som inte är förestavad av kyrkans lära och auktoritet. Den utvecklades vidare under 1800-talet och fick där stöd av den nya bibelkritiken. Liberalteologins slutliga utformning skedde i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet med teologer som Albrecht Ritschl (1822-89) och Adolf von Harnack. Liberalteologin var en emancipatorisk rörelse, som framhöll den enskildes religiösa frihet gentemot traditionen. Den avvisade som irrationella alla läror som tycktes hota individens autonomi och utsatte Bibeln för en sträng historisk kritik. Nya testamentets innehåll reducerades till ”Jesu enkla lära”, en moralisk undervisning på allmänmänsklig grund. Sann kristen tro bestod inte i försanthållande av dogmer eller i blind bokstavstro, utan i en tillit till Gud liksom i aktiv dygd och kärlek till nästan. Liberalteologerna försvarade en religiös individualism och pluralism. De krävde därför tolerans gentemot människor av annan religion och betonade att alla positiva religioner, inklusive kristendomen, bara är olika historiska skal kring en och samma kärna: en allmänmänsklig förnuftsreligion. Reformjudendomen och kulturprotestantismen blev särskilt präglade av denna inställning. Den mest kände företrädaren i Sverige var kyrkohistorikern Emanuel Linderholm (1872-1937). Mot liberalteologin kom under 1900-talet en stark reaktion, särskilt genom den ‘dialektiska teologin’. I kritiken framhölls att liberalteologernas bibeltolkning var alltför tillrättalagd, att den förbisåg väsentliga delar av den kristna tron och att de etiska idealen var hämtade från 1800-talets borgerliga livsstil. För en ny generation blev ‘liberalteologi’ ett skällsord, vilket ledde till att ordet upphörde som självbeteckning. I praktiken lever liberalteologins idéer dock vidare på många håll inom de reformatoriska kyrkorna.”

    Detta är kanske lite att fundera på när du glufsar i dig baconen.

    Många intressanta saker står här! Frikyrkorna idag kan väl sägas tillhöra de reformatoriska kyrkorna. För många av oss är också ‘liberalteologi’ nästan ett skällsord. Att många idag framhåller ”en tillit till Gud liksom i aktiv dygd och kärlek till nästan och inte ett försanthållande av dogmer eller blind bokstavstro” är väl en bra beskrivning på hur många moderna teologer skulle uttrycka sig. teologer.

    Då jag inbillar mig att detta har ett allmänintresse har jag offrat lite tid på att skriva ner det.

  • Micael Gustavsson

    Den bästa def på liberalteologi är en formulering jag fann hos dem amerikanske teologen Roger Olson : ”största möjliga anpassning till det moderna”.

  • westinbo

    Bra sammanfattning!

  • Ulrika

    Tack Bo för att du tog dig tid, har faktiskt försökt förstå begreppet nu men får nog bara konstatera att när det gäller tron blir det aldrig någon akademiker av mig.

  • Ulrika

    Och då får vi fråga oss vad som är ”det moderna” Har det sedan 80-talet varit modernt att fara över till trosrörelseskolor och hämta ”ande o kraft” där? I så fall håller jag med om att det liberalteologiska är en högst allvarlig sak som inte kommer att väcka människor. Är det modernt att ha kurser i framgång och lycka? Då är liberalteologin en verklig fara. Är det modernt att ha stora församlingar där ingen har koll o människor bara går förbi varann? Ja, då är liberalteologin en fara. Är det modernt att tala om för människor hur man ska vara men inte hur förändringens väg ser ut? Ja, då är liberteologin en fara. Är det modernt att tala inför stora samlingar utan att vara beredd att möta den enskilde? Ja, då är liberalteologin en fara.

    Är det modernt att dividera om Åke Gren (2 e?) NP eller vem som? Nä, det gjorde man ganska snart efter att Jesus farit upp. Paulus bad dem att låta bli och fokusera på Kristus i stället. Men det kanske är för att det inte är en modern/liberalteologisk sak att tvista som vi så stark vidhåller den traditionen.

  • westinbo

    ”Det moderna” är kopplat till det som Wikipedia formulerar här: Modernitet är ett begrepp som betecknar den samhällsordning som växte fram ur upplysningen, baserat på rationella/vetenskapliga principer, individuella rättigheter och etablerade politiska system.

    Jag tycker ju att även det postmoderna som en reaktion på det moderna är kopplat till liberalteologin.

  • Ulrika

    Okej, om jag fattat dig rätt nu är det en fara att anpassa sig till samhället? För mig ligger den största faran i att anpassa sig till …oj, nu blev det svårt…tolka mig brett är du snäll….jo, men att vi anpassar oss till våra egna mänskliga idéer INOM ”församling/kyrka” Nog finns det en o annan varning om att inte leva av världen men samtidigt är uppmaningen att leva i den och peka på Kristus…öh..(tänker…) och att inte samla oss lärare som det behagar. Ja, vårt eget behag i olika former tror jag är en egenskap och fara inom församlingen som alltid funnits fast i olika skepnader. Man kan med all säkerhet linda in ett modernt behag i ett till synes gammalt o traditionellt paket för att dölja att det är modernt.

  • westinbo

    När människorna hörde Jesus tala sa de att han inte talade som fariseerna och de skriftlärda, utan med makt och myndighet. Och Paulus skriver i 2 Kor. ”Jag lever i världen men strider inte med världsliga vapen. 4Ty de vapen jag brukar i min kamp hör inte denna världen till utan får kraft av Gud att bryta ner starka fästen. Jag bryter ner tankebyggnader 5och allt som trotsigt reser sig mot kunskapen om Gud, jag gör varje tanke till en lydig fånge hos Kristus 6och är beredd att straffa all olydnad, så snart er lydnad har blivit fullständig.”

    Det är lätt att snubbla på begreppen. Gud har auktoritet att avslöja och överbevisa människor om vad som är rätt och fel, sanning och lögn. Djupast sett handlar det om våra tankar är just bara våra egna påhitt eller om vi formulerar och uttrycker Guds tankar. I Guds rike, i församlingen är vi faktiskt beroende av Gud. Det finns också falska läror och villoandar men mitt i all denna röra kan vi få ljus från Gud till att se och förstå.

  • Ulrika

    Ja, Bo, vi är helt beroende av Gud.

    Lät spegla min förre kommentar inför en väns ansikte och han säger så här om den :”Ja, ”världens” faror är ganska uppenbara och tydligt i kontrast till vad vi förväntas stå för och leva i, iaf om man alls läser texterna. Vårt eget är mycket lättare att medvetet eller omedvetet maskera och legitimera under skylten att det ”inte är som världen” och därför måste vara rätt.” Slutcitat

  • http://helapingsten.wordpress.com/ Micael Grenholm

    Amen, Stefan, har också tänkt mycket på detta! Just det här gör mig tveksam att ta med nyfrälsta vänner till t.ex. Frizon och andra frikyrkobubblor där man som du säger snarare är trött på kyrkan än fascinerad av den. ”Vi beter oss lite för ofta som den hemmavarande sonen i Jesu berättelse om den förlorade sonen.” Tycker den formuleringen beskriver det klockrent. Fram med eld och glöd och kärlek och omvändelse och tro! :)

    Blessings!

  • Ulrika

    Den kommentaren gillar jag Micael:)



Subscribe to Stefan Swärd