Några pingstpastorer har uppmuntrat mig att kommentera Niklas Piensohos tal vid Nyhemsveckan i somras. Man hittar det på Nyhemsveckans hemsida. Det är två pingstpastorer som på sina bloggar kritiskt kommenterat det Niklas sade, nämligen Tommy Dahlman och Mikael Karlendal. En replikväxling var i Dagen förra veckan mellan Niklas och Peter Abramsgård. En fördel med att skriva ett blogginlägg i jämförelse med andra sätt att kommunicera är att det går att kritisera bloggaren direkt, det är ganska omfattande och komplicerade frågor jag kommenterar, och jag är beredd att lyssna på kritik mot mina teser om man kan påvisa att jag har fel i analysen.
Sammanfattningsvis säger Niklas att vi i frikyrkan behöver byta paradigm när det gäller hur vi ser på omvärlden. Han använder två berättelser i Gamla testamentet för att belysa sin tes. Den gamla frikyrkan präglades av Exodusperspektivet, att gå ur världen, liknat vid Israels barns uttåg från Egypten. Fokus var församlingens renhet, helighet, och att avskilja sig från världen. Niklas menar att det perspektivet var riktigt då, i dåtidens samhälle. Idag behöver vi byta perspektiv, istället för att gå ut ur världen bör vi närma oss världen. Berättelsen om Abraham passar då bättre, Abraham levde bland och tillsammans med de andra folken, och välsignade dem. Även om Abraham hade en annan religion så levde han bland de andra och var inte avståndstagande mot dem. Vi ska vara som Abraham sade Niklas, vi ska välsigna, och inte ta avstånd från människor.
En konsekvens av detta synsätt är att vi inte ska hålla på och utesluta människor i våra församlingar, utan skapa en välkomnande miljö. Vi ska inte heller gå runt och fördöma människor som har en annan inställning än vi har. Jag kan här referera även till samtal jag haft med Niklas i dessa frågor, och vad han sagt i andra sammanhang. Vi ska som kyrka inte främst tala om synd och vad vi är emot, vårt uppdrag är att vara till välsignelse och vara människors förebedjare. Abrahams patos enligt Niklas var att rädda Sodom, inte att fördöma Sodoms synd. I den replikväxling som var i Dagen förra veckan var det främst inställningen till homosexualitet som fördes fram, men Niklas predikan var i första hand principiell – hur ska kristna kyrkan förhålla sig till sin omvärld. Exemplen om homosexualitet tog han fram för att belysa den principiella tesen.
Det var en mycket kort sammanfattning av över en timmes predikan.
Det finns mycket att säga om detta. Tyvärr kan jag inte uttrycka mig kortfattat.
1. Niklas P är en pastorskollega till mig i Stockholm. Det här handlar inte om någon personkonflikt. Jag tycker han är en mycket begåvad ledare och predikant. Däremot tror jag att vi har olika synsätt i vissa grundläggande frågor, vi har även försökt prata om detta, och jag tror vi är överens om att vi inte är överens. När valet till kyrkoledare i den nya Equmeniakyrkan diskuterades föreslog jag Niklas som samfundsledare, och jag vet att rekryteringsgruppen hade samtal med honom. Jag tror dock han avböjde dessa inviter.
2. Niklas är en utmärkt missionspastor (jag talar nu om det tidigare samfundet missionsförbundet som nu är en del av Equmeniakyrkan). Hade han fortfarande varit det skulle jag inte reagera alls på Nyhemstalet. Det han säger är ju mainstream inom missionsförbundet sedan i varje fall femtiotalet. Jag jobbade ett år under sjuttiotalet i SMU Stockholm så jag har viss inblick hur tongångarna var då. Anpassning till världen var ledordet. Inte tala om synden, inte lyfta fram församlingens trösklar och gränser, en öppen kyrka, som inte lägger sig i hur folk lever, och nedtona kyrkans profil i kontroversiella frågor. Kyrkan ska inte sticka ut och profilera sig in kontroversiella frågor. Redan på sjuttiotalet var det en mycket tydlig linje i missionsförbundarkretsar att inte profilera sig i t.ex. samlevnadsfrågor. En socialetisk kristendom var på agendan, inte frälsning och omvändelse.
För mig är det Niklas säger i dessa frågor bara ett direkt eko av missionsförbundets inställning jag mötte under sjuttiotalet. Nu är det framfört retoriskt skickligt, och med ett språkbruk som tilltalar pingstvänner, men jag har svårt att se någon skillnad i det faktiska innehållet och konsekvenserna av vad som sägs. Och jag har egentligen ingen anledning att klandra honom för det. Utifrån ett missionsförbundsperspektiv är han mycket bibelcentrerad i sin förkunnelse. Man bör dock komma ihåg att missionsförbundet har varit ett ganska spretigt samfund där ett antal olika riktningar levt sida vid sida, det jag här kortfattat försöker måla upp är någon sorts mainstream inom missionsförbundet som jag har uppfattat det. Jag tror att en religionssociolog skulle hålla med mig om dessa beskrivningar av skillnader mellan samfund.
3. Under 40- och 50-talet var missionsförbundet giganten i svensk frikyrklighet med pingströrelsen som den starkt växande uppstickaren, och som på sjuttiotalet kom upp på missionsförbundets nivå när det gäller medlemsantal. Lewi Pethrus visade respekt för missionsförbundet och berömde samfundets evangelisationsinriktning, men samtidigt var han i tuff polemik med dem just kring dessa frågor. Pingstvännerna betonade heligheten, församlingens avskildhet från världen medan missionsförbundet gick i en annan riktning, att närma sig världen, att inte bygga murar mot omvärlden m.m. För en person med någon kunskap i svensk frikyrko- och väckelsehistoria, inser direkt att det är ett dramatiskt skifte, vad Filadelfias föreståndare säger idag, och vad Lewi Pethrus sade på 40- och 50-talet.
Och Piensoho sticker inte under stolen med att det är så, vi lever i en annan tid.
Några grundläggande frågor där pingströrelsen och missionsförbundet dragit åt klart olika håll under perioden 50-70-talet handlade om dessa frågor:
a. Att inte lyfta fram synden i förkunnelsen, utan mer betona Guds nåd och kärlek. Det perspektivet har sina rötter i den försoningslära som Waldenström lanserade på 1870-talet. Lewi Pethrus och pingströrelsen har mer betonad förkunnelsen av synd, dom och evig förtappelse och den frälsande nåden genom rättfärdiggörelsen i Jesus Kristus – en mer klassisk luthersk syn. Det är syndare som behöver nåd.
b. Att inte betona församlingens gränser och församlingsmedlemmarnas livsstil, missionsförbundet utvecklade redan på femtiotalet mer av ett högt-i-tak-syn på kristen livsstil, till skillnad mot pingströrelsen. Den strikta normen att sex hör till äktenskapet började tonas ner i missionsförbundet redan på sjuttiotalet, kanske redan ännu tidigare. Inom pingströrelsen har man värnat om en traditionell kristen sexualsyn i varje fall in på nittiotalet, många församlingar gör det fortfarande.
c. Ett tredje område där missionsförbundet valde en annan väg än pingströrelsen under 50- och 60-talet var att mer undvika kontroversiella frågor i förhållande till omvärlden. Pingströrelsen i Lewi Pethrus fotspår, genom Olof Djurfeldt som chefredaktör på tidningen Dagen, försvarade en kristen ståndpunkt i en rad olika kontroversiella frågor som kom upp på 60- och 70-talet. Ett exempel var tidningen Dagens långa kamp mot den fria abortlagstiftningen. Djurfeldt satte agendan för pingstvännerna, och det var en mer traditionell syn bland annat på abort och samlevnadsfrågor.
d. Jag upplever nog det som att Piensoho försvarar missionsförbundets traditionella hållning i denna typ av frågor, öppna församlingar med högt i tak när det gäller livsstil, en mjuk evangelisationsförkunnelse som inte betonar synd, dom och evig förtappelse utan i första hand Guds nåd och kärlek och att vi kristna ska ha en låg profil i vår kommunikation med omvärlden, Piensohos markering mot Åke Green är ett tydligt exempel. Detta framkommer i Nyhemstalet även om det är förpackat på ett sätt som är begripligt för en pingstvän, det har också framkommit i andra uttalanden som han har gjort.
Och inget konstigt i detta för en person med missionsförbundsbakgrund, den fråga jag ställer är hur denna teologiska linje har blivit riktningsgivande för pingströrelsen, hur ser den processen ut och hur har de besluten fattats?
4. Ska man tala om församlingens förhållande till omvärlden tycker jag att man måste utgå från Nya Testamentet. Sedan kan man använda GT-texter som belysningsmaterial men läran måste grundas i NT-undervisningen. Min mest avgörande och kritiska punkt mot Piensohos Nyhemstal i denna fråga är att Nya Testamentet aldrig gör en skillnad mellan att kristna kyrka ska avslöja synden, vara helig och avskilja sig från världen, och samtidigt vara samhällstillvänd, , visa barmhärtighet, vara vänlig, och visa en fantastisk förmåga att få kontakt med vanligt folk och nå ut med sitt budskap. Det går att vara både och på samma gång. Jesus var syndarens vän samtidigt som han höll eldiga doms- och helvetespredikningar, beskrev och predikade mot syndens fördärv, och höll en mycket radikal och utmanande undervisning för sina lärjungar. Ingen talade så starkt om skulden och eviga elden som Jesus, och ingen talade så starkt om nåden som Jesus. Jag tror inte att kristna församlingens kallelse till helighet och renhet, och med det samtidiga missionsuppdraget att nå alla människor med de goda nyheterna, är tidsanpassat, utmaningen ligger kvar och fast, generation efter generation, århundrande efter århundrande. Jag håller inte alls med Piensoho om att man kan ställa Abraham och välsignelseperspektivet mot Exodusperspektivet. Jag håller inte heller med om att den frågan är en fråga om omvärldssituationen. Utmaningen att vara helig och avskilja sig från världen gäller alltid, samtidigt som kristna kyrkan i alla tider ska vinna människors förtroende och gå ut med evangeliet till alla. Den utmaningen var lika stor på 1880-, som idag. Visst har mycket förändrats i Sverige sedan 1880-talet men kallelsen till avskildhet och helighet har inte förändrats, inte heller kallelsen att nå alla människor med de goda nyheterna. Det finns många bibeltexter man kan peka på här, men det här blogginlägget blir tillräckligt långt ändå. Relevanta texter i NT är bl.a. Apg 5, 1 Kor. 6:9-11, 1 Kor. 5, Ef. 2, 1 Joh. 2, Rom.1 . Det är bara några exempel på bibeltexter som visar på församlingens avskildhet från världen, och hur radikal omställningen är att bli kristen, att gå från mörkret till ljuset. Vill man tona ner församlingens gränser, den radikala överlåtelsen till Kristus, omvändelsen, att lämna synden – och koppla detta till församlingsgemenskapen, då är man på glid en bra bit från nya testamentets idévärld och riktlinjer enligt min mening.
5. En mer öppen syn på församlingsmedlemskap – där det mer blir en rättighet att få vara med i en församling än ett nådeserbjudande. En församling är inte en religiös intresseförening. En församling är de heligas gemenskap enligt Bibeln, där man delar varandras liv. En församling är en miljö av kristen efterföljelse. Det var en avgörande punkt i brytningen mellan Svenska kyrkan och frikyrkan. Det tidiga frikyrkan med strikta helgelsekrav och tydligt predikande om kristen livsstil var attraktiv. Filadelfia i början av 30-talet kunde vara överfull en vanlig fredagskväll när Stockholmarna ville lyssna på Sven Lidmans förkunnelse. Den gamla radikala frikyrkan var mycket attraktiv (och det håller Piensoho med om, men han säger att det råder andra förutsättningar idag) De som vill urvattna medlemsbegreppet och sänka trösklarna för kristen livsstil i församlingarna, de går i princip samma väg som svenska kyrkan. Väckelserörelser har i alla tider jobbat med en annan församlingssyn. Det innebär inte en stängd kyrka, men en kyrka som är tydlig i sin förkunnelse, som grundligt introducerar nykristna och nya medlemmar i församlingens tro, lära och livsstil och som förväntar sig omvändelse innan man går med i församlingen. Inte att man är ett färdigt helgon när man går med i församlingen, men att man är överens om färdriktningen. Att öppet bejaka sådant som Bibeln kallar för synd är inte förenligt med omvändelse. För att anknyta till det konkreta exempel som Piensoho tar upp, en kyrka som öppet accepterar det som nya testamentet fördömer, är inte en bibeltroende och evangelikal kyrka, det är en teologiskt liberal kyrka enligt min mening. Jag har lättare att förhålla mig till kristna som tydligt säger att de är teologiskt liberala och står för det, än evangelikaler och pingstvänner som glider i riktning mot teologisk liberalism men inte erkänner det och står för det.
6. Och så handlar det om vad kristna kyrkan ska kommunicera till omvärlden. Jag tycker att vi måste visa en stor respekt för Olof Djurfeldt som i årtioende efter årtioende drivit en tydlig bibeltroende linje med tidningen Dagen, utan att svaja. Det gav en mycket bra vägledning både för pingströrelsen men också för andra samfund och församlingar som varit pingströrelsen närstående. I alla kontroversiella moralfrågor som var på agendan under sjuttio- och åttiotalet vacklade inte Djurfeldt och Dagen. Jag tror att vi kristna blir mest respekterade om vi står för vår åsikter och övertygelser, inte vindflöjlar om det, eller håller tyst om det. Här tycker jag att Piensoho blir alldeles för otydlig i t.ex. äktenskaps- och familjefrågor, och abortfrågan, för att ta några exempel (här gör jag en tolkning av Nyhemstalet utifrån saker Niklas sagt i andra sammanhang). Katolska kyrkan har valt en motsatt strategi och vara mycket tydlig i vilka värderingar man står för som kyrka. Att kalla samlevnadsetiska frågor för ”underlivsetik”, det var ju exakt det ordvalet som teologiskt liberala missionsförbundare använde på 70- och 80-talet och jag tycker ordvalet uttrycker en grov respektlöshet både för Bibeln och kristna traditionen.
7. Ett annat område är hur synden, Guds vrede över synden, Guds dom och varningen för den eviga förtappelsen ska finnas med i evangelieförkunnelsen. Jag menar nog att det jag uppfattar som missionsförbundets hållning krockar både med Bibeln och en klassisk luthersk hållning i dessa frågor. Även här kan man räkna upp ett stort antal bibeltexter. Det går att förklara begreppet synd, Guds dom, eviga förtappelsen på ett sätt som är begripligt för en modern människa (det är predikantens utmaning, inte att säga att vi inte ska tala om det). Det går inte att skilja detta från evangelieförkunnelsen. Det var ju för att ta itu med syndens problem, det var därför Jesus behövde dö på korset. Synden handlar om den brutala ondskan som ett dödligt gift som har förgiftat mänskligheten. Den sekulariserade människan psykologiserar ondskan, eller också mobbar man den, definierar vilka som är onda, och sätter dem på rättspsyk, Guantanamo, fängelse, hänger ut dem i media m.m. Evangeliet innebär en seger över och befrielse från ondskans makt. Vi får aldrig tona ner detta när vi förkunnar evangeliet. Jag tycker att Piensoho uttrycker sig oklart här.
8. Piensoho är polemisk i sitt tal, han lyfter fram det värsta i det som var förr. Och det är ju inte svårt att ge exempel på märkliga uteslutningar, där vi idag har svårt att förstå hur man tänkte, och där vi också har svårt att förstå de bibliska grunderna. Det finns nog inte någon som försvarar ett återinförande av detta. Det är ingen som försvarar så vitt jag vet att vi som kristna ska vara otrevliga med människor, och hantera dem taktlöst och tala om Guds dom, vrede och synden på ett sätt som moderna människor inte begriper och inte kan referera till. Piensoho refererar till Green-rättegången i Nyhemstalet och säger att IOGT-chefen fick SÄPO-skydd på grund av alla hot han utsattes för när han uteslöt Green ur IOGT. Jag har inte en aning om vilka som uttryckte sig så klumpigt mot IOGT-chefen, det finns omogna människor i alla sammanhang. Men jag föreställer mig att hans utsatthet var begränsad i jämförelse med det nationella gatlopp som Åke Green blev utsatt för av hela svenska eliten inklusive media, inklusive förråd av kristna syskon i breda sammanhang. Jag kan ge exempel på ledande EFK-are som uttryckte att det var synd att Green inte fick fängelse. Jag tycker att Piensoho är för oklar här, det låter som att han mer sympatiserar med IOGT-chefen i denna fråga än Green. Men det kan vara en övertolkning från min sida.
9. Ex-pingstvänner som ”Mymlan”, Sofia Mirjamsdotter, har fått stort utrymme för att framföra sin kritik mot den rörelse hon lämnade för en del år sedan, och hennes kommentarer har bemötts med respekt, och hon har dessutom fått tillfälle att föra fram sina ståndpunkter i olika kristna sammanhang. Finns det samma vilja att lyssna på oss som fortsatt som kristna, men som har synpunkter på kristenhetens inriktning och utveckling?
10. Jag hoppas en fortsatt diskussion blir sansad och saklig med respekt för olika debattörer. Och jag har inte emot att ändra ståndpunkt om man kan påvisa om att jag har felbedömt situationen. Däremot ska man inte vara rädd i att erkänna att det finns olika uppfattningar och teologiska rörelser i moderna frikyrkan och att vi drar åt olika håll. Att erkänna detta skapar en bättre gemenskap, än att vi försöker bygga en gemenskap utifrån en fasad av enhet och gemensamma teologiska övertygelser – som kanske inte existerar.