Jag har vid flera tillfällen här på bloggen gett mig in i debatten om en kristen inställning till homosexualitet. Det är en fråga där det tycks finnas en växande förvirring i kristna sammanhang. Eftersom debatten fortsätter, och eftersom flera kända pingstvänner senaste året har kommit ut och öppet talat om sin homosexuella läggning finns det anledning att återkomma till frågan.

Mycket förenklat kan man skilja på tre olika kristna förhållningssätt i denna fråga. Det som skapar förvirring idag är den glidning som finns mellan de olika positionerna, och där kristna ledare är tysta och otydliga vilket ger utrymme för mer sekulariserande krafter i en församling. Det skapar också en förvirring i debatten när man blandar ihop position 1 och 2.

Det finns tre olika synsätt enligt min mening.

1. En traditionell – konservativ hållning.

Den hållningen var helt dominerande inom t.ex. globala pingströrelsen fram till nittiotalet. Präglar fortfarande stora delar av globala pingströrelsen. Skulle nog vilja påstå att det var den generella kristna hållningen fram till 1960-70-talet. Det var naturligt i den miljö som fanns då, eftersom det var den allmänna samhällsuppfattningen att homosexualitet var en psykisk störning. Bland afrikanska kristna idag är det en självklar  hållning. Betoningen är att homosexualiteten är synd. Men inte bara det, det är en allvarlig synd. Ett samhälle som liberaliserar kring detta drar över sig Guds dom, i likhet med Sodom och Gomorra. Pingstpastorn Åke Green som höll sin berömda predikan för 6-7 år sedan i varje fall tangerade denna hållning när han talade om homosexualiteten som en cancersvulst på samhällskroppen. Då går man längre än att bara tala om utövad homosexualitet som synd. Eftersom man ser homosexualitet inte bara som synd, utan som en allvarlig och destruktiv synd tenderar man att bli avståndstagande mot homosexuella.

Problemet med denna hållning är att den är svår att motivera utifrån en noggrann läsning av Bibeltexterna. Visserligen tycktes homosexualitet förekomma i Sodom och Gomorra men det är att läsa in för mycket i bibeltexterna att hävda att Guds dom över städerna berodde just på detta. Ett annat problem med denna syn är att så lite i Bibeln handlar om homosexualitet, trots att det var mycket vanligt och allmänt accepterat i den grekiska kulturen på Bibelns tid. Pauli text i Rom 1 säger klart och tydligt att homosexualitet är synd, och ett brott mot Guds ordning, men det är ett antal synder som lyfts fram i textavsnittet. Det avslutas med att säga ”att syndens lön är döden”. Det är svårt att utifrån den texten hävda att homosexualitet är en form av ärkesynd.

Den här hållningen blir alarmistisk när den talar om homosexualitet. Det blir bara ett definitivt avståndstagande, det är bara synd, och det är bara befrielse och omvändelse som behövs, det blir ofta inte legitimt att tala om människors brottningskamp med detta.

Även om jag aktivt försvarade Åke Green så kritiserade jag honom också, då jag tyckte att han för mycket präglades av denna traditionella hållning, som enligt min mening går längre än vad Bibeln gör, och är kanske präglad av det tidigare samhällets allmänna avståndstagande mot homosexualiteten. I den debatten fick jag både en massa kritik för att jag försvarade Åke Green och att jag uttryckte kritiska synpunkter på hur han lade fram sin predikan. Livet är inte enkelt alla gånger.

En vanlig muslimsk hållning går mycket längre än den traditionella kristna hållningen då man yrkar på dödsstraff för utövad homosexualitet, vilket är en vanlig hållning och även lagstiftning i strikt muslimska länder. Det fanns också med i Gamla Testamentets lagstiftning, en tanke som helt överges i kristendomen och i nya testamentet, där predikas istället nåd, omvändelse och frälsning från synden.

2. En evangelikal och enligt min mening sund kristen hållning.

Det här perspektivet tycker jag präglar även historiska kyrkor som i regel inte strikt har demoniserat homosexualiteten, även om man tydligt talat om att det inte är enligt Guds vilja.

Den här inställningen präglas av att tydligt säga att den utövda homosexualiteten är synd, det är inte enligt Guds vilja, det är uttryck för att Guds skapelse har blivit skadad och inte fungerar enligt skaparens intentioner. Det grundläggande Bibliska stödet är Rom. 1 – ”Deras kvinnor bytte ut det naturliga umgänget mot de onaturliga. På samma sätt övergav männen det naturliga umgänget med kvinnan och upptändes till begär till varandra. Män bedrev otukt med män och fick själva ta det rättvisa straffet för sin förvillelse. Och eftersom de inte ansåg det vara nögot värt att ha kunskap om Gud, utlämnade Gud dem åt ett ovärdigt sinnelag , så att de gjorde sådant som är mot naturen”. Sedan fortsätter bibeltexten och tar upp om ett antal synder, och texten kulminerar i att alla har syndat och förtjänar Guds dom. Sedan tar Paulus upp om frälsning av nåd. I 1 Kor tar Paulus också upp om homosexualiteten och visar på att en av de synder som korintierna omvänt sig ifrån när de blev kristna var den aktivt utövade homosexualiteten.

En skillnad mellan detta synsätt och den traditionella kristna hållningen är att den inte är så alarmistisk, den gör inte homosexualiteten till en ärkesynd, accepterad homosexualitet behöver inte innebära ett Sodom eller Gomorra. Det är en synd bland många andra, det är ett uttryck för att vi människor inte lever enligt Guds vilja och att skapelsen har blivit skadat på olika sätt.

För min del är det inga problem med att ha denna hållning och t.ex sitta i samtal med Sveriges gayikon Jonas Gardell. Jag har hela mitt liv haft vänner som är öppet homosexuella och jag har inga problem med att umgås med dem. För mig är det självklart att möta homosexuella med respekt och Guds kärlek. Eftersom jag vet att vi alla kämpar med synden. Eftersom jag anser att enligt Bibeln är inte homosexualitet någon ärkesynd så är det helt problemfritt för mig att umgås med homosexuella och när man stöter på människor, t.ex. barn till kristna föräldrar som brottas med homosexuell läggning, bör man inte göra större dramatik av det än att se det som den allmänna brottningskamp med synden som vi alla kämpar med.

När jag tar upp ämnet homosexualitet gör jag det utifrån en bred kristen helhetsförståelse kring begreppet synd. Jag skulle t.ex. uppleva det som märkligt att ta upp en predikan om bara homosexualitet, för det skulle för mycket peka ut en begränsad kategori av människor. Vi brottas alla med synden på olika sätt.

Denna mer avspända kristna hållning till homosexualitet leder också till att vi i församlingsmiljön kan samtala om det på ett mer avspänt sätt. För en evangelikal församling blir utmaningen att utmana och hjälpa människor i denna situation att inte leva ut sin homosexualitet i praktiken. En kristen församlings uppgift är att hjälpa oss efterföljare till Jesus att inte synda, be för varandra, och stötta varandra i att leva ett liv i Kristi efterföljd. En evangelikal kristen kan inte se det som ett liv i Kristi efterföljd att leva ut sin homosexualitet.

Den här hållningen ligger i linje med evangelikal kristendom, Lausannedeklarationen etc. Man accepterar bibeltexternas vittnesbörd om att den utövda homosexualiteten är synd, men att det finns ingen anledning att göra det till en större synd än andra. Däremot ges sexuella synder en större tyngd i Pauli texter, eftersom det är synd på kroppen säger han. Han åsyftar där bl.a. prostitution.

Den här hållningen blir oförenlig med att accepterade samkönade äktenskap och vigslar i en kristen församling. Den är också oförenlig med att hävda att utövad homosexualitet är helt okey ur kristen synvinkel, och att det är problemfritt att vara öppen homosexuell och aktivt vara med i en kristen församling. Det är stor skillnad att se något synd som synd och älska och stötta dem som brottas med synden, och gå ut och säga att leva i denna synd är helt okey i vår församling, och vi tycker inte att det är något problem.

En sådan hållning anser jag inte vara förenligt med att vara en evangelikal kristen och ha Bibeln som grund för lära och liv.

En evangelikal församling vill i kärlek hjälpa människor att komma ur och i varje fall hantera sin homosexuella läggning. Ett exempel, i en välkänd evangelikal kyrka blev en person medlem som var homosexuell. Det visade sig att personen hade varit utsatt för homosexuella övergrepp. Den berörda personen fick själavård och förbön för att bli befriad från minnen och sår orsakade av dessa övergrepp, och fick hjälp med att kunna förlåta. Det medförde dessutom att de homosexuella känslorna försvann. Det här är i stort sett förbjudet att säga i Sverige idag, men det vittnesbördet hörde jag från pastor John Burke i Austin, Texas.

Den evangelikala medelståndpunkten ger utrymme för att öppet tala om människors brottningskamp utan att fördöma. Ett mycket bra exempel är EFS-prästen Erik Johansson som öppet erkänner sina homosexuella känslor men på grund av sin respekt för Bibeln och sin övertygelse om att den utövade homosexualiteten är synd, har valt att leva i celibat. En sådan inställning förtjänar respekt.

Det man kan notera är att denna kristna hållning kan kopplas till olika inställning i samhällsdebatten. Nu är den frågan avgjord i Sverige, vi har inte debatt längre om könsneutrala äktenskap. Men det är möjligt att hävda som kristen att homosexualitet är synd, utan att därför hävda att homosexualitet ska kriminaliseras, det är många synder som inte är kriminaliserade. Vi får inte sammanblanda vad ett liv i kristet lärjungaskap handlar om och vad som ska vara lagstiftningen i ett samhälle. Jag tycker dock att man inte blir konsekvent när man hävdar att jag som kristen anser att homosexualitet är synd, men jag anser att det är helt OK att samhället inför könsneutrala äktenskap. Det är en teoretiskt möjlig ståndpunkt men jag anser den inte vara konsekvent.

3. Den liberala kristna hållningen, att leva ut sin homosexualitet och vara öppet homosexuell är helt förenligt med kristen tro.

Den här hållningen blir allt vanligare i västvärldens protestantiska kyrkor. Vad jag vet är det en helt oacceptabel hållning i de historiska kyrkorna, de katolska och ortodoxa kyrkorna. Det är också en helt oacceptabel hållning i tredje världens kyrkor, även om det finns liberala protestantiska kyrkor även där, men det är mycket ovanligt. Desmund Tutu från Sydafrika är väl ett exempel på en biskop från tredje världen som har en liberal inställning till homosexualiteten.

Denna inställning är ju helt emot all kristen praxis, historia och tradition. De aktuella bibeltexterna som är viktiga för evangelikaler bortser man ifrån. Antingen menar man att Pauli texter skrevs för 2000 år sedan och det är inte rimligt att vi ska följa det idag. Det var uttryck för dåtidens värderingar. Ett annat mer sofistikerat sätt är att omtolka Romarbrevet 1 och hävda att det inte handlar om personer med homosexuell läggning, utan det handlar om otillbörlig och påtvingad sex, och olika former av prostitution och liknande. Evangelikala och konservativa exegeter förkastar helt den bibeltolkningen.

Utifrån det liberala synsättet kan man acceptera samkönade vigslar och man har inte några problem med att en person lever i en kristen församling och tar på sig ledaruppdrag i en kristen församling och är öppet homosexuell.

För mig som evangelikal kristen blir det en ohållbar ståndpunkt, då det strider både mot Bibeln och den kristna traditionen.

I svensk kristenhet är det framförallt Svenska kyrkan som har tagit ställning för den liberala ståndpunkten, men bland kyrkans präster finns det omfattande motstånd mot detta. Inom Gemensam Framtid accepteras olika ståndpunkter i denna fråga.

Den avgörande skillnanden mellan position 2 och 3 är bibelsynen. Och också frågan om syndens allvar. För mig som evangelikal är synd allvarligt, oavsett vad det gäller för synd. Den får aldrig glorifieras eller accepteras. Kristi efterföljelse handlar om att bekänna och överge sin synd och det är en livslång process.

Sammanfattande analys:

Det luriga i svensk kristenhet är de glidningar som finns i dessa ståndpunkter. Dels att man som försvarare av ståndpunkt 2, ständigt ska förknippas med ståndpunkt 1. Det görs inga distinktioner. Med automatik klassas man som homofob och kristen höger om man är en konsekvent evangelikal eller försvarar kristna kyrkans klassiska värderingar om äktenskapet mellan man och kvinna.

Det lurigaste just nu är glidningen mellan position 2 och 3. En solklar företrädare för position 3 är organisationen EKHO. Och EKHO försöker nu komma in och bli accepterad i kristenheten, men man måste förstå den stora teologiska och ideologiska skillnad som finns mellan vad EKHO står för och vad t.ex. EFS-prästen Erik Johansson står för i denna fråga. Johansson tycker jag på ett utmärkt sätt representerar den evangelikala mittfåran i denna fråga.

Den stora Dagenintervjun med artisten Gabriel Forss var väl ett paradexempel på att på ett försåtligt sätt försöka lösa upp distinktionerna mellan pingstvänner/evangelikaler och en liberal kristen hållning. Liknande budskap kommer från pingstvännen Andreas Jonsson. Det är helt okey att vara öppet homosexuell och kristen. Och argumentation blir känslomässig och terapeutisk, man utgång från hur enskilda människor känner och upplever, man utgår inte ifrån Bibeln, kristet tänkande och hur Gud ser på en sak. Jag ser samma tryck i traditionellt evangelikala samfund som Frälsningsarmén och EFK, där det börjar tryckas på från olika håll att mjuka upp positionerna.

Här är den stora skiljelinjen. Utgår vi från människan och våra känslor och erfarenheter endast när vi formar en kristen moral, eller utgår vi ifrån Bibeln och hur den kristna kyrkan har tolkat Bibeln i traditionen, när vi formar kristen moral idag. Här är den stora skiljelinjen mellan en liberal och evangelikal/konservativ kristen.

Här måste olika kristna kyrkor bli tydligare i var man står, nu tycks tydligen utvecklingen vara att försöka pressa in alla kristna i samma fack, vi ska alla bli liberala kyrkor. Det tycks vara agendan.

För vem är det agendan?