Vi laddar för Folkungakyrkans invigning i helgen, då vi har samling med Marcus Birro lördag 10.30 och invigningsgudstjänst söndag 11.00. Sedan blir det Jesusmanifestation på lördag, med stora mötet 14.45 i Kungsträdgården.

Ni som är där och tar bilder, maila dem gärna till mig så lägger jag ut de bästa bilderna på denna blogg. Maila till stefan.sward@folkungakyrkan.org.

Tack, tack.

1. 10. Sedan kommer vi till frågan om ställföreträdandet, där vi också har olika synsätt. Bibeln säger att vi är korsfästa med Kristus, vi är begravna med honom och uppståndna med honom. Det är en form av ställföreträdande där vi är inkluderade i Kristus och hans verk, och den formen av ställföreträdande är vi överens om. Men jag menar att Bibeln talar om en djupare dimension av ställföreträdande. Kristus bar vår synd, han blev syndoffret – som en medveten handling i kärlek. Han dog i stället för oss. Han tog på sig straffet för att vi skulle bli frikända. Det finns inte någon fördömelse för dem som är i Kristus. Det betyder att vi inte längre kommer under någon fällande dom. Rom. 5:6  f.”Medan vi ännu var svaga dog Kristus i ogudaktigas ställe, när tiden var inne. Knappast vill någon dö för en hederlig människa – kanske vågar någon gå i döden för den som är god. Men Gud bevisar sin kärlek till oss genom att Kristus dog i vårt ställe, medan vi ännu var syndare. När vi nu står som rättfärdiga genom hans blod, hur mycket säkrare skall vi då inte genom honom bli frälsta från vredesdomen.” Det finns även andra bibeltexter på samma tema men här talas om ett djupare och ännu mer omfattande ställföreträdande.

11. Jag tycker att man har kan skönja olika synsätt och bibeltolkningar. När man läser andra texter i den teologiska riktning som Roland företräder, och som har haft framsteg senaste 100 åren så uppfattar jag det som en teologisk riktning som försöker tidsanpassa kristendomen till den västerländska humanismen, Steve Chalke säger ju också öppet och tydligt att det är detta han vill göra. Och här hamnar vi ytterst i krock kring Gudsbilderna. Gud kan inte förmänskligas. Vi måste utgå från Bibelns uppenbarelse om Gud, även om det krockar med en modern världsbild. Bibeltexterna om domen över synden, Guds vrede över synden, om den kommande vredesdomen och den yttersta domstolen – vi kan inte plocka bort det från Bibeln – då är det ju inte Bibelns Gud vi talar om, utan vår egen karikatyr av Gud. Det räcker inte heller med att anpassa alla dessa bibeltexter och ge dem en helt inomvärldslig tolkning. Vem som helst kan ju hävda att om man syndar så drabbas man av elände och död. Sådd och skörd. Det är ju en allmänmänsklig princip. Det behöver man inte ens läsa Bibeln för att komma på. Det Bibeln talar om är en Gud som har rätten och makten att döma över levande och döda. Och som ska göra det. Det skulle här vara intressant att höra Rolands reflektioner om alla bibeltexter om den yttersta domen och Guds vredesdom över världen, menar han inte att Gud utövar våld i dessa situationer? Det finns också en grundläggande skillnad i synen på synden. Den teologiska riktning Roland företräder bejakar att synden dödar oss och skadar oss. Och så långt är väl alla med. Men synden skadar också i grunden vår relation till Gud, det är därför Adam och Eva drevs ut ur Edens lustgård. Vi har blivit fiender med Gud, och därför behövs försoning. Det flagranta i mänsklighetens historia är ju också alla fall där synden inte skadar och dödar, där människor har utövat våld, terror och tortyr – utan att någonsin ställas till svars inför någon mänsklig domstol. Utan Guds aktiva dom skulle rättvisa aldrig skipas.

12. Guds vrede över synden, och Guds dom över synden är centrala bibliska begrepp, både i Gamla och Nya Testamentet. Det framgår ju att Roland inte förnekar detta, personer som helt förnekar vreden och domen menar jag inte alls utgår från en biblisk uppenbarelse, Roland är tydlig på denna punkt att ha Bibeln som riktmärke, och där var ju Waldenström också mycket tydlig. Roland menar dock att det som hände på korset var varken att blidka Guds vrede över synden, eller att Kristus på ett ställföreträdande sätt tog på sig domen över synden. Så menade ju Waldenström också. Han menade också att om man fortsätter att synda drabbas man av Guds vrede, det upphör inte i och med korset. Och i slutändan drabbas man av den eviga domen. Hur kan en kristen människa som brottas med sin synd, och tycker att man lever ett stapplande och svagt kristet liv, hur kan man vara säker på att inte drabbas av Guds vrede och Guds dom? Det är en fråga jag skulle vilja ställa till både Waldenström och Spjuth. Jag lever i en trygg förvissning om att jag inte drabbas av vare sig Guds vrede eller Guds dom eller evig förtappelse, inte på grund av förtjänst, utan på grund av att jag fullständigt litar på och klamrar mig fast vid Kristi verk på korset, han tog på sig både vreden och domen – för att den inte ska drabba mig. Men om detta inte skedde på korset – vilket både Spjuth och Waldenström menar – hur lever en troende i trygg frälsningsvisshet utan fruktan, på vilken grund då?

13. Men vad blir det för skillnad? En stor skillnad blir i hur vi förkunnar evangeliet, och vilket evangelium vi förkunnar. Att förkunna ett fullständigt kors är befrielsens budskap för syndare. Det är nådens budskap. Den grundläggande frågan är, om inte domen drabbade Jesus, och om inte Guds vrede över synden drabbade Jesus, hur kan jag komma undan domen och vreden?

Det är ju detta rättfärdiggörelsen handlar om. Jag är frikänd, jag har en oändlig skuld inför Gud, men skulden är betald, någon annan har tagit domen och straffet. Det är ett budskap som befriar och frälsar, och ger kraften att börja leva i efterföljelsen och vandringen med Jesus.

Om vi talar om ett mer begränsat kors och där tonvikten läggs vid efterföljelsen, risken är att det leder till ett lagiskt kristet liv, och där jag inte upplever den fullständiga frihet som det innebär att veta att Jesus har burit allt i mitt ställe.

Ju tydligare kristet budskap om domen, Guds vrede över synden, risken för den eviga förtappelsen, ju tydligare budskap om nåd och frälsning, befrielse, rening – inte genom mina gärningar, utan genom Kristis fullbordade verk.

När vi i det lokala församlingslivet ska hjälpa människor in i det fungerande kristet liv, är segern, befrielsen, frälsningen, frikännandet – grundat i mig eller i något utanför mig. När vi lyfter fram korset betonar vi att frälsningen inte är grundat i hur jag mår eller känner det, eller hur väl mitt kristna liv fungerar –   det är grundat i att jag tror på Kristus som har gett sitt liv för mig på korset, ett historiskt faktum.

Den kristne som i svaghet brottas med sin synd, som känner sig dömd av lagens krav, kan här hitta en grund för befrielse och hopp.

Det finns en annan svaghet i Spjuths teologi och i hela den riktning som han representerar och som bygger på att Gud förlåter utan straff. Hur hanteras brottsoffren i en sådan teologi?

Genom korset visas ju att Gud tar synden på mycket stort allvar. Den kan inte bara efterskänkas, skylas över, benådas hur som helst. Det handlar ju också om alla människor som har drabbats av syndens härjningar. Jag tänker på de många miljoner kvinnor som har våldtagits under historien, jag tänker på alla barn i mänsklighetens historia som utsatts för sexuella övergrepp och våld, jag tänker på alla som utsatts för massmördande och terrorhandlingar.

Finns det någon chans för förövarna att finna nåd och frälsning hos Gud? Och om Gud bara benådar dessa syndare, vad kommunicerar det till brottsoffren?

Genom en helhetssyn på korset, där Kristus faktiskt har tagit på sig straffet för världens synd och tagit på sig Guds vrede över synden, finns det en grund för att benåda en människa som begått det värsta tänkbara brott. Och det finns också ett budskap till den som utsatts för övergreppen, Gud ser så fruktansvärt på den synd som du utsatts för, så att enda chansen att ge rimlig vedergällning och återställelse av brottet, är att Gud själv, Jesus Kristus tar på sig domen och det fruktansvärda straffet och lider i syndarens ställe.

När vi diskuterar dessa teologiska grundfrågor handlar det ytterst om vad vi predikar i våra församlingar, och blir det ett budskap som sätter människor fria? Förkunnas evangeliet klart och tydligt leder det till frälsning, omvändelse och befrielse.

Kommentar på Roland Spjuths inlägg, inlägget blir så långt att jag delar upp det i två delar, här kommer första delen.

1. Är mycket tacksam för att Roland vill ägna tid åt att kommentera ett blogginlägg. Hela mitt syfte är att försöka klargöra på vilket sätt jag och Roland tänker olika om försoningen, och tolkar Bibeln olika om försoningen. Det innefattar också att klargöra om vi verkligen tänker olika, eller om det bara handlar om ordval och små nyanser i uttryckssätt.
2. Jag håller helt med Roland kring från om att ”försoning betonar snarare att Gud i Kristus agerar för att återföra människan in i gemenskap med sig själv genom den nya mänsklighet som Anden formar till Kristi kropp. Frälsningen är inträde i Guds rike”. O.s.v.  Samtidigt förstår jag inte logiken att detta är kopplat till att man behöver överge tanken på att på korset sker ett ”ställföreträdande strafflidande”. Skulle John Stott inte hålla med om skrivningarna om Kristi kropp? De skrivningar som Roland gör och även Fredrik Wenell gör i sina kommentarer, håller jag helt och hållet med om– när det gäller betydelsen av Jesu liv, och att ha en helhetssyn på hela försoningsprocessen.
3. Bara för att man betonar betydelsen av korset, och vad som hände på korset, betyder inte det att man nedringar betydelsen av Jesu liv, och efterföljelsens betydelse. Det betyder inte att man bara står för en syn på korset av abstrakta himmelska transaktioner, eller beskriver Gud som en snål bankman som inte vill efterskänka skuld. Det är nidbilder. Bara för att man betonar att Kristus tog på sig syndens straff i mitt ställe, och att Guds vrede över synden, drabbade Kristus, inte mig, betyder inte det att man hävdar att vedergällning är i centrum för försoningen. Det är också en nidbild. Ordet vedergällning leder tankarna till hämnd och speglar inte på ett riktigt sätt vad som hände på korset.
4. Jag tycker nog att frälsning i nya testamentet beskrivs både som en punktuell händelse och  en pågående process. Men det kan säkert finnas en poäng i att engångsupplevelsen har överbetonats i väckelsekristna och evangelikala sammanhang, men jag har svårt att förstå logiken i att det hänger ihop med synen på vad Jesus gjorde på korset. Det finns inte något självklart samband. För individualistisk syn på frälsning- det tror jag stämmer, men även här tycker jag inte att det hänger ihop med synen på frälsningsverket på korset. Tanken att bli kristen på bara ett individuellt sätt existerar ju inte i Nya Testamentet, och det borde väl alla som ser sig som bibeltroende vara överens om, vi blir ju kristna för att höra till Guds folk, Guds familj, Kristi kropp, Guds hus m.m.
5. Att kristen etik är att välsigna sina fiender, vända andra kinden till, belöna ont med gott, är ju självklart. Men är det inte detta som sker på korset, världen blir inte dömd, blir inte straffad för sina synder, utan det som sker är att den treenige Guden själv bär det. Han ger sitt liv för att frälsa världen. Ställföreträdande strafflidandet och offret kan ju bara ses inom treenighetens perspektiv. Det är ju inte vedergällning utan fullkomlig kärlek där man ger sitt liv för mänskligheten. Den fysiska våldsutövningen utövades av de världsliga makterna, inte Gud, men den treenige Guden överlät sig till detta, och gick frivilligt med på detta, både Fadern och Sonen, för att frälsa världen. Spjuths beskrivning av att Gud utövar våld på korset, och att det legitimerar våld, något även Sofia Camnerin lyfter fram i sin bok, är en fullständig nidbild av en traditionell kristen syn på korset.
6. När jag läser texter som framförallt doktor Q refererar till i denna debatt, inser jag att detta är en diskussion som pågår i hela västvärldens kristenhet. I England utlöstes debatten för drygt 10 år sedan genom en bok av Steve Chalke och Mann. I Sverige hade vi den stora försoningsdebatten på 1870-talet då brytningen uppstod mellan EFS och missionsförbundet, men man bör komma ihåg att Pingströrelsen, Örebromissionen, Helgelseförbundet och Baptistsamfundet följde EFS-linjen kring försoningsläran. Detta var ju en av punkterna som orsakade brytningen mellan fribaptisterna och baptistsamfundet, då Helge Åkesson klassades som heretiker, bland annat på denna punkt, då han anslöt sig till samma syn på försoningsläran som Waldenström.
7. Jag tycker att Rolands syn på traditionell försoningslära uttolkat genom Rosenius, Calvin, Stott m.fl. är en karikatyr. ”Gud räddar genom att straffa Jesus” – brukar man verkligen formulera sig på det sättet? Jag har aldrig uttryckt mig på det sättet. Sonen gav ju frivilligt sitt liv. Och ytterst var det de världsliga makterna som dödade Jesus, inte Gud. Men Gud använde detta illdåd för att frälsa världen. Det som hände på korset var att de världsliga makterna dödade Jesus, sonen gav frivilligt sitt liv för världens frälsning, och Fadern lät domen över världens synd och sin vrede över världens synd drabba Jesus, därför att han älskade världen. Man allt gjordes i ett samspel inom gudomen, att då beskriva det som att Gud straffade Jesus, blir en karikatyr av Bibelns undervisning. ”Ty så älskade Gud världen att han utgav sin enfödde son”.

8. Roland ställer frågan: ”Varför blir det så viktigt för dig att försöka hålla kvar tanken att Gud förlåter därför att Gud straffar, när det inte står så i NT?”

 Det ställföreträdande strafflidandet, att Jesus tog på sig domen, och Guds vrede över synden tycker jag att man kan finna i ett antal bibeltexter. Vad betyder det t.ex. som står i 1 Tess. 1:10 att Jesus har frälst oss från den kommande vredesdomen? Det kommer alltså en vredesdom, av andra passager hos Paulus vet vi att det handlar om den yttersta dagen då Gud ska döma alla människor och som kommer att resultera i en dubbel utgång. För Paulus finns det bara två grupper av människor, de som ”blir frälsta” och de som ”blir förtappade”. Den förra gruppen är ”i Kristus” och den senare är ”i Adam”. Vad kan det betyda att det är Jesus som frälser oss från den kommande domen? Ja, förmodligen handlar det om det som är centrum i Paulus teologi, korset, alltså Jesu död och uppståndelse. Varför då? Jo, för att all dom har gått över Jesus i vårt ställe! Straffet var lagt på honom, synden fördömdes i hans kropp, han identifierade sig med vår synd och bar lagens förbannelse och Guds vrede i syndares ställe. Han blev ”en lösen för många” genom sin död för oss. Petrus använder Jesaja 53 i 1Pet 2:24 och säger att han ”bar våra synder”. I vilken bemärkelse då, bara som syndens olyckliga konsekvenser i den här mer opersonliga betydelsen som Spjuth hävdar? Jesaja säger ju uttryckligen att ”straffet var lagt på honom” (jes 53:5). Vem är det som står för det straffet om inte Gud. Det var Gud som lät det straff som synden förtjänar drabba Kristus i vårt ställe. Och i Rom 8:3 säger Paulus att Gud ”fördömde synden” i Jesu kropp. Vad är det om inte att Gud lät straffet för synden drabba Jesus för vår skull? Och vad betyder det att Kristus ”blev gjord till synd” som det står i 2 Kor 5:21, och att han blev ”gjord till förbannelse” i Gal 3:13. Och paulus tal om rättfärdiggörelse har som synonym ”frikännande” i Romarbrevet och dess motsats är ”fördömelse”. Det är ju helt klart juridiska straffkategorier. Sen är det inte sant att Gud inte kan straffa för att han befaller oss att vända andra kinden till och inte bruka vedergällning. Paulus för ju ett resonemang där han uppmanar oss att inte hämnas (straffa) och att vi ska lämna hämnden åt Gud. Det är ju för att Gud i egenskap av rättvis domare ska skipa rätt som vi inte ska göra det. Gus kommer alltså inte att vända andra kinden till på domens dag.

9. En grundläggande skillnad mellan mig och Spjuth och hela den teologiska riktning han representerar, i kontrast mot traditionell reformatorisk- evangelikal syn, uttolkat bland annat genom John Stott, är att Spjuth menar att Jesus bar våra synder, syndens konsekvenser överfördes på Jesus. Spjuth skriver: ”Vad är ett offer i Bibeln? I stället för att tolka offer som ”Guds aktiva straffande av offret istället för att straffa syndaren” är offret det på vilket syndens konsekvenser överförs. Döden är alltså syndens konsekvens. Jesus inkarneras i en syndig mänsklighet, han dör, vilket är syndens yttersta konsekvens.” Syndens lön är döden och Jesus bär detta straff – så långt är Spjuth med.

Och visst är det så, Jesus drabbas av all tänkbar ondska och syndens yttersta konsekvens döden. Det tror jag alla kan hålla med om. Det kan även en icke-troende extern iakttagare av hela händelseförloppet hålla med om, det är ju en renodlad inomvärldslig tolkning av vad som hände på korset. Jag menar dock att bibeltexterna pekar på ett mycket större och djupare perspektiv, Gud utgav sin son, och Jesus gav sitt liv för världen, som en aktiv handling, och då bar han Guds vrede över synden, tog på sig domen i vårt ställe, som en aktiv handling, och Fadern lät sin dom och vrede över synden drabba Jesus – för att frälsa världen.

Här tror jag att jag och Spjuth skiljer oss åt tydligt, kring hur vi tolkar vad som skedde på korset.

Tack för visat intresse i samtalet om försoningen och korset. Läser och begrundar. Ska försöka skriva ihop en ny kommentar i ämnet under onsdagen.

Här är min ledare idag i Världen Idag, där jag skriver om betydelsen av att satsa på församlingsplantering. Viktigt budskap till kristenheten, sprid gärna texten på olika sätt.

Återkommer så snart jag kan med en kommentar i försoningsdebatten.

 

Stefan,

Jag är verkligen glad för ditt engagemang i försoningsteologin och för din vilja att förstå det jag vill säga. Det är ju inte så enkelt att lyckas få dialog med mig via bloggo-sfären, men tack för att du inte ger upp! Vi borde ses framöver! Försoningen är ett mysterium så vi lär väl behöva fortsätta åtminstone fram till evigheten med att försöka förstå detta än djupare. Så tack för att du fortsätter öppna upp för dialogen och att tänka tillsammans. Vi behöver lära av varandra och det är skönt att vi kan komma bortom förenklade och förhastade domar över varandra (det har både du och jag gjort tillräckligt av redan). Så du behöver inte ursäkta att du tar upp mina texter till dialog igen även om det är mycket klokt att du kallar mig en ”god broder”. Det är för lätt att vissa tror att vi inte ser varandra som ”syskon”. Så låt oss också kämpa för att visa att vi tror på försoning och att vi kan föra djupa teologiska samtal FÖR ATT vi är goda syskon – inte för att vi vill motarbeta varandra. Det är uppenbart också att din ”kamp” med mina texter visar att jag inte är klar i mina tankar. Vi behöver skärpa varandra! Låt mig därför försöka peka på det jag tycker är viktigt utifrån mitt sätt att förstå försoningsteologin (med risk att jag bara upprepar tidigare dunkelheter).

Jag tycker det är tydligt exegetiskt att de juridiska bilderna inte är de centrala för att förstå frälsningen i Bibeln. Förlåtelse är en viktig aspekt i biblisk frälsningsteolog, men inte den centrala. Försoning betonar snarare att Gud i Kristus agerar för att återföra människan in i gemenskap med sig själv genom den nya mänsklighet som Anden formar till Kristi kropp. Frälsningen är inträde i Guds rike (= nyckeln i synoptikerna), ”i Kristus” (= Paulus nyckelterm), i Kristi kropp, döpas in i en ny mänsklighet och inympas i Guds folk. Detta har varit en självklar praktik i väckelsekristendomen. MEN teologiskt har vi ofta talat om frälsning som en punktuell händelse (= nu blir jag förlåten) och SEDAN kommer frågan om jag också ska döpas, gå med i församling, leva helgat, e.t.c. som något som kommer EFTER frälsningen och inte som en integrerad del av frälsningen. Kol 1:15-20 är ett av många exempel på att vi måste ha ett rikare centrum för att tala om Guds frälsning och som sannare speglar den konkreta praktik som präglat väckelsekristendomen. Frälsning är försoning i betydelsen hur den söndriga värld som synden skapat räddas och upprättas av Gud tillbaka till hel gemenskap med Gud och varandra. Jag tror faktiskt att jag har en del fog för att säga att vi haft en individualistisk syn på frälsning som inte tydliggjort den rikedom som faktiskt finns i församlingspraktiken (fanns? … skördar vi frukter av en förytligad teologiska förståelse). Wenell stöder detta i sin forskning om ÖMs teologi om ungdomars omvändelse.

När det gäller det ställföreträdande offret försöker jag visa att vi kan läsa det på två olika sätt. Det ena är det du företräder där Gud straffar Jesus istället för att straffa oss. Ett problem med detta blir att förlåtelse förutsätter straff (”utan att först straffa kan inte Gud förlåta”) vilket upphöjer vedergällningen till en orubblig princip. ”Straffet” får alltså en helt avgörande frälsande funktion. (Det står dessutom aldrig i NT att Gud straffade Jesus; värt att tänka på i och med att du gör den tanken till så fundamental för en biblisk försoningsteologi.) Det motsäger t.ex. hur Gud behandlar sina fiender enligt Matt 5. Det finns en rad andra problem också som jag tidigare påpekat. Därför tänker jag att det är rimligare att tolka det ställföreträdande offret på ett annat sätt. Några viktiga byggstenar i detta:

Vad är ett offer i Bibeln? I stället för att tolka offer som ”Guds aktiva straffande av offret istället för att straffa syndaren” är offret det på vilket syndens konsekvenser överförs. Döden är alltså syndens konsekvens. Offren riktas alltså inte till Gud för att blidka, tillfredsställa, ändra på en vred Gud (något profeterna i GT kraftigt polemisera mot). Det är Gud som genom offret erbjuder människan något Gud själv skapat (och äger – livet) för att låta någon annan bära syndens konsekvenser. Om detta stämmer med GTs offerteologi betyder det alltså att Gud sänder sin son som ett syndoffer för att han ska inkarneras in i en syndig mänsklighet och bära konsekvenserna av dess ondska och synd in i döden. INTE för att Gud måste straffa för att kunna förlåta, UTAN för att Gud vill ta på sig synden och ondskan för att bryta dess makt och uppväcka en ny Adam som kan nyskapa mänskligheten. Men här är nyanserna flytande. Om vi med ”Guds straff”menar att syndens lön är döden och att Jesus bär detta straff, då blir det alltså i den bemärkelsen OK för mig att tala om Jesu strafflidande.

Det jag för det andra värjer mig emot är hur Gud segrar genom Jesus Kristus. Att betona Guds straff utifrån vedergällningens logik gör det svårt att göra rättvisa åt NTs betoning på att Gud segrar på ett helt annat sätt. Jag inser självklart att Stott, Swärd, Calvin, m.fl. ALLA förstår försoningen som Guds oändliga kärleks- och nådeshandling. Min polemik syftar verkligen inte till att tona ned det vi har som gemensamt centrum i Kristen tro. Men är det inte tydligare utifrån Bibeln att förstå försoningen i linje med Matt 5:38-48 än utifrån medeltida föreställningar om satisfaktion?  Matt 5 säger nämligen att Gud och vi kan besegra det onda på ett annat sätt än genom att straffa och att det är detta ANDRA ALTERNATIVET TILL ATT STRAFFA SOM ÄR EN VIKTIG NYCKEL TILL ATT FÖRSTÅ JESUS LIVSGÄRNING.

Varför blir det så viktigt för dig att försöka hålla kvar tanken att Gud förlåter därför att Gud straffar, när det inte står så i NT? Det traditionella svaret har varit att om inte Gud straffar så tar Gud inte synden på allvar. Det jag ville påpeka med referensen till Nelson Mandela är att försoningsprocessen i Sydafrika INTE betyder att Mandela tar lättare på ondskan än de som ropade på straff mot förövarna (eller att Jesus bagatelliserar äktenskapsbryterskans synd genom att upprätta hennes liv).  Däremot visar det att ropet på ”straff” sällan lyckas besegra ondskan. Straff tenderar bara att leda till nya våldsvåger. Straff kan vara nödvändigt i denna värld (se Rom 13 om staten), men det är inte frälsande (det som stat och domstol inte kan ge oss). Här tror jag alltså att det finns ett viktigt skäl till att inte på ett felaktigt sätt tala om att Gud räddar genom att straffa Jesus, eftersom det mycket lätt kan överföras till en tanke om straffets nödvändighet också i mänskligt liv. Vi ska likna Gud, stå i försoningens tjänst, ta på oss Kristi kors … allt blir mer begripligt om vi tänker att vi ”segrar genom att bli delaktiga i det Gud har gjort i Jesus Kristus” snarare än att Gud straffade Jesus i vårt ställe, vilket betyder att vi därför inte ska straffa våra fiender.

Nu har jag väl egentligen bara upprepat vad jag skrev förra gången! Har vi blivit något klokare? I väntan på det så får vi i alla fall glädja oss åt och tacka Gud för att vi lever tack vare Guds frälsning.

Din broder,

Roland Spjuth

Kära bloggläsare. Jag vill kraftigt stryka under att mitt senaste blogginlägg syftar inte till att kritisera någon. Allra minst Roland Spjuth som jag respekterar mycket. Och jag hoppas att jag denna gång kan slippa kritiken att jag driver någon kampanj mot Örebro missionsskola.

Mitt dilemma är att jag är i slutspurten att skriva en bok om korset.

Jag har helt enkelt svårt att begripa en del teser som finns i modern teologi, bland annat det Roland har fört fram.

Jag begriper inte heller mig på Waldenströms försoningslära. Han behåller ju hela Lutherska terminologin, med offer, synd, syndens straff, Guds vrede över synden, Guds dom, frikännandet, m.m., men tömmer det på det mesta att traditionellt protestantiskt-anselmskt innehåll.

Jag behöver helt enkelt hjälp att begripa, ska jag skriva en bok måste jag ju begripa vad jag skriver om.

När jag begriper – då kan jag ta ställning till berörda lärosatser.

Jag begriper glasklart tror jag den traditionella protestantiska försoningsläran. En njutning att läsa om Calvin, Luther, John Stott m.m.

Jag har precis skrivit klart en omfattande konsultrapport om hur energipolitiken och klimatpolitiken kan tänkas utvecklas efter riksdagsvalet i höst.

Så nu hoppas jag på att kunna koncentrera mig på att göra klar min bok om korset.

Jag grubblar fortfarande på Roland Spjuths inställning till försoningsläran. Jag skriver inte detta blogginlägg för att kritisera utan för att få hjälp att förstå. Jag fick inte någon full klarhet när vi diskuterade detta i förra omgången. Ni får gärna kritisera mig för att vara korkad, men jag har svårt att få ihop resonemangen. Jag blev ju då kritiserad för att jag misstolkade och missförstådde det Roland skrivit i det bokkapitel jag refererade till. Jag behöver få grepp om frågorna för att kunna fullfölja mitt bokskrivande.

Han har ju också skrivit två blogginlägg om detta på teologibloggen cruciform phronesis. Låt oss titta på något av texten han skrivit där. Han skriver bl.a. att: ”Hur kan ett ställföreträdande lidande besegra syndens makt? Det mest naturliga är att hänvisa till vad Jesus själv säger om hur Gud bemöter sina fiender (se Matt 5:38-48). Så länge synd och ondska bemöts med mer våld och ytterligare straff så fortsätter våldet och straffet att regera. Bara den som är villig att bryta syndens djävulska spiraler och betala det priset kan bryta dess makt. Vem kan bära och besegra denna oändliga mänskliga börda? Tes fem: Ställföreträdande lidande är Guds kärleks seger i Jesus Kristus över synden, ondskan och djävulen. Mitt bekymmer är att denna lära ibland blivit en omfattande teori skild från dess frälsningshistoriska (bibliska) kontext. Typ: Människans överträdelse har dragit på henne en oändlig skuld inför Gud som en rättfärdig Gud måste straffa. Samtidigt är Gud kärleksfull och vill frälsa. Lösningen är att Gud blir människa och att människans skuld överförs till denna Gud-människa. Som vår ställföreträdare tar han Guds vredes straff i vårt ställe. Därigenom har Gud fått gottgörelse för skulden, Guds vrede är försonad och Gud kan nu frikänna människorna från deras skulder (se t.ex. Calvin, Institutes, II.XII.3 & XVI.2-6, även om Calvin betonar att detta sätt att tala om Gud är anpassat till människan begränsade horisont). Denna teori ser rättfärdighet och kärlek som två motstridiga principer i Gud – en tanke de flesta teologer skulle förkasta (dock har den nog starka rötter i Luthers kamp med ”den vrede och den förlåtande Guden”). Teologins uppgift är inte att förklara tillvaron ur Guds perspektiv. Frälsning handlar istället om hur Gud befriar människan från hennes synd (uppgiften är inte att lösa ”Guds dilemma”). Teorin gör vedergällning till frälsningens nyckel. Trots att Jesus lär sina lärjungar att inte följa vedergällningens logik, utgår denna teori från att förlåtelse bygger på ett proportionerligt straff. Jag förnekar inte att Gud kan straffa (jfr Rom 12:17-21). Däremot har jag svårt att se hur vedergällande straff är frälsande. Att t.ex. stena en kvinna som begått äktenskapsbrott befriar henne inte från hennes synd utan bekräftar bara domen över hennes liv. Det är istället när Jesus återupprättar henne som synden besegras och rättfärdigheten segrar (återställelse, restoration, rekapitulatio). Och vilken logik säger att ”om Gud inte straffar, tar Gud inte synden på allvar?” Om t.ex. Desmund Tutu erbjuder upprättelse för Apartheidregimens våldsverkar så bygger det på att de inser och bekänner sin synd. Straff förutsätter inte att våldsverkar bejakar sin skuld. Det gör däremot den rättfärdighet som Tutu erbjuder bortom syndens destruktivitet. Dessutom visar Jesu liv att Gud inte bara förlåter! Jesus bär syndens och ondskans konsekvenser: han betalar priset för Israels och världens synd! En alltför mänsklig bild skulle vara att läsa Noa-berättelsen som Guds frestelseberättelse parallell till Jesu frestelse i öknen. Om världen är fylld av ondska är den enda rimliga logiken vedergällning. Gud ska göra slut på världen genom syndafloden. Textens poäng är ju att världen får fortsätta trots att den fortfarande är fallen (se Gn 8:20-22). Gud bär detta och kallar istället Abraham för att inifrån historien välsigna alla människor. Sedan Adams och Evas fall har Gud burit världens lidande. Att se den lidande Kristus är därför att titta rakt in i den lidande Gudens ansikte som mycket djupare än någon skapad varelse har känt och insett syndens djävulskap. Vad skulle avslöjande syndens allvar starkare än detta Guds kärleks ljus? Den viktiga fråga är dock vilken kroppslighet som vedergällningsteorin speglar. Det mest tydliga är att den förlägger frälsningen till ett inre och osynligt skeende där människan frikänns inför en himmelsk domstol (en andlig transaktion). Frälsningen blir inte teologiskt integrerad med omvändelse, efterföljelse och överlåtelse till det rike Jesus kallar oss till (jag vet att praktiken oftast är mycket bättre!). I värsta fall har jag mött detta som en rent rationell teori som ska förklaras för människor (t.ex. genom broillustrationen). Den som förstår och säger ja till att de accepterat teorin, är därmed frälsta.”

Roland är ju mycket polemisk mot traditionell evangelikal och evangelisk teologi i denna fråga. I bokkapitlet handlade det om kritik mot John Stott. Här nämns bland annat bro-illustrationen som en rationell teori som han kritiserar.

Jag ställer en rad frågor med utgångspunkt från denna text.

1. Jag har svårt att känna igen mig i beskrivningen att frälsningen inte blir teologiskt integrerad med omvändelse, efterföljelse och överlåtelsen till Guds rike. Vem har hävdat broillustrationen bara som en rationell teori, att bli frälst är att acceptera teorin. Jag känner inte till att detta frikopplas från omvändelse och efterföljelse. Är inte detta en karikatyr. Det skulle vara intressant att få exempel från en evangelikal och evangelisk tradition på detta.
2. Jag förnekar inte att Gud kan straffa (jfr Rom 12:17-21). Däremot har jag svårt att se hur vedergällande straff är frälsande – skriver Roland. Jag är helt överens med Roland att tanken på Guds dom är central i Bibeln. Men med denna formulering frikopplar han domstanken från vår frälsning och betraktar dom som något temporärt. Är vi inte alla syndare? Drabbas inte syndaren av Guds dom och vrede? Hur ska vi bli befriade från denna dom? Här är ju evangeliets klara och befriande budskap att Kristus har burit domen i vårt ställe. Vad menar han med formuleringen ”vedergällande straff är inte frälsande” – det är en knäckfråga i tolkningen av Spjuths teologi.
3. Dessutom visar Jesu liv att Gud inte bara förlåter! Jesus bär syndens och ondskans konsekvenser: han betalar priset för Israels och världens synd – det skriver Roland några rader innan i texten ovan. Här håller jag med – Gud inte bara förlåter. Då hade det ju inte behövts något kors. Sådan är ju både judisk och muslims tro, men inte kristen tro – om jag fattat saken rätt. Om vi omvänder oss så förlåter Gud oss, något kors behövs inte enligt judisk och muslimsk tro. Det jag inte får ihop är formuleringen under punkt 2 – vedergällande straff är inte frälsande, och punkt 3, Jesus bär syndens och ondskans konsekvenser.
4. Sammanlikningen han gör mellan Desmund Tutus förlåtelse av förövarna och hur Gud förlåter blir missvisande. Alla religioner erkänner väl förlåtelsen när någon omvänder sig och bekänner, både Gud och människor kan förlåta. Men kristendomen bygger ju på korset. Det innebär att Gud i Kristus tar domen och syndens alla konsekvenser på sig för att befria oss. Tutu-exemplet visar på den mänskliga förlåtelsen – vi blir förlåtna om vi bättrar oss, evangeliet om Kristus är det befriande budskapet om att Kristus har burit vår skuld, vi är frikända i Kristus.
5. Jag förstår inte heller att det skulle vara någon motsättning inom Gud mellan Guds kärlek och Guds vrede, ger Bibeln verkligen den bilden? Är inte beskrivningen den att Gud är en, han är kärlek, han är helig, hans vrede vilar över synden och ondskan. Att se detta som motsättningar – är inte detta ett mänskligt sätt att se på Gud, inte ett Bibliskt sätt? En Gud som inte är vred över ondskan, är det verkligen en Gud som är fullkomlig i kärlek, det vore väl en Gud som är släpphänt över ondskan, är det verkligen kärlek?
6.  Jag håller med Rolands kritik mot att hitta en övergripande teori som förklarar försoningen. Risken är att vissa bibeltexter inte räknas med. Håller med i hans kritik mot Aulén att försöka pressa in kristna försoningslära-historien i tre distinkta modeller. Men samtidigt är det väl ganska enkelt med försoningen. Anledningen till varför Jesus behövde då på korset var vår synd. Synden dödar oss. Jesus tar itu med synden på korset. Och genom att tro på honom kan vi få förlåtelse för vår synd och uppleva befrielse från vår synd, vi är korsfästa och uppståndna med Kristus. 
7. Min grundläggande fråga utifrån Rolands text är, utifrån exemplet med Desmund Tutu och att han ifrågasätter ställföreträdande strafflidandets betydelse för vår frälsning – är det möjligt för Gud att förlåta våra synder, utan att Jesus dog på korset? Svaret borde rimligtvis vara nej, men vad är då poängen med Tutu-exemplet i texten ovan.
8. Min fråga till Roland Spjuth är, är vi frikända på grund av att Kristus har tagit på sig domen för världens synd på korset, är vår syndaskuld betald på grund av vad Jesus har gjort på korset, får jag förlåtelse för min synd på grund av att jag slutar synda eller på grund av att Kristus har burit min synd på korset och alla dess konsekvenser? Om frågan är ja – då förstår jag inte alls poängen med att kritisera John Stott och bro-illustrationen.
9. Att läran om Jesu ställföreträdande strafflidande frikopplas från frälsningshistorien, jag har svårt att förstå den kritiken. Traditionell evangelisk och evangelikal undervisning tycker jag brukar vara väldigt tydlig på denna punkt, att beskriva korsets betydelse i ett frälsningshistoriskt perspektiv. NT gör ju detta ständigt, genom att tala om befrielsen från Egypten, offerlammet, blodsoffren, Jesaja 53, m.m. – allt detta sätter ju in korset i ett frälsningshistoriskt sammanhang. Jag skulle behöva få klarhet vad Spjuth verkligen menar här och vad det är han konkret kritiserar.
10. Jag begriper inte heller resonemanget om att straff inte frälsar, Spjuth nämner i texten ovan om äktenskapsbryterskan. Men korset handlar ju inte om att Gud straffar världen, det handlar om att han tar domen och straffet på sig, för att vi ska bli frälsta, frikända, benådade, principen om straff och vedergällning bryts ju genom Kristi verk. Den största syndaren kan bli fullständigt ren och befriad, och förklarad frikänd, och kan vara inför Gud som om man aldrig synd, inte för att man själv kompenserat för sin synd, utan för att Kristus gjort det. Spjuth är otydlig här, eller också har jag svårt att begripa.
11. Vidare skriver Spjuth kritiskt i texten ovan att: frälsningen till ett inre och osynligt skeende där människan frikänns inför en himmelsk domstol – jo, men hur går det annars till. Korset var ju ett kosmiskt drama, mänsklighetens synd tog Jesus på sig. Mörkrets makter besegrades, djävulen besegrades på korset därför att syndens och dödens makt bröts över människan. Om det inte är ett frikännande inför en himmelsk domstol, var är frikännandet då någonstans? Att frälsningen hänger ihop med omvändelsen och efterföljelsen, vem har ifrågasatt det? Men grunden måste väl vara i det Kristus har gjort, i Kristi fullbordade verk. Ska grunden vara i min omvändelse och efterföljelse, då flyttas fokus från korset till mina gärningar, och då börjar frälsningen att svikta. Det var väl detta hela reformationen handlade om.
12. Kan någon som kan teologi bättre än jag förklara – vad finns det för likheter eller skillnader mellan Spjuths tänkande och Waldenströms försoningslära?

Richard Cruz, pionjärpastorn i Helsingborg, enligt min mening en av de mest kreativa personerna vi har inom EFK just nu, har lagt ut Daniel Norburgs sändningstal som avslutade Evangeliska Frikyrkans kongress i helgen. Man hittar talet och länken till Richards blogg här.

Tyvärr missade jag talet live, för jag var tvungen att åka tillbaka till Stockholm. Men det är utmärkt, ger tydliga signaler och inriktning, en inriktning jag helt kan bejaka som EFK-pastor i Stockholm.

Vi jobbar ju i praktiken med något som liknar apostoliskt team, vi är ju ett större team av personer som hjälps åt med församlingsgrundande arbete, och att starta upp ett antal församlingar.

Vårt högkvarter blir nu Folkungakyrkan på Söder, som invigs nästa helg, lördag 10.30, Marcus Birro som gäst, och officiella invigningsgudstjänsten söndag 11.00.

 

 

 

Det var en inspirerande EFK-kongress i Falun.

Jag hör ju till dem som ber, bävar för, våndas över, de äldre frikyrkosamfundens utveckling. Det är ju rörelser som är framfödda i dynamiska väckelserörelser men som visat alltmer stagnerande drag. En del samfund i värre tillstånd än andra.

Men jag som många andra känner ändå en djup kärlek och engagemang till denna del av kristna kyrkan i Sverige.

I Falun var det dock en väckelseton, en utmaning till en ny vision inför framtiden. Det finns så mycket vitala krafter inom Evangeliska Frikyrkan.

Jag var positivt förvånad över den breda enigheten kring uppslutningen av Daniel Norburg som ny missionsdirektor.

Debatten i Dagen i förväg tydde ju på ett samfund som var mycket splittrat kring detta ledarval. När de röstberättigade ombuden som representerade församlingarna faktiskt skulle ta ställning, visade det sig att det fanns ett mycket omfattande stöd för Daniel.

Tycker därför inte att Dagen på ett korrekt sätt speglat opinionerna inom EFK.

Jag har ett stort förtroende för Daniel Norburg och den typ av kristendom han representerar. Dessutom är han mycket bra som ledare och har förmågan att samla ett relativt spretigt samfund.

Samfundsledare och samfundskongresser i all ära, allt avgörs på lokala planet. Det är i lokala församlingar som människor finner Kristus, börjar vandra på efterföljelsens väg, och kan spegla en gemenskap som är något unikt. Men de lokala församlingarna är så beroende av visionära samfund som inspirerar och som lyfter fram en vision om att allt är möjligt när vi tror på Jesus.

Heja Evangeliska Frikyrkan!

Nu rycker vi framåt!