Stefan Swärd

Allt mellan himmel och jord

Kommentar på Roland Spjuths inlägg, inlägget blir så långt att jag delar upp det i två delar, här kommer första delen.

  1. Är mycket tacksam för att Roland vill ägna tid åt att kommentera ett blogginlägg. Hela mitt syfte är att försöka klargöra på vilket sätt jag och Roland tänker olika om försoningen, och tolkar Bibeln olika om försoningen. Det innefattar också att klargöra om vi verkligen tänker olika, eller om det bara handlar om ordval och små nyanser i uttryckssätt.
  2. Jag håller helt med Roland kring från om att ”försoning betonar snarare att Gud i Kristus agerar för att återföra människan in i gemenskap med sig själv genom den nya mänsklighet som Anden formar till Kristi kropp. Frälsningen är inträde i Guds rike”. O.s.v.  Samtidigt förstår jag inte logiken att detta är kopplat till att man behöver överge tanken på att på korset sker ett ”ställföreträdande strafflidande”. Skulle John Stott inte hålla med om skrivningarna om Kristi kropp? De skrivningar som Roland gör och även Fredrik Wenell gör i sina kommentarer, håller jag helt och hållet med om– när det gäller betydelsen av Jesu liv, och att ha en helhetssyn på hela försoningsprocessen.
  3. Bara för att man betonar betydelsen av korset, och vad som hände på korset, betyder inte det att man nedringar betydelsen av Jesu liv, och efterföljelsens betydelse. Det betyder inte att man bara står för en syn på korset av abstrakta himmelska transaktioner, eller beskriver Gud som en snål bankman som inte vill efterskänka skuld. Det är nidbilder. Bara för att man betonar att Kristus tog på sig syndens straff i mitt ställe, och att Guds vrede över synden, drabbade Kristus, inte mig, betyder inte det att man hävdar att vedergällning är i centrum för försoningen. Det är också en nidbild. Ordet vedergällning leder tankarna till hämnd och speglar inte på ett riktigt sätt vad som hände på korset.
  4. Jag tycker nog att frälsning i nya testamentet beskrivs både som en punktuell händelse och  en pågående process. Men det kan säkert finnas en poäng i att engångsupplevelsen har överbetonats i väckelsekristna och evangelikala sammanhang, men jag har svårt att förstå logiken i att det hänger ihop med synen på vad Jesus gjorde på korset. Det finns inte något självklart samband. För individualistisk syn på frälsning- det tror jag stämmer, men även här tycker jag inte att det hänger ihop med synen på frälsningsverket på korset. Tanken att bli kristen på bara ett individuellt sätt existerar ju inte i Nya Testamentet, och det borde väl alla som ser sig som bibeltroende vara överens om, vi blir ju kristna för att höra till Guds folk, Guds familj, Kristi kropp, Guds hus m.m.
  5. Att kristen etik är att välsigna sina fiender, vända andra kinden till, belöna ont med gott, är ju självklart. Men är det inte detta som sker på korset, världen blir inte dömd, blir inte straffad för sina synder, utan det som sker är att den treenige Guden själv bär det. Han ger sitt liv för att frälsa världen. Ställföreträdande strafflidandet och offret kan ju bara ses inom treenighetens perspektiv. Det är ju inte vedergällning utan fullkomlig kärlek där man ger sitt liv för mänskligheten. Den fysiska våldsutövningen utövades av de världsliga makterna, inte Gud, men den treenige Guden överlät sig till detta, och gick frivilligt med på detta, både Fadern och Sonen, för att frälsa världen. Spjuths beskrivning av att Gud utövar våld på korset, och att det legitimerar våld, något även Sofia Camnerin lyfter fram i sin bok, är en fullständig nidbild av en traditionell kristen syn på korset.
  6. När jag läser texter som framförallt doktor Q refererar till i denna debatt, inser jag att detta är en diskussion som pågår i hela västvärldens kristenhet. I England utlöstes debatten för drygt 10 år sedan genom en bok av Steve Chalke och Mann. I Sverige hade vi den stora försoningsdebatten på 1870-talet då brytningen uppstod mellan EFS och missionsförbundet, men man bör komma ihåg att Pingströrelsen, Örebromissionen, Helgelseförbundet och Baptistsamfundet följde EFS-linjen kring försoningsläran. Detta var ju en av punkterna som orsakade brytningen mellan fribaptisterna och baptistsamfundet, då Helge Åkesson klassades som heretiker, bland annat på denna punkt, då han anslöt sig till samma syn på försoningsläran som Waldenström.
  7. Jag tycker att Rolands syn på traditionell försoningslära uttolkat genom Rosenius, Calvin, Stott m.fl. är en karikatyr. ”Gud räddar genom att straffa Jesus” – brukar man verkligen formulera sig på det sättet? Jag har aldrig uttryckt mig på det sättet. Sonen gav ju frivilligt sitt liv. Och ytterst var det de världsliga makterna som dödade Jesus, inte Gud. Men Gud använde detta illdåd för att frälsa världen. Det som hände på korset var att de världsliga makterna dödade Jesus, sonen gav frivilligt sitt liv för världens frälsning, och Fadern lät domen över världens synd och sin vrede över världens synd drabba Jesus, därför att han älskade världen. Man allt gjordes i ett samspel inom gudomen, att då beskriva det som att Gud straffade Jesus, blir en karikatyr av Bibelns undervisning. ”Ty så älskade Gud världen att han utgav sin enfödde son”.

8. Roland ställer frågan: ”Varför blir det så viktigt för dig att försöka hålla kvar tanken att Gud förlåter därför att Gud straffar, när det inte står så i NT?”

 Det ställföreträdande strafflidandet, att Jesus tog på sig domen, och Guds vrede över synden tycker jag att man kan finna i ett antal bibeltexter. Vad betyder det t.ex. som står i 1 Tess. 1:10 att Jesus har frälst oss från den kommande vredesdomen? Det kommer alltså en vredesdom, av andra passager hos Paulus vet vi att det handlar om den yttersta dagen då Gud ska döma alla människor och som kommer att resultera i en dubbel utgång. För Paulus finns det bara två grupper av människor, de som ”blir frälsta” och de som ”blir förtappade”. Den förra gruppen är ”i Kristus” och den senare är ”i Adam”. Vad kan det betyda att det är Jesus som frälser oss från den kommande domen? Ja, förmodligen handlar det om det som är centrum i Paulus teologi, korset, alltså Jesu död och uppståndelse. Varför då? Jo, för att all dom har gått över Jesus i vårt ställe! Straffet var lagt på honom, synden fördömdes i hans kropp, han identifierade sig med vår synd och bar lagens förbannelse och Guds vrede i syndares ställe. Han blev ”en lösen för många” genom sin död för oss. Petrus använder Jesaja 53 i 1Pet 2:24 och säger att han ”bar våra synder”. I vilken bemärkelse då, bara som syndens olyckliga konsekvenser i den här mer opersonliga betydelsen som Spjuth hävdar? Jesaja säger ju uttryckligen att ”straffet var lagt på honom” (jes 53:5). Vem är det som står för det straffet om inte Gud. Det var Gud som lät det straff som synden förtjänar drabba Kristus i vårt ställe. Och i Rom 8:3 säger Paulus att Gud ”fördömde synden” i Jesu kropp. Vad är det om inte att Gud lät straffet för synden drabba Jesus för vår skull? Och vad betyder det att Kristus ”blev gjord till synd” som det står i 2 Kor 5:21, och att han blev ”gjord till förbannelse” i Gal 3:13. Och paulus tal om rättfärdiggörelse har som synonym ”frikännande” i Romarbrevet och dess motsats är ”fördömelse”. Det är ju helt klart juridiska straffkategorier. Sen är det inte sant att Gud inte kan straffa för att han befaller oss att vända andra kinden till och inte bruka vedergällning. Paulus för ju ett resonemang där han uppmanar oss att inte hämnas (straffa) och att vi ska lämna hämnden åt Gud. Det är ju för att Gud i egenskap av rättvis domare ska skipa rätt som vi inte ska göra det. Gus kommer alltså inte att vända andra kinden till på domens dag.

9. En grundläggande skillnad mellan mig och Spjuth och hela den teologiska riktning han representerar, i kontrast mot traditionell reformatorisk- evangelikal syn, uttolkat bland annat genom John Stott, är att Spjuth menar att Jesus bar våra synder, syndens konsekvenser överfördes på Jesus. Spjuth skriver: ”Vad är ett offer i Bibeln? I stället för att tolka offer som ”Guds aktiva straffande av offret istället för att straffa syndaren” är offret det på vilket syndens konsekvenser överförs. Döden är alltså syndens konsekvens. Jesus inkarneras i en syndig mänsklighet, han dör, vilket är syndens yttersta konsekvens.” Syndens lön är döden och Jesus bär detta straff – så långt är Spjuth med.

Och visst är det så, Jesus drabbas av all tänkbar ondska och syndens yttersta konsekvens döden. Det tror jag alla kan hålla med om. Det kan även en icke-troende extern iakttagare av hela händelseförloppet hålla med om, det är ju en renodlad inomvärldslig tolkning av vad som hände på korset. Jag menar dock att bibeltexterna pekar på ett mycket större och djupare perspektiv, Gud utgav sin son, och Jesus gav sitt liv för världen, som en aktiv handling, och då bar han Guds vrede över synden, tog på sig domen i vårt ställe, som en aktiv handling, och Fadern lät sin dom och vrede över synden drabba Jesus – för att frälsa världen.

Här tror jag att jag och Spjuth skiljer oss åt tydligt, kring hur vi tolkar vad som skedde på korset.

  • Cissi

    Synden är inte bara syndens konsekvenser, synden är, precis som Ordspråksboken visar, våra förhastade domslut liksom våra attityder, våra fördomsfullhet.

    I Joh 5:22 förklaras vem Jesus är, inte minst Vem Han Var på korset. Han smakade och såg, just som Den Rättfärdige Domaren, hur mycket av våra domar och karaktärsdrag som var orättfärdiga. Han dömde våra domar inte enbart för att Han är den Ende Rättmätige Domaren, vilket skulle bevisas, utan när dessa våra syndiga karaktärsdrag bevisats vara undermåliga.

    Detta väl också domen över synden, eller vad säger ni, docent Spjuth och pastor Swärd?

  • Vincent

    Problemet med Roland Spjuts syn är att den förminskar Gud och förstorar djävulen. Enligt hans resonemang så är människans syndaproblem inte främst att det finns en rättfärdig Gud som dömer synden, utan att synden får ”konsekvenser” som lidande och död. Men lidande och död är ju just Guds rättvisa dom över syndaren. Roland verkar mena att det är djävulen som har denna makt att skilja människan från Gud…

    Jesus säger att vi inte ska frukta djävulen, utan Gud som har makt att förgöra både själ och kropp och kasta oss i Gehenna (!).

    Det säger i alla fall mig att som syndare har jag ett problem med Gud som behöver tas itu med. Och Gud löste mig från det problemet genom att Jesus frivilligt tog Guds vredesdom i mitt ställe. En underbar gärning som jag lätt kan tacka honom för i evighet. Att han löste mig från djävulens band ser jag som en bonus.

    Det var kärlek som motiverade Gud att sända sin son. Så den juridiska aspekten är inte drivkraften bakom Guds handlande. Jesus gav sitt liv för att han älskar mig. Men den juridiska aspekten behöver inte spelas ut mot Guds kärlek. Hans kärlek hänger ihop med hans rättvisa. Därför vill jag hålla fast vid den denna lära.



Subscribe to Stefan Swärd