Svar och kommentar Spjuth – del 2

  1. 10. Sedan kommer vi till frågan om ställföreträdandet, där vi också har olika synsätt. Bibeln säger att vi är korsfästa med Kristus, vi är begravna med honom och uppståndna med honom. Det är en form av ställföreträdande där vi är inkluderade i Kristus och hans verk, och den formen av ställföreträdande är vi överens om. Men jag menar att Bibeln talar om en djupare dimension av ställföreträdande. Kristus bar vår synd, han blev syndoffret – som en medveten handling i kärlek. Han dog i stället för oss. Han tog på sig straffet för att vi skulle bli frikända. Det finns inte någon fördömelse för dem som är i Kristus. Det betyder att vi inte längre kommer under någon fällande dom. Rom. 5:6  f.”Medan vi ännu var svaga dog Kristus i ogudaktigas ställe, när tiden var inne. Knappast vill någon dö för en hederlig människa – kanske vågar någon gå i döden för den som är god. Men Gud bevisar sin kärlek till oss genom att Kristus dog i vårt ställe, medan vi ännu var syndare. När vi nu står som rättfärdiga genom hans blod, hur mycket säkrare skall vi då inte genom honom bli frälsta från vredesdomen.” Det finns även andra bibeltexter på samma tema men här talas om ett djupare och ännu mer omfattande ställföreträdande.

11. Jag tycker att man har kan skönja olika synsätt och bibeltolkningar. När man läser andra texter i den teologiska riktning som Roland företräder, och som har haft framsteg senaste 100 åren så uppfattar jag det som en teologisk riktning som försöker tidsanpassa kristendomen till den västerländska humanismen, Steve Chalke säger ju också öppet och tydligt att det är detta han vill göra. Och här hamnar vi ytterst i krock kring Gudsbilderna. Gud kan inte förmänskligas. Vi måste utgå från Bibelns uppenbarelse om Gud, även om det krockar med en modern världsbild. Bibeltexterna om domen över synden, Guds vrede över synden, om den kommande vredesdomen och den yttersta domstolen – vi kan inte plocka bort det från Bibeln – då är det ju inte Bibelns Gud vi talar om, utan vår egen karikatyr av Gud. Det räcker inte heller med att anpassa alla dessa bibeltexter och ge dem en helt inomvärldslig tolkning. Vem som helst kan ju hävda att om man syndar så drabbas man av elände och död. Sådd och skörd. Det är ju en allmänmänsklig princip. Det behöver man inte ens läsa Bibeln för att komma på. Det Bibeln talar om är en Gud som har rätten och makten att döma över levande och döda. Och som ska göra det. Det skulle här vara intressant att höra Rolands reflektioner om alla bibeltexter om den yttersta domen och Guds vredesdom över världen, menar han inte att Gud utövar våld i dessa situationer? Det finns också en grundläggande skillnad i synen på synden. Den teologiska riktning Roland företräder bejakar att synden dödar oss och skadar oss. Och så långt är väl alla med. Men synden skadar också i grunden vår relation till Gud, det är därför Adam och Eva drevs ut ur Edens lustgård. Vi har blivit fiender med Gud, och därför behövs försoning. Det flagranta i mänsklighetens historia är ju också alla fall där synden inte skadar och dödar, där människor har utövat våld, terror och tortyr – utan att någonsin ställas till svars inför någon mänsklig domstol. Utan Guds aktiva dom skulle rättvisa aldrig skipas.

12. Guds vrede över synden, och Guds dom över synden är centrala bibliska begrepp, både i Gamla och Nya Testamentet. Det framgår ju att Roland inte förnekar detta, personer som helt förnekar vreden och domen menar jag inte alls utgår från en biblisk uppenbarelse, Roland är tydlig på denna punkt att ha Bibeln som riktmärke, och där var ju Waldenström också mycket tydlig. Roland menar dock att det som hände på korset var varken att blidka Guds vrede över synden, eller att Kristus på ett ställföreträdande sätt tog på sig domen över synden. Så menade ju Waldenström också. Han menade också att om man fortsätter att synda drabbas man av Guds vrede, det upphör inte i och med korset. Och i slutändan drabbas man av den eviga domen. Hur kan en kristen människa som brottas med sin synd, och tycker att man lever ett stapplande och svagt kristet liv, hur kan man vara säker på att inte drabbas av Guds vrede och Guds dom? Det är en fråga jag skulle vilja ställa till både Waldenström och Spjuth. Jag lever i en trygg förvissning om att jag inte drabbas av vare sig Guds vrede eller Guds dom eller evig förtappelse, inte på grund av förtjänst, utan på grund av att jag fullständigt litar på och klamrar mig fast vid Kristi verk på korset, han tog på sig både vreden och domen – för att den inte ska drabba mig. Men om detta inte skedde på korset – vilket både Spjuth och Waldenström menar – hur lever en troende i trygg frälsningsvisshet utan fruktan, på vilken grund då?

13. Men vad blir det för skillnad? En stor skillnad blir i hur vi förkunnar evangeliet, och vilket evangelium vi förkunnar. Att förkunna ett fullständigt kors är befrielsens budskap för syndare. Det är nådens budskap. Den grundläggande frågan är, om inte domen drabbade Jesus, och om inte Guds vrede över synden drabbade Jesus, hur kan jag komma undan domen och vreden?

Det är ju detta rättfärdiggörelsen handlar om. Jag är frikänd, jag har en oändlig skuld inför Gud, men skulden är betald, någon annan har tagit domen och straffet. Det är ett budskap som befriar och frälsar, och ger kraften att börja leva i efterföljelsen och vandringen med Jesus.

Om vi talar om ett mer begränsat kors och där tonvikten läggs vid efterföljelsen, risken är att det leder till ett lagiskt kristet liv, och där jag inte upplever den fullständiga frihet som det innebär att veta att Jesus har burit allt i mitt ställe.

Ju tydligare kristet budskap om domen, Guds vrede över synden, risken för den eviga förtappelsen, ju tydligare budskap om nåd och frälsning, befrielse, rening – inte genom mina gärningar, utan genom Kristis fullbordade verk.

När vi i det lokala församlingslivet ska hjälpa människor in i det fungerande kristet liv, är segern, befrielsen, frälsningen, frikännandet – grundat i mig eller i något utanför mig. När vi lyfter fram korset betonar vi att frälsningen inte är grundat i hur jag mår eller känner det, eller hur väl mitt kristna liv fungerar –   det är grundat i att jag tror på Kristus som har gett sitt liv för mig på korset, ett historiskt faktum.

Den kristne som i svaghet brottas med sin synd, som känner sig dömd av lagens krav, kan här hitta en grund för befrielse och hopp.

Det finns en annan svaghet i Spjuths teologi och i hela den riktning som han representerar och som bygger på att Gud förlåter utan straff. Hur hanteras brottsoffren i en sådan teologi?

Genom korset visas ju att Gud tar synden på mycket stort allvar. Den kan inte bara efterskänkas, skylas över, benådas hur som helst. Det handlar ju också om alla människor som har drabbats av syndens härjningar. Jag tänker på de många miljoner kvinnor som har våldtagits under historien, jag tänker på alla barn i mänsklighetens historia som utsatts för sexuella övergrepp och våld, jag tänker på alla som utsatts för massmördande och terrorhandlingar.

Finns det någon chans för förövarna att finna nåd och frälsning hos Gud? Och om Gud bara benådar dessa syndare, vad kommunicerar det till brottsoffren?

Genom en helhetssyn på korset, där Kristus faktiskt har tagit på sig straffet för världens synd och tagit på sig Guds vrede över synden, finns det en grund för att benåda en människa som begått det värsta tänkbara brott. Och det finns också ett budskap till den som utsatts för övergreppen, Gud ser så fruktansvärt på den synd som du utsatts för, så att enda chansen att ge rimlig vedergällning och återställelse av brottet, är att Gud själv, Jesus Kristus tar på sig domen och det fruktansvärda straffet och lider i syndarens ställe.

När vi diskuterar dessa teologiska grundfrågor handlar det ytterst om vad vi predikar i våra församlingar, och blir det ett budskap som sätter människor fria? Förkunnas evangeliet klart och tydligt leder det till frälsning, omvändelse och befrielse.


Warning: count(): Parameter must be an array or an object that implements Countable in /home/mattlose/stefansward.se/wp-includes/class-wp-comment-query.php on line 399
  • Fredrik Wenell

    Stefan,

    bra att detta kommer upp, igen. Det är viktigt att komma underfund med olikheter och likheter. Men mitt första råd är: Skriv inte färdigt din bok innan du träffat Roland och pratat med honom. För den beskrivning som du ger i dessa två bloggposter känner jag inte igen. Och i den mån du skriver in mig i någon grupp så känner jag inte igen mig det som du menar att ”Roland representerar” (jag har ex aldrig läst Chalke), och jag är inte helt säker på att Roland heller gör det. Var försiktig att skapa representationer som inte finns. Det underlättar inte samtalet eftersom det riskerar att styra din förståelse.

    – Det verkar som det finns en underliggande oro över någon slags liberalteologi eller humanistisk teologi som driver dig. Ett starkt patos. Det visar ju inte minst hela din avslutning. Men jag hoppas att inte det skall leda till samma grova distinktioner som de har på andra sida Atalanten. För det vore ju inte svårt att ange exempelvis John Pipers i mina ögon mycket problematiska rationaliserande syn på Guds dom i nuet. Men vi kan väl komma bortom det och jag tycker du är på god väg i dessa inlägg. Men jag skriver detta för jag anar att vi på något sätt importerar skillnader som inte fanns tidigare. För i Roland känner jag igen samma patos för evangeliets förkunnelse om befrielse, nåd utan förtjänst, och människors omvändelse som du ger uttryck för. Kan vi inte bygga på det istället?

    – Det finns ett underliggande problem också i definitionen av det du säger om ”reformert-evangelikal”-perspektiv. Evangelical på engelska kan nämligen både betyda evangelikal i Lausanne-betydelse, men också det som vi benämner som evangelisk på svenska. Evangelisk syftar på de reformatoriska teologier som går tillbaka på Luther och Calvin. Inte alla som är med i Evanglical (lausanne-betydelsen) är evangeliska i reformatorisk betydelsen.
    Lausanne-evangelikalismen har ju den styrkan och svagheten att man inte definierat ett specifikt innehåll i teologin, som exempelvis teologi om kyrkan, försoningslära etc. Utan kan sammanfattas i fyra teologiska riktmärken: Jesu unika ställning, bibelns auktoritet, missionens angelägenhet och socialt ansvar.
    Det betyder ju att man kan var evangelikal i lausannebetydelsen, men inte behöver vara reformatorisk i reformert eller luthersk betydelse. Man kan helt enkelt vara baptist och vara evangelikal. Sen har ledande teologer som exempelvis John Stott haft mycket tydliga teologiska övertygelser, men det är ju en annan sak. Övertygelser som inte du delar på alla punkter, ex vad som händer efter döden. Så på svenska kan man alltså inte likställa evangelikal med evangelisk/reformert. ÖTH har inte varit uttalat evangelisk/reformert primärt, även om lärare har varit lutherska/reformerta i sin övertygelse, men är evangelikala i Lausanne-betydelse.

    Men som sagt innan du släpper din bok, se till att reda ut detta så att inte du är med och cementerar större skillnader än vad som finns.

    Allt gott,
    Fredrik Wenell

  • Klaus Seigel Andersson

    Finner, överraskande nog för mig själv, att jag ser det mer som Swärd än som Spjuth.
    Att den syn på försoningen som Swärd här formulerar skulle legitimera våld finner jag helt absurt.
    Däremot verkar det som om Swärd inte riktigt förstår hur förpestad atmosfären har blivit av de flera hundra år då kyrkan var gift med makten och utgjorde en delvis ond institution med sin hårda legalism och sin maktutövning. Den där nidbilden, Gud som en snål, våldsam och hämndlysten figur, får man lätt i huvudet av dessa historiska erfarenheter i kombination med vissa teologers legalistiska formuleringar. Deras begrepp får svart sot på sig. Som en reaktion på detta är det inte så svårt att förstå sökandet efter andra tankemodeller.

  • Gustaf Henriksson

    Några tankar….
    Jesus tar syndens konsekvenser. Men syndens konsekvenser – tillvarons destruktivitet – är ju en följd av avbrottet i gemenskapen med en helig Gud. Man bör förstå detta, inte som en metafysisk kausal lag i ett inomvärldsligt kosmiskt system, utan som Guds rättmätiga vrede. Exakt hur denna verkar vet vi inte. Jag tror inte på att peka på jordbävningar och hänvisa till Guds konkreta dom till följd av den eller den synden osv. Det är att försöka säga för mycket och läsa in orsakssamband som vi inte känner till. Men det är biblisk undervisning att Gud i sin heliga och rättmätiga vrede dömer synden och den som utövar den. Men när han gör detta verkar han ofta använda Satan. Luther såg också Satan både som Guds åklagare och Ondskans furste. Orskan verkar s.a.s. haka på Guds vrede, verkställa den samtidigt som den önskar gå utöver vad Gud vill och förgöra sitt offer. I ljuset av bibeltexter som Job 1 och Lukas 22:31ff är jag nog beredd att hålla med. Gud tillåter Fienden att slå. Men Gud vill också gripa in och rädda den som åkallar hans namn.
    Gud har absorberat denna vrede i Gudamänniskan och besegrat fördärvsmakternas utnyttjande av den vreden.
    Den juridiska, den klassiska (Christus Victor) och den sakrificiella försoningsmodellerna behöver nog läsas och förstås sida vid sida utan att spelas ut mot varandra för att få en fullare bild av Gud och hans återupprättelse av skapelsen till sig själv.

  • Klaus Seigel Andersson

    Så Satan är liksom anställd hos Gud kan man säga? Det låter ju förtroendeingivande.
    Hur har människor fått veta hur det gick till när Satan övertalade Gud att plåga Job för att pröva hans trohet? En ängel som visade sig för någon och berättade? Någon drömde något?
    Är det inte ganska rimligt att Jobs historia är en berättelse tillkommen för att resonera kring, få ihop det, beträffande orättvist lidande. Den gud som talar i Jobs bok har f.ö inte mer än plattityder att komma med; jag är både starkare och evigare än du, så kom inte här och snacka..
    Nä, en sådan bibeltro har jag inte.
    Däremot så skulle jag inte bli förvånad om Gud, den verklige, till sist gav ett verkligt svar till alla Job och oss andra. Svaret Job fick var – Jesus.

  • Gustaf Henriksson

    Vill man väga in hela Bibelns presentation av Satan så har man ju GT:s bild av honom som en åklagare som Gud som i sin suveränitet och allmakt använder. Plattityder från Gud till Job? Jag vill nog hellre se det som sanningar som tvingar Job att inse sin självrättfärdighet. ”Vill du göra min rätt om intet och döma mig skyldig, för att själv stå som rättfärdig?” Job 40:3 (jfr 32:1-2). En huvudpoäng i boken verkar vara Jobs självrättfärdighet.
    Sedan har du ju Jesu ”Satan har begärt att få sålla dig som vete, men jag har bett för dig.” till Petrus. Jesus presenterar sig som en representant inför Gud å Petri vägnar – något som han ju är för hela mänskligheten just nu vid Faderns sida.

  • Klaus Seigel Andersson

    Ja, jag tog bort det där om plattityderna efter att ha läst igen. Jag mindes Guds svar som okänsligt och undvikande osv men såg det lite annorlunda nu.
    Jag har tänkt mig att Guds svar till Job blev – Jesus.
    Tanken på någon form av ”samarbete” eller någon form av köpslående mellan Gud och Djävul känns dock omöjlig att svälja, men vad vet jag…

  • GoranDuvenett

    Mycket intressant och spännande läsning som har fått mig att
    på nytt fördjupa mig i detta mysterium. Gud har uppenbarat sin vilja och
    frälsningsplan i sitt eget Ord för alla.

    För att någorlunda förstå detta mysterium utgår jag från att
    Gud är helig. Hela Bibeln är full av dessa texter.

    Vår synd förtjänar Guds rättfärdiga vrede. Han är den
    Allsmäktige, universums rättmätige domare. Han är alltigenom helig och
    fullkomlig. …”inget mörker finns i honom”…

    Detta innebär att han inte kan ha överseende med synd. Inte heller
    kan han kompromissa genom att accepter syndiga beteenden. I sin helighet
    fördömer Gud synden. Men i sin storslagna kärlek fastslog Gud att hans son
    skulle dö för att betala priset för våra synder. Gud offrade den syndfrie,
    fullkomlige frälsaren för att sona sin stora vrede. Kristus dör på korset medan
    vi var Guds fiender genom synden. (Rom 5:6-11)

    Vår himmelske fader undgick inte att se hur sonen
    misshandlades, gisslades och slagen för att sedan ge upp andan. Det var
    människosonen som dog, inte Gud (JDS-läran, studera också läran om Jesu tvenne
    tillstånd).

    Innan Jesus dör säger han: ”Min Gud, min Gud varför har du
    övergett mig”. Det var synden, straffet, Guds vrede som var lagt på Jesus som
    han dog för. Den ställföreträdande lidande tjänaren hade fullbordat sitt
    uppdrag. Därför kan bara Kristus avvärja Guds rättmätiga vrede mot synden. I
    kärlek var därför Fadern tyst medan Jesus hängde på korset.

    Kristus blev gjord till synd för vår skull (2kor 5:21). Inget
    kan nu längre skilja oss från Guds kärlek (Rom 8:38-39). Vi är rättfärdiggjorda
    genom Kristus. Alltså, vi har nu tillträde till den helige Guden och kan kalla
    oss Guds barn. På grund av rättfärdiggörelsen är vi fullständigt förlåtna. Vi
    behöver inte vara rädda för att misslyckas längre. På grund försoningen är vi
    helt accepterade av Gud. Vi behöver inte längre vara rädda för att bli
    förkastade. På grund av soningen är vi djupt älskade av Gud. Vi behöver inte
    längre frukta för straff.

    När Jesus dog på korset var han vår ställföreträdare. Han
    tog på sig Guds rättmätiga vrede som vi förtjänade. Djupet i Guds kärlek för
    oss uppenbaras i hur oerhört långt han går i sitt handlande för vår skull: Guds
    helige son blev en människa och dog en fruktansvärd död i vårt ställe. (Jes
    53:4-6), (1 Joh 4:9-11)

    Med vetskap om att Gud söker upp oss, överbevisar oss om
    synd och uppenbarar sig själv för oss. Vår uppgift blir då att dela detta glada
    budskap med världen, att Kristus har betalat priset för våra synder.

    Det är Gud som ger oss själva tron med vilken vi tar emot
    honom. Vår tro är bara vårt gensvar på vad han har gjort för oss.
    Korsets sanning är att vi är djupt älskade, fullkomligt förlåten, helt tillräcklig och
    fullständigt accepterad av Gud och fullkomlig i Kristus.

    Mvh
    Göran Duvenett

  • gäst & främling

    I många församlingar förekommer idag skilsmässor och i samband med det äktenskapsbrott, om det inte accepteras i den egna församlingen så byter en del till en annan församling , många församlingar stöder sig på Jesu ord till äktenskapsbryterskan ”inte heller jag dömer dig” tack vare tolkningen av dessa ord så fortsätter några att leva i synd men vad jag har förstått handlar det om ånger,och att inte handla så mer.

    Jesus botade en man som varit sjuk i 38 år// och sa till honom ta din säng och gå.
    Sedan träffade Jesus honom i helgedomen och sade till honom: ”Se, du har blivit frisk; synda icke härefter, på det att icke något värre må vederfaras dig.
    ”Varför kunde inte denne man fortsätta att synda när Jesus tog all hans synd på sig?!! ”

  • Jonas Rosendahl

    Stefan Swärd –
    Tycker nog att du är på spåret i dina analyser. Det som är klurigt är ju när någon lägger sig i gränslandet mellan tradionalism ( jag benämner det inte som konservatism) och liberal tolkning, där man dessutom låter vissa delar väga mer än annat, te x nåden. När det gäller Waldenström så tycks det vara så att han pendlade i uppfattning en del beroende på vilken tidsepok det är i hans liv och från vilka han tar intryck ifrån. Till exempel så var han ju helt emot separatism som ung men blev ju senare ledande gestalt i en otvivelaktigt separatistisk rörelse, missionsförbundet.

    Jag skulle gissa utan att ännu vara så insatt som jag skulle vilja vara men snart blir då jag jobbar vidare med detta i studierna att Waldenström är mycket påverkad av åtminstone delar av den boströmska filosofin. Boström som lärare ska ha varit enastående och gjort djupa avtryck på eleverna i Uppsala. Jag tycker det kan vara ett relevant spår att följa i analyserna. Se på dessa citat om de inte kan verka träffande:

    http://sv.wikipedia.org/wiki/Christopher_Jacob_Bostr%C3%B6m

    ”Vidare ansåg Boström att den juridiska tolkningen av försoningsläran, läran om satisfactio vicaria, vilade endast på en föreställning om straffet som ett lidande, av Gud tillfogat syndaren till vedergällning, en idé om att moralisk skuld och förtjänst skulle kunna överflyttas från den ene till den andre.”


    Världsförsoningen kan enligt Boström inte bestå i något annat än Guds nådeverksamhet till syndens upphävande och människans frälsning och salighet. Det var med andra ord inte Gud som skulle försonas med människan utan människan som skall försonas med Gud. För denna Guds nådeverksamhet utgör människan Jesus, enligt Boström, det specifika och högsta organet.”

    ”Boströms teologiska ståndpunkt framstod som kontroversiell för sin tid, då den knappast kunde anses stå i full överensstämmelse med den lutherska trosuppfattningen. Människans frälsning och salighet var enligt honom alltigenom ett verk av Guds nåd, även om det beror på människans fria vilja om hon vill anta eller förkasta den erbjudna nåden. Den religiösa människan tar, enligt Boström, redan här del i det eviga livet.”

    ”I den spekulativa antropologin lär Boström att människan är till sitt sanna väsende person och som sådan en evig idé i Gud. Detta det gudomliga (förnuftiga) hos människan får inte fattas som något abstrakt och för alla gemensamt utan så att människan är, liksom Gud, en förnuftigt individ och individuellt odödlig, eftersom det förnuftiga såsom sådant, enligt Boström, är fritt från växling och förgängelse.”

    ”. Då det sammansatta förutsätter det enkla, måste självmedvetandet även anses som den yttersta principen för all verklighet. ”

    ”Boströms tog avstånd från helvetesläran då han ansåg att läran om en evig fördömelse som oförenlig inte endast med en förnuftig uppfattning av straffet utan också med den förnuftiga världens strängt organiska sammanhang. Boström trodde att människan efter detta livet genomgår en mångfald av livsformer och omsider uppnår evigt liv i Guds rike, där ondska, lidande och strid upphör och varje varelse kommer i åtnjutande av det för honom möjliga måttet av liv och salighet.”

    Från boken: P.P Waldenströms verksamhet:

    ”Det låg i hela Boströmska systemet ett rationellt drag som gjorde förnuftet till högsta instans”
    Rationella synpunkter bestämde därför läran om Gud och om frälsning och om FÖRSONINGEN.
    Dock: han var noga med att betona att det aldrig räckte med insikt och förståndsmässig tillägnelse.

    Så om man ska gå ut på lite svag is i detta, så kan man känna igen förhållningsätt utifrån den boströmska filosofin som fortsatte genom Waldenström till vissa delar in i missionförbundet och där ”kom som du är” blev viktigt.

    Om jag ska ta ett nutida exempel så kan man se hur presentationen av evangeliet handlar om att ha en så god och relevant kommunikation som möjligt och om vi bara är tydliga nog så kommer människan till en insikt som gör att man tar emot frälsningen såsom ett erbjudande.

    Denna strimma av boströmska filosofin som jag tycker mig ana har fortsatt inom missionsförbundet och de har sedan via pastorsvandring kommit till pingströrelsen och andra rörelser och är precis som Boström själv var väldigt övertygande om att detta är det förhållningssätt vi bör ha.

    I grunden är det alltså inte en helt ny ompositionering vi ser om hur evangeliet ska presenteras, utan det är en filosofi som vaknat upp på nytt eftersom de karismatiska och mer Lutherska sammanhangen lyckats allt sämre.

    Då handlar det inte längre om synd, skuld och skam och att människan ska övertygas om detta i första hand, utan evangeliet ska kommuniceras tydligt som ett nådeserbjudande. Därför försvinner också polariseringarna, det vill säga ska människor kunna ta emot kan vi inte skuldbelägga människan för dess synder innan de ens blir frälsa genom en process, vi ska innesluta inte utesluta, vi ska mer förstå deras situation och argument och vandra med dem hos oss tills insikt kommer.

    Det som är lurigt i detta är att detta kan knappast kallas för liberalt, och inte heller enbart vilande på rationella grunder. Boström själv var ju noga med att påpeka att enbart detta hjälper inte.

    Men det är en sammanblandning utav det, både en strimma karismatik och en strimma rationalism och med en annan vinkling där nåden lyfts fram.

    Detta är vi inte vana med i pentecostala sammanhang, där man förlitat sig på ett annat sätt på karismatiken. Predikar vi synd så övertygar den helige Ande och så av syndanöd blir människan frälst.

    Intressant är även att Boström inte trodde på helvetesläran. Man kan inte säga att Waldenström resonerade så helt och hållet men den uppfattningen är Boströmsk…

  • GoranDuvenett

    Du måste skilja på arvssynden och verkningssynden.

    Mvh
    Göran Duvenett

  • Daniel

    Teologin handlar inte bara om vad Guds försoningen på korset innebär utan vilken Gud det är vi ska förenas med. Att en allsmäktig och kärleksfull Gud måste få utlopp för sin vrede genom korsfästelsen är svårt för många att förstå. Enda vägen bort från en sådan motsägelse är att om Gud gör så är det rätt. En lösning som dock gör det helt omöjligt och meningslöst att överhuvudtaget tala om Gud som god när detta goda så tydligt motsäger det vi i vår mänskliga erfarenhet bedömer som gott. Min utgångspunkt är;

    1. Det Gud gör på korset är så desperat att enda förklaringen till det är att han måste.
    2. Gud kan inte vara bunden av sin vrede och av denna låst vid att ett straff måste utdelas..
    3. Gud beskrivs som kärleksfull och driven av sin kärlek för världen.
    4. Det är en motsägelse att säga att Gud älskar människan och samtidigt är så vred på henne att han vill straffa henne med döden.
    5. Gud vill vara med människan.
    – Det är något annat än ett utlopp av Guds vredesdom som sker på korset. Detta något motiveras av Guds kärlek till människan och hans vilja att förenas med henne.

    Jag menar att det finns bibliska belägg för alla premisser även om Kristus som Gud själv ligger över dem alla som lins. Han valde att offra sig och tycks inte vara driven av vrede, vilket han som Gud själv borde varit om Gud var det.

  • GoranDuvenett

    ” Att en allsmäktig och kärleksfull Gud måste få utlopp för sin vrede ”.
    Utlopp för sin kärlek ska det väl vara. Vredesdomen är riktad mot den synd som Jesus tog på sig för att rädda ”sin brud”. Vilken djup kärleksförklaring!

  • Klaus Seigel Andersson

    Ang 1 så tror jag det finns finns vissa logiska strukturer i universum som inte ens Gud kan ändra med mindre än att hela skapelsen faller ihop.
    Det kan väl ha varit så att ett svalg vidgades, att en uppladdning som inför ett åskväder var på gång (ett andligt åskväder). Jesus ställde sig som en åskledare och tog på sig hela den smäll som annars skulle ha slagit hela mänskligheten. Och när han gjorde detta så började han också fungera som en förbindelselänk mellan världarna (jag är vägen..).
    Det där stämmer ju både med anselm och med dig (sympatiserar) men många kristna gillar inte att Gud skulle vara något slags elektromagnetiskt fält. Det tror jag inte alls heller att han är! Men förutom genom Jesus inte heller människa utan något tredje och annorlunda, och då kan åskledarbilden vara lika bra/dålig som den antropomorfa med sina mänskliga affekter.

    Jesus visade hur fadern är och det var och är varken som ständigt skummande av vrede eller som menlös låt-gå.

  • Stefan Swärd

    Fredrik,
    Jovisst, det är faran när man diskuterar en fråga att man generaliserar. Nu har ju jag tittat en del på denna brittisk-amerikanska teologiska strömning i samband med att jag skriver min bok, så jag känner mycket väl igen Rolands argumentation med andra författare jag har läst. Sedan finns det gradskillnader i vilken utsträckning man kritiserar mer traditionell försoningslära, och på vilket sätt man gör det. En del av kritiken är ju ganska grov, och felaktiga karikatyrer av vad t.ex. John Stott står för.
    Nu har jag lusläst tre texter av Roland i detta ämne, och jag tycker nog att jag börjar få mera grepp om det som varit oklart eller tvetydigt, tror jag.
    Stefan Sw

  • Daniel
  • PeJohansson

    Vad händer i livet efter detta med de som inte tar del av den här dialogen mellan Swärd och Spjuth? OM Swärd har rätt och det finns avvikande mening om riktigheten i Spjuths resonemang, altenativt att Spjuth har rätt i sin syn och det egentligen är så att Swärds bokmanus är aningen på väg åt dikeskörning. OM vi låt oss säga tar denna dialog till ett asiatiskt eller annat långtbortistan fängelse och träffar en sedan länge fängslad pastorskollega som skulle kunna mäta sig med digniteter en pastors vars egentliga kall blev att tillsammans med medfångar bilda en inom fängelset växande församling, hur skulle denna kollega se på förutsättningarna att få komma in i Jesu närhet beroende på synen på korset ur respektive S eller S tolkningsmodeller?

  • Klaus Seigel Andersson

    Tror du/ni här verkligen att ens personliga uppfattning avseende försoningsteologin är avgörande för om man ska få komma till himlen eller torteras i evighet?
    Snacka om gärningslära. Snacka om grym gudsbild.

  • PeJohansson

    Nej inte för min del, det står uttryckligen nämnt i NT vem som gör/gjorde Jesu vilja, det räcker vad gäller gärningslära för mig.

  • Gustaf Henriksson

    Tack. Ja, hur kosmiska insikter i den andliga världen funnit sitt insteg i Bibeln ger ju inomvärldsliga tillkomstteorier huvudbry. Mycket handlar ju här om bibelsyn och bibeltolkning. Gud har utandat skrifterna (2 Tim 3:16f) men hur gick han tillväga?
    Vi kan enas kring detta med Jesus som svaret. Han är Guds svar till Job, till Abraham, till Petrus och till oss. Lammet som blev slaktat från världens grundläggning. Håller på att söka djupare förståelse för den kristocentriska exegetikens välsignelse.
    Allt gott I Kristus!
    Gustaf

  • Anonym

    ”Teologins uppgift är inte att förklara tillvaron ur Guds perspektiv. Frälsning handlar istället om hur Gud befriar människan från hennes synd (uppgiften är inte att lösa ”Guds dilemma”).” skriver Spjuth. Det är alltså inte en mänsklig uppgift att förklara tillvaron ur Guds perspektiv eller lösa Guds dilemma. Låter för mig som en befriande teologisk nyckel. Människan kan inte bli Gud för att från Guds perspektiv förklara tillvaron och lösa Guds dilemma. Men Gud blev människa för att från mänskligt perspektiv göra sig förstådd. Om en del av teologin fokuserar på hur Gud befriar människan från hennes synd, dvs lösa människans dilemma. Så borde kanske den andra delen istället kalla sig för filosofi.

  • Fredrik Wenell

    Bara för att andra karikerar innebär det ju inte att Roland gör det. Det är heller inte säkert att han går att placera i samma kategori som Chalke, Camnerin, Walderström. Jag menar att han inte gör det.

    Jag har faktiskt inte riktigt fattat vad det är som står på spel för dig. Vad är det du uppfattar att Roland hotar med sin syn på försoningen mer än att han kritiserar John Stott och inte förklarar försoningen juridiskt/satisfaktoriskt?

  • Fredrik Wenell

    Jag ser naturligtvis alla frågor som du ställer och som du menar är problem, men du kan väl ändå inte tro att Roland inte också ”löser” dem i det perspektiv som han förespråkar. Han menar naturligtvis att han löser dem bättre än ett saktisfaktoriskt perspektiv och att det är ett bättre utifrån bibeln. Alltså mer trofast mot bibeln – sola scriptura. Så min fråga handlar om: Vad menar du är det grundläggande problemet? Det som gör det så allvarligt att det gör dig så angelägen att kritisera Roland.

  • Leokvast

    Det hjälper alltså inte att ur Guds ögon att vara oförvitlig. Det fordras än mer.

  • Stefan Swärd

    Fredrik Wenell,
    Jag tycker jag har försökt att förklara i blogginläggen vad jag tycker är problematiskt. Man kan ju vända på frågan – om du menar att det inte finns några problem, eller egentliga meningsskiljaktigheter, varför är Roland så mån om att kritisera hela läran om ”penal substitution”?
    Stefan Sw