- 10. Sedan kommer vi till frågan om ställföreträdandet, där vi också har olika synsätt. Bibeln säger att vi är korsfästa med Kristus, vi är begravna med honom och uppståndna med honom. Det är en form av ställföreträdande där vi är inkluderade i Kristus och hans verk, och den formen av ställföreträdande är vi överens om. Men jag menar att Bibeln talar om en djupare dimension av ställföreträdande. Kristus bar vår synd, han blev syndoffret – som en medveten handling i kärlek. Han dog i stället för oss. Han tog på sig straffet för att vi skulle bli frikända. Det finns inte någon fördömelse för dem som är i Kristus. Det betyder att vi inte längre kommer under någon fällande dom. Rom. 5:6 f.”Medan vi ännu var svaga dog Kristus i ogudaktigas ställe, när tiden var inne. Knappast vill någon dö för en hederlig människa – kanske vågar någon gå i döden för den som är god. Men Gud bevisar sin kärlek till oss genom att Kristus dog i vårt ställe, medan vi ännu var syndare. När vi nu står som rättfärdiga genom hans blod, hur mycket säkrare skall vi då inte genom honom bli frälsta från vredesdomen.” Det finns även andra bibeltexter på samma tema men här talas om ett djupare och ännu mer omfattande ställföreträdande.
11. Jag tycker att man har kan skönja olika synsätt och bibeltolkningar. När man läser andra texter i den teologiska riktning som Roland företräder, och som har haft framsteg senaste 100 åren så uppfattar jag det som en teologisk riktning som försöker tidsanpassa kristendomen till den västerländska humanismen, Steve Chalke säger ju också öppet och tydligt att det är detta han vill göra. Och här hamnar vi ytterst i krock kring Gudsbilderna. Gud kan inte förmänskligas. Vi måste utgå från Bibelns uppenbarelse om Gud, även om det krockar med en modern världsbild. Bibeltexterna om domen över synden, Guds vrede över synden, om den kommande vredesdomen och den yttersta domstolen – vi kan inte plocka bort det från Bibeln – då är det ju inte Bibelns Gud vi talar om, utan vår egen karikatyr av Gud. Det räcker inte heller med att anpassa alla dessa bibeltexter och ge dem en helt inomvärldslig tolkning. Vem som helst kan ju hävda att om man syndar så drabbas man av elände och död. Sådd och skörd. Det är ju en allmänmänsklig princip. Det behöver man inte ens läsa Bibeln för att komma på. Det Bibeln talar om är en Gud som har rätten och makten att döma över levande och döda. Och som ska göra det. Det skulle här vara intressant att höra Rolands reflektioner om alla bibeltexter om den yttersta domen och Guds vredesdom över världen, menar han inte att Gud utövar våld i dessa situationer? Det finns också en grundläggande skillnad i synen på synden. Den teologiska riktning Roland företräder bejakar att synden dödar oss och skadar oss. Och så långt är väl alla med. Men synden skadar också i grunden vår relation till Gud, det är därför Adam och Eva drevs ut ur Edens lustgård. Vi har blivit fiender med Gud, och därför behövs försoning. Det flagranta i mänsklighetens historia är ju också alla fall där synden inte skadar och dödar, där människor har utövat våld, terror och tortyr – utan att någonsin ställas till svars inför någon mänsklig domstol. Utan Guds aktiva dom skulle rättvisa aldrig skipas.
12. Guds vrede över synden, och Guds dom över synden är centrala bibliska begrepp, både i Gamla och Nya Testamentet. Det framgår ju att Roland inte förnekar detta, personer som helt förnekar vreden och domen menar jag inte alls utgår från en biblisk uppenbarelse, Roland är tydlig på denna punkt att ha Bibeln som riktmärke, och där var ju Waldenström också mycket tydlig. Roland menar dock att det som hände på korset var varken att blidka Guds vrede över synden, eller att Kristus på ett ställföreträdande sätt tog på sig domen över synden. Så menade ju Waldenström också. Han menade också att om man fortsätter att synda drabbas man av Guds vrede, det upphör inte i och med korset. Och i slutändan drabbas man av den eviga domen. Hur kan en kristen människa som brottas med sin synd, och tycker att man lever ett stapplande och svagt kristet liv, hur kan man vara säker på att inte drabbas av Guds vrede och Guds dom? Det är en fråga jag skulle vilja ställa till både Waldenström och Spjuth. Jag lever i en trygg förvissning om att jag inte drabbas av vare sig Guds vrede eller Guds dom eller evig förtappelse, inte på grund av förtjänst, utan på grund av att jag fullständigt litar på och klamrar mig fast vid Kristi verk på korset, han tog på sig både vreden och domen – för att den inte ska drabba mig. Men om detta inte skedde på korset – vilket både Spjuth och Waldenström menar – hur lever en troende i trygg frälsningsvisshet utan fruktan, på vilken grund då?
13. Men vad blir det för skillnad? En stor skillnad blir i hur vi förkunnar evangeliet, och vilket evangelium vi förkunnar. Att förkunna ett fullständigt kors är befrielsens budskap för syndare. Det är nådens budskap. Den grundläggande frågan är, om inte domen drabbade Jesus, och om inte Guds vrede över synden drabbade Jesus, hur kan jag komma undan domen och vreden?
Det är ju detta rättfärdiggörelsen handlar om. Jag är frikänd, jag har en oändlig skuld inför Gud, men skulden är betald, någon annan har tagit domen och straffet. Det är ett budskap som befriar och frälsar, och ger kraften att börja leva i efterföljelsen och vandringen med Jesus.
Om vi talar om ett mer begränsat kors och där tonvikten läggs vid efterföljelsen, risken är att det leder till ett lagiskt kristet liv, och där jag inte upplever den fullständiga frihet som det innebär att veta att Jesus har burit allt i mitt ställe.
Ju tydligare kristet budskap om domen, Guds vrede över synden, risken för den eviga förtappelsen, ju tydligare budskap om nåd och frälsning, befrielse, rening – inte genom mina gärningar, utan genom Kristis fullbordade verk.
När vi i det lokala församlingslivet ska hjälpa människor in i det fungerande kristet liv, är segern, befrielsen, frälsningen, frikännandet – grundat i mig eller i något utanför mig. När vi lyfter fram korset betonar vi att frälsningen inte är grundat i hur jag mår eller känner det, eller hur väl mitt kristna liv fungerar – det är grundat i att jag tror på Kristus som har gett sitt liv för mig på korset, ett historiskt faktum.
Den kristne som i svaghet brottas med sin synd, som känner sig dömd av lagens krav, kan här hitta en grund för befrielse och hopp.
Det finns en annan svaghet i Spjuths teologi och i hela den riktning som han representerar och som bygger på att Gud förlåter utan straff. Hur hanteras brottsoffren i en sådan teologi?
Genom korset visas ju att Gud tar synden på mycket stort allvar. Den kan inte bara efterskänkas, skylas över, benådas hur som helst. Det handlar ju också om alla människor som har drabbats av syndens härjningar. Jag tänker på de många miljoner kvinnor som har våldtagits under historien, jag tänker på alla barn i mänsklighetens historia som utsatts för sexuella övergrepp och våld, jag tänker på alla som utsatts för massmördande och terrorhandlingar.
Finns det någon chans för förövarna att finna nåd och frälsning hos Gud? Och om Gud bara benådar dessa syndare, vad kommunicerar det till brottsoffren?
Genom en helhetssyn på korset, där Kristus faktiskt har tagit på sig straffet för världens synd och tagit på sig Guds vrede över synden, finns det en grund för att benåda en människa som begått det värsta tänkbara brott. Och det finns också ett budskap till den som utsatts för övergreppen, Gud ser så fruktansvärt på den synd som du utsatts för, så att enda chansen att ge rimlig vedergällning och återställelse av brottet, är att Gud själv, Jesus Kristus tar på sig domen och det fruktansvärda straffet och lider i syndarens ställe.
När vi diskuterar dessa teologiska grundfrågor handlar det ytterst om vad vi predikar i våra församlingar, och blir det ett budskap som sätter människor fria? Förkunnas evangeliet klart och tydligt leder det till frälsning, omvändelse och befrielse.