Det var en inspirerande EFK-kongress i Falun.

Jag hör ju till dem som ber, bävar för, våndas över, de äldre frikyrkosamfundens utveckling. Det är ju rörelser som är framfödda i dynamiska väckelserörelser men som visat alltmer stagnerande drag. En del samfund i värre tillstånd än andra.

Men jag som många andra känner ändå en djup kärlek och engagemang till denna del av kristna kyrkan i Sverige.

I Falun var det dock en väckelseton, en utmaning till en ny vision inför framtiden. Det finns så mycket vitala krafter inom Evangeliska Frikyrkan.

Jag var positivt förvånad över den breda enigheten kring uppslutningen av Daniel Norburg som ny missionsdirektor.

Debatten i Dagen i förväg tydde ju på ett samfund som var mycket splittrat kring detta ledarval. När de röstberättigade ombuden som representerade församlingarna faktiskt skulle ta ställning, visade det sig att det fanns ett mycket omfattande stöd för Daniel.

Tycker därför inte att Dagen på ett korrekt sätt speglat opinionerna inom EFK.

Jag har ett stort förtroende för Daniel Norburg och den typ av kristendom han representerar. Dessutom är han mycket bra som ledare och har förmågan att samla ett relativt spretigt samfund.

Samfundsledare och samfundskongresser i all ära, allt avgörs på lokala planet. Det är i lokala församlingar som människor finner Kristus, börjar vandra på efterföljelsens väg, och kan spegla en gemenskap som är något unikt. Men de lokala församlingarna är så beroende av visionära samfund som inspirerar och som lyfter fram en vision om att allt är möjligt när vi tror på Jesus.

Heja Evangeliska Frikyrkan!

Nu rycker vi framåt!