Hade möte idag för ledningsgruppen för Jesusmanifestationen i Stockholm, nästa lördag 14.00 blir det. Bönemarsch innan dess. Idag spikade vi programmet, det blir ett unikt tillfälle för kristna från alla håll att mötas.

Seminarier på förmiddagen, ett av dem blir hos oss i Folkungakyrkan, 10.30. Marcus Birro utfrågas av mig. Folkungagatan 90 på Södermalm.

Nu är det sen söndagskväll. Har tänkt att skriva en sammanfattande kommentar över EFK-kongressen men har tyvärr fastnat i en deadline för en omfattande konsultrapport som egentligen ska vara klar i morgon. Så avvaktar något.

Planerar några intressanta bloggutspel närmaste 1-2 veckorna, några frågor jag bollade med EFK-bloggkollegan Joachim Elsander i Falun.

För övrigt, vi är nu i slutspurten inför invigning av Folkungakyrkan 17-18 maj, livet är intensivt just nu.

Har under förmiddagen tagit mig upp till Evangeliska Frikyrkans kongress i Falun. God stämning och bra uppslutning. En mycket bred majoritet röstade för Daniel Norburg som ny missionsdirektor. EFK:s styrelse har gjort ett utmärkt arbete i förberedelsen och processen av denna fråga. All välsignelse över Daniel för det nya uppdraget.

Mäktigt också att se och besöka den nya Lugnetkyrkan i Falun, den lokala EFK-församlingen har ju köpt Sveriges Televisions lokaler i Falun och gjort om det till en kyrka som rymmer 600 personer eller något i den stilen.

Mitt liv består ju av lite olika arenor. Sitter just nu i slutspurten av en omfattande konsultrapport om vad vi får för regering till hösten.

Fick ta en rejäl dust med Skatteverket i en telefondiskussion idag. De vill sköntaxera en av våra Östeuropeiska flyktingar i vår församling i Stockholm. Från församlingen sida hjälper vi människor i nöd, och ger bland annat matkassar varje månad till dem som inte har mat för dagen. En av dessa vill nu Skatteverket sköntaxera.

Jag har svårt att bli upprörd på människor men blir det gärna på myndigheter när jag tycker att de irrationellt skapar stora problem för enskilda människor i utsatta situationer. Jag hoppas att Skatteverket lyssnar på mina synpunkter och blåser av sköntaxeringsärendet.

Som pastor i Folkungakyrkan-Elimkyrkan hamnar man i stort sett dagligen i märkliga utmaningar.

 

Ekmans konvertering till katolicismen har rört upp känslorna. Jag noterar att det också inom trosrörelsen finns väldigt olika uppfattningar om detta.

Jag har uttryckt en uppfattning om detta här på denna blogg, som är minst sagt kontroversiell. Och hamnat i blåsväder igen.

Läser med glädje i Världen Idag idag att norske pastorn Stephan Christiansen uttrycker exakt samma uppfattning som jag i denna fråga, en artikel som översatts från Korsets Seier.

Vi båda efterlyser lite mer av ödmjukhet och eftertänksamhet kring denna fråga.

Han ger en lysande analys av trender i frikyrkligheten Joel Halldorf, när han skriver om samgåendet av Bilda och Sensus.

Läs hans ledare i Sändaren. En av de mest välformulerade och träffsäkra teologerna vi har i Sverige.

Skriver en ledare i Världen Idag idag om HBT-certifiering av Svenska kyrkans församlingar.

I den församling i Stockholm där jag är pastor har vi ägnat två intensiva år åt att renovera en nergången och hårt sliten gammal baptistkyrka från 1870-talet, Salemkyrkan. Den gamla Salemförsamlingen lades ner för tre år sedan och Elim i Stockholm köpte kyrkan av Baptistsamfundet för ett par år sedan. Vi har sedan drivit ett gigantiskt renoveringsprojekt, och totalrenoverat kyrkan, enligt min mening blir det Stockholms vackraste och fräschaste frikyrka efter renoveringen. Det är många andra som sagt detta så det är inte bara min personliga ståndpunkt. Vi har döpt om kyrkan till Folkungakyrkan.

Helgen 17-18 maj är alla bloggläsare välkomna på invigningen.

Lördag 17 maj har vi ett samtal mellan mig och författaren Marcus Birro om Jesustro klockan 10.30. Det är samma dag som Jesusmanifestationen.

På söndag 11.00 har vi invigningsgudstjänst. Då kom jag att predika om vision för framtiden, segertro, att vara en missionsstation mitt i Stockholm och om den väckelse vi nu står inför, och att förbereda oss för detta.

Mycket välkomna.

Kyrkan är relativt stor, 500 sittplatser, men det är nog klokt att komma i god tid.

 

Idag blev jag intervjuad av Kanal10 om teologi och teologiutbildning, tillsammans med Anders Gerdmar. Jag och Anders är ju rörande överens om dessa frågor, vilket har framgått av bloggdiskussioner på denna blogg under senaste åren.

I intervjun lyfte jag fram en annan fråga som jag tycker är viktig. Forskning och universitet föddes ju fram inom kristna kyrkan under medeltiden. Kristen tro innebär ju tro på en rationell skapare och att det därför finns en grund både för människans förnuft och att skapelsen är rationell och kan utforskas, och att vi har förmågan att göra detta.

Senaste 200 åren har universitetsvärlden och forskningen i västvärlden sekulariserats. Gud har förvisats till skamvrån, och det anses vara icke-legitimt att utgå från en världsbild utifrån Bibeln och kristen tro.

Akademin behöver återerövras. Vi behöver återigen hävda rätten till kristen forskning och teologi utifrån sann bibeltro. Det är en stor utmaning för kristna tankesmedjor, akademier, högskolor, och för kristna studenter och kristna lärare och forskare som är engagerade i universitetsvärlden.

Och så blir jag trött på denna konstanta kritik mot min blogg. Tommy Wasserman skriver igen att Örebro missionsskola misskrediteras på denna blogg.

Vad menas med detta? Det jag har gjort under senaste två åren är att vid ett tillfälle problematisera en artikel av Greger Andersson om profeten Jona. Och sedan har jag vid ett tillfälle diskuterat en text av Roland Spjuth om försoningsläran. Och sedan har jag vid ett tillfälle jämfört vad Örebro missionsskola sade om universitetsteologin för 25 år sedan, och jämfört med positionen idag, och visat att det har förändrats.

Är detta misskreditering? Får alltså inte en EFK-pastor alls diskutera vad en lärare på missionsskolan säger, utan att drabbas av kritik om att man misskrediterar?

Det är sant att jag har publicerat gästblogginlägg av Seth Erlandsson som innehåller kritiska kommentarer. Men då har företrädare för skolan haft oändligt med möjlighet att skriva gästblogginlägg och försvara sig, mer här än någon annanstans så vitt jag vet.

Och ska jag återigen ställas till svars för alla kommentarer som skrivs på denna blogg, som Pekka Mellergård gör för jag vet inte vilken gång i ordningen, i Dagen för några månader sedan.

Det är ju lika absurt att ställa dagstidningar till svars för alla kommentarer som skrivs och alla insändare som skrivs. Detta är ett fritt och öppet forum där olika ståndpunkter får komma till tals, och jag kan faktiskt inte styra över vad som skrivs. Väldigt ofta blir det ju massa kritik mot mina ståndpunkter.

Så min fråga kvarstår, på vilket sätt misskrediteras Örebro missionsskola på denna blogg.

Jag börjar tröttna på att ständigt höra dessa anklagelser.

Mitt kortfattade inlägg häromdagen om teologisk utbildning väcker intresse. För att det ska bli en förnuftig och sansad debatt i ett sådant ämne är det nödvändigt att definiera vissa saker och göra tydliga distinktioner. Här följer några försök att reda ut frågorna.

1. Eftersom jag själv varken har studerat eller undervisat vid någon teologisk utbildning har jag begränsade kunskaper i ämnet, därför är jag försiktig med att uttrycka uppfattningar om enskilda utbildningsanstalter. Däremot har jag suttit i styrelsen för Örebro missionsskola under en period på nittiotalet. Min doktorsavhandling i Statskunskap från 1984 kan med lätt bearbetning göras till en avhandling i religionssociologi, jag jobbade ju med frågan om religion och politik i det projektet. Jag har dock läst en hel del teologisk litteratur, och samtalat med många teologistudenter och teologilärare. Jag har också fått en förfrågan från teologiska fakulteten vid Lunds universitet att medverka i ett forskningsprojekt i systematisk teologi, efter sommaren blir det klart om projektet blir av. Så jag är nog ändå inte någon total novis på området.

2. Även om jag inte har sysslat med teologi specifikt har jag ägnat mig åt vetenskaplig forskning en stor del av mitt liv. Driver sedan 20 år tillbaka ett konsultbolag som jag kombinerar med att vara pastor, och där jag i stor utsträckning sysslar med forskning och analys av aktuell forskning, med fokus på energi- och klimatområdet. Just nu jobbar jag med en omfattande rapport om vad vi kan få för politik i Sverige efter riksdagsvalet i höst, med fokus på energi- och klimatpolitik.

3. När vi diskuterar teologiutbildningar måste vi göra grundläggande distinktioner utifrån vilket syfte och paradigm som verksamheten bedrivs. Den statliga universitetsteologin drivs utifrån en helt sekulär agenda, och så måste det vara. Sekulära universitet kan inte drivas på ett annat sätt. Så var det inte för flera hundra år sedan då Sverige var ett mer kristet  präglat land. Vid ett vanligt universitet kan man inte bedriva något annat än religionsvetenskap i allmän mening, helt frikopplat från tro och konfession. Det finns mycket intressant kunskap man kan få fram utifrån denna grund, men det är helt otillräckligt för att forma församlingsledare, pastorer m.m. Däremot kan man ju driva forskningsprojekt och uppsatsarbeten inom en sekulär ram där man utgår ifrån t.ex. en evangelikal grundsyn, det viktiga är att man redovisar utifrån vilka antaganden man gör sin undersökning. Jag har senaste tiden mött företrädare för både brittiska och norska universitet. Min känsla är att svenska universitet är mer sekulariserade än i andra länder. Vad jag begriper är det lättare inom ramen för brittiska och norska universitet att driva teologisk utbildning med mer konfessionella och direkt trosmässiga inslag.

4. Kristen tro bygger på en annan världsbild och referensram än vad universitetsvärlden gör. Kristendomen bygger på att en Gud finns, som har talat och uppenbarat sig själv, att Bibeln är Guds ord, att Gud har kommit till världen genom Jesus Kristus, och att vi idag kan bli födda på nytt, bli Guds barn, kan höra Guds röst, kan vara lärjungar till Jesus, att Gud gör under, och att vi är kallade till att vara Guds redskap här i världen.

5. Det är därför omöjligt för en vanlig högskola och sekulärt universitet att utbilda mig för kristen tjänst. Däremot kan jag lära mig många saker i den miljön som jag kan ha nytta av i kristen tjänst. Jag lärde mig mycket genom mitt arbete med doktorsavhandlingen, som jag har haft nytta av som kristen ledare och förkunnare och skribent.

6. De frikyrkliga teologiska utbildningarna bedrivs ju i skärningspunkten mellan församling och universitetsvärlden, att forma kristna ledare och Bibelns förkunnare, och att ge en allmänvetenskaplig kunskap. Den frågan jag har försökt lyfta när jag diskuterat teologi, är var balanspunkten ska ligga. Det var detta jag försökte säga med blogginlägget häromdagen. Och här menar jag att det har varit en långsiktig förskjutning inom frikyrkoteologin att gradvis närma sig universitetsvärlden. Jag menar att denna trend måste problematiseras och öppet diskuteras, och att den diskussionen ska inte bara föras vid slutna lärarrum hos de teologiska utbildningarna.

7. Det är viktigt att frikyrkliga teologiska utbildningar öppet redovisar utifrån vilken grund och antaganden man bedriver verksamheten. Det är viktigt att tydligt ange teologiska profilen, och utifrån vilken fromhetsmiljö man vill forma utbildningen. Det är nödvändigt med en öppen redovisning både gentemot studenter och församlingarna som avnämare och uppdragsgivare. Det är bra om vi har teologiska utbildningar med olika profil, det skapar valmöjligheter för både studenter och församlingar.

8. För Evangeliska Frikyrkans del har vi ju evangelikalitet, karismatisk, missionsinriktad och baptistisk som ledord för våra övertygelser, hur vi vill arbeta och forma kristna ledare. Det ska prägla all EFK:s verksamhet inklusive missionsskolan. Det innebär inte att man inte kan vara vetenskaplig, det innebär inte dålig kvalitet, men att både undervisning och forskning bedrivs utifrån teologiska övertygelser. Det innebär ju bland annat att fostra fram ledare som inte bara lever i en egen karismatisk erfarenhet, men som också kan forma en församling i den riktningen. Att vara baptistisk handlar om att forma ledare med fokus på personliga omvändelsen, och efterföljelsen, men också att bygga en församlingsmiljö som är präglad av lärjungarnas och de troendes formande gemenskap. Karismatisk innebär också formandet av ledare i en miljö präglad, av bön, lovsång, andens gåvor i funktion m.m. Enligt min mening går det att skapa en sådan studiemiljö och samtidigt kombinera det med vetenskaplighet.

Och här tycker jag att frikyrkliga teologiska utbildningarna tydligare behöver redovisa hur man balanserar detta. Och att detta behöver regelbundet utvärderas av huvudmännen hur väl man lyckas uppnå de förväntningar som finns.

9. Jag ser här ett problem med beroendet av statsbidragen och lärarnas koppling till vanliga universitetskarriärer och universitetsutbildningar. Det går att kombinera, men är inte särskilt enkelt. Eftersom jag inte befinner mig i utbildningsmiljön vid våra teologiska utbildningar vet jag inte hur väl man lyckas kombinera ledarformande i en andligt karismatisk, bibeltroende miljö, och krav på vetenskaplighet och objektivitet.

10. Min poäng är, när vi diskuterar dessa saker, vi kan inte bara tala om teologiutbildning i allmänhet, utan vad för sorts teologisk utbildning, och hur en teologisk utbildning bör utformas.

11. Teologisk utbildning är viktigt, alla aktiva kristna bör skaffa sig i varje fall en del sådant. Ett mer ingående studium av Bibeln och dess bakgrund är viktigt. Att skaffa sig kunskaper i andra religioner och livsåskådningar är nödvändigt om man ska jobba i dagens storstadsmiljöer. Kunskaper i religionssociologi är mycket värdefullt, inte minst för evangelister. Kyrkohistoria och systematisk teologi, varje församlingsledare behöver goda kunskaper i detta. Med mera.

 

 

 

Senaste veckan har flera nya teologiska utbildningar offentliggjorts. Dels en ny teologisk utbildning i Uppsala på initiativ av Anders Gerdmar. Dels den filial till Westminister Theological Center som vi startar i Stockholm till hösten.

Är ibland förundrad och bekymrad över tonläget hos vissa företrädare för etablerade teologiska utbildningar.  Det verkar som att man är rädd för konkurrens och att man ängsligt försöker värna om och dra gränser vid etablerade institutioner. Dessutom förekommer det att man misskrediterar och sågar kritiker på det mest märkliga sätt. Att man sakligt bemöter kritik har jag inte något emot, men att man ifrågasätter motiv och hederlighet hos dem som för fram kritiska synpunkter, vittnar om ett system i kris och i stor osäkerhet.

Och detta kommer med stor sannolikhet att dyka upp igen när två nya utbildningar lanseras.

Jag hör till dem som är bekymrad över existerande teologiska utbildningar. Jag vill här inte precisera för det är stor skillnad mellan olika utbildningsanstalter, och det kan vara stora skillnader inom samma utbildning beroende på vilken klass, linje och lärare det handlar om. Det går inte att dra allt över en kam.

Men generellt tycker jag att det är slagsida mot intellektualitet, kritisk reflektion, teoretiska föreläsningar m.m. Jag saknar ofta eld, passion, böneiver, visioner, tro, profetisk uppenbarelse, apostolisk smörjelse. Koppling till Högskoleverket och allmänna universitetsvärlden, och att lärarna främst rekryteras på strikt akademiska meriter skapar en slagsida.

Granskar man resultaten av utbildningarna så blir det för mycket förvaltande pastorer och undervisande teologer som blir output. Hur många passionerade, brinnande, handlingskraftiga, visionära och profetiska församlingsgrundare har utbildningssystemen producerat senaste 10 åren? Hur många profeter? Hur många rör sig inom ramen för apostoliska team och apostolisk smörjelse?

Det finns sådana, jag känner sådana personer, men där har det mer berott på församlingsmiljön än utbildningen att man blivit sådan.

Det här handlar om överlevnadsfrågor för svensk frikyrklighet.

Jag tycker dock att en utbildning som ALT rör sig i rätt riktning, med den fokus som finns på praktik och församlingsförankring.