Stefan Swärd

Allt mellan himmel och jord

Stefan,

Jag är verkligen glad för ditt engagemang i försoningsteologin och för din vilja att förstå det jag vill säga. Det är ju inte så enkelt att lyckas få dialog med mig via bloggo-sfären, men tack för att du inte ger upp! Vi borde ses framöver! Försoningen är ett mysterium så vi lär väl behöva fortsätta åtminstone fram till evigheten med att försöka förstå detta än djupare. Så tack för att du fortsätter öppna upp för dialogen och att tänka tillsammans. Vi behöver lära av varandra och det är skönt att vi kan komma bortom förenklade och förhastade domar över varandra (det har både du och jag gjort tillräckligt av redan). Så du behöver inte ursäkta att du tar upp mina texter till dialog igen även om det är mycket klokt att du kallar mig en ”god broder”. Det är för lätt att vissa tror att vi inte ser varandra som ”syskon”. Så låt oss också kämpa för att visa att vi tror på försoning och att vi kan föra djupa teologiska samtal FÖR ATT vi är goda syskon – inte för att vi vill motarbeta varandra. Det är uppenbart också att din ”kamp” med mina texter visar att jag inte är klar i mina tankar. Vi behöver skärpa varandra! Låt mig därför försöka peka på det jag tycker är viktigt utifrån mitt sätt att förstå försoningsteologin (med risk att jag bara upprepar tidigare dunkelheter).

Jag tycker det är tydligt exegetiskt att de juridiska bilderna inte är de centrala för att förstå frälsningen i Bibeln. Förlåtelse är en viktig aspekt i biblisk frälsningsteolog, men inte den centrala. Försoning betonar snarare att Gud i Kristus agerar för att återföra människan in i gemenskap med sig själv genom den nya mänsklighet som Anden formar till Kristi kropp. Frälsningen är inträde i Guds rike (= nyckeln i synoptikerna), ”i Kristus” (= Paulus nyckelterm), i Kristi kropp, döpas in i en ny mänsklighet och inympas i Guds folk. Detta har varit en självklar praktik i väckelsekristendomen. MEN teologiskt har vi ofta talat om frälsning som en punktuell händelse (= nu blir jag förlåten) och SEDAN kommer frågan om jag också ska döpas, gå med i församling, leva helgat, e.t.c. som något som kommer EFTER frälsningen och inte som en integrerad del av frälsningen. Kol 1:15-20 är ett av många exempel på att vi måste ha ett rikare centrum för att tala om Guds frälsning och som sannare speglar den konkreta praktik som präglat väckelsekristendomen. Frälsning är försoning i betydelsen hur den söndriga värld som synden skapat räddas och upprättas av Gud tillbaka till hel gemenskap med Gud och varandra. Jag tror faktiskt att jag har en del fog för att säga att vi haft en individualistisk syn på frälsning som inte tydliggjort den rikedom som faktiskt finns i församlingspraktiken (fanns? … skördar vi frukter av en förytligad teologiska förståelse). Wenell stöder detta i sin forskning om ÖMs teologi om ungdomars omvändelse.

När det gäller det ställföreträdande offret försöker jag visa att vi kan läsa det på två olika sätt. Det ena är det du företräder där Gud straffar Jesus istället för att straffa oss. Ett problem med detta blir att förlåtelse förutsätter straff (”utan att först straffa kan inte Gud förlåta”) vilket upphöjer vedergällningen till en orubblig princip. ”Straffet” får alltså en helt avgörande frälsande funktion. (Det står dessutom aldrig i NT att Gud straffade Jesus; värt att tänka på i och med att du gör den tanken till så fundamental för en biblisk försoningsteologi.) Det motsäger t.ex. hur Gud behandlar sina fiender enligt Matt 5. Det finns en rad andra problem också som jag tidigare påpekat. Därför tänker jag att det är rimligare att tolka det ställföreträdande offret på ett annat sätt. Några viktiga byggstenar i detta:

Vad är ett offer i Bibeln? I stället för att tolka offer som ”Guds aktiva straffande av offret istället för att straffa syndaren” är offret det på vilket syndens konsekvenser överförs. Döden är alltså syndens konsekvens. Offren riktas alltså inte till Gud för att blidka, tillfredsställa, ändra på en vred Gud (något profeterna i GT kraftigt polemisera mot). Det är Gud som genom offret erbjuder människan något Gud själv skapat (och äger – livet) för att låta någon annan bära syndens konsekvenser. Om detta stämmer med GTs offerteologi betyder det alltså att Gud sänder sin son som ett syndoffer för att han ska inkarneras in i en syndig mänsklighet och bära konsekvenserna av dess ondska och synd in i döden. INTE för att Gud måste straffa för att kunna förlåta, UTAN för att Gud vill ta på sig synden och ondskan för att bryta dess makt och uppväcka en ny Adam som kan nyskapa mänskligheten. Men här är nyanserna flytande. Om vi med ”Guds straff”menar att syndens lön är döden och att Jesus bär detta straff, då blir det alltså i den bemärkelsen OK för mig att tala om Jesu strafflidande.

Det jag för det andra värjer mig emot är hur Gud segrar genom Jesus Kristus. Att betona Guds straff utifrån vedergällningens logik gör det svårt att göra rättvisa åt NTs betoning på att Gud segrar på ett helt annat sätt. Jag inser självklart att Stott, Swärd, Calvin, m.fl. ALLA förstår försoningen som Guds oändliga kärleks- och nådeshandling. Min polemik syftar verkligen inte till att tona ned det vi har som gemensamt centrum i Kristen tro. Men är det inte tydligare utifrån Bibeln att förstå försoningen i linje med Matt 5:38-48 än utifrån medeltida föreställningar om satisfaktion?  Matt 5 säger nämligen att Gud och vi kan besegra det onda på ett annat sätt än genom att straffa och att det är detta ANDRA ALTERNATIVET TILL ATT STRAFFA SOM ÄR EN VIKTIG NYCKEL TILL ATT FÖRSTÅ JESUS LIVSGÄRNING.

Varför blir det så viktigt för dig att försöka hålla kvar tanken att Gud förlåter därför att Gud straffar, när det inte står så i NT? Det traditionella svaret har varit att om inte Gud straffar så tar Gud inte synden på allvar. Det jag ville påpeka med referensen till Nelson Mandela är att försoningsprocessen i Sydafrika INTE betyder att Mandela tar lättare på ondskan än de som ropade på straff mot förövarna (eller att Jesus bagatelliserar äktenskapsbryterskans synd genom att upprätta hennes liv).  Däremot visar det att ropet på ”straff” sällan lyckas besegra ondskan. Straff tenderar bara att leda till nya våldsvåger. Straff kan vara nödvändigt i denna värld (se Rom 13 om staten), men det är inte frälsande (det som stat och domstol inte kan ge oss). Här tror jag alltså att det finns ett viktigt skäl till att inte på ett felaktigt sätt tala om att Gud räddar genom att straffa Jesus, eftersom det mycket lätt kan överföras till en tanke om straffets nödvändighet också i mänskligt liv. Vi ska likna Gud, stå i försoningens tjänst, ta på oss Kristi kors … allt blir mer begripligt om vi tänker att vi ”segrar genom att bli delaktiga i det Gud har gjort i Jesus Kristus” snarare än att Gud straffade Jesus i vårt ställe, vilket betyder att vi därför inte ska straffa våra fiender.

Nu har jag väl egentligen bara upprepat vad jag skrev förra gången! Har vi blivit något klokare? I väntan på det så får vi i alla fall glädja oss åt och tacka Gud för att vi lever tack vare Guds frälsning.

Din broder,

Roland Spjuth

  • Daniel

    Det var ett lysande inlägg som kastade mycket ljus över din tidigare text. Det ligger oerhört mycket i att vi behöver komma bort från detta juridiska med straff och vedergällning. Det är en märklig tanke att Gud skulle vara bunden vid att straffa för att kunna förlåta. Om jag förstår dig rätt så blir den syndabörda människan bär inte att vi förtjänar ett straff som Kristus får bär åt oss utan att synden har gett konsekvenser, främst döden, och att det är dessa som Kristus bär åt oss. Ett synsätt jag delar till 100%. Då blir synden problemet för människan och Gud istället för Guds vrede och vilja att straffa.

  • Roland Spjuth

    Jo, jag tror du har förstått helt rätt Daniel.
    Jag lär väl inte ”klara av” att svara på fortsatt dialog men ville ge ett viktigt komplement till min text ovan. Synen på SYNDEN. Är syndens stora problem ”hur ska Gud kunna förlåta mig? och ”vad ska tillfredsställa Guds krav och ära” (satisfaktion) eller är syndens problem att det förgör det liv Gud skapat genom svek, mord, missbruk, lögn, krig, … ? Om dessa båda dimensioner hör samman, då är räddningen inte bara att Gud förlåter oss. Det blir ingen räddning om inte Guds frälsning räddar oss från det onda som vi alla är fångna i. Det är alltså inte Gud som är ”problemet” utan vi ”syndare”. Frälsningen sker därmed inte utanför oss i Guds domslut över våra liv. Det måste dra in oss i nådens rike (det måste bli personligt). Jag tror också det är så mycket ”enklare” att se att vi behöver Gud för att endast Gud kan rädda oss från synden och ondskan (snarare än att övertyga om att vårt stora behov är förlåtelse inför Guds himmelska domstol). Det ena är inte mindre nåd än det andra. Det blir väl snarare mer nåd om nåden också drar in våra liv i efterföljelse och ny gemenskap.

  • Andreas Holmberg

    Det är stor skillnad på att kritisera en ensidighet – som kan röra en helt omistlig dogm! – och att kritisera en lära per se. Så länge man kritiserar (vissa kristna gruppers och tiders) ensidiga förhållningssätt eller betoningar på exempelvis juridik och dom – eller för den delen på faderskärlek – är det helt OK (vem kan tillräckligt betona allt?), men börjar man tala lätt föraktfullt om juridiken och domen eller för den delen faderskärleken, då är vi illa ute. Falska dikotomier och försök att slå ihjäl en sanning med en annan har vi sannerligen sett nog av genom kristenhetens historia.

    Och samtidigt finns naturligtvis den stora dikotomin SANT och FALSKT och jag är i princip glad att den fortfarande erkänns. Är t.ex. läran om det ställföreträdande strafflidandet FALSK – vilket ju Waldenström m.fl. faktiskt hävdade – ska den givetvis inte förkunnas alls. Men är det den specifikt waldenströmska försoningsläran, den som förnekade det ställföreträdande strafflidandet, som är FALSK, så är det givetvis den som inte ska förkunnas alls. (Båda kan knappast vara sanna eftersom de uttryckligen förnekar varandra – däremot skulle givetvis båda kunna vara falska, i all synnerhet om Gud ö.h.t. inte existerar).

    Ja Daniel, synden ger konsekvenser, och dessa konsekvenser kan också uttryckas som påföljder – eller varför inte som Guds straffdomar? ”Den dag du därav äter, ska du döden dö.” Och var det inte vår kärleksfulle Gud själv som drev Adam och Eva ut ur paradiset?

    Roland, ditt svar till Daniel (ännu mer än ditt inlägg ovan tycker jag) ställer upp falska dikotomier/motsatsställningar eller falska antydningar om att andra driver och försvarar sådana dikotomier. Syndens problem är naturligtvis BÅDE att det förgör det liv som Gud har skapat (genom svek, mord, missbruk, lögn, krig et c) OCH att den ställer oss under Guds förfärliga dom (”vår Gud är en förtärande eld” och ”det är förskräckligt att falla i den levande Gudens händer”). Vår gode far, som tyvärr också är den högsta rättsvårdande myndigheten i vårt universum, måste då så klart genast börja försöka ”sätta fast oss”; han kan i varje fall inte låta oss komma undan lindrigt bara för att ”vi är av hans släkt”.

    Att räddningen då ”bara” skulle bestå i att Gud förlåter oss har mej veterligen ingen teolog från Ignatius till Karl Barth hävdat. Men att frälsningen till en mycket väsentlig och grundläggande del skett och sker utanför oss, både på korset – där Jesus genom sitt blod har berett frid – och genom Guds frikännande domslut över våra liv – rättfärdiggörelsen – är det lyckligtvis få som har förnekat, hittills. Gud är helt riktigt den (ende) som kan rädda oss från synden och ondskans makt i våra liv – men också från sin egen rättfärdiga dom eller om man så vill från sin egen heliga lag och dess annars ofrånkomliga strafförelägganden. Får vi inte det klart med Gud ”juridiskt” kan vi knappast utveckla relationen på andra områden heller. (Läs Romarbrevet som är smockfullt av evangelisk juridik, liksom av en mängd andra aspekter på frälsningen. Läs som sekundärlitteratur Korsets mysterium av Agne Nordlander – läser just nu 4 uppl., Församlingsförlaget).

  • PeJohansson

    Närmar vi oss punkten när olika teologiska djupdykningar som ingen egentligen har facit till leder oss in i sådana hörn att vägen ut endast kan bli förföljelse och en smärtsam nakenhet i vilken vi var och en söker Gud och Jesus och i en personlig relation och egen uppenbarelse får erfara vad som är menat?

  • Cissi

    Korsets mysterium är bra. Ber om ursäkt, docent Spjuth – och pastor Swärd – jag vill passa på att göra ett förtydligande av tidigare kommentar:

    Vad gäller mina referenser till kritik. Om jag förstått det rätt, så menar man allt som oftast med uttrycket ”liberalteolog” någon som undviker bokstavlig tolkning av mirakulösa historiska skeenden i allmänhet, i synnerhet om och när det krockar med evolutionsteorin. Jag hade nog förutsättningar för att förbli liberalteolog men hittade texter av bland andra Jonathan Sarfati och Mats Molen och insåg så snart jag läst att jag inte behövde tillmötesgå mina föräldrar i den frågan.

    Vad gäller ignatiansk spritualitet respektive trosförkunnelse, så är det ingen förlust om jag tillskriver kritiken tillförlitlighet – så länge jag inte ber någon annan göra det – för jag har på uppmaning (i själavårdssammanhang) testat bägge och fick sedan läkarintyg på att jag inte blev så mycket klokare av att jag gjorde min hemläxa.

    Shalom
    //Cissi

  • Thomas Arvidsson

    Tack Roland! Utmanande och uppbygglig läsning.

  • Jonasq

    Det här är en väldigt viktig diskussion. Även om den, som Roland påpekar, redan har förts på denna sida. Och frågorna om Kristi försoningsverk är alldeles för många och komplexa för att vi ska kunna reda ut dem och skapa ett behändigt system som vi kan förfoga över. Roland beskriver försoningen som, djupast sett, ett ”mysterium” och det är nog viktigt att vi alla betänker att det är just det.

    Dock synes det mig inte vara särskilt fruktbart att åsidosätta den bibliska undervisningen om försoningen som traditionellt sett har gått under namnet ”ställföreträdande strafflidande”. Jag håller inte med om att dessa insikter skulle vara exegetiskt undermåliga nyare uppfattningar, tvärtom menar jag att de är djupt förankrade i biblisk teologi. Inte heller finner jag det särskilt övertygande att de skulle hänga ihop logiskt med en legitimering av mellanmänskligt och politiskt våld eller sakna kontakt med Jesu undervisning och kristen efterföljelse. Men tydligen är detta saker som behöver diskuteras.

    Jag har redan sagt ungefär vad jag vill säga om dessa saker, åtminstone vad jag vill säga i bloggformat, förra gången det begav sig så det kommer jag inte att upprepa. Framför allt förde jag och Calle Carlstein en diskussion här i kommentarsfältet där frågorna om dom, straff, vrede, rättvisa osv stod i centrum. Den diskussionen kan man ju titta på igen om man är intresserad. Jag vill här bara länka till en artikel som jag tycker är bra och belysande. Diskussionen hänger nämligen inte i luften utan är beroende av teologer som Wink, Wright, Travis, Green och andra som har problematiserat ställföreträdande strafflidande i diverse artiklar och böcker de senate åren. Kanske artikeln som jag länkar till vara upplysande för någon som ändå känner att det skaver någonstans. Det är ingen enkel text men om man har intresset och är van att läsa på engelska ska det nog inte vara några problem.

    https://www.dropbox.com/s/zmsws5ka2vaay1v/Penal%20substitutionary%20response%20Williams.pdf

  • Tobias F

    Tack för ett intressant inlägg Roland!
    Kan man inte här också plusa på med taken om ”gudomliggörandet”, alltså att Gud visst har ett problem utifrån hans heliga kärlek, människan är i nuläget inte av rätt virke helt enkelt, alltså för att kunna umgås med den Helige. Gud kan inte umgås med människan utifrån rådande kvalitet, synden måste därför besegras för att skapelsen ska kunna förnyas.
    Se vidare C S Lewis ”Den stora skilsmässan”!

    Allt gott!

    //Tobias F, Husbykyrkan.

  • Gunnel

    Vad kommer det sig, att jag gamla, teologiskt oskolade kvinna kan förstå vad Roland Spjuth skriver men inte varför Stefan Swärd och Andreas Holmberg skall vaska fram fel hos P.P. Waldenström? Han levde ju i sin tid med maktmissbruk från prästerskapet och obalansen att tvingas lyda en överhet. Kärleken kan aldrig tvinga någon till lydnad och efterföljelse. OBS! Jag har ingen som helst referensram till några teologer! Jag älskar Paulus. Det har jag kommit djupt med.

  • http://www.lekameduppdraget.se/ Bo Krister Ljungberg

    Artikeln är klart läsvärd, Tack!
    Vill påminna intresserade bloggläsare om Wayne Grudems ‘Systematic Theology, an Introduction to Biblical Doctrine’: Kapitel 27 tar upp ‘The Atonement’, Försoningen, på ett mindre aktuellt-polemiskt sätt som ändå är klart och tydligt och med direkt referens till Bibeln.
    Agne Nordlanders ‘Korsets mysterium’ är förstås en ‘måste-klassiker’; den har framhållits av andra men det förtjänar att upprepas.
    Jag tror man behöver ha framställningar som dessa som ‘ballast’ i båten när man seglar i dessa stormfyllda vatten.

  • Klaus Seigel Andersson

    Jag tror också att maktmissbrukande kyrka och prästerskap har stor betydelse här, typ prästen i ”Fanny & Alexander”. Psykologiskt är det under en sådan tidsepok verkligen inte konstigt att det blir en reaktion mot till synes iskalla juridiska modeller.

  • KalleC

    En viktig sak som man kan lägga till Jonas Qvarsebos svar här är att Roland och andra som han ofta menar att man baserar sin teologi på äldre uppfattning än penal substituion som i dess evangelikala standardform nog kan spåras till Calvin men kanske mer kommer från sådana som Hodge och Warfield. Så vad det handlar om är alltså om vi ska anta den ”nyare uppfattningen” penal substitution eller en äldre, och minst lika ”evangelikal”, uppfattningar som går tillbaka på sådana som Irenaeus, Athansius, Augustinus och t o m Anselm. :-)

  • Jonasq

    Calle,

    Det där får du gärna utveckla eftersom jag är mycket lite influerad av Warfield och Hodge. Däremot av Luther och Calvin. Du har såklart rätt i att en viss form av reformert ortodoxi är det som idag oftast förknippas med läran om ställföreträdande strafflidande. Men vad man har gemensamt med reformationens teologer är, bland annat, att Kristus bär Guds vrede och straff i vårt ställe på korset. Och det är väl just det som problematiserats här? Men utveckla gärna på vilket sätt det jag har skrivit avviker från Luther och Calvin och mer liknar senare reformert ortodoxi.

  • Cissi

    Det var inte resonemangen som var obegripliga, det var termerna jag var obekant med: T a c k docent Spjuth och Dr Jonasq för att ni har presenterat tolkningsnycklar jag saknade – för precis som KalleC har jag inte tidigare sökt svenska motsvarigheten till penal substitution (som för mig i sig var en obekant term, märkligt nog) och dokumentet om detsamma måste jag säkert läsa ytterligare en gång innan jag kan rätt kan återge vad där står. Fast Ordspråksboken förenklar min läsning av den länkade artikeln en hel del – rekommenderas!

  • KalleC

    Min tanke med det jag skrev var att göra ett litet tillägg till det du skrev som plockar upp vad du säger som ”nyare uppfattningar”. Det blev uppenbart otydligt. Så jag försöker igen:

    För det första förstår jag mycket väl att du hänvisar till nyare kritik av ställföreträdande strafflidande (Eng. penal substitution). Men det finns risk för missförstånd angående detta med ”nyare uppfattningar”, och det är detta som jag ville få fram med glimten i ögat, nämligen att det kan framstå som att Roland och andra ska ses som en ”nyare uppfattning” a la Wink (en Bultmannian, typ) eller Wright (en reformert evangelikal) till skillnad från ställföreträdande strafflidande som är ”äldre” och reformatorisk. Retoriken hos Roland och andra har mer varit, inte helt oväntat förstås :-), att lära av hela kyrkohistorien, att gå tillbaka till rötterna, med tanken att reformationen har mycket att ge men inte allt. Och att i reformatorisk andra får man alltid reformera, även den briljanta Calvin, när han tycks ha fel på någon punkt. Ambitionen är inte att vara modern, allra minst ”liberal”, eller ”ny”. Nu säger du inte det, för att upprepa mig. Men jag ville göra ett klargörande på denna punkt så att vi undviker eventuella missförstånd. Där skrev jag ”En viktig sak som man kan lägga till…”

    För det andra är det intressant att ställföreträdande strafflidande inte verkar vara ett litmustest för om någon är reformatorisk, evangelisk, eller evangelikal under reformationen, i alla fall enligt de tidiga bekännelserna. Visst kan ställföreträdande strafflidande sägas gå tillbaka till Calvin, men han kan också säga ”det här är bara en mänsklig bild” (om jag minns rätt). Det är först senare som det blir mer av ett system, en teori, en modell, och därmed ett litmustest för om någon är evangelikal. Det är här Hodge och Warfield kommer in i bilden. De är några av system:arna. Men lägg märke till att i de tidiga lutherska/reformatoriska bekännelserna är det konsekvent en Anselmiansk försoningslära. Efter Calvin blir formuleringarna mer juridiska och liknar den senare teorin om ställföreträdande strafflidande (inte riktigt ”teori” hos Calvin). Och Anselm och Calvin är i detta fall inte samma sak. Det betyder att teorin om ställföreträdande strafflidande är *en* av flera förklaringar under reformationen av Jesu död och i synnerhet vad det innebär att han bär Guds vrede. Och före Anselm finns ytterligare andra sätt att se på ställföreträdande och att Jesus bär Guds vrede. Detta tycker jag är intressant så att inte det uppstår ett missförstånd att det enda sättet att vara reformatorisk, evangelisk, eller evangelikal är att svära sig till teorin om ställföreträdande strafflidande. Det är ett viktigt förtydligande i sammanhanget. Diskussionen kan då inrikta sig på sakfrågorna och bibelstödet, vilket verkar vara just din ambition. Jag stryker under den ambitionen (Kan man stryka under en ambition? :-) ).

  • Jonasq

    Tack för mycket bra klargörande, Calle!

    Jag tycker att det är mycket bra att vi försöker omfatta mer i vår försoningslära än det som innefattas i ställföreträdande strafflidande. Personligen är jag, som du vet, mycket attraherad av Christus Victor när det gäller en övergripande syn på hela försoningsverket. För mig handlar detta om huruvida de straffsrättsliga och juridiska perspektiven är bibliska och giltiga, och till och med centrala för en full försoningslära. Och det tror jag att de är!

    Det betyder inte att de inte ska diskuteras och teologiseras också av moderna teologer, men man kan ju också missa viktiga aspekter i ett sådant arbete. Eller ska man bara betrakta all respons på det som Spjuth har fört fram som ett enda stort missförstånd av människor som har svårt att fatta nyanser? Jag tycker att det är en ganska stor skillnad på att att betrakta korset som att Jesus lider ”syndens konsekvenser” – även om man ser detta som innebörden i den bibliska begreppen ”Guds dom”, ”Guds vrede”, ”vredesdomen”och ”straff” – och att framhålla att Gud i Kristus ”fördömde synden” (Rom 8:3) och att detta fångas i reformatorernas beskrivningar av korset som att Gud lät all sin vrede över synden drabba Kristus i en mer aktiv bemärkelse. Eller är min uppfattning av denna skillnad en fantasi?

    Vi kanske helt enkelt för acceptera att vi ser olika på detta och inte fastna i att ingen förstår vad någon säger? Jag ser en ganska stor skillnad på det Swärd har fört fram i sina senaste två inlägg mot det som Spjuth har fört fram, och jag känner mycket mer igen mig i Swärds framställning. Det kanske kan vara ok? Inte som ett slut på alla vidare diskussioner men så att vi vi vet vad det är vi diskuterar?

    Din och min diskussion i detta kommentarsfält förra gången det begav sig visade väl på ungefär samma skillnader i synsätt? För mig är de juridiska perspektiven – som bland annat fångas i Paulus motsatsbegrepp rättfärdiggörelse – som frikännande från skuld – och fördömelse, som tillerkännande av skuld och med påföljande dom i bemärkelsen straff mycket viktiga. De är helt centrala för hur jag uppfattar försoningen och skänker mig stor tröst och glädje eftersom de för mig säger att ”en annan” har burit min synd och utstått Guds dom och fördömelse i mitt ställe. Men denna min syn ser väl du som djupt problrmatisk? Eller är det verkligen så att vi har ett gigantiskt pedagogiskt problem där vi inte alls förstår vad den andra säger och att vi egentligen tycker precis likadant?

  • Vince

    Hebreerbrevet 9.22 säger att ”utan att blod utgjuts ges ingen förlåtelse.”

    Det är väl i alla fall ett NT-stöd för att både djuroffren och Jesu offer var nödvändiga för att Gud skulle kunna förlåta. Att tala om syndens konsekvenser utan att blanda in Gud blir konstigt. Synden får konsekvenser på grund av en dömande Gud som upprätthåller rättvisan. Människans synd skulle inte ha några konsekvenser om inte Gud dömde synen.



Subscribe to Stefan Swärd