Stefan,
Jag är verkligen glad för ditt engagemang i försoningsteologin och för din vilja att förstå det jag vill säga. Det är ju inte så enkelt att lyckas få dialog med mig via bloggo-sfären, men tack för att du inte ger upp! Vi borde ses framöver! Försoningen är ett mysterium så vi lär väl behöva fortsätta åtminstone fram till evigheten med att försöka förstå detta än djupare. Så tack för att du fortsätter öppna upp för dialogen och att tänka tillsammans. Vi behöver lära av varandra och det är skönt att vi kan komma bortom förenklade och förhastade domar över varandra (det har både du och jag gjort tillräckligt av redan). Så du behöver inte ursäkta att du tar upp mina texter till dialog igen även om det är mycket klokt att du kallar mig en ”god broder”. Det är för lätt att vissa tror att vi inte ser varandra som ”syskon”. Så låt oss också kämpa för att visa att vi tror på försoning och att vi kan föra djupa teologiska samtal FÖR ATT vi är goda syskon – inte för att vi vill motarbeta varandra. Det är uppenbart också att din ”kamp” med mina texter visar att jag inte är klar i mina tankar. Vi behöver skärpa varandra! Låt mig därför försöka peka på det jag tycker är viktigt utifrån mitt sätt att förstå försoningsteologin (med risk att jag bara upprepar tidigare dunkelheter).
Jag tycker det är tydligt exegetiskt att de juridiska bilderna inte är de centrala för att förstå frälsningen i Bibeln. Förlåtelse är en viktig aspekt i biblisk frälsningsteolog, men inte den centrala. Försoning betonar snarare att Gud i Kristus agerar för att återföra människan in i gemenskap med sig själv genom den nya mänsklighet som Anden formar till Kristi kropp. Frälsningen är inträde i Guds rike (= nyckeln i synoptikerna), ”i Kristus” (= Paulus nyckelterm), i Kristi kropp, döpas in i en ny mänsklighet och inympas i Guds folk. Detta har varit en självklar praktik i väckelsekristendomen. MEN teologiskt har vi ofta talat om frälsning som en punktuell händelse (= nu blir jag förlåten) och SEDAN kommer frågan om jag också ska döpas, gå med i församling, leva helgat, e.t.c. som något som kommer EFTER frälsningen och inte som en integrerad del av frälsningen. Kol 1:15-20 är ett av många exempel på att vi måste ha ett rikare centrum för att tala om Guds frälsning och som sannare speglar den konkreta praktik som präglat väckelsekristendomen. Frälsning är försoning i betydelsen hur den söndriga värld som synden skapat räddas och upprättas av Gud tillbaka till hel gemenskap med Gud och varandra. Jag tror faktiskt att jag har en del fog för att säga att vi haft en individualistisk syn på frälsning som inte tydliggjort den rikedom som faktiskt finns i församlingspraktiken (fanns? … skördar vi frukter av en förytligad teologiska förståelse). Wenell stöder detta i sin forskning om ÖMs teologi om ungdomars omvändelse.
När det gäller det ställföreträdande offret försöker jag visa att vi kan läsa det på två olika sätt. Det ena är det du företräder där Gud straffar Jesus istället för att straffa oss. Ett problem med detta blir att förlåtelse förutsätter straff (”utan att först straffa kan inte Gud förlåta”) vilket upphöjer vedergällningen till en orubblig princip. ”Straffet” får alltså en helt avgörande frälsande funktion. (Det står dessutom aldrig i NT att Gud straffade Jesus; värt att tänka på i och med att du gör den tanken till så fundamental för en biblisk försoningsteologi.) Det motsäger t.ex. hur Gud behandlar sina fiender enligt Matt 5. Det finns en rad andra problem också som jag tidigare påpekat. Därför tänker jag att det är rimligare att tolka det ställföreträdande offret på ett annat sätt. Några viktiga byggstenar i detta:
Vad är ett offer i Bibeln? I stället för att tolka offer som ”Guds aktiva straffande av offret istället för att straffa syndaren” är offret det på vilket syndens konsekvenser överförs. Döden är alltså syndens konsekvens. Offren riktas alltså inte till Gud för att blidka, tillfredsställa, ändra på en vred Gud (något profeterna i GT kraftigt polemisera mot). Det är Gud som genom offret erbjuder människan något Gud själv skapat (och äger – livet) för att låta någon annan bära syndens konsekvenser. Om detta stämmer med GTs offerteologi betyder det alltså att Gud sänder sin son som ett syndoffer för att han ska inkarneras in i en syndig mänsklighet och bära konsekvenserna av dess ondska och synd in i döden. INTE för att Gud måste straffa för att kunna förlåta, UTAN för att Gud vill ta på sig synden och ondskan för att bryta dess makt och uppväcka en ny Adam som kan nyskapa mänskligheten. Men här är nyanserna flytande. Om vi med ”Guds straff”menar att syndens lön är döden och att Jesus bär detta straff, då blir det alltså i den bemärkelsen OK för mig att tala om Jesu strafflidande.
Det jag för det andra värjer mig emot är hur Gud segrar genom Jesus Kristus. Att betona Guds straff utifrån vedergällningens logik gör det svårt att göra rättvisa åt NTs betoning på att Gud segrar på ett helt annat sätt. Jag inser självklart att Stott, Swärd, Calvin, m.fl. ALLA förstår försoningen som Guds oändliga kärleks- och nådeshandling. Min polemik syftar verkligen inte till att tona ned det vi har som gemensamt centrum i Kristen tro. Men är det inte tydligare utifrån Bibeln att förstå försoningen i linje med Matt 5:38-48 än utifrån medeltida föreställningar om satisfaktion? Matt 5 säger nämligen att Gud och vi kan besegra det onda på ett annat sätt än genom att straffa och att det är detta ANDRA ALTERNATIVET TILL ATT STRAFFA SOM ÄR EN VIKTIG NYCKEL TILL ATT FÖRSTÅ JESUS LIVSGÄRNING.
Varför blir det så viktigt för dig att försöka hålla kvar tanken att Gud förlåter därför att Gud straffar, när det inte står så i NT? Det traditionella svaret har varit att om inte Gud straffar så tar Gud inte synden på allvar. Det jag ville påpeka med referensen till Nelson Mandela är att försoningsprocessen i Sydafrika INTE betyder att Mandela tar lättare på ondskan än de som ropade på straff mot förövarna (eller att Jesus bagatelliserar äktenskapsbryterskans synd genom att upprätta hennes liv). Däremot visar det att ropet på ”straff” sällan lyckas besegra ondskan. Straff tenderar bara att leda till nya våldsvåger. Straff kan vara nödvändigt i denna värld (se Rom 13 om staten), men det är inte frälsande (det som stat och domstol inte kan ge oss). Här tror jag alltså att det finns ett viktigt skäl till att inte på ett felaktigt sätt tala om att Gud räddar genom att straffa Jesus, eftersom det mycket lätt kan överföras till en tanke om straffets nödvändighet också i mänskligt liv. Vi ska likna Gud, stå i försoningens tjänst, ta på oss Kristi kors … allt blir mer begripligt om vi tänker att vi ”segrar genom att bli delaktiga i det Gud har gjort i Jesus Kristus” snarare än att Gud straffade Jesus i vårt ställe, vilket betyder att vi därför inte ska straffa våra fiender.
Nu har jag väl egentligen bara upprepat vad jag skrev förra gången! Har vi blivit något klokare? I väntan på det så får vi i alla fall glädja oss åt och tacka Gud för att vi lever tack vare Guds frälsning.
Din broder,
Roland Spjuth